torsdag 12 december 2013

Bilder från Ukraina 14: Att kämpa tills målet är nått.

Det kommer hela tiden fler och fler människor till Kiev. Dels är det människor från hela landet, och även en del exilukrainare, som kommer för att hjälpa till, dels är det de som tidigare haft möten i andra städer som flyttar hela mötena till Kiev.


Frivilliga, såväl unga som gamla, hjälper till med alla olika sysslor på området. 
I dag har kylan avtagit, och det är fuktigt och dimmigt i Kiev. Det är synd att det inte är så kallt längre, inte för att jag skulle vilja att de som övernattar på Majdan skall frysa, utan för att man igår ägnade mycket tid åt att förstärka sina barrikader genom att bära vatten som man hällde på dem så att de skulle frysa till is. 
Men förhoppningsvis blir det lite kallare igen, och på nätterna brukar det frysa på.


En bil från trafikpolisen är den enda polisövervakningen vid barrikaderna på huvudgatan.

På huvudgatan Kresjtjatyk där jag igår visade en provisorisk barrikad av parkbänkar har den nu förstärkts med en hel del annat, inte minst is och snö.
Parkbänkar, soptunnor och saltsäckar kan täppa till ingångarna snabbt.

Is och snö förstärker, och vi får hoppas på kallare väder.

Till skillnad från tidigare är även trottoaren delvis avstängd av barrikaden, och vid anfall kan man stänga alla ingångar. Även alla sidogator är nu försedda med hinder för att försvåra nya angrepp.


Barrikaderna blir allt mer genomtänkta. Nu räcker det inte om Berkut föser på demonstranterna. 




En av sidogatorna, Lyuteranska som leder upp mot presidentadministrationen.


Tälten som inte längre får plats på Majdan börjar sprida sig även till Kresjtjatyk. 


Fler barrikader.

Institutskagatan där Berkut pressade på i förrgår. Nu blir det svårare, dessutom en isbana, bara det blir kallt. 

Saltsäckar och annat används.

Här bakom ligger Europa.

Kreativiteten får utlopp även för att bygga barrikader.

Beredskapen är alltid hög.


Även flera av dem som skadades av Berkut vid det senaste anfallet har återvänt till torget.


Bandaget hindrar inte den här unge mannen från att kämpa vidare.
Många är glada.


Andra är arga.
En del diskuterar.
Andra står och lyssnar.
Och vissa oroas av tövädret.
Allting är mer välorganiserat än man är van vid i Ukraina.



Uppe vid ministerierna står polisens nedklottrade bussar kvar, även om man nu ställt en del lastbilar och annat i vägen för att de inte skall synas så tydligt. Och dagens arbetsuppgift för ett antal poliser är att skrapa bort klistermärken. Det var inte helt uppskattat att jag tog kort, men de gjorde inget annat än sa till mig att jag inte fick.





Plötsligt dyker ett långt demonstrationståg upp. Det är minst tusen demonstranter som stått vid åklagarmyndigheten i protest mot att flera är häktade för inblandning i demonstrationerna, och för att poliser som misshandlat demonstranter inte åtalats.








Jag beslutar mig ånyo för att besöka Regionernas partis möte i Marinskijparken vid parlamentet. Enligt uppgift skall deltagarna få 300 hryvnia (cirka 250 kronor) för att tillbringa en dag här. Varför skulle man då gå till jobbet i stället, skall en av deltagarna ha sagt till Kyiv Post. Och gratis mat och te bjuds det också på. Dessutom har en hel del statliga tjänstemän blivit beordrade att komma hit. Men det är färre deltagare här än förra gången jag var här.



Här ser ingen speciellt glad ut.

Fast man måste stå ut med hemska ryska militärschlagers på hög volym. Och tal, hittills har alla jag hört tala här talat på ryska. Dagens talare hade det passande namnet Oleg Kalasjnikov. Av hans tal förstod jag att han hyllade den kompetente presidenten, och hans arbete för stabilitet.


Kalasjnikov hyllar den framstående president Janukovytj på ryska.

Stabilitet kan ju vara bra om utgångsläget är bra. Men för ett land som förvisso har en stabil kurs, fast stabilt mot undergången kanske det vore dags för förändringar i stället. 
Någon som sett all kreativ gatukonst som hyllar revolutionen skickade ut någon att hylla Janukovytj. Men det känns inte  så inspirerat. 
Noterar att monumentet till en röda armégeneral i parken av någon försetts med texten UPA:s hjältar. UPA var en partisanorganisation som slogs mot både polacker, tyskar och ryssar under andra världskriget. Men det verkar inte så uppskattat att jag tar kort på den nedklottrade statyn så jag drar mig därifrån.



Jag promenerar hemåt igen. Om två dagar är det dags att åka hem till Sverige för att gå på kommunfullmäktige, och för att fira jul. Det är svårt att uppbringa någon entusiasm för kommunfullmäktige när man jämför de frågor som tas upp där med det som sker här. 


Nära vår bostad, där Berkut stod härodagen finns nu en första mindre barrikad.

Strax intill står Dalahästen som ställdes upp till minne av alla svenska fotbollsfans förra året. Den är lika blågul som alla andra här. 
Jag kommer att sakna de dagliga besöken på Majdan när jag är i Sverige. Självklart hoppas jag att regeringen här hinner avgå så att det inte längre behövs något möte på Majdan innan jag kommer tillbaka, men i annat fall ser jag fram emot att vara här och uppleva denna fantastiska manifestation igen. Man får energi av att vara här och se det som sker.


Revolutionens glöd har absolut inte falnat. Människorna här brinner verkligen för sitt land och dess framtid. 


Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...