Världen är en bok, och den som inte reser får inte se mer än första sidan, har någon klok person sagt. Och det låter ju inte så kul att bara se första sidan. Nu handlar det ju om en väldigt tjock bok, så det blir svårt att hinna se alla sidorna. Men någonstans måste man ju börja, så varför inte börja i slutet. Bokstaven Ö gör att urvalet blir mer begränsat, antalet länder som har denna bokstav är inte så stort. Övre Volta hette en gång ett land som lockade, men det har nu bytt namn till Burkina Faso, och dessutom är det svårt att hinna dit över en helg.
Lättare då att hinna till Örebro. Mitt intryck av den staden har aldrig varit särdeles positivt, en blåbärssoppefabrik och trista hyreslängor längs en själlös motorväg, och tunga sjuttiotalshyreshus från tågfönstret. Spännande inslag som Statistiska Centralbyrån gör ju inte saken mer lustig. Men fördomar är till för att bekämpas, Örebro måste få en ärlig chans.
Staden har två stora sevärdheter. Den ena är ett vattentorn. Enligt den lokala turistreklamen är vattentornet utsett till ett av Sveriges mest älskade byggnadsverk. Jag tror mig ha besökt det någon gång i min barndom, och något bestående intryck har det inte gjort. Ser det på håll och konstaterar att det ser ut som ett… vattentorn. Där uppe finns en utsiktsplats. Och utsiktsplatser kan ju vara kul. Nackdelen med denna är att den utsikt som bjuds är Örebro i snöglopp. Kanske ser man Statistiska Centralbyrån.
Sevärdhet nummer två är slottet. Det går inte att förneka att det är ganska cool med ett sagoslott omgivet av vatten mitt inne i staden. En charmig guide med drottninglik tysk accent visar runt på ett lagom avslappnat sätt, och slottet verkar användas till en hel del. Att landshövdingens officiella residens har en fin skylt där den engelska texten innehåller två (av fyra) felstavade ord är ju bara charmigt, och bidrar till den lantliga oskuldsfullheten.
Nåväl, det börjar bli kväll och hungern kommer smygande. Före resan har jag i vanlig ordning gjort noggranna efterforskningar på Internet. För en tid sedan besökte jag Linköping, en ungefär lika stor stad. Då fann jag ett flertal sajter på nätet där stadens krogar stöttes och blöttes, och med hjälp av dessa fann jag matställen som passade både smaklökar och kreditgränser. I Örebro finns inget liknande. Den lokala morgonblaskan har visserligen jämfört lunchrestauranger, men att gå ut och äta på kvällen tycks inte vara något stort här. En diskussionstråd ger inte många tips, det mest minnesvärda inlägget lyder ungefär: Äta ute i Örebro, så bedövade smaklökar har jag inte”.
Får dock nys om en persisk restaurang. Med tanke på det stora antalet iranier i Sverige finns det förvånande få persiska restauranger. Har hittills inte lyckats besöka någon. En gång åkte jag genom halva Köln för att besöka en som rekommenderats, men den hade semesterstängt. Har sett den persiska restaurangen från tågfönstret så jag vet var den ligger.
Men det finns ett problem. Staden genomkorsas av breda vägar. Det är nu inget märkligt med det, många städer gör ju det. Skillnaden är att vägarna i Örebro ofta inte går att ta sig över. Det finns nästan inga övergångsställen. I bästa fall finns det en och annan gångtunnel, men dessa är sällan lätta att hitta. Dessutom känns det inte särdeles kul att sena kvällar tvingas ner i halvskumma gångar under jorden medan bilarna får fara fram fritt. Till att det blir svårt att förstå hur man skall ta sig fram bidrar också järnvägen och den vindlande Svartån. Ån är ju i och för sig ett pittoreskt inslag i stadsbilden, men gör att det blir ännu svårare att lista ut hur man skall ta sig från en plats till en annan.
Alltså vet jag var restaurangen ligger, och var vi befinner oss. Efter en vandring som motsvarar ungefär tre gånger det avstånd vi skulle ta oss står vi i alla fall utanför restaurangen. Den ser inte kul ut. Vid ett bord sitter några sorgsna figurer, alla andra är tomma. Ljuset i restaurangen är ungefär lika stämningsfullt som på ICA Maxi. På matsedeln utanför finns en meny bestående av Persisk soppa som förrätt. Som huvudrätt någon slags biff med bearnaisesås. Jag vet att landsortsbor föraktar människor från storstadsregionerna som kritiserar deras förkärlek för bearnaisesås. Jag vill därför förklara att jag inte föraktar människor som älskar bearnaisesås. Jag tyckte också om bearnaisesås 1985.
Vi beger oss ner i gångtunnlarna där finsktalande lokalinvånare diskuterar olika ölsorters positiva egenskaper och hamnar mitt i centrum. På bästa läge, nära biografer, butiker och bussar finns en stor grekisk restaurang. Det föga originella namnet är Hellas. Nu är hungern stor, Svartåfukten påträngande och restaurangen ser varm och skön ut. Där är också ganska fullt med folk, trots att det är en ganska stor restaurang. Restauranger som är fulla med folk är oftast antingen bra eller turistfällor. Då turisterna i denna metropol inte är så många i februari torde det vara matglada lokalinvånare som flockas här. Matsedelns lockande grekiska glosor och löften om fyra olika såser gör att vi villigt låter oss ledas till ett bord.
Vi tittar närmare på den kitschiga inredningen som ytterligare accentueras av en brasa på storbildsteve. Sånt kan man stå ut med vin i glasen och god mat på bordet. Men maten! När maten kommer in på bordet ser det inte så illa ut. Men sedan smakar vi. Lammkotletter kallades köttet. Det hade lika bra kunnat vara revbensspjäll, eller vad som helst. Det smakar som något som legat länge i frysen, sedan hastigt hamnat i en stekpanna där det också legat länge. Till det potatisklyftor av typen ”Euroshopper” och ris och couscous. Över alltihop rikligt med grillkrydda. Köttfärsspett som grekerna alltid brukar lyckas med har man här tömt ut kökets överblivna kryddor i. Och de fyra såserna? En var tzatziki. Knappast en sås, inte heller särskilt god. En var aioli. Aioli är kanske kul till fisksoppa, men till lammkotletterna? Och tillsammans med tzatziki? Sedan kom Aivar, gott till falukorv och möjligen till köttfärsspetten om de inte redan varit överkryddade. Till sist en tapenade, som ju knappast heller är en sås, och som känns som den gjort ett flertal resor in och ut på borden.
Servitrisen frågar om det smakat bra. När vi svarar nej, ser hon helt ställd ut.
Men det fanns alternativ till de fyra såserna. En halv sida med olika kötträtter med bearnaisesås. Välkommen till Örebro!
Lättare då att hinna till Örebro. Mitt intryck av den staden har aldrig varit särdeles positivt, en blåbärssoppefabrik och trista hyreslängor längs en själlös motorväg, och tunga sjuttiotalshyreshus från tågfönstret. Spännande inslag som Statistiska Centralbyrån gör ju inte saken mer lustig. Men fördomar är till för att bekämpas, Örebro måste få en ärlig chans.
Staden har två stora sevärdheter. Den ena är ett vattentorn. Enligt den lokala turistreklamen är vattentornet utsett till ett av Sveriges mest älskade byggnadsverk. Jag tror mig ha besökt det någon gång i min barndom, och något bestående intryck har det inte gjort. Ser det på håll och konstaterar att det ser ut som ett… vattentorn. Där uppe finns en utsiktsplats. Och utsiktsplatser kan ju vara kul. Nackdelen med denna är att den utsikt som bjuds är Örebro i snöglopp. Kanske ser man Statistiska Centralbyrån.
Sevärdhet nummer två är slottet. Det går inte att förneka att det är ganska cool med ett sagoslott omgivet av vatten mitt inne i staden. En charmig guide med drottninglik tysk accent visar runt på ett lagom avslappnat sätt, och slottet verkar användas till en hel del. Att landshövdingens officiella residens har en fin skylt där den engelska texten innehåller två (av fyra) felstavade ord är ju bara charmigt, och bidrar till den lantliga oskuldsfullheten.
Nåväl, det börjar bli kväll och hungern kommer smygande. Före resan har jag i vanlig ordning gjort noggranna efterforskningar på Internet. För en tid sedan besökte jag Linköping, en ungefär lika stor stad. Då fann jag ett flertal sajter på nätet där stadens krogar stöttes och blöttes, och med hjälp av dessa fann jag matställen som passade både smaklökar och kreditgränser. I Örebro finns inget liknande. Den lokala morgonblaskan har visserligen jämfört lunchrestauranger, men att gå ut och äta på kvällen tycks inte vara något stort här. En diskussionstråd ger inte många tips, det mest minnesvärda inlägget lyder ungefär: Äta ute i Örebro, så bedövade smaklökar har jag inte”.
Får dock nys om en persisk restaurang. Med tanke på det stora antalet iranier i Sverige finns det förvånande få persiska restauranger. Har hittills inte lyckats besöka någon. En gång åkte jag genom halva Köln för att besöka en som rekommenderats, men den hade semesterstängt. Har sett den persiska restaurangen från tågfönstret så jag vet var den ligger.
Men det finns ett problem. Staden genomkorsas av breda vägar. Det är nu inget märkligt med det, många städer gör ju det. Skillnaden är att vägarna i Örebro ofta inte går att ta sig över. Det finns nästan inga övergångsställen. I bästa fall finns det en och annan gångtunnel, men dessa är sällan lätta att hitta. Dessutom känns det inte särdeles kul att sena kvällar tvingas ner i halvskumma gångar under jorden medan bilarna får fara fram fritt. Till att det blir svårt att förstå hur man skall ta sig fram bidrar också järnvägen och den vindlande Svartån. Ån är ju i och för sig ett pittoreskt inslag i stadsbilden, men gör att det blir ännu svårare att lista ut hur man skall ta sig från en plats till en annan.
Alltså vet jag var restaurangen ligger, och var vi befinner oss. Efter en vandring som motsvarar ungefär tre gånger det avstånd vi skulle ta oss står vi i alla fall utanför restaurangen. Den ser inte kul ut. Vid ett bord sitter några sorgsna figurer, alla andra är tomma. Ljuset i restaurangen är ungefär lika stämningsfullt som på ICA Maxi. På matsedeln utanför finns en meny bestående av Persisk soppa som förrätt. Som huvudrätt någon slags biff med bearnaisesås. Jag vet att landsortsbor föraktar människor från storstadsregionerna som kritiserar deras förkärlek för bearnaisesås. Jag vill därför förklara att jag inte föraktar människor som älskar bearnaisesås. Jag tyckte också om bearnaisesås 1985.
Vi beger oss ner i gångtunnlarna där finsktalande lokalinvånare diskuterar olika ölsorters positiva egenskaper och hamnar mitt i centrum. På bästa läge, nära biografer, butiker och bussar finns en stor grekisk restaurang. Det föga originella namnet är Hellas. Nu är hungern stor, Svartåfukten påträngande och restaurangen ser varm och skön ut. Där är också ganska fullt med folk, trots att det är en ganska stor restaurang. Restauranger som är fulla med folk är oftast antingen bra eller turistfällor. Då turisterna i denna metropol inte är så många i februari torde det vara matglada lokalinvånare som flockas här. Matsedelns lockande grekiska glosor och löften om fyra olika såser gör att vi villigt låter oss ledas till ett bord.
Vi tittar närmare på den kitschiga inredningen som ytterligare accentueras av en brasa på storbildsteve. Sånt kan man stå ut med vin i glasen och god mat på bordet. Men maten! När maten kommer in på bordet ser det inte så illa ut. Men sedan smakar vi. Lammkotletter kallades köttet. Det hade lika bra kunnat vara revbensspjäll, eller vad som helst. Det smakar som något som legat länge i frysen, sedan hastigt hamnat i en stekpanna där det också legat länge. Till det potatisklyftor av typen ”Euroshopper” och ris och couscous. Över alltihop rikligt med grillkrydda. Köttfärsspett som grekerna alltid brukar lyckas med har man här tömt ut kökets överblivna kryddor i. Och de fyra såserna? En var tzatziki. Knappast en sås, inte heller särskilt god. En var aioli. Aioli är kanske kul till fisksoppa, men till lammkotletterna? Och tillsammans med tzatziki? Sedan kom Aivar, gott till falukorv och möjligen till köttfärsspetten om de inte redan varit överkryddade. Till sist en tapenade, som ju knappast heller är en sås, och som känns som den gjort ett flertal resor in och ut på borden.
Servitrisen frågar om det smakat bra. När vi svarar nej, ser hon helt ställd ut.
Men det fanns alternativ till de fyra såserna. En halv sida med olika kötträtter med bearnaisesås. Välkommen till Örebro!
1 kommentar:
Underbar läsning. Tack!
Jag tänker lämna den här staden så fort jag får möjlighet.
Skicka en kommentar