Fredag eftermiddag:
Jag går ner till Maidan. Stämningen är en märklig blandning av lättnad, sorg, förtvivlan, glädje, undran och allvar. Där finns män vars bästa vänner är döda eller svårt skadade, och som själva hade kunnat vara det.
Solen skiner, på scenen läser människor dikter och håller stillsamma tal. Makten håller på att rubbas, presidenten har förlorat sin parlamentsmajoritet, och skall visserligen hålla nyval i december, men fram till dess skall landet alltså ha en president som inte drog sig för att låta avrätta dem som kämpade för frihet.
Ingen vet riktigt riktigt vad som skall hända, om man över huvud taget kan lita på överenskommelserna, om det verkligen var de sista striderna. Och igår var det den 21 februari, exakt tre månader efter de första protesterna den 21 november. Historia har skrivits, och det är folket som har skrivit den. Men det sista kapitlet i historien om den ukrainska revolutionen är inte färdigskrivet än.
Trottoaren har lämnat ifrån sig de flesta gatstenar.
Gråtande män samlar in pengar till sina döda kamraters familjer.
Maidan är fullt med människor, och massvis av mat delas ut.
Massvis med tomglas som samlats in för att göra molotovcocktails ligger kvar.
På lagren av bildäck sitter trötta frihetskämpar.
Det ryker fortfarande från de eldar som gjordes dagen innan för att skapa en rökridå.
Många frivilliga röjer och städar upp efter förstörelsen.
Ibland känns det overkligt, nästan som att se en film.
Välförtjänt vila.
Ett av de första offren.
Och även längre bort från Maidan, på Kresjtjatyk, där inga strider pågått finns många frivilliga som är angelägna om att det skall vara rent och prydligt.
Det här var bilder från fredagen, och då fanns många som gjorde sig beredda att fortsätta striden lördag klockan tio om presidenten inte avgått. Men nu när det är lördag vet ingen var presidenten är, och ingen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar