onsdag 22 april 2015

Bilder från Ukraina 52: Att imponeras av hur människorna ställer upp för sitt land.


För någon vecka sedan var jag ånyo i Kiev, och fick då tack vare den mycket engagerade svenskukrainskan Katja Katarina tillfälle att träffa några av alla de människor som engagerar sig för såväl de ukrainska soldaterna vid fronten, som för de många flyktingarna som tvingats fly undan terroristernas och ryssarnas härjningar i östra Ukraina.



Inte långt från stadens centrum, bara ett stenkast från den populära turistgatan Andrijivskyj Uzviz ligger ett centrum för mottagandet av flyktingar från öst. Allt är ytterst välorganiserat, precis som det var på Majdan när det begav sig. Skylten visar bl a var det delas ut varm mat, kläder, barnkläder och var det finns läkare och psykologer.


I den gula bussen finns en arbetsförmedling för dem som lämnat allting bakom sig i öst.



Många människor kommer hit med kläder som tacksamt tas emot och fördelas till behövande som ofta fått hela sina hem förstörda av kriget. Det finns en lucka mot gatan där man kan lämna in allt man kan avvara.






Alla som arbetar här är frivilliga som ställer upp på sin fritid.


I bakgrunden skymtar den vackra Andreaskyrkan, ritad av den italienske arkitekten Bartolomeo Rastrelli, som är mest känd för Vinterpalatset i Sankt Petersburg.


På området finns baracker och tält som alla är skänkta och/eller byggda av frivilliga. Lite syrligt visar man upp ett tält som är det enda som staten bidragit med.


Här står man i kö för sängkläder och porslin. Men vi far vidare ut i staden med Anatolij, en av alla de frivilliga. Anatolij driver ett litet företag, men det går på sparlåga nu. Nästan all hans tid går åt till att åka runt och hämta saker som människor skänker, och att transportera förnödenheter till soldaterna vid fronten. 


Efter att ha hämtat en hink med ingefära hos en dam som ringt Anatolij (vars telefoner går varma mest hela tiden, med olika erbjudanden om matvaror och andra förnödenheter)  far vi till en lägenhet i ett fint ganska nybyggt lägenhetshus i förorten på andra sidan floden.
Trots att vi befinner oss hemma hos en vanlig familj pågår här en ganska storskalig tillverkning av torkade soppor till soldaterna vid fronten.


Statens matransoner räcker inte långt, och skulle inte de frivilliga ställa upp skulle soldaterna knappast klara sig. Anatolij kommer att transportera ännu en sändning österut om några dagar.


Vart man ser i köket och större delen av lägenheten ser man olika hinkar och kartonger med olika ingredienser som levererats från olika givare.Helgen innan hade man hyrt in sig på en skola där ett stort antal personer arbetade hela dagen med att skära och finfördela olika ingredienser.



Vi passerar också det lager där Anatolij samlar ihop och förvarar det han samlar in i väntan på transporter. Men ett stort antal pallar har nyligen skickats österut med posten, som är billig i Ukraina. I normala fall brukar dock inte posten anses vara så pålitlig, men nu finns en fiende som gör att man håller samman.


Undertecknad och Katja Katarina får prova de skottsäkra västar som är nödvändiga vid resor österut.


Vi far vidare genom förortslandskapet. I ett av alla de barackliknande köpcentra som omger tunnelbanestationerna finns denna oansenliga byggnad. Här pågår en annan viktig verksamhet.




Ett antal kvinnor sitter och klipper sönder tygstycken i remsor. Vid en första anblick kan man tro att det är en vanlig syjunta som förbereder lapptäcken inför vintern. 

Så är dock inte fallet. Till höger om klipperskorna står nämligen några andra kvinnor vid ett nät. De sönderklippta tygstycken flätas in i nätet som är avsett att vara ett kamouflagenät åt soldaterna vid fronten. Den ukrainska armén är illa utrustad, och de här kvinnornas bidrag kan innebära skillnaden mellan liv och död för soldaterna.


Det är svårt att inte bli berörd av det engagemang som visas upp. Katja säger att hon för några år sedan skulle ha trott att ukrainarna bara skulle sitta med armarna i kors om de blev anfallna, men nu har det ryska hotet och de drömmar om en bättre framtid som Euromajdan väckte skapat en stark känsla för Ukraina, och en lika stark motvilja mot Putins storryska imperialism.







Här är Anatolij, en man som är besjälad av engagemang för sitt land. Som ordförande för en av föreningarna som arbetar för att ordna hjälpsändningar är han sysselsatt så gott som hela tiden. Och transporterna till fronten är givetvis långt ifrån riskfria.


Solen går ner över förorten på andra sidan Dnepr, eller Dnipro som floden heter på ukrainska. Men det betyder inte att de frivilliga har gått hem. Tvärtom är det just på kvällarna som aktiviteten är som störst, eftersom de flesta har vanliga arbeten på dagtid. På kvällarna samlas man för att packa förnödenheter till soldaterna, för att laga mat, för att ge humanitär hjälp åt flyktingarna. Det är ett stort nätverk med tusentals människor som engagerar sig för att hjälpa sina medmänniskor och sitt land. Här görs ingen skillnad mellan ukrainsktalande och rysktalande, mellan fattig och rik, utan människor från alla grupper i samhället finns med. Man bidrar utifrån sin förmåga och sina kunskaper.
Jag blir väldigt starkt berörd av det jag sett denna dag, och min tro på att Ukraina har en framtid som nation blir ännu starkare. Trots alla motgångar under landets historia, och trots att många ryssar förnekar existensen av en ukrainsk nation lever känslan för landet, och blir allt starkare i tider av motgångar.


Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...