Understundom måste magistern ägna sig åt manuellt arbete. Disken börjar se väldigt odiskad ut, skjortorna börjar se alltför skrynkliga ut, och tvätten längtar in i Electrolux varma famn. Allt detta arbete måste utföras, men ger knappast erforderlig intellektuell stimulans. Nutidens unga har mp3 och mp4 och det ena med det andra, men magistern förstår inte sådant. Men det finns cd-böcker. Dessa är väldigt praktiska då de möjliggör simultan lyssning och hushållsarbete.
Den senaste tiden har jag lyssnat på Mobergs gamla klassiker Utvandrarna, Invandrarna och nu senast Nybyggarna. Även om det ibland blir ofrivilligt komiskt med allt "Jag tyar inte mer" och liknande utrop som ljuder över de gamla indianbygderna, och det faktum att man på tio år, trots att man levt bland sina landsmän tycks ha förvandlat sitt modersmål till en uppblandad rotvälska, så är det ju ett verk som står sig väl. Kanske skulle en mer utbredd läsning av dessa böcker ge ökad förståelse för hur kurder, somalier och andra som slagit sig ner i de gamla vikingabygderna har det.
Det går också att dra paralleller till religionen. De fundamentalistiska strömningar som återfinns i Rinkeby och Rosengård kan jämföras med de fundamentalistiska kristna som på ett högst okristet sätt tar avstånd från människor som inte håller sig till den "rena lutherska läran". Och precis som i Rinkeby och Rosengård finns här människor som flytt undan intolerans och förtryck som själva saknar tolerans för andra.
Och så kommer det. Nästan i slutet av boken ett citat som får en att undra om så lite har förändrats. Karl Oskar funderar över skillnaderna mellan livet i det gamla och det nya hemlandet:
"Själva arbetet var lika hårt och tungt i det nya landet som i det gamla, men det fanns en stor skillnad emellan Amerika och Sverige. I Amerika gav mödan utbyte, här fick man lön för att man knogade och strävade. Det var för denna skillnads skull som Karl Oskar hade bytt fosterland."
Dessa rader skulle ju lika gärna kunna vara uttalade år 2007 av någon som fått nog av landet med världens högsta skattetryck. Visserligen hade Karl Oskar och hans samtida i Sverige inte några riktiga möjligheter att påverka de bördor som staten lade på dem, medan vi ju nu i alla fall har valt en ny regering som förhoppningsvis kan minska bördan något. Men det finns så många som skriker högt efter pengar, och i kulisserna finns den tuffa bönan Mona som kanske lyckas återvinna en del av de sossar för vilka godsägare Persson var för mycket. Så hoppet om en rejäl förändring i vårt land kanske snart är borta.
Men på andra sidan Östersjön finns det länder som vågar ha ett lågt skattetryck. Vem vågar lära av dem?
lördag 24 mars 2007
måndag 19 mars 2007
Saknaden efter Friheten
Fast Saknaden kom före Friheten. Ja, nu menar jag i Ulf Lundells produktion. För ett tag läste jag en krönika av Bengt Ohlsson, min absoluta favoritkrönikör i DN På stan. Han beklagade sig över Ulf Lundells senare böcker och skrev om en vän som gett honom en av Lundells böcker eftersom han inte ville ha kvar den i sin lägenhet. Och Ohlsson placerade den på dass för att över huvud taget kunna ha den i sin lägenhet. Jag brukar oftast tycka som Bengt Ohlsson om det mesta, men inte denna gång.
För några dagar sedan läste jag alltså ut Friheten. Denna tegelsten kom ut 1999 och präglas mycket riktigt av någon slags fin-de-siecle-stämning, förstärkt av en "snart-50-årskris". Och kanske är det för att magistern själv snart närmar sig denna ålder som jag nu faktiskt saknar boken när jag läst ut den. Eller kanske är det för att boken blivit en självklar detalj på mitt nattduksbord där den haft sin givna plats i cirka fem år. Ungefär så lång tid har det tagit för den att bli utläst. Hur kan man då sakna en bok som det tagit så lång tid att läsa?
Ja, nu har ju den här boken en del avigsidor. Den första, och kanske största är dess format. Vikten gör att det inte känns lockande att ta med sig den för att läsa på tåg, bussar och andra allmänna fortskaffningsmedel. Inte heller läser man den gärna i sängen, då armarna lätt blir utarmade. Och så vet man ungefär vad man skall möta när man öppnar den. Lite gnäll om hur kallt Sverige har blivit och att det var bättre förr. Lite om misslyckade relationer med kvinnor. Lite mordhistorier som ibland känns påkomna för att göra boken mer intressant. Lite, eller förresten ganska mycket om svårigheterna att skriva.
Men det är också en bok som innehåller en av svenska språkets mest underhållande skildringar av en av Sveriges mest spridda exportartiklar, nämligen IKEA. Lundells skildring av IKEA i denna bok är helt lysande. Låt mig citera inledningen:
"Jag föreställer mej gärna en himmel, ett himmelrike, även om jag inte kan tro på något sådant; ej heller kan jag tro på något helvete, men om, säjer om, det skulle visa sej vara så, att det ändå finns ett helvete och att just jag skulle råka hamna där efter döden, då föreställer jag mej att detta helvete inte alls kommer att vara som det så gärna ställs fram i bild och ord: eld och svavel och pina och drakar och djävlar och hela konkarongen. Finns det ett helvete så kommer det att vara som det är på IKEA. Som det IKEA som ligger i Kungens Kurva."
För er som vet med er att ni aldrig kommer att orka läsa hela denna bok; skaffa ett ex, inte omöjligt att hitta på bibliotek eller för ett bra pris på närmsta antikvariat, slå upp sidan 15 och läs denna underbara skildring. Resten av boken tål också att läsas, men läs lite då och då och växla med andra böcker, annars finns en viss risk för utmattning. Och nu när den efter fem år är utläst så måste jag nog skaffa en till Lundell att ha på nattduksbordet när andan faller på.
Och när vi ändå är inne på Lundell: Missa inte det utsökta akustiska albumet Tolv sånger från 1984 med underbara låtar som Tuff match, En Stockholmstjej igen, och Ljusstrålen under färd.
För några dagar sedan läste jag alltså ut Friheten. Denna tegelsten kom ut 1999 och präglas mycket riktigt av någon slags fin-de-siecle-stämning, förstärkt av en "snart-50-årskris". Och kanske är det för att magistern själv snart närmar sig denna ålder som jag nu faktiskt saknar boken när jag läst ut den. Eller kanske är det för att boken blivit en självklar detalj på mitt nattduksbord där den haft sin givna plats i cirka fem år. Ungefär så lång tid har det tagit för den att bli utläst. Hur kan man då sakna en bok som det tagit så lång tid att läsa?
Ja, nu har ju den här boken en del avigsidor. Den första, och kanske största är dess format. Vikten gör att det inte känns lockande att ta med sig den för att läsa på tåg, bussar och andra allmänna fortskaffningsmedel. Inte heller läser man den gärna i sängen, då armarna lätt blir utarmade. Och så vet man ungefär vad man skall möta när man öppnar den. Lite gnäll om hur kallt Sverige har blivit och att det var bättre förr. Lite om misslyckade relationer med kvinnor. Lite mordhistorier som ibland känns påkomna för att göra boken mer intressant. Lite, eller förresten ganska mycket om svårigheterna att skriva.
Men det är också en bok som innehåller en av svenska språkets mest underhållande skildringar av en av Sveriges mest spridda exportartiklar, nämligen IKEA. Lundells skildring av IKEA i denna bok är helt lysande. Låt mig citera inledningen:
"Jag föreställer mej gärna en himmel, ett himmelrike, även om jag inte kan tro på något sådant; ej heller kan jag tro på något helvete, men om, säjer om, det skulle visa sej vara så, att det ändå finns ett helvete och att just jag skulle råka hamna där efter döden, då föreställer jag mej att detta helvete inte alls kommer att vara som det så gärna ställs fram i bild och ord: eld och svavel och pina och drakar och djävlar och hela konkarongen. Finns det ett helvete så kommer det att vara som det är på IKEA. Som det IKEA som ligger i Kungens Kurva."
För er som vet med er att ni aldrig kommer att orka läsa hela denna bok; skaffa ett ex, inte omöjligt att hitta på bibliotek eller för ett bra pris på närmsta antikvariat, slå upp sidan 15 och läs denna underbara skildring. Resten av boken tål också att läsas, men läs lite då och då och växla med andra böcker, annars finns en viss risk för utmattning. Och nu när den efter fem år är utläst så måste jag nog skaffa en till Lundell att ha på nattduksbordet när andan faller på.
Och när vi ändå är inne på Lundell: Missa inte det utsökta akustiska albumet Tolv sånger från 1984 med underbara låtar som Tuff match, En Stockholmstjej igen, och Ljusstrålen under färd.
måndag 12 mars 2007
Snällismens comeback?
I DN ( http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=627360 ) skriver Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och beklagar sig över Centerns nyliberala tendenser. Att Ullenhag är allt annat än nyliberal är det väl ingen som tvivlar på och för sanna liberaler finns det anledning att oroas. Nu är det ju precis som Ullenhag påpekar lite si och så med liberalismen i Centern. När det gäller lantbrukets subventioner så skriker naturligtvis glesbygdscentern högt om någon tänker liberala tankar kring dessa. Men vad som är intressant är att det i Centerrörelsen finns nya och fräscha idéer. Den främste företrädaren för dessa är naturligtvis Fredrick Federley som också rubricerar sin bloggkommentar idag "Han kunde väl nämnt mig" (http://federley.blogspot.com). Till skillnad från Ullenhag så känns Federley som ett nytt och fräscht namn med spännande tankar och förslag. Alla är inte nödvändigtvis bra, men ibland är det i de lite galna och radikala förslagen som de frön finns som sedan kan gro till en mer genomtänkt förändring.
Hur är det då med det spännande i Folkpartiet? För några år sedan var det bättre. Visserligen vet vi ju alla att man använde lite tvivelaktiga metoder ibland, men förslagen kändes i alla fall mer spännande. Jag tror Folkpartiet behöver fler politiker av Federleytypen. Nyamko Sabuni vågar i alla fall stå för radikala idéer ibland, Birgitta Ohlsson gör det förstås, även om hennes idéer kanske är lite väl "vänster" ibland. Men hellre tokiga förslag som väcker debatt än tråkiga som leder till gäspningar.
Och får Ullenhag härja fritt är vi tillbaka till Westerberg-snällismen snart. Vilket parti skall då stå för frihet och liberala värden? Moderaterna kämpar ju så hårt med att bli kvitt sitt förflutna att man blivit nästan helt urvattnade. Centern släpar på bondearvet, Kristdemokraterna på frikyrklighetens moralkonservatism. Vem vill värna liberala värden? Hjälp mig!
Hur är det då med det spännande i Folkpartiet? För några år sedan var det bättre. Visserligen vet vi ju alla att man använde lite tvivelaktiga metoder ibland, men förslagen kändes i alla fall mer spännande. Jag tror Folkpartiet behöver fler politiker av Federleytypen. Nyamko Sabuni vågar i alla fall stå för radikala idéer ibland, Birgitta Ohlsson gör det förstås, även om hennes idéer kanske är lite väl "vänster" ibland. Men hellre tokiga förslag som väcker debatt än tråkiga som leder till gäspningar.
Och får Ullenhag härja fritt är vi tillbaka till Westerberg-snällismen snart. Vilket parti skall då stå för frihet och liberala värden? Moderaterna kämpar ju så hårt med att bli kvitt sitt förflutna att man blivit nästan helt urvattnade. Centern släpar på bondearvet, Kristdemokraterna på frikyrklighetens moralkonservatism. Vem vill värna liberala värden? Hjälp mig!
måndag 5 mars 2007
"Jag bönar och ber fast jag egentligen vet, att det redan är alldeles för sent".
Mikael Wiehe har givit sig ut på barrikaderna igen till försvar för det kommunistiska paradiset Kuba. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=624887 För säkerhets skull påpekar han att han anser att de 69 politiska fångarna är 69 för många, och följaktligen borde friges. Det är märkligt med de här gamla kommunisterna, som envisas med att försvara en diktatur. Med användande av tvivelaktiga faktauppgifter om landets förträfflighet jämför man med andra länder och kommer alltid fram till att Kuba ändå, trots sina brister, är att föredra.
Till skillnad från sina kolleger på Kuba så har Wiehe fri tillgång till Internet. Han har fri tillgång till att läsa vad han vill, att söka vilken information han vill. På Kuba kontrolleras all information av myndigheterna. Om nu det kommunistiska systemet verkligen vore så förträffligt, hur kommer det sig då att alla kommunistiska makthavare i alla länder är så rädda för att människorna skall få ta del av fri information?
Som svar på detta anför givetvis kommunisterna att den fattige lantarbetaren ändå inte har fri tillgång till Internet, annat än i praktiken. Detta är givetvis korrekt, men förutsätter att alternativet till kommunismen är ett stagnerat bondesamhälle. Naturligtvis kan det finnas de som har ett sådant samhällsideal, åtminstone om man är godsägare på en bananplantage. Men vi som tror på en liberal ekonomi vet att de länder som tagit sig ur fattigdomen är de där en fri ekonomi och en fri opinionsbildning går hand i hand.
Sedan kan man givetvis kritisera USA:s politik mot Kuba, eftersom den ju varken befrämjar fri handel eller fri opinionsbildning, och bara bidrar till att ge kommunisterna argument genom att de kan skylla följderna av det sjuka kommunistiska systemet på amerikanerna. Och naturligtvis kan man kritisera det som händer på Guantanamobasen också. Men skillnaden är ju att även en amerikansk medborgare kan kritisera allt detta utan att riskera att förlora sin frihet.
Men Wiehe och hans kamrater anser sig själv veta bäst vad som är bäst för andra. Om det kubanska folket fritt skulle få välja skulle de ju kunna bli offer för högerkrafter och det transnationella kapitalet och rösta in "folkfiender" att leda sitt land. Därför är det bättre att inte riskera experiment med alltför stor frihet. Men man kanske kan frige de där 69 så att det ser lite snyggt ut. Men det är nog bäst att kontrollera informationstillgången så inte folket blir lurat...
Till skillnad från sina kolleger på Kuba så har Wiehe fri tillgång till Internet. Han har fri tillgång till att läsa vad han vill, att söka vilken information han vill. På Kuba kontrolleras all information av myndigheterna. Om nu det kommunistiska systemet verkligen vore så förträffligt, hur kommer det sig då att alla kommunistiska makthavare i alla länder är så rädda för att människorna skall få ta del av fri information?
Som svar på detta anför givetvis kommunisterna att den fattige lantarbetaren ändå inte har fri tillgång till Internet, annat än i praktiken. Detta är givetvis korrekt, men förutsätter att alternativet till kommunismen är ett stagnerat bondesamhälle. Naturligtvis kan det finnas de som har ett sådant samhällsideal, åtminstone om man är godsägare på en bananplantage. Men vi som tror på en liberal ekonomi vet att de länder som tagit sig ur fattigdomen är de där en fri ekonomi och en fri opinionsbildning går hand i hand.
Sedan kan man givetvis kritisera USA:s politik mot Kuba, eftersom den ju varken befrämjar fri handel eller fri opinionsbildning, och bara bidrar till att ge kommunisterna argument genom att de kan skylla följderna av det sjuka kommunistiska systemet på amerikanerna. Och naturligtvis kan man kritisera det som händer på Guantanamobasen också. Men skillnaden är ju att även en amerikansk medborgare kan kritisera allt detta utan att riskera att förlora sin frihet.
Men Wiehe och hans kamrater anser sig själv veta bäst vad som är bäst för andra. Om det kubanska folket fritt skulle få välja skulle de ju kunna bli offer för högerkrafter och det transnationella kapitalet och rösta in "folkfiender" att leda sitt land. Därför är det bättre att inte riskera experiment med alltför stor frihet. Men man kanske kan frige de där 69 så att det ser lite snyggt ut. Men det är nog bäst att kontrollera informationstillgången så inte folket blir lurat...
fredag 2 mars 2007
Världen från Ö till A: Örebro
Världen är en bok, och den som inte reser får inte se mer än första sidan, har någon klok person sagt. Och det låter ju inte så kul att bara se första sidan. Nu handlar det ju om en väldigt tjock bok, så det blir svårt att hinna se alla sidorna. Men någonstans måste man ju börja, så varför inte börja i slutet. Bokstaven Ö gör att urvalet blir mer begränsat, antalet länder som har denna bokstav är inte så stort. Övre Volta hette en gång ett land som lockade, men det har nu bytt namn till Burkina Faso, och dessutom är det svårt att hinna dit över en helg.
Lättare då att hinna till Örebro. Mitt intryck av den staden har aldrig varit särdeles positivt, en blåbärssoppefabrik och trista hyreslängor längs en själlös motorväg, och tunga sjuttiotalshyreshus från tågfönstret. Spännande inslag som Statistiska Centralbyrån gör ju inte saken mer lustig. Men fördomar är till för att bekämpas, Örebro måste få en ärlig chans.
Staden har två stora sevärdheter. Den ena är ett vattentorn. Enligt den lokala turistreklamen är vattentornet utsett till ett av Sveriges mest älskade byggnadsverk. Jag tror mig ha besökt det någon gång i min barndom, och något bestående intryck har det inte gjort. Ser det på håll och konstaterar att det ser ut som ett… vattentorn. Där uppe finns en utsiktsplats. Och utsiktsplatser kan ju vara kul. Nackdelen med denna är att den utsikt som bjuds är Örebro i snöglopp. Kanske ser man Statistiska Centralbyrån.
Sevärdhet nummer två är slottet. Det går inte att förneka att det är ganska cool med ett sagoslott omgivet av vatten mitt inne i staden. En charmig guide med drottninglik tysk accent visar runt på ett lagom avslappnat sätt, och slottet verkar användas till en hel del. Att landshövdingens officiella residens har en fin skylt där den engelska texten innehåller två (av fyra) felstavade ord är ju bara charmigt, och bidrar till den lantliga oskuldsfullheten.
Nåväl, det börjar bli kväll och hungern kommer smygande. Före resan har jag i vanlig ordning gjort noggranna efterforskningar på Internet. För en tid sedan besökte jag Linköping, en ungefär lika stor stad. Då fann jag ett flertal sajter på nätet där stadens krogar stöttes och blöttes, och med hjälp av dessa fann jag matställen som passade både smaklökar och kreditgränser. I Örebro finns inget liknande. Den lokala morgonblaskan har visserligen jämfört lunchrestauranger, men att gå ut och äta på kvällen tycks inte vara något stort här. En diskussionstråd ger inte många tips, det mest minnesvärda inlägget lyder ungefär: Äta ute i Örebro, så bedövade smaklökar har jag inte”.
Får dock nys om en persisk restaurang. Med tanke på det stora antalet iranier i Sverige finns det förvånande få persiska restauranger. Har hittills inte lyckats besöka någon. En gång åkte jag genom halva Köln för att besöka en som rekommenderats, men den hade semesterstängt. Har sett den persiska restaurangen från tågfönstret så jag vet var den ligger.
Men det finns ett problem. Staden genomkorsas av breda vägar. Det är nu inget märkligt med det, många städer gör ju det. Skillnaden är att vägarna i Örebro ofta inte går att ta sig över. Det finns nästan inga övergångsställen. I bästa fall finns det en och annan gångtunnel, men dessa är sällan lätta att hitta. Dessutom känns det inte särdeles kul att sena kvällar tvingas ner i halvskumma gångar under jorden medan bilarna får fara fram fritt. Till att det blir svårt att förstå hur man skall ta sig fram bidrar också järnvägen och den vindlande Svartån. Ån är ju i och för sig ett pittoreskt inslag i stadsbilden, men gör att det blir ännu svårare att lista ut hur man skall ta sig från en plats till en annan.
Alltså vet jag var restaurangen ligger, och var vi befinner oss. Efter en vandring som motsvarar ungefär tre gånger det avstånd vi skulle ta oss står vi i alla fall utanför restaurangen. Den ser inte kul ut. Vid ett bord sitter några sorgsna figurer, alla andra är tomma. Ljuset i restaurangen är ungefär lika stämningsfullt som på ICA Maxi. På matsedeln utanför finns en meny bestående av Persisk soppa som förrätt. Som huvudrätt någon slags biff med bearnaisesås. Jag vet att landsortsbor föraktar människor från storstadsregionerna som kritiserar deras förkärlek för bearnaisesås. Jag vill därför förklara att jag inte föraktar människor som älskar bearnaisesås. Jag tyckte också om bearnaisesås 1985.
Vi beger oss ner i gångtunnlarna där finsktalande lokalinvånare diskuterar olika ölsorters positiva egenskaper och hamnar mitt i centrum. På bästa läge, nära biografer, butiker och bussar finns en stor grekisk restaurang. Det föga originella namnet är Hellas. Nu är hungern stor, Svartåfukten påträngande och restaurangen ser varm och skön ut. Där är också ganska fullt med folk, trots att det är en ganska stor restaurang. Restauranger som är fulla med folk är oftast antingen bra eller turistfällor. Då turisterna i denna metropol inte är så många i februari torde det vara matglada lokalinvånare som flockas här. Matsedelns lockande grekiska glosor och löften om fyra olika såser gör att vi villigt låter oss ledas till ett bord.
Vi tittar närmare på den kitschiga inredningen som ytterligare accentueras av en brasa på storbildsteve. Sånt kan man stå ut med vin i glasen och god mat på bordet. Men maten! När maten kommer in på bordet ser det inte så illa ut. Men sedan smakar vi. Lammkotletter kallades köttet. Det hade lika bra kunnat vara revbensspjäll, eller vad som helst. Det smakar som något som legat länge i frysen, sedan hastigt hamnat i en stekpanna där det också legat länge. Till det potatisklyftor av typen ”Euroshopper” och ris och couscous. Över alltihop rikligt med grillkrydda. Köttfärsspett som grekerna alltid brukar lyckas med har man här tömt ut kökets överblivna kryddor i. Och de fyra såserna? En var tzatziki. Knappast en sås, inte heller särskilt god. En var aioli. Aioli är kanske kul till fisksoppa, men till lammkotletterna? Och tillsammans med tzatziki? Sedan kom Aivar, gott till falukorv och möjligen till köttfärsspetten om de inte redan varit överkryddade. Till sist en tapenade, som ju knappast heller är en sås, och som känns som den gjort ett flertal resor in och ut på borden.
Servitrisen frågar om det smakat bra. När vi svarar nej, ser hon helt ställd ut.
Men det fanns alternativ till de fyra såserna. En halv sida med olika kötträtter med bearnaisesås. Välkommen till Örebro!
Lättare då att hinna till Örebro. Mitt intryck av den staden har aldrig varit särdeles positivt, en blåbärssoppefabrik och trista hyreslängor längs en själlös motorväg, och tunga sjuttiotalshyreshus från tågfönstret. Spännande inslag som Statistiska Centralbyrån gör ju inte saken mer lustig. Men fördomar är till för att bekämpas, Örebro måste få en ärlig chans.
Staden har två stora sevärdheter. Den ena är ett vattentorn. Enligt den lokala turistreklamen är vattentornet utsett till ett av Sveriges mest älskade byggnadsverk. Jag tror mig ha besökt det någon gång i min barndom, och något bestående intryck har det inte gjort. Ser det på håll och konstaterar att det ser ut som ett… vattentorn. Där uppe finns en utsiktsplats. Och utsiktsplatser kan ju vara kul. Nackdelen med denna är att den utsikt som bjuds är Örebro i snöglopp. Kanske ser man Statistiska Centralbyrån.
Sevärdhet nummer två är slottet. Det går inte att förneka att det är ganska cool med ett sagoslott omgivet av vatten mitt inne i staden. En charmig guide med drottninglik tysk accent visar runt på ett lagom avslappnat sätt, och slottet verkar användas till en hel del. Att landshövdingens officiella residens har en fin skylt där den engelska texten innehåller två (av fyra) felstavade ord är ju bara charmigt, och bidrar till den lantliga oskuldsfullheten.
Nåväl, det börjar bli kväll och hungern kommer smygande. Före resan har jag i vanlig ordning gjort noggranna efterforskningar på Internet. För en tid sedan besökte jag Linköping, en ungefär lika stor stad. Då fann jag ett flertal sajter på nätet där stadens krogar stöttes och blöttes, och med hjälp av dessa fann jag matställen som passade både smaklökar och kreditgränser. I Örebro finns inget liknande. Den lokala morgonblaskan har visserligen jämfört lunchrestauranger, men att gå ut och äta på kvällen tycks inte vara något stort här. En diskussionstråd ger inte många tips, det mest minnesvärda inlägget lyder ungefär: Äta ute i Örebro, så bedövade smaklökar har jag inte”.
Får dock nys om en persisk restaurang. Med tanke på det stora antalet iranier i Sverige finns det förvånande få persiska restauranger. Har hittills inte lyckats besöka någon. En gång åkte jag genom halva Köln för att besöka en som rekommenderats, men den hade semesterstängt. Har sett den persiska restaurangen från tågfönstret så jag vet var den ligger.
Men det finns ett problem. Staden genomkorsas av breda vägar. Det är nu inget märkligt med det, många städer gör ju det. Skillnaden är att vägarna i Örebro ofta inte går att ta sig över. Det finns nästan inga övergångsställen. I bästa fall finns det en och annan gångtunnel, men dessa är sällan lätta att hitta. Dessutom känns det inte särdeles kul att sena kvällar tvingas ner i halvskumma gångar under jorden medan bilarna får fara fram fritt. Till att det blir svårt att förstå hur man skall ta sig fram bidrar också järnvägen och den vindlande Svartån. Ån är ju i och för sig ett pittoreskt inslag i stadsbilden, men gör att det blir ännu svårare att lista ut hur man skall ta sig från en plats till en annan.
Alltså vet jag var restaurangen ligger, och var vi befinner oss. Efter en vandring som motsvarar ungefär tre gånger det avstånd vi skulle ta oss står vi i alla fall utanför restaurangen. Den ser inte kul ut. Vid ett bord sitter några sorgsna figurer, alla andra är tomma. Ljuset i restaurangen är ungefär lika stämningsfullt som på ICA Maxi. På matsedeln utanför finns en meny bestående av Persisk soppa som förrätt. Som huvudrätt någon slags biff med bearnaisesås. Jag vet att landsortsbor föraktar människor från storstadsregionerna som kritiserar deras förkärlek för bearnaisesås. Jag vill därför förklara att jag inte föraktar människor som älskar bearnaisesås. Jag tyckte också om bearnaisesås 1985.
Vi beger oss ner i gångtunnlarna där finsktalande lokalinvånare diskuterar olika ölsorters positiva egenskaper och hamnar mitt i centrum. På bästa läge, nära biografer, butiker och bussar finns en stor grekisk restaurang. Det föga originella namnet är Hellas. Nu är hungern stor, Svartåfukten påträngande och restaurangen ser varm och skön ut. Där är också ganska fullt med folk, trots att det är en ganska stor restaurang. Restauranger som är fulla med folk är oftast antingen bra eller turistfällor. Då turisterna i denna metropol inte är så många i februari torde det vara matglada lokalinvånare som flockas här. Matsedelns lockande grekiska glosor och löften om fyra olika såser gör att vi villigt låter oss ledas till ett bord.
Vi tittar närmare på den kitschiga inredningen som ytterligare accentueras av en brasa på storbildsteve. Sånt kan man stå ut med vin i glasen och god mat på bordet. Men maten! När maten kommer in på bordet ser det inte så illa ut. Men sedan smakar vi. Lammkotletter kallades köttet. Det hade lika bra kunnat vara revbensspjäll, eller vad som helst. Det smakar som något som legat länge i frysen, sedan hastigt hamnat i en stekpanna där det också legat länge. Till det potatisklyftor av typen ”Euroshopper” och ris och couscous. Över alltihop rikligt med grillkrydda. Köttfärsspett som grekerna alltid brukar lyckas med har man här tömt ut kökets överblivna kryddor i. Och de fyra såserna? En var tzatziki. Knappast en sås, inte heller särskilt god. En var aioli. Aioli är kanske kul till fisksoppa, men till lammkotletterna? Och tillsammans med tzatziki? Sedan kom Aivar, gott till falukorv och möjligen till köttfärsspetten om de inte redan varit överkryddade. Till sist en tapenade, som ju knappast heller är en sås, och som känns som den gjort ett flertal resor in och ut på borden.
Servitrisen frågar om det smakat bra. När vi svarar nej, ser hon helt ställd ut.
Men det fanns alternativ till de fyra såserna. En halv sida med olika kötträtter med bearnaisesås. Välkommen till Örebro!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
