Trivsamt trendängslighetsbefriad trygghetsresa

Det värmländska köket präglas av stor variation.

Här firades det excesser i spaghetti på burk.

Genom denna dörr gick jag ut 1986 med Lgr 80 tätt tryckt till mitt bröst.

En grå fredagmorgon i oktober. Jag vandrar längs gatorna i den värmländska  residensstaden. Min vandring tar mig så småningom ner till den bostad där jag tillbringade mina studieår. En trävilla på vars övervåning en äldre dam bodde, och en nedervåning som jag delade med en smålänning som livnärde sig nästan uteslutande på spaghetti med tomatsås från konservburkar. Jag funderar ibland på hur (om) han överlevt att denna delikatess tycks ha försvunnit från butikshyllorna. Fast den kanske finns kvar i småländska lanthandlar, där de äktsmåländska handlarna i syfte att få mängdrabatt köpt upp sig på gigantiska lager konservburkar.  



 
Nåväl, jag styrde nu mina steg mot trävillan, och förväntade mig att den blivit köpt och lyxrenoverad av någon lokal tandläkare eller plastikkirurg, med äppelträden nersågade och ersatta med trebilsgarage, swimmingpool och en gigantisk altan fylld med webergrillar och årets modeller av lyxträdgårdsmöbler.

Stadens äldsta pizzeria kändes ganska gammal redan på åttiotalet.



 Men i Karlstad står tiden ju oftare stilla än i andra landsändar. Så även här. Faktum är att huset såg exakt ut som den försommardag 1986 då jag tog min kära Lgr 80 i handen och gick iväg utan att vända mig om. Här syntes inga spår av någon renovering, men inte heller verkade tidens tand ha nött på huset. Samma namn står kvar på brevlådan, och den dam jag då uppfattade som äldre tycks leva kvar på övervåningen. Kanske är även hon fången i en tidsbubbla där ingenting åldras utan lever kvar i åttiotalet.

Typiskt karlstadskt näringsställe

Det är inte bara villor som ser ut som inte en dag har förflutit mellan 1986 och 2011. Faktum är att flertalet av stadens restauranger också ser ut som då. I Stockholm har ju de flesta restauranger genomgått ett antal renoveringar, konceptbyten där varenda pryl ersatts av nya ungefär vart femte år. De karlstadska näringsställena tycks däremot som hämtade ur en annan tid, en tid som inte nödvändigtvis måste vara åttiotal eftersom de ofta inte var nystajlade då heller. Det är platser där personer som Juholt skulle trivas, där man kan sitta och tro att det är 1985, Palme är statsminister, Domus heter Domus, och privata apotek inte ens finns i borgarnas vildaste fantasi. En tid när Aftonbladet aldrig skulle haft fräckheten att dra fram sossepamparnas excesser i dagsljuset. En tid när vem som helst skulle ha skrattat ihjäl sig om moderaterna kallat sig för arbetarparti.






Exotiskt inslag från tiden innan Sverige koloniserat Thailand.



Men missförstå mig nu inte. Jag tycker också att det är rätt skönt att man inte till varje pris måste förnya sig hela tiden. Lika vansinnigt som att villaägare river ut sina helt funktionsdugliga (och näst intill oanvända) lyxkök med jämna mellanrum för att man sett att de börjar bli omoderna, lika trist är det att restauranger alltid måste lägga sin energi på att skapa nya koncept i stället för att göra god mat till rimliga priser. Även om jag inte känner någon nostalgi efter det gamla DDR-Sverige så kan jag uppskatta dessa minnesmärken över en svunnen tid.




 



Lyxkrog dit vi studenter inte vågade oss. Snygg sjuttiotalslogga.

 När jag kommer hem letar jag fram det glas jag en gång stal i någon slags ungdomlig protest mot den dåliga servicen på det då nyöppnade Cafe Artist. Jovisst, det är exakt samma logga som än idag pryder dess markiser. Det är nästan så jag ångrar min stöld och skulle vilja återbörda glaset som en gest av uppskattning över att man vågar stå över trender och ängsligt modernitetstänkande. Fast det gör jag inte. Utan att bry mig om Spendrupsloggan på andra sidan häller jag upp en Sigtuna Red Ale och funderar över varför det inte finns några mikrobryggerier i Värmland.

Stulet glas från 1986.

Samma ställe 2011.