Bilder från Ukraina 26: Att se skurkarna förlora mer och mer mark.

Under natten nås vi av nyheten att Ukrajinskj Dim, Ukrainahuset, den stora byggnad som en gång byggdes för att vara Leninmuseum. I byggnaden fanns ett antal polismän, men de valde att ge sig av utan strid. Nu har man hittat tomhylsor på taket, och det visar att det verkligen förekom krypskyttar på detta tak som har perfekt fri sikt mot Hrusjtjevkygatan där striderna pågått.

Följaktligen har man utvidgat det befriade området, och byggt ytterligare nya barrikader.

På byggnaden finns reliefer med klassiska kommunistiska kampmotiv, som ju passar extra bra nu när folket verkligen gör uppror, om än inte i kommunismens namn.

Uppröjningen efter nattens kamp pågår för fullt. 

Här finns möjligheter för alla att hjälpa till efter sina förutsättningar. Den som vill och kan står för själva kampen, andra sopar, samlar is och snö, bygger barrikader, trummar, eller bara ropar slagord för att ge stöd åt dem som gör annat. 

Och den som vill kan göra plakat att sätta upp.

Och alla som vill kan bidra med tomflaskor som kan användas i kampen.

Trummandet upphör aldrig. 

Det råder en stämning som påminner om någon slags folkfest. Alla vill se det fantastiska som håller på och händer. Här är barn, gamla och alla sorters människor.

Fast riktigt alla är inte glada. På en balkong precis ovanför den plats där kampen pågått som intensivast har någon satt en banderoll där det står på ryska: "Här bor folk!"

Och på andra sidan barrikaderna står kravallpolisen uppställd, men de står bara där utan att göra något. I bakgrunden rör sig en del brandmän som släckt bränder som uppstått. 

Precis som väldigt många andra klättrar jag upp på barrikaderna för att få bättre bilder. Det är en märklig känsla av obehagsblandad glädje att stå här nu.

 Skulpturen av den legendariske ukrainske fotbollstränaren Valerij Lobanovskyj ser mest ut som en valross, eller möjligen som en man med gasmask.

 Trots att man ägnat snart en vecka åt att elda bildäck tycks förråden fyllas på hela tiden. Fast ukrainska vägar är rejält usla eftersom pengarna som borde användas till att laga dem oftast hamnar i fel fickor, så däcken slits snabbt och måste bytas ofta. 

På baksidan av det utbrunna entréhuset till stadion har en del aktivister klättrar upp nära staketet och tycks föra en diskussion med poliserna. Kanske försöker man få dem att gå över till folkets sida.

Vi beger oss upp i parken där den populära kärleksbron, där förälskade par brukar fästa hänglås blivit en gräns. Bron är barrikaderad och har delvis brunnit. En man står och ropar över bron mot kravallpoliserna om maktelitens schweiziska bankkonton och maktmissbruk.

Skulpturen av det gamla kärleksparet har fått ett munskydd mot röken och en halsduk mot kylan.

Vädret är vackert, några minusgrader och strålande sol och när man går här i parken känns kampen avlägsen. Men små barrikader skyddar vid alla trappor och vägar. Här syns bågen för vänskapen mellan det ryska och det ukrainska folket i bakgrunden. 
I dag ryktas det om att folk har sett personer i ukrainsk milisuniform som talar ryska som ryssar, och inte med ukrainsk dialekt som folk gör här. De har dessutom setts växla rubel mot hryvnia, vilket kan tyda på att makten hämtat hjälp från Putin.

Bredvid vänskapsbågen finns också den gran som staden ställde upp i stället för den som skulle ha stått på Maidan. Granen på Maidan blev folkets gran, medan makthavarnas gran stod här, passande nog vid detta kommunistmonument. 

Nere på Europatorget hackar man is, som förpackas i säckar till barrikaderna.

Även stadens graffitiartister hyllar revolutionen.

Allt är inte konstnärligt högtstående, men budskapet om att Putin och Janukovytj ägnar sig åt sex med varandra är populärt.

Men annat är riktigt snyggt och välgjort.

Även på själva Maidan är det proppfullt av folk. Det är långa köer och rejält trångt vid alla ingångar genom de innersta barrikaderna. Från scenen högtidlighålls minnet av dem som dödats av Janukovytj män.

Det är populärt att fotografera sig vid eller på barrikaderna och utklädda figurer som vill ha en slant för att vara med på bild finns det en hel del av. 

Janukovytjdockan i buren tycks ha utsatts för en del misshandel, men inte lika grovt som till exempel Automaidanaktivisterna som polisen tog. Deras bilar slogs sönder, och även de själva blev rejält slagna. 

Det råder ingen som helst tvekan om att så gott som ingen kan tänka sig några kompromisser med den kriminella regimen. Försöket att splittra folket genom att erbjuda premiärministerposten till ledaren för det största oppositionspartiet var dömt att misslyckas. 

På Bohdana Khmelnytskohogatan kommer ett långt sorgetåg från Mikhailovskykyrkan där det hållits en minnesgudstjänst efter den vitryske aktivisten Michail Zjizjevsky.

Vi passerade kyrkan tidigare när tusentals människor hade samlats utanför den. 

I dag kommer det rapporter från olika delar av landet om att administrationsbyggnaderna i allt flera oblast (ungefär län) har tagits över. Men i vissa fall, som i staden Tjerkassy söder om Kiev har polisen i stället gripit ett stort antal aktivister. 

I morgon reser jag till Sverige och får nöja mig med att följa händelserna i Ukraina på avstånd. Det har varit en stor upplevelse att se de dramatiska händelserna den senaste veckan, och även om jag var skeptisk till den mer våldsamma kampen som inleddes förra söndagen, inser jag nu att det var nödvändigt då den fredliga vägen inte hade utsikter att lyckas.

Jag hoppas komma tillbaka den 3 februari till ett Ukraina där Janukovytj inte längre sitter vid makten, och där man inte längre kan bli miljardär bara för att ens far är president.