Bilder från Ukraina 23: Att inse att maktens män tänker döda för att kunna sitta kvar.

I morse nås jag av den tragiska nyheten att tre unga män mist livet, varav två drabbats av dödliga kulor från polisens vapen. Något senare, vid åttatiden kommer också nyheten att kravallpolisen jagat bort aktivisterna från Hrusjtjevskogatan. 
Det är mer osäkert än någonsin vart landet är på väg. 

Kampviljan blir allt starkare hos många, och hatet mot maktens män och deras hantlangare växer alltmer. Jag beger mig ut på stan för att se vad som händer, och det visar sig att kravallpolisen efter att ha rensat torget har dragit sig tillbaka till sina gamla ställningar. 

Man hade valt att slå till klockan åtta på morgonen, en tid då vaksamheten var låg. Alla trodde att ett anfall skulle komma på natten, och de som vakat under natten hade gått för att vila, och förmodligen var det inte så många som det brukar ute.

När jag kommer dit, vid halv elva, har däremot väldigt många samlats igen. En del håller på att samla in använda gatstenar för att återanvända dessa. 

Det är lugnt, och människorna går ända fram till kravallpolisens led och talar med dem. Man försöker förmå dem att ställa sig på folkets sida. 

Men även om inget våldsamt händer när jag är där så ligger hotet i luften. Och hela tiden hörs uppmaningar från polisen i högtalarna om att det är en olaglig aktion och att alla uppmanas lämna platsen.

Då och då trummar också Berkut, som står i ledet bakom de vanliga kravallpoliserna på sina sköldar.

Många har hjälmar och munskydd.

Journalister och pressfotografer har orangea västar med ordet Press. Men dessa ger inget skydd när Berkut anfaller har det visat sig, då journalister och fotografer betraktas som fiende och ofta slås brutalt. Och visst är det så att de journalister och fotografer som finns här vill skildra verkligheten, och det är inte makthavarna intresserade av att visa. De journalister som står på maktens sida är inte här utan hemma och tar del av "regeringens" lögner. 

De utbrända vraken av polisens bussar och lastbilar står mitt på torget. 

Och bakom en av dem förbereds molotovcocktails. Jag vet inte om dessa hann komma till användning före nästa stormning.

Samtidigt som Berkut har påkostad utrustning har många av revolutionärerna hemgjorda saker. 

Entrébyggnaden till gamla Dynamostadion är nu utbränd. Ovanpå taket till den misshandlade Berkut en ung man mycket grovt. Enligt vissa uppgifter var han ett av dödsoffren, men det är lite osäkert. 

En skulptur har lindats in i skyddande omslag. Människorna är mer oskyddade.

Några står också på taket på de utbrända bussarna. Men antalet icke utbrända bussar på andra sidan med nya poliser är tyvärr väldigt högt.

Jag har ingen hjälm och ingen mask, och inte ens något pressväst, om nu det skulle hjälpa. Och det känns i luften att något kommer att hända så jag drar mig därifrån. 

Makthavarna och deras korrumperade kompanjoner slår vakt om sina privilegier, och vill inte riskera att inte längre kunna handla lyxvaror i butiker där varje plagg kostar mer än en månadslön för en vanlig människa. Det är märkligt att vänstern i Europa tiger om denna ojämlikhet som också de lokala kommunisterna försvarar. I stället sprider många vänstermänniskor regimens propaganda som utmålar alla demonstranter som fascister eller nazister.

Vid Maidan är barrikaderna förstärkta. Varje kväll ryktas det om anfall under natten. 

På det yttre barrikadstängslet en fotoutställning om Euromaidan. Mellan stängslet och den egentliga barrikaden står männen och röker och pratar i telefon med sina oroliga anhöriga.  

Ett bordsben kan också vara användbart.

En dryg timme efter att jag lämnat Hrusjtejvkogatan rensar Berkut platsen igen och aktivisterna tvingas fly för övermakten.

Många känner vanmakt och förtvivlan över situationen, hos andra växer vreden alltmer. Och regeringen är alltmer desperat. Men det blir alltmer uppenbart att situationen inte längre går att lösa genom att Janukovytj kommer till förhandlingsbordet. Men nu är det viktigare än någonsin att omvärlden sätter press på Ukraina. 

Det är tragiskt att det bara är när någon blir dödad som intresset växer i media, annars är det pinsamt tyst, med vissa få undantag.

Som svensk finns det dock anledning att känna sig nöjd med vår utrikesminister som talar klarspråk på ett sätt som inte många andra utländska politiker gör. 

Men låt oss framför allt hoppas att inga fler unga människor i Ukraina måste förlora sina liv, eller få bestående skador i kampen mot den motbjudande oligarkstyrda regimen.