Brunner går vilse på Söder, vänstern rasar, men jag är ljum.

En gång i tiden skrev Ernst Brunner om Kocksgatan, en bok som jag minns att jag tyckte om. När jag började läsa hans senaste bok, Hornsgatan, fanns det mycket som förde tankarna till Kocksgatan. Naturligtvis var det titeln, men även inledningen med den sexiga Ingrid förde tankarna till den heta sexscenen i Kocksgatan med öppna fönster som lät ljuden sprida sig över gården. Brunner är en skicklig författare och jag skulle gärna vilja tycka om den här boken. Men tyvärr blir jag besviken.

Det blir lite för mycket frossande i elände, uteliggare i tunnlar, en nedgången prostituerad knarkare, en halvgalen konstnär, en tatuerare vars kunder önskar allt bisarrare plågsamma behandlingar. Det verkar som om Brunner har fastnat i någon slags känsla av att vårt land är på väg utför. Pridefestivalen skildras som någon slags orgie av dekadens i en ton som skulle kunna vara hämtad ur en kristdemokrats memoarer, med en viss indignation över etablissemangets stöd för denna manifestation. Men naturligtvis måste en huvudperson i en bok kunna få uttrycka åsikter utan att författaren nödvändigtvis måste stå för dessa. Det är bara det att det mest känns trist och ointressant.

Samtidigt finns det en hel del samhällskritik som jag har lättare att ta till mig. Den superfeministiske konstkritikern som parodieras, och den stora tidningens kulturredaktion med festen där figurer som författare Jan Tjohou passerar revy är klart underhållande. Men riktigt trist blir det med de historiska återblickarna på Söders förflutna som skildras på ett irriterande flåsmustigt sätt som får en att längta efter den tidiga Fogelström som gjorde det här så mycket bättre.

Svenska Dagbladets recensent skriver att det här är en författare som inte är rädd för att inte vara politiskt korrekt, och visst retar boken gallfeber på vänsteretablissemanget, och alltså borde jag älska den. Men jag är ledsen, men det kan jag inte. Den är helt enkelt inte speciellt engagerande. Det är alltför uppenbart att Brunner framför allt vill framföra sina åsikter, och bara i andra hand berätta en histora. Andra recensenter tycks ha riktigt svårt för boken, som Dagens Nyheters Dan Jönsson, som kallar den för en "kulturkonservativ spya". Det intressantaste (eller mest intressanta, har lite svårt för att bestämma mig för vilken komparativform jag föredrar (förlåt denna utvikning)) med hans recension är att den har tagits bort från nätet. Blev den månne för mycket för Dagens Nyheter, var det kanske lite väl känsligt eftersom den fest med den stora tidningens kulturredaktion som parodieras i romanen naturligtvis var DN:s? Eller är det för att Brunner skriver på Bonniers förlag? På DN På stan finns det i alla fall en artikel om boken, alls inte så kritisk.

När den samlade vänstern ylar mot Brunner är det givetvis frestande att gå i försvar. Men jag har ändå svårt för den här boken hur gärna jag än vill tycka om den. Boken är inte dålig, men den lämnar mig ganska sval. I stället för att läsa någon halvtrist deckare kan man givetvis läsa denna bok, men det finns så många bättre. I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte alls kom igenom en annan bok av Brunner, nämligen hans bok om Bellman, Fukta din aska. Så kanske är min smak inte riktigt kompatibel med Brunners senare författarskap. I Aftonbladet skriver dock Gunder Andersson en mer positiv recension där han förutspår att reaktionerna på boken kommer att delas i två läger, de som talar om gubbgnöl, och de som njuter av det språkliga artisteriet. Kanske är det för att jag är folkpartist som jag inte hamnar i någon av fållorna...

Just nu läser jag en annan Söderskildrare, nämligen Klas Östergren, vars Gangsters äntligen hamnat i min läshög. Återkommer med en recension när den är utläst. Ett tips är dock att den kommer att få ett högre betyg.

Zelmani och Halapi på Katalin och Wot på Messob

Ute rullar ett godståg sakta förbi in i den uppländska vinternatten. Jag står med en arm om min kvinna och en plastmugg med närproducerad ekologisk Slottskällan Pale Ale i min andra hand. På scenen några meter framför finns tre skäggiga män samt gitarristen Lars Halapi och så Sophie Zelmani. En artist som inte ser ut som en artist utan mer som någon som jobbar på Försäkringskassan i Flen, klädd i kläder som ser ut vara köpta på rea på Lindex och med en fruktansvärt missklädsam keps som påminner om den kinesiska kulturrevolutionen på huvudet. Hon har inte mycket till utstrålning, hon verkar också väldigt blyg, men röst det har hon. Hon sjunger nästan viskande, och det är vackert och stämningsfullt.

Men efter ett tag börjar låtarna kännas lite enformiga, och texterna går aldrig riktigt fram. Som vanligt tycker jag att det är synd när man inte sjunger på sitt eget språk utan på den slitna engelskan, som alltför många andra. Jag tror att hon skulle kunna vara mycket mer uttrycksfull om hon åtminstone ibland sjöng på svenska. Och tänk om någon låt fick lite fart och grep tag i publiken som så artigt men kanske lite oengagerat applåderar efter varje låt.

Men Halapi och de skäggiga är riktigt duktiga, och det är de som ibland lyfter konserten genom att riva loss med lite mer fart i låtarna mellan sångpartierna. Jag tror att konsertlokalen, Katalin, belägen i det gamla godsmagasinet ett stenkast från Uppsala central är en idealisk plats för en konsert som denna. Skulle man ha suttit i en teaterfåtölj hade den här konserten nog blivit lite sömnigare. Nu står man tätt tillsammans, några meter från artisterna i den mysiga lokalen, och det blir mycket lättare att leva sig in, att bli en del av musiken. När man ser godståget rulla förbi utan att det hörs över musiken, när man känner den delikata ölen rinna ner i strupen, och känner sin kvinnas kroppsvärme samtidigt som musiken fyller lokalen sprider sig en känsla av värme och njutning och det är en härlig avslutning på en vanlig torsdag i mars.

Före konserten har vi intagit mycket god och billig etiopisk mat på krogen Messob på andra sidan Fyrisån, som ännu täcks av is medan pölarna brer ut sig mellan isfläckarna på gatorna. Varken pölarna eller isfläckarna skrämmer dock bort Uppsalas tusentals cyklister som finns överallt, och som dyker upp bakom dig när du minst anar det. Messob har förutom den goda maten, den mycket trevliga personalen och den extremt rena och fräscha toaletten ett kul urval av afrikansk öl från Marocko, Uganda, Tanzania, Namibia och Etiopien. Vi äter en Lamm Wot med berberisås som är ganska kryddstark, men injerabrödet gör att det inte blir för hett. Smakrikt och spännande!

Några andra som recenserat Sophie Zelmanis konserter är:
Upsala Nya Tidning,
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Göteborgsposten
Expressen
Dagens Nyheter
Gixbit

Carl Bildts motvilja mot ryssarna förblindar.

Carl Bildt är upprörd! Fyra modiga riksdagsledamöter från alliansen (en för all del avhoppad) har vågat visa självständighet och rösta mot det påbjudna avslaget på motionen som erkände att Turkiets folkmord på armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker verkligen var ett folkmord. Märkligt nog kunde inte Fredrik Malm som varit med och motionerat i frågan stödja motionen då han numera är Folkpartiets utrikespolitiske talesman, och därför inte kan gå ut och rösta mot regeringen. Därför var han tvungen att avstå från att delta i omröstningen. Men sådant är politikens spel ibland. Nu har han lyckligtvis en fru som också sitter i Riksdagen, Gulan Avci, som kunde lägga sin röst för motionen.

Carl Bildt och regeringen visar här ungefär samma inställning som Barack Obama numera anslutit sig till. Obama var nämligen tydlig med att erkänna folkmordet innan han blev president, men sedan blev hänsynen till det allierade Turkiet alltför tungt vägande. För den svenska regeringen (troligen framför allt för Moderaterna) tycks viljan att hålla sig väl med Turkiet väga tyngre

Det märkligaste med omröstningen är att både Folkpartiet och Kristdemokraterna ställt sig bakom ett uttalande om att det visserligen var ett folkmord, men att man inte kan rösta för ett sådant uttalande. Hela turerna kring detta utvecklas på ett lysande sätt på bloggen A little voice of Reason.

Det enda relevanta argumentet mot ett erkännande är givetvis att det skulle kunna skada de krafter i Turkiet som verkar för en normalisering med Armenien, och i stället stärka de mer hårdföra krafterna. Detta måste ställas mot den betydelse ett allmänt erkännande har för de folk som utsattes för folkmordet.

När det nu avslöjas att även Reinfeldt faktiskt uttalat sig för ett erkännande så verkar det mer och mer som om det är Carl Bildt som är den som styr den svenska regeringen. Nu kan man givetvis tycka att det är bra om regeringen kan visa enighet, och visst kan det förekomma att en riksdagsledamot ibland tvingas rösta mot sin övertygelse. Jag har dock svårt att se att se att den här frågan skulle kunna vara en sådan fråga.

Jag är ingen varm anhängare av Ryssland, och visst finns det en hel del kopplingar mellan Armenien och Ryssland. Att Carl Bildt definitivt inte är någon vän av Ryssland vet ju alla, och visst kan jag sympatisera med markeringar mot Rysslands vilja att dominera hela det forna Sovjet. Och när Turkiet är en av västs allierade mot Ryssland blir det lätt att ta ställning för dem. Men jag tror att man i gör ett misstag om man då offrar mänskliga rättigheter och erkännande för dem som utsatts för övergrepp.

Nej, jag tror att turkarna är väl medvetna om att Sverige varit ett av de länder som varit mest vänligt inställda till Turkiets EU-inträde. Visst kommer man ett tag att protestera och visa sitt missnöje, men i längden måste man gå vidare. För att Turkiet skall kunna bli en fullvärdig medlem av det demokratiska Europa måste man göra upp med sitt förflutna. En stor del av världen har erkänt folkmordet, och ju fler länder det blir desto större blir pressen på Turkiet. Visst kan det också kortsiktigt bli en del avbräck ekonomiskt, och Moderaterna är tyvärr ofta beredda att offra mänskliga rättigheter av för handelsavtal.

För den som vill lära sig mer om Armenien och folkmordet rekommenderar jag denna sajt. Vahagn Avedian som ligger bakom denna sajt har också skrivit en utmärkt artikel på Newsmill som jag rekommenderar.

Sent i ungdomen, och hjärna kvarglömd i bilen.

Nyss hemkommen från gymmet förundras jag ånyo över hur slöa bilister kan bli. Vanan att ta sig från dörr till dörr i sin lilla plåtlåda tycks slå ut delar av hjärnan. Hur kan man annars förklara att tre herrar i ungefär min ålder, eller kanske några år äldre, i omklädningsrummet beklagar sig över att snöhögarna på parkeringen gjorde att de fick vänta på lediga parkeringsplatser.

Till saken hör att det på andra sidan gatan finns en stor parkeringsplats vid ett köpcentrum där det på kvällen finns massor av lediga platser. Men då skulle man ju behöva gå över en gata på ett övergångsställe och framstå som en sån där läskig billös människa som ibland tvingar bilisterna att stanna till. Okej om det handlade om några superöverviktiga pösmunkar som inte orkar släpa kassarna med chips, cigaretter och ölburkar över gatan. Men det här är alltså ganska vältränade herrar som tillbringar flera timmar i veckan på gymmet. Jag hoppades först att det rörde sig om ironi, men det verkade faktiskt vara fullt allvar....

Apropå min ålder förresten. Jag fyller alltså 50 i år, en händelse som ju ges enorma proportioner i vårt samhälle. Nu medger jag i och för sig själv att jag är lite åldersfixerad och håller ju koll på vilka som är mina årskamrater (Hugh Grant, Sean Penn, Antonio Banderas, Jean Claude van Damme, Michael Nyquist. David Duchovny, Julia Timosjenko och Ylva Maria Thompson för att nu nämna några av de främsta kulturpersonligheterna). I dag fick jag nämligen ännu ett sånt där utvärderingsformulär att fylla i. Ett sånt som man får om man bokar hotell genom en hotellbokningssida. Till skillnad från andra formulär frågade denna sajt om man rest som ensam resenär, med familjen, eller, och nu kommer den intressanta frågan; som ungt par eller som äldre par.

Här tvingades jag alltså ta ställning. Är jag, och min två år yngre kvinna, fortfarande ett ungt par, eller är vi nu ett äldre sådant? Vilken rätt har förresten ett osmidigt hotellbokningsföretag att ställa mig inför denna livsavgörande fråga? Visst kunde jag ha valt att klicka bort enkäten (vilket medfört att jag inte fått klaga på det i Västerås skyskrapa belägna First Hotel Plazas vidbrända bacon, icke existerande apelsinjuice, torra bröd, nästan odrickbara espresso och överkokta ägg) men det hade ju varit att fly undan frågan.

Så då måste jag alltså ta ställning. Visst är det lätt att avfärda epitetet "äldre par" som ju i och för sig både kan innefatta duvmatning på parkbänk och gnällmöten hos PRO, men även vinresor till Toscana och att krypa ner under en filt med varsin kopp varmt te på en altan i solnedgången och minnas livet som varit. Det behöver alltså inte vara något negativt, men jag är inte där än. Fast ungt par låter å andra sidan inte riktigt rätt heller, mera biligt vin, trevande experiment med kärlekens möjligheter och en oro inför livets realiteter. Kort sagt, inte riktigt jag år 2010.

Så vad blev det då? Ja, min kvinna är alldeles för ung och vacker i mina ögon för att jag skulle kunna se henne som en del av ett äldre par, och jag själv vill nog ändå inbilla mig att jag kan hålla mig kvar bland ungdomen ett tag till. Det är ju ändå så att det är vi själva som definierar oss i vår moderna tid, det är ju något av det största med vår individualistiska tidsålder.

Till sist en sång med den unge lettiske sångaren Ainars Mielavs (född 1960!). Här en video vars kärleksyttringar passar såväl unga som gamla par.

Trakasserade muslimer och judar.

Det sägs att islamofobi och antisemitism vuxit sig starkare på senare år. Även om mina sympatier för islam som religion inte är särskilt starka så respekterar jag givetvis alla människors rätt att utöva sin religion. Jag finner det naturligt att man inte kan gå klädd i heltäckande burka eller niqab på en arbetsplats, och speciellt inte om man jobbar med små barn. Men den som väljer att ha en slöja, eller rättare sagt huvudduk. på sig av egen fri vilja bör självklart få ha det, även på en arbetsplats. Det är dock mer tveksamt med slöjor på små barn, eftersom det är att sexualisera dem. Jag har sett hela klasser med flickor i mellanstadieålder med huvudduk, och det tycker jag ser rätt sorgligt ut.

Det stora misstaget är ju att bunta ihop alla människor från muslimska länder och tro att de har identiska åsikter. Jimmie Åkesson vinner säkert poänger på att generalisera om muslimer, speciellt bland lågutbildade. En del av mina elever har stora sympatier för Sverigedemokraterna, men av någon anledning finns det ofta ett samband mellan antalet ig på betyget och sympatierna för Sd.

Men när en muslimsk familj från Irak utsätts för trakasserier från kristna i ett svenskt bostadsområde borde ju alla demokratiska krafter kunna förenas i ett kraftigt avståndstagande. Fast hoppsan, det fanns ett problem! Eftersom förövarna själva är flyktingar blev saken alltför känslig. Men det här är en väldigt viktig principfråga. Att Sverigedemokraterna vädrar morgonluft när invandrare bråkar med andra invandrare är ju inget skäl för att inte låtsas om problemet. Det är viktigt att markera att vi aldrig kan acceptera att man ägnar sig åt övergrepp mot meningsmotståndare från hemlandet när man kommit till Sverige.

Men nu hotas alltså vänsterns världsbild. Den världsbild där invandrare trakasseras av elaka skånska lantisar. När den här familjen bodde i ett litet skånskt samhälle var det inga problem, men i Hovsjö skriker grannarna "muslimjävlar".

I Skåne härjar dock den tokige Ilmar Reepalu. I hans värld är det okej att säga att israelerna mördat 400 barn, och att piska upp ett hat mot Israel. Ett hat som han sedan när det leder till att judar trakasseras i Malmö försöker slingra sig undan ansvaret för. I Godmorgon Världen i P1 igår gick krönikören Svante Weyler till hårt angrepp mot Reepalu. Kanske använde han lite väl hårda ord, men att Reepalu är en ful fisk står dock helt klart. När Reepalu också försöker förneka det han sagt har Skånska Dagbladet tvingats lägga ut ljudfiler så att alla kan höra att karln ljuger.

Dags att gå till affären och leta israeliska tomater och apelsiner!

Läs mer här, här och här