Är alla ukrainare bildårar?

Den alltid lika välinformerade guideboken Bradt Ukraine (vars oumbärliga råd om tågresor och taxiresor jag skrivit om tidigare) har också en hel del att förmedla om bilkörning i Ukraina. I kapitlet om bilkörning hittar man bland annat följande rader:

There are not enough pages in this book to list the reasons you should not want to drive in Ukraine, and yet people do it all the time.
Realise that no matter how good a driver you are, you are pitting your defensive driving skills against some of the most offensive drivers in the world.
Everyone speeds, everyone overtakes on one-lane roads, and everyone ignores pedestrians, road signs and stop lights.

Man bör dock lägga märke till vägmärkena så man inte råkar ut för överraskningar.

Hur är det då?
Under det senaste halvåret har jag bland annat varit med om följande:
En bil körde lite sakta på en smal gata. En paketbil lade sig då några centimeter bakom och när bilen framför saktade ner ytterligare, kanske nervös av att ha den andra bilen så tätt bakom hängde sig föraren av den andra bilen på tutan.
En buss som stannade vid en hållplats där vägen var avdelad med en längre refug så att det inte gick att köra om. Men en BMW kunde inte tänka sig att vänta tills bussen släppt av sina passagerare utan gasade på och drog förbi på andra sidan refugen så att mötande trafik var tvungen att bromsa in.
Sen kväll på motorvägen. Trafiken är gles, men plötsligt kommer det en bil i full fart i motsatt riktning i den lyckligtvis tomma omkörningsfilen!

Men då stämmer det ju, ukrainarna kör som galningar! Fast det är bara en liten hake; samtliga dessa händelser utspelade sig i Stockholm med omnejd. Teoretiskt sett är det naturligtvis möjligt att förarna i fråga var invandrade ukrainare, men det är nog inte så troligt.

Ibland tror man att det är en åsna som har parkerat.

Har jag då inte sett några incidenter i Ukraina? Jo, faktiskt såg jag en bil som inte orkade vänta i den sega kön från Podil upp mot Khreschatyk och då valde att köra ganska fort på trottoaren så att fotgängarna fick dra sig undan. Att man kör på trottoarerna är också ganska vanligt eftersom dessa ofta används som parkeringsplatser mer eller mindre officiellt.
Vad gäller parkering är anarkin ganska omfattande, då de flesta gator pryds av den internationella symbolen för parkeringsförbud, men ändå kantas av bilar i mängder. Kanske har denna skylt en helt annan betydelse i Ukraina, men det är troligare att skyltarna är kvarlevor från Sovjettiden när antalet bilar var betydligt blygsammare än nu. Om alla skulle följa förbuden skulle det bli kaos (vilket det i och för sig ofta är redan nu) eftersom nästan ingen skulle lyckas parkera sin bil.



Det är inte alltid lätt att hitta en parkeringsplats.


I boken Borderlands av Anne Reid läser jag om de första åren efter självständigheten. Sex bilar vid ett trafikljus räknades då som en trafikstockning. Så är det definitivt inte nu. Bilarna är lika många som myggorna på en norrländsk myr, och hastigheterna är ofta ganska höga, när inte trafiken står still i köer. Den högsta tillåtna hastigheten är faktiskt 60 även inne i städerna, och kör man 60 på de smala och ojämna gatorna verkar det som om man kör alldeles för fort, även om man egentligen följer lagen. Många gator har en beläggning av gatsten och det låter mycket när de stora stadsjeeperna far fram i hög fart. Bilparken i Kiev består av en hel del lyxiga bilar, och märken som man mera sällan ser i Sverige, som Lamborghini, Maserati och Aston Martin är ganska vanligt förekommande.

Men trafiken flyter ofta väldigt sakta eftersom gatorna inte sväljer alla bilar, så har man bråttom är oftast tunnelbanan att föredra. Visserligen kan det vara trångt där, men den tar en dit man skall på ganska kort tid (även om rulltrapporna är så långa att man får lägga på tio minuter för att åka i dem).

I början var jag orolig för att det skulle vara svårt att gå över gatan på övergångsställena eftersom jag läst så mycket om ukrainarnas dåligt trafikmoral. Men faktum är att det är fler som släpper fram fotgängare i Kiev än i Stockholm. En del övergångsställen ser avskräckande ut, ingen refug, en bred gata med massor av trafik, men det dröjer inte länge innan någon stannar. Lite förvirrad kan man förvisso bli av det faktum att det är tillåtet att svänga höger vid rödljus, men det är det ju på andra sidan Atlanten också. Och de svängande bilarna släpper vanligtvis fram fotgängare utan problem.

Och hamnar man i fel fil, och behöver göra konstiga svängar får man betydligt färre tutningar och obscena gester än i Stockholmstrafiken. Fast i ärlighetens namn måste jag ju erkänna att antalet dödade i trafiken per tusen invånare är högre än i alla europeiska länder förutom Ryssland. Men i svenskarnas favoritland nummer ett, Thailand, är det nästan det dubbla, och vem har hört alla Thailandsresenärer beklaga sig över detta?

Det stora problemet är just att vägarna inte är anpassade efter de senaste årens bilexplosion, och att man inte lagt ner mycket pengar på trafiksäkerhetsåtgärder.

Polisbilarna har ibland svårt att hinna ikapp fortkörande Maseratis.

Och visst finns det bildårar. Framför allt en del av dem som har de största och dyraste bilarna har inställningen att regler inte gäller för dem. Förmodligen är det också korrekt, dels är polisbilarna ofta inte så snabba att de kan hinna ifatt fortkörarna, dels kan den som har pengar förmodligen ofta muta sig undan straff, dels kan man slippa straff om man har de rätta kontakterna. Så det är bra att vara försiktig, men bokens råd är mycket överdrivna.

Att cykla i Kiev är dock inget jag skulle rekommendera. Framför allt för att cyklar är så ovanliga inslag i stadsbilden att de inte riktigt existerar i Kievbilisternas föreställningsvärld. Man är medveten om andra bilar, om att det kan dyka upp fotgängare i gatan, framför allt på övergångsställena, men cyklar existerar liksom inte. De få cyklister man ser håller sig oftast på trottoarerna, och det gör de nog klokt i.