Igår var det söndag, den första söndagen i det befriade Kiev. Janukovytj har flytt och ingen vet exakt var han är. Sista spåret är en patetisk video där han försöker rättfärdiga sitt handlande. Men en efter en överger hans trogna honom, om de inte flyr utomlands.
Men samtidigt är sorgen stor efter alla de döda. Staden är full av människor.
Olika grupper från skolor och organisationer möts för att hedra de döda. Vi möter den här gruppen på vår gata.
På kanten av Maidan fanns redan förra veckan en liten utställning med olika patronhylsor, granater och annat som använts mot folket. Nu är utställningen tyvärr kompletterad.
Många fotograferar dem som kämpat. En del är mer angelägna än andra om att bli fotograferade.
Plötsligt kommer en grupp män som ropar att man skall flytta på sig. De drar runt med tillfångatagna titusjki eller krypskyttar som tvingas ner på knä vid bilder av de dödade. Det känns rätt obehagligt att se, men det är givetvis förståeligt att vreden är stor mot dessa människor som inte drog sig för att döda och misshandla andra mot betalning.
Många vill se och dokumentera det som händer så det är svårt att ta kort. Men en av de gripna är killen med blå färg i ansiktet som står långt till vänster. En annan kille är skymd. Den blåa färgen är antagligen Zelionka, en slags desinfektionsmedel som använts flitigt vid överfall mot oppositionspolitiker, senast mot partiledaren Jatsenjuk i Tymosjenkos parti när han besökte henne i fängelset för den tolfte februari. Medlet är inte skadligt på huden, men svårt att få bort.
Här är det en annan, troligen en Titusjki som förs runt.
Här förs han in i det brunna fackföreningshuset. Jag såg ju själv hur dessa titusjki jagade obeväpnade aktivister med slagträn, och de låg ju också bakom många fall av våld och mord liksom skadegörelse, så jag kan ha förståelse för den här behandlingen, även om det givetvis vore bättre att låta rättvisan ha sin gång. Tyvärr har ju den ukrainska rättvisan varit allt annat än rättvis, men förhoppningsvis kommer det att ändras.
Samtidigt pågår en minnesceremoni till ett av alla dödsoffer på torget. Människor gråter öppet och när den gravida änkan står på scenen och pratar om sin döde man drabbas man av det som hänt som ett knytnävsslag i magen.
Överallt finns bilder på de döda med mängder av blommor omkring.
Torget är fullpackat med människor som tar del av minnesceremonierna. Det är så ofattbart att den regim som man i och för sig visste var korrumperad och inkompetent också visat sig bestå av hänsynslösa mördare. Förmodligen har många av dem som står på torget i dag röstat på Janukovytj utan att ana vad han skulle vara förmögen till.
Aldrig förr har det erbjudits så mycket mat på torget, och trots de enorma mängderna människor räcker det och blir över. En del står som försäljare och ropar och bjuder ut sina varor. Och allt är gratis förstås.
Nu bör man i alla fall kunna blicka fram mot en ljusare framtid.
Jag lägger märke till tallrikar med färgklickar på och undrar varför de ligger där.
Svaret kommer snart. En jättelik målarduk kommer in på torget buren av ett antal personer.
Strax delas färgtallrikarna ut och människor börjar måla och skriva på duken som en påminnelse om all den kreativitet och konstnärlighet som fanns här på Maidan innan mördandet började.
Och snart är duken en explosion av färg och ord som känns optimistisk och positiv.
Mitt i allt elände har Euromaidan än en gång överraskat mig med sin kreativitet som blir en fin bakgrund för att försöka återge några av alla de människor som tillsammans utgör detta fantastiska land. Några av bilderna (de soligare) är tagna i morse.
Vi ser några av barrikaderna med de enorma förråden av molotovcocktails innan vi kommer till Europatorget.
Där dog många som trodde på ett bättre samhälle. Nu tycks det ju som om de inte dött förgäves, men det är givetvis fruktansvärda tragedier för ett stort antal barn som förlorat sin far, kvinnor som förlorat sin man, föräldrar som förlorat sin son. Och folk vallfärdar hit med blommor. Många gråter.
Gatukonstnärerna skänker lite tröst och hopp i eländet.
Vid den forna frontlinjen på Hrusjtjevskygatan står nu den katapult som användes för att kämpa mot Berkut. Den fungerade tyvärr inte så bra som det var tänkt. Nu skall den införlivas i historiska museets samlingar.
Det är verkligen en enorm folkfest denna dag, en sorge- och glädjefest med alla generationer. Eftersom barrikaderna är kvar och passagerna trånga står män och reglerar gångtrafiken genom att släppa fram folk från ett håll i taget. Det måste vara hundratusentals människor ute på stan. Alla vill se denna viktiga del av landets historia innan spåren försvinner, och dessutom vill man hedra offren och kämparna.
Vid ministeriebyggnaden står vaktstyrkor och bevakar dem mot såväl plundrare som mot dem som tidigare arbetat där.
En stolt grabb får posera med de hårda grabbarna.
Även trafiken måste dirigeras nu när polisen flytt.
Institutskagatan har inofficiellt fått namn efter hjältarna. Namnet har att göra med de styrkor som kämpade, som kallas sotni, och nebesnoji betyder att de kommit till himlen. I dag meddelas att den första byn i landet bytt ut namnet Leningatan till just detta namn. Och fler lär det bli.
I bakgrunden syns här parlamentet, och de utbrända lastbilarna var uppställda för att hindra folket att komma i närheten av det.
På måndagsmorgonen är det betydligt tommare på Maidan, men ändå en hel del folk. Städning pågår, men barrikaderna tas inte bort än.
Färgglada ljus har ställts ut längs backen. Senare lades blommor mellan dessa.
Det talas om att förbjuda såväl detta parti som Regionernas parti, något som givetvis vore mindre lyckat. Men att nedsmutsningen av landet i form av Leninstatyer och Leningator (vilket finns i de flesta orter utom i västra delen av landet) är på väg bort är ju inget att sörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar