Östergötland har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. I barndomen for vi varje höst till skogarna vid Simonstorp för att plocka tranbär, ett bär som mina farföräldrar funnit i de kolmårdska skogarna sedan de flytt från Estland och hamnat i Norrköping. Svenskar plockade inte tranbär på den tiden och betraktade de märkliga balterna som udda inslag i lingon- och blåbärsplockarskogarna.
Från Östergötland kom också min ungdoms favoritchokladbit, den gravt underskattade Bitte som Cloetta tillverkade i alla fall på sjuttiotalet, den lilla knäckiga chokladen med en nallebjörn på omslaget.
Jag har tidigare berättat om min ungdoms spårvägsfärder i Norrköping, en stad som jag alltid haft varma känslor för. Senare blev det den andra östgötska metropolen Linköping som först gav mig den kvinna som kom att bli min hustru, och som sedan frambringade landets störste sångare, Lars Winnerbäck.
Den östgötska dialekten är ju inte någon av landets vackraste. Den är också närmast oefterhärmlig, Medan vem som helst kan ge sig på skånska, gotländska, dalmål, göteborgska eller värmländska med hyfsat resultat är det nästan omöjligt att lyckas låta som en äkta östgöte. Jag gör vissa försök ibland men blir gravt sågad av min fru.
En som vågar utmana fördomarna om östgötska och inte skäms för sin dialekt är sångaren som går under namnet Aguson. Tillsammans med Östra Ågatan band har har gjort den mycket bra låten Östra Ågatans strand. Kanske är det Winnerbäckinfluerat, men ändå eget. Och bra.
En annan östgötsk talang som inte fått sitt stora genombrott är Fredrik Jonsson som dock inte låter som en östgöte när han sjunger, men som inte är sämre för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar