Världen från Ö till A, del två: Älvkarleby

Nu är det äntligen dags för del två i magisterns bejublade serie om världen från Ö till A. Nästan två år efter den kritiska granskningen av Örebro har magistern kommit till nästa bokstav i det omvända alfabete som vägleder magisterns väg genom vår värld. Det faktum att det låtit vänta på sig så länge har ett visst samband med att så få platser runt om i vår värld inleder sitt namn med bokstaven Ä, speciellt i länder som Belgien och Kanada som jag haft förmånen att besöka under denna tid.


Men en solig fredag i april kände jag att jag är skyldig mänskligheten att fortsätta mitt utforskande av vår planet. Fredagar har jag inga lektioner, utan förväntas använda min tid åt studier. Men att försöka studera hemma leder ofta till att tiden används till allt möjligt annat. Är det inte städbehovet (ganska sällsynt) eller sovbehovet (betydligt vanligare) så är det alla andra intressanta ägodelar (mycket frekventa) som lockar. Men var läser man bättre än på ett tåg som susar genom den geografiska kontexten? Alltså satte jag mig på det tåg som bär det vitsiga namnet Upptåget och som susar fram och tillbaka mellan Gävle och Upplands Väsby med uppehåll på spännande platser som Mehedeby och Tobo. Emedan ingen av dessa platser börjar på Ä blev jag tvungen att terminera min resa i Älvkarleby.

Nu är förvisso inte Älvkarleby vilken håla som helst. Alla litteraturintresserade vet att det var där Stig Dagerman såg dagens ljus på morföräldrarnas gård, och dit hittade också fjolårets nobelpristagare Jean Marie Gustave le Clezio (hans namn är ren poesi!) (och en vacker dag skall jag läsa någon av hans böcker). Men när man stiger av tåget på den nyinrättade stationen hamnar man i slutet på en gudsförgäten gatstump långt från allt, inte minst Älvkarleby. Men man hör granarna susa, fåglarna sjunga och i fjärran ett brus (Dalälven eller motorvägen eller nåt).

Men nu är det inte bara dessa ljud som hörs, nej, efter tågresans idoga studier har det börjat kurra i magen. Eftersom mina förväntningar på Norduppland är att det skall vara ett slags Norrland Light befolkat av stadiga män i rutiga skjortor och deras kvinnor (typen armbryterskan från Ensamheten) som mumsar tunnbrödrullar med bamsekorv och räksallad, eller på kvällen lyxar till det med en lövbit med bearnaisesås, så har jag inga höga förväntningar på det lokala kulinariska utbudet. I bästa fall skulle man väl kunna hitta någon assimilerad kurd som bakar felstavade standardpizzor.

Döm om min förvåning när jag hittar matstället på bilden (Pulshuset, något så oväntat som ett kombinerat gym och matställe). Här serveras varje onsdag-fredag en lunchbuffé med ett rikt utbud av utsökta grönsaksvariationer, salladsingredienser liksom mer animaliska produkter. Allt detta för det facila priset av sjuttio kronor. Risken att vandra härifrån hungrig är minimal, och njutningsfaktorn är hög. I den något märkliga interiören utgör en vägg prydd med pilatesbollar en något udda inredningsdetalj. Magistern kan varmt rekommendera detta näringsställe och dess sympatiske innehavare!








Mätt och nöjd vandrar jag så vidare och beser en del märkliga sevärdheter som ett antal stenar signerade av kungligheter, en rund sten med en lyra på som kallas musikstenen och så givetvis alla de stenar som framträder tack vare att Dalälvens vatten ger oss ström för våra datorer och eltandborstar. Jag vandrar vidare utmed älven där ett stort antal män (varför fiskar så få kvinnor?) sitter och försöker locka till sig älvens invånare. Atmosfären är klart norrländsk, älven brusar, granarna susar, och det känns som den inte så långa tågresan från den syduppländska urbana miljön har fört mig till en helt annan värld. Tecknen på att det verkligen är en parallell norrländsk värld jag hamnat i blir fler och fler. Stillheten när jag avlägsnar mig från älvbruset är närmast total, på tomterna står snöskotrar och väntar på sommarförvaring, och en tilltagande doft av pappersbruk bidrar till upplevelsen av norrländskhet.






Ändå är det nästan så jag måste nypa mig i armen när jag plötsligt ser, nej, det kan inte vara sant! Har jag verkligen försjunkit så i illusionen av att ha farit långt norrut att jag inbillar mig? Var det verkligen vatten jag drack till buffén? Har dofterna från sulfatfabriken påverkat mina sinnen? Nej, det är verkligen det jag tror! En kåta!

Förvisso är norrlandsgränsen bara några kilometer avlägsen, men inte visste jag att samernas områden sträckte sig så långt söderut. Visserligen vet jag att väldigt många samer numera bosatt sig i mer urbana regioner, men jag trodde att de lämnat sina tradionella boningar bakom sig i lappmarkerna.

När jag kommer närmare ser jag att det är en illegal kåta. Myndigheterna har förgäves försökt sätta stopp för det hot mot landets territoriella indelning som det skulle innebära om samerna började göra anspråk på fler delar av det avlånga än de traditionella renbetesområdena. En rödgul skylt signalerar ett kåtförbud, men liksom dagens nedladdare högaktningsfullt struntar i Ipred så har dessa samer inte gjort något för att dölja sin kåta. Lite senare ser jag att även de lokala myndigheterna genom gatunamnen signalerar sitt stöd för kåtbyggarna.

Jag vågar dock mig inte på att ta kontakt med den lokala samestammen eftersom jag redan ådragit mig misstankar från lokalbefolkningen. Jag passerar nämligen en idrottsanläggning där en skylt, som tyder på att det lokala tungomålet innehåller verbformer som inte längre används i mer trendkänsliga landsändar (Hundar få ej medtagas), ådrar sig min uppmärksamhet. Jag skall just ta ett kort på skylten när jag blir varse att en dam (med hund!(dock lyckligtvis inte av pitbullkaraktär)) iakttar mig och jag skyndar mig raskt vidare. Det faktum att jag inte använder mig av något motorfordon, eller ens en cykel, utan i stället går till fots här ute på landsbygden, väcker en viss uppmärksamhet.








Jag har nämligen nu för en tid sedan lämnat Älvkarlebys samhälle bakom mig och vandrar allt närmare norrlandsgränsen. Målet är Skutskär (ett samhälle som kämpar med sitt illaluktande rykte (elaka tungor säger att man på teckenspråk säger Skutskär genom att hålla för näsan)). Mycket riktigt är lukten starkare nu, men jag kan inte med bästa vilja säga att det luktar illa. Fylligt, mustigt, lite exotiskt, ja, men alls inte illa. Kanske är det för att jag närmar mig doftkällan i sakta mak, till skillnad från människor som färdas i bilar och exponeras alltför plötsligt. Eller kanske är det för att det är så trevligt längs vägen, blåsipporna niger och säger att nu är det vår, älven glittrar i solljuset, människor pryder sina boningar och förbereder grillsäsongen, allt känns lite exotiskt och spännande.






Bland det första som möter mig i Skutskär är en kiosk. Och då menar jag en kiosk. Inte en liten butik där man går in, utan en kiosk som ser ut som en kiosk skall. Det vill säga en liten byggnad, företrädesvis av trä, där det finns en liten lucka genom vilken man betjänas. Sådana är blott alltför ovanliga nuförtiden, men då de är en del av den barndom som gjort mig till den jag är så är det självklart något som borde bevaras till eftervärlden. Och här i Skutskär har man ett utmärkt exempel. För att ytterligare leva kvar i den svunna barndomen köper jag inte något läskigt amerikanskt läskedrycksmärke av den typ som nästan utrotat de klassiska dryckerna från ungdomsåren. I stället inhandlar jag en flaska Portello. Med viss förvåning konstaterar jag att den serveras rumstempererad, och inte läskigt luftkonditionieringskall som dess amerikanska kusiner. Men jag antar att det är tidstypiskt.





Även om jag anar att Skutskär nog lever upp till ganska många fördomar om norrländska bruksorter (till exempel tycks det vara mycket populärt att framföra motorfordon genom kraftiga accelerationer och inbromsningar, företrädesvis till ackompanjemang av högljudd musik) så tycks lokalbefolkningen vänligt sinnad. Jag anar dock att det kanske hade varit svårare att bli accepterad om jag varit klädd i kritstrecksrandig kostym eller smoking.





Dock tycks den lokala poesin inte riktigt nå Dagermans höjder, även om man i alla fall försöker, vilket inte skall föraktas.







Skutskär är kanske inte en plats som man återvänder till för dess skönhet, även om man kan finna en karg charm. På den blåsigaste och ogästvänligaste platsen befinner sig den järnvägsperrong där man tvingas invänta tåget som tar en tillbaka till Attundaland (mer om detta begrepp en annan dag).