Finns det bra skolor i England?

Macieij Zaremba har gjort det igen! Med en artikelserie om skolan (även här) utmanar han på nytt kulturvänstern och retar gallfeber på delar av det pedagogiska etablissemanget. Samtidigt hyllas han i mängder av bloggar, och på skolorna kopieras hans artiklar och ligger framme i lärarrummen. Det är mycket vi lärare känner igen oss i, inte minst hur vissa typer av pedagogik ansetts vara mindre värd, hur dagisfröknar gjorts till rektorer på högstadieskolor, hur faktakunskaper nedvärderas och eleverna förväntas kunna dra slutsatser utan att ha några kunskaper att basera dem på. Och Zaremba är en väldigt skicklig skribent, som vet hur man väcker känslor.

Typisk engelsk skola?

Men är då den svenska skolan verkligen så dålig som det sägs ibland? Ja, problemet är ju just att det är så stora skillnader. Det finns väldigt bra skolor, skolor som lyckas med sitt uppdrag. Och så finns det skolor som är rena katastrofer. De allra flesta skolorna befinner sig förmodligen någonstans däremellan.

På vår skola har vi ett Comeniusprojekt, ett EU-finansierat skolprojekt tillsammans med skolor från sex andra länder. Så har jag haft förmånen att få besöka skolor i Spanien, Portugal, Italien, Ungern, England och Turkiet. I andra sammanhang har jag också besökt skolor i Finland, Estland, Belgien och Österrike. Med undantag för mitt lärarår på Åland så handlar det dock om kortare besök så jag kan inte påstå mig ha djupare kunskaper om skolorna i dessa länder. Men jag kan ju konstatera att det är mycket som är bra i den svenska skolan också.

Ta till exempel språkundervisningen. Våra elever är ofta väldigt bra på att uttrycka sig på det språk de lär sig medan eleverna i många andra elever kanske i bästa fall har en bättre grammatisk korrekthet. Men om det handlar om att tala språket ligger de ofta i lä. Jag har sett elever som läser Shakespeare och avancerade texter på engelska, men knappt kan klara sig i en butik.



Nyinvigd engelsk hemkunskapssal imponerar stort!



Jag blev positivt överraskad av den engelska skola vi besökte i mars i år. Det var en vanlig engelsk skola i en vanlig liten stad i ett vanligt litet county i södra England. I vanlig ordning infann jag mig full av fördomar. Engelska kommunala skolor trodde jag var trista och slitna  med auktoritära lärare och förlegade undervisningsmetoder, katederundervisning i ordets sämsta bemärkelse. Eleverna nedtryckta, som tar ut sin frustration genom att plåga svaga kamrater efter skoltid, och som börjar knarka i 13-årsåldern. Som kontrast till detta finns förstår också fina privata skolor där eleverna tar ut sin frustration genom att plåga svaga kamrater efter skoltid, och börjar knarka i 14-årsåldern.

NO-klassrum med planetarietak

Jag medger gärna att jag är fördomsfull, men naturligtvis medveten om att det finns undantag. Kanske var denna skola ett undantag, men lärarna där menade att den var ganska typisk. Skolan var väldigt välvårdad, lokalerna var ändamålsenliga och moderna. I varje klassrum fanns en smartboard (jag har sett såna på bild i Sverige), i klasserna fanns elever som hade olika diagnoser precis som i Sverige (där de tillåts förstöra skolgången för hela klassen eftersom det inte finns resurser att ge dem det stöd de behöver) men dessa elever hade med sig assistenter i klassrummet så att de kunde tillgodogöra sig undervisningen.



En skojfrisk inställning till ämnet!



Eleverna har gjort bokomslag för sexåringar



En smartboard gör att det blir roligare att lära sig klockan på franska



Historiska serier

Undervisningen var en bra avvägd blandning mellan modernt och traditionellt. Speciellt i NO-ämnena var den väldigt mycket inriktad på laborationer och praktiska försök. För att lärarna skulle hinna med sitt arbete fanns en speciell assistent som förberedde laborationerna. Det kändes som om eleverna hade en positiv attityd till sitt lärande, och visade respekt för sina lärare, och även för andra elever. Mobiltelefoner var förbjudna, klotter och förstörelse såg vi inga spår av. Atmosfären var kreativ och kändes trivsam.

Uniformerna är inte precis vackra, men vi är i England.

Förhållandet mellan lärare och elever var vänligt, men det kändes att man visade en större respekt för sina lärare än vad som ofta är fallet i Sverige. Lärare fick inte heller klä sig hur som helst, utan manliga lärare måste ha kavaj och slips. Det vore ju också konstigt om lärarna gick i jeans och t-shirt när eleverna måste ha skoluniform med slips.

Men när jag berättade för några engelska lärare om hur imponerade vi var av deras skola blev de förvånade. De berättade att engelska politiker gärna framhåller den svenska friskolereformen som ett stort föredöme, och kunde inte förstå hur vi som kom från detta land kunde imponeras av deras skola. Jag försökte förklara att våra kommunala skolor alltför ofta drabbats av dagisfröknar som rektorer, misslyckade flumpedagogiska experiment och korkade skolpolitiker av allehanda kulörer (dock väldigt sällan folkpartister faktiskt) som ville modernisera och spara på en gång, en giftig blandning.



Kreativ musiksal där eleverna fick sjunga Oasis Wonderwall