Bronssoldaten i Tallinn

Det är tydligt att det föreligger en viss oklarhet rörande den svenska regeringens syn på det som händer i Tallinn. Förvisso är det sant att det rör sig om en intern estnisk angelägenhet, men det faktum att ett annat grannland till Estland lägger sig i desto mer gör att ett tydligt stöd från Sverige vore önskvärt. Se denna länk till DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644699

I DN idag fanns det också en intressant analys av Mette Risa. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644550

Men nog är det märkligt och upprörande att det land som definitivt inte gjort upp med brotten i dess förflutna, det land där en staty över den gamla NKVD-chefen Dzerzjinskij återuppfördes för bara ett par år sedan, det land där de demokratiska rättigheterna kränks på allehanda sätt lägger sig i interna angelägenheter i det väl fungerande och demokratiska grannlandet Estland.

Många krafter försöker utmåla det hela som en kamp mellan ryssar och ester. Detta är långt i från hela sanningen. Väldigt många ryssar i Estland inser att de har det mycket bättre i Estland än de skulle ha det i Ryssland. De deltar aktivt i samhällslivet, de röstar i estniska val och känner sig som estniska medborgare. Dessa ryssar inser också att för att kunna klara sig i Estland krävs att man lär sig språket. Däremot finns det en hel del personer som saknar den gamla sovjettiden. Den tid då man kunde klara sig på ryska, då man kunde snäsa åt ester som försökte tala sitt eget språk i sitt eget land. Den tid då man kunde få ett arbete där man inte behövde göra någonting mer än att infinna sig på arbetsplatsen, ofta berusad och sedan kvittera ut sin lön. Dessa människor, som långt ifrån alltid är ryssar, vill oftast klamra sig fast vid symbolerna för det gamla samhället. Värt att notera är dock att även dessa ryssar oftast föredrar att stanna i Estland med dess högre levnadsstandard jämfört med att söka sig till sitt älskade Ryssland.

Det finns också ester som saknar denna tid. De flesta av dem är äldre, de hade bra jobb under sovjettiden och allehanda förmåner. Deras idol, den gamla ex-kommunisten Edgar Savisaar har bett det ryska folket om ursäkt för flyttandet av krigsmonumentet. Så det är lite förenklat att utmåla det hela bara som en kamp mellan ester och ryssar. I stället är det en kamp mellan västerländsk demokrati och sovjetnostalgi. Det borde inte vara så svårt för någon i Sverige att ta ställning i denna fråga.

Förvisso finns det motsättningar mellan ester och ryssar i Estland. Men de allra flesta människor ser inte nationaliteten som det viktigaste. Kunde man inte då ha låtit monumentet stå kvar? Det störde väl ingen? Jo, jag menar att det faktiskt gjorde det. De människor som dagligen passerade denna symbol för den så kallade befrielsen kände det som ett hån. Förvisso kan man säga att ryssarna jagade bort nazisterna från Estland, men till vilket pris? Fråga släktingarna till de tiotusentals ester som deporterades till Sibirien, för att tvingas arbeta ihjäl sig i arbetslägren i Gulag-arkipelagen. Fråga de människor som för bara 25 år sedan levde i ett samhälle där man inte vågade föra fram sina åsikter öppet. De människor som tvingades hylla kommunistiska symboler, tala ryska och som tvingades leva på en materiell standard som inte kunde jämföras med den i vårt land.

För alla dessa människor, och för alla andra som vill ha ett fritt samhälle med demokratiska rättigheter var det ett hån att dagligen tvingas se detta monument mitt i centrala Tallinn. Och det handlar ju inte heller om att monumentet skall skrotas, utan det skulle bara flyttas till en mindre betydelsefull plats. En plats där alla fredligt sinnade sovjetnostalgiker kan samlas och drömma sig tillbaka till fornstora dar.

Lejonkungens reträtt

Som medlem i Folkpartiet liberalerna får man ta ställning till än det ena, än det andra i dessa dagar. För ett par dagar sedan fanns nyheten om förslaget att kvotera VAB-dagarna i pressen, framfört som ett folkpartiförslag. Detta gjorde mig mycket beklämd, och jag började undra om det verkligen var ett liberalt parti som jag är medlem i. Vad det är för liberalt med att tvinga människor att leva sina liv på ett sätt som passar vissa, men inte andra, kan jag inte för mitt liv begripa. Varför skulle till exempel en person som har ett ansvarsfyllt och meningsfullt jobb, oavsett kön, tvingas att stanna hemma medan någon som har mycket lättare att vara hemma tvingas gå till arbetet? Men de feministiska fundamentalisterna finns överallt.

Själv är jag nog också lite feminist, fast bara lite lagom. Sådär folkpartistiskt mittimellanlagom. Så är jag övertygad om att kvinnor och män bör ha samma möjligheter och rättigheter, men inte att de skall tvingas vara på ett visst sätt bara för att de är just män eller kvinnor. Men de skall inte heller förbjudas att vara så som de vill vara, bara för att leva upp till ett visst ideal. Den kvinna som föredrar att vara hemma med sina barn skall få det, liksom den man som föredrar det. Det är det som är liberalism för mig.

Och så kom då denna dag. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15206952.asp Dagen då lejonkungen meddelat att han skall dra sig tillbaka. Vem skall då ta över? De tre huvudnamnen torde ju vara Björklund, Sabuni och Malmström. Min feminism sträcker sig så långt som till att spontant tycka att en kvinna vore bra. Paradoxalt nog är ju en av dessa kvinnor inte feminist enligt sig själv, nämligen Nyamko Sabuni. Och nog vore det lite spännande att tänka sig att välja just henne. Hon är förvisso inte helt okontroversiell, vilket ju är en fördel. Det vore också en poäng med att välja just en kvinna med afrikanskt ursprung som ledare för det parti som emellanåt beskylls för att vara invandrarfientligt av personer som inte förstått tankarna bakom våra integrationsförslag. Kanske är hon dock ett väl oprövat och inte nog rutinerat namn?

Jan Björklund då? Ja, jag som lärare uppskattar honom mycket. Han har mer än någon annan lyckats med att föra upp skolfrågorna på dagordningen, och själv håller jag nästan alltid med honom i hans åsikter. Men problemet ligger ofta i hur de framförs. Han är knappast en nyansernas man, och lyckas ofta reta upp sossar (speciellt skolsossar) rejält. Detta är nu ingen nackdel, men om syftet är att locka väljare från sossesidan så är han nog inte rätt man. Säkert lockar han över en del moderater, men detta hjälper oss knappast att behålla regeringsmakten.

Återstår då Cecilia Malmström. Jag tycker att hon verkar vara en bra kandidat, även om en del tycker att hon är för akademisk. Själv har jag aldrig förstått rädslan för akademiker i svensk politik. Helst bör man inte ha någon utbildning, eller åtminstone ingen examen för att bli någonting. Och att hon är en skön kontrast mot Mona Sahlins ansträngt folkliga framtoning är ju ingen nackdel. Cecilia Malmström tillför också ett europeiskt perspektiv som ofta tappas bort i vårt politiska liv. Kanske är hon namnet vi söker.

Näring för kropp och själ i Bryssel

Att hitta bra restauranger i en främmande storstad kan ibland vara som att leta efter en nål i en höstack. Om höstacken heter Bryssel kan man göra alla möjliga fynd. Här finns ett flertal lyxkrogar med allehanda stjärnor såväl i köken som i guideböcker. Dock är priserna sällan lämpade för en vanlig turist. Vidare finns det gott om turistfällor. Den välkända turistrestauranggatan Rue des Bouchers har ju sin charm, och visst kan man äta här, speciellt om man roas av att äta musslor med pommes frites. Men här följer några andra tips:

Många trevliga restauranger hittar man i Eu-kvarteren, på t ex Rue Franklin. Här äter många EU-tjänstemän regelbundet middag på restaurang, och vill då varken betala alltför mycket eller äta alltför illa. De italienska restaurangerna dominerar, och en av de trevligare bland dessa är La Pineta på Rue Franklin 26. Det är en ganska typisk italiensk restaurang, med trevlig personal och god mat till ett bra pris.


Lite mer exotisk, och belägen nere i centrum är marockanska restaurangen Kasbah.
Den ligger på rue Antoine Dansaert 20. Här äter man utsökt marockansk mat, och min kvinna som varit där flera gånger innan vi kom till Marocko blev faktiskt lite besviken på den äkta marockanska maten som inte var i klass med den belgisk-marockanska. Huruvida detta beror på att den belgiska varianten passar våra nordiska smaklökar bättre, eller om det månne är så att den marockanska mattraditionen förvaltas bäst i exil skall vi låta vara osagt. Men det här är i alla fall en sympatisk restaurang med mycket trevlig miljö.


Så till sevärdheterna. Alla måste ju naturligtvis stå och trängas vid Manneken Pis, men färre hittar Janneken Pis, den kvinnliga motsvarigheten. Inte heller den är egentligen värd någon omväg, men om man ändå skall besöka Delirium Café med alla dess ölsorter. (se tidigare inlägg) så är det precis utanför.


En mer sevärd symbol för Bryssel än de kissande barnen är Atomium. Det är en förstoring av en järnatom och invigdes till världsutställningen 1958. Den har nyligen fått en uppsnyggning och är ett intressant monument över tidsandan på 50-talet med dess optimistiska tro på vetenskapens landvinningar. Att den sedan innehåller såväl tidstypiska detaljer som mer moderna konstnärliga inslag, vilket framgår av bilderna här gör den än mer intressant. Som en extra bonus är utsikten över denna gröna del av staden mycket sevärd.


>

För den konstintresserade är Musées Royaux des Beaux Arts ett måste.
Samlingarna är gigantiska, och för att inte tröttna bör man försöka nöja sig med ett urval. Museet består egentligen av två delar, det moderna och det klassiska. Till mina favoriter hör Rene Magritte vars surrealistiska konst är väl representerad här. Även en annan belgisk konstnär, Paul Delvaux som kanske inte är lika känd i Sverige är en spännande bekantskap.

Museet är mycket trevligt, och det finns olika slingor man kan följa beroende på intresse.

Ett mer avkopplande inslag som också kan rekommenderas är ett besök på den behagliga bad- och bastuanläggningen Thermen Dilbeek. Här finns ett flertal olika bastutyper, bubbelpooler, bassäng mm. Pryda svenskar som tror att man skall bada bastu med baddräkt eller könsuppdelat kan dock bli lite chockerade. En varm och solig dag kan man också ligga och sola i trädgården, men då måste man vara tidigt på plats för att ha en chans att få en solstol. Här finns också en bra restaurang där man kan äta iförd badrock.





Bland Bryssels många museer tycker jag också att Autoworld bör nämnas. Här finns en fantastisk samling bilar från alla epoker i en vacker utställningshall, som i sin tur är belägen i den behagliga Parc du Cinquantenaire/Jubelpark, en park som också innehåller flera andra museer.

Om Sverige hade varit Belgien.

Belgien är ett spännande land. Inte minst språksituationen gör landet intressant. Låt oss göra en jämförelse. Ponera att svenskan aldrig kommit att dominera i Norrland, utan finskan hade kommit att ta över hela norra Sverige. Ja, denna dominans hade varit så stor att till och med Stockholms omgivningar blivit finsktalande. Dock talas fortfarande svenska i landet södra del. Även Stockholm domineras av de svensktalande, men då cirka 15% av stadens invånare talar finska står alla gatuskyltar på två språk. Dessutom är det ju huvudstad för hela landet. Nåväl, i huvudstaden finns inga större språkproblem, mer än att en del tycker att det kan vara svårt att få service på finska.

Men åker man ut några kilometer kommer man till helt finsktalande områden. I Sollentuna kommun sätter man också upp stora skyltar vid infarterna där det står:
Sollentuna - där finnarna känner sig hemma! En reklamskylt vid en handelsträdgård som även har med ordet trädgård på svenska målas över med texten "Suomeksi!"
Gränsen mellan de finsk- och svensktalande områdena är tydlig. Med undantag av huvudstaden finns inga tvåspråkiga kommuner. En märklig tanke? Ja, men ungefär så är det i Belgien.
Jämförelsen med Sverige haltar genom att språkens namn är helt andra än landets namn. Det finns inget ”belgiskt” språk. Men många människor anser att de är belgare, medan åter andra vill se sig själva bara som valloner eller flamländare.

Det hela kompliceras ytterligare av att franskan tidigare varit det dominerande språket med högre status, medan flamländskan (eller nederländskan som den kanske bör kallas, det är trots allt i princip en dialekt av detta språk) talats av enkla bönder och hantverkare. Sedan de vallonska delarna sett sina tunga industrier tappa mark, arbetslösheten nått höga siffror samtidigt som Flandern nåtts av IT-boom och välstånd har saken komplicerats ytterligare. Detta har gett grogrund åt rörelser som det sedermera olagligförklarade Vlaams Blok som dock har ersatts av Vlaams Belang. Dessa rörelser menar att Flandern borde göra sig kvitt den sydliga rikshalvan som är den tärande. Att den här rörelsen dessutom står för en allmänt invandrarfientlig och extremnationalistisk politik gör inte saken bättre.

Det som jag kallar för Sollentuna ovan är kommunen Dilbeek som är en granne till Bryssel. När man reser in i denna kommun möts man av skyltar med texten Dilbeek – waar Vlamingen thuis zijn. (Dilbeek – där flamländare känner sig hemma!). I den lysande lilla filmbloggen som tidningen Le Soir har skapat där flamländske Jan och vallonske Jean reser runt Belgien finns en episod där de ritar en skylt med texten Dilbeek- där också valloner känner sig hemma. Den skylten försöker de sedan få Dilbeekbor att acceptera, vilket i och för sig inte visar sig helt omöjligt. Dock beklagar sig en del över att det är svårt att klara sig i affärer i sitt eget hemland med flamländskan, och någon berättar om hur det räcker med en enda fransktalande för att ett helt sällskap skall gå över till detta språk. Men visst är skyltarna en provokation, och jag har sett överklottrade exemplar. Men också skylten med texten Jardin vid en plantskola några kilometer utanför gränsen till det tvåspråkiga Bryssel har klottrats över med texten Vlaams. Men i det tvåspråkiga Bryssel lever språken sida vid sida, och jag såg inga överklottrade skyltar. Det tycks inte så mycket röra sig om något hat, utan mer om principen om att hålla på vad som skall vara rätt i rätt område.

Alla som förstår franska och/eller flamländska bör absolut se dessa roliga episoder som lär en mycket om Belgien. Länken här går till den episod som handlar om Dilbeek, men se även de andra.

Annars är det mest fascinerande att se hur lätt man byter mellan språken, och hur naturligt tvåspråkiga (eller trespråkiga, eftersom de flesta i alla fall i Flandern också är bra på engelska) väldigt många människor är i detta trevliga land.

Zita Swoon!

Öl är förvisso en kulturyttring. Då menar jag givetvis öl av belgisk typ, företrädesvis klosteröl och annan öl med anor och respekt för traditioner. Öl av typen Pripps Blå Puré eller vad den nu heter som annonseras flitigt på våra tevekanaler har varken med kultur eller kvalitet att göra.

Men i längden vill man kanske också uppsöka andra typer av kulturyttringar. Även sådana är flitigt förekommande i Bryssel. Det fantastiska Internet hjälper ju oss världmedborgare att sitta hemma i våra torftigt IKEA-inredda mexitegelvillor och ta del av alla kulturyttringar som finns i vår underbara värld. Så när man ger sig ut i världen kan man enkelt förbereda sig och ta reda på vad som händer i den metropol man avser att besöka. Ibland hittar man riktigt spännande saker!

Vid ett tidigare besök i Bryssel hade vi prickat in en konsert med den brittiske sångaren Jamie Cullum, en man som befinner sig i ett spännande gränsland mellan jazz och pop, och som anses alltför poppig av renläriga jazzlyssnare, och alltför jazzig av äkta popsnören. Men vi som inte är renläriga alls faller för hans härliga musik och inte minst hans scennärvaro. Den konsert med honom som vi såg i Bryssel, på den fantastiska konsertlokalen Ancienne Belgique, satte djupa spår. Vi såg honom senare också på Cirkus i Stockholm, men konserten i Bryssel var snäppet vassare.

">

Anledningen var att på Cirkus sitter man städat i bekväma fåtöljer, medan Ancienne Belgique (AB) är mer av rockklubb, visserligen med en del fåtöljer längst bak, men med ett stort golv där man kan leva sig in i musiken. Och det känns ju betryggande att man som glad pensionär kommer att kunna sitta där bak i fåtöljerna och avnjuta musiken i denna härliga lokal.

Nåväl, denna gång fanns det inga världartister på ingående i Bryssel, och på Ancienne Belgiques hemsida annonserades Zita Swoon, ett namn som inte sa mig någonting. En del efterforskningar visade att det rörde sig om en flamländsk indierockgrupp som funnits rätt många år, och de låtar jag lyckades lyssna på lät lovande. Alltså köpte vi biljetter och begav oss till AB. Publiken såg rätt blandad ut, och även om vi medelåldringar låg klart över snittåldern, så fanns där folk mellan fem och sjuttio ungefär. Efter att med hjälp av kall Leffe Blond ha genomlidit förbandet så kom då Zita Swoon in på scenen. Och vilket drag det blev! En lysande sångare, fantastiska musiker och charmiga körflickor fick fart på publiken och det var en konsertupplevelse som gjorde magistern och hans kvinna lyckliga. Blandningen av tempo, stilar, språk (tyvärr ingen flamländska dock), instrument och den konstanta spelglädjen kombinerat med en entusiastisk publik gjorde att det var omöjligt att stå still.

För dig som blir nyfiken på Zita Swoon finns här en gammal konsert. Skillnaden är att man numera också sjunger en del på franska, vilket är lite anmärkningsvärt med tanke på språksituationen i Belgien. Zita Swoon kommer nämligen från Antwerpen, och är det något man inte gör i Antwerpen så är det sjunger på franska. Men mer om språksituationen i Belgien en annan natt.

Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen

Många säger att Bryssel är så tråkigt. Det lär inte finnas just någonting att se, det lär vara gyttrigt och trist i största allmänhet. Dessa människor har antingen inte varit i Bryssel, eller gått omkring på de gator i stadens mitt där de flesta turister håller sig. På dessa gator har de trängts med alla andra turister, kanske sett det vackra Grand Place, men konstaterat att det är ett undantag eftersom det mesta andra de sett varit tråkigt. Sedan har de tagit en öl, vanligen någon sort som de redan provat innan hemma i Örkelljunga, Öregrund eller Örebro. Kanske har man också vågat sig på lite flottiga pommes frites med majonnäs.

Därefter har de gått för att se Manneken Pis, och givetvis funnit att detta är en tämligen ointressant sevärdhet som dessutom skyms av stora gäng med japaner samt små flockar norrmän, ester, ryssar, engelsmän, tyskar osv osv. Till sist hamnar man på Rue des Bouchers, restauranggatan där de låtit sig dras in på en restaurang av de påstridiga kyparna. Förmodligen har de sedan satt i sig musslor med pommes frites, denna bisarra kombination, till ett pris som inte motsvarar kvaliteten.

Och husen har oftast inte passat ihop med varandra, människorna har varit så blandade att man inte riktigt förstått i vilken typ av stadsdel man hamnat, och ingenting har varit så där storslaget och pampigt som Paris eller sådär annorlunda och lättintagligt som Amsterdam eller sådär välkänt från tv som London.

Så då åker man hem till Örkelljunga, Öregrund eller Örebro och säger att Bryssel är en tråkig stad och det kunde man ju tänka sig för det är ju där dom där EU-byråkraterna sitter som försöker tala om för oss hur stora jordgubbarna skall vara och vilken vinkel det skall vara på gurkorna.

Magistern for till Bryssel med sin kvinna. Vi for i längtan efter våren och konstaterade något besviket när vi kommit fram att det var varmare hemma. Men det är lätt att finna tröst i Bryssel. Visserligen kan man inte dränka sina sorger, men man kan hålla dem på avstånd ett bra tag medan man provar sig igenom valda delar av det belgiska ölutbudet. Om man dessutom införskaffar en del belgisk choklad så har man vad som behövs för att må bra, även när våren tvekar. Efter någon dag så gav dock våren med sig, solen sken, fåglarna kvittrade och... ja, just det, fåglarna kvittrade och jag hörde dem! Vi var nästan mitt inne i den stora staden, vår unions stolta huvudstad och vi gick på gator nästan helt utan trafik. Och husen var vackra och husen var fula, allting blandat. Kanske är det för att de vackra husen framstår som ännu vackrare när de jämförs med de fula, eller kanske är det bara för att blandningen är så charmig och ogenomtänkt, men det är svårt att inte falla för stadens charm. Dock är kvarteren runtomkring Grand Place egentligen ganska tråkiga, och kryllar dessutom av turister och inrättningar som syftar till att lura av dessa deras pengar.

Det finns dock två undantag, undantag som vänder sig till ölvänner. Det ena är Delirium Café , ett eldorado för ölvänner. Detta ställe lär ha skaffat sig en filial i den stad som den begåvade skribenten Claes Britton kallar för "Sveriges framstjärt", nämligen Göteborg, men varför åka dit när man kan åka till Bryssel? På Delirium Café kan man avnjuta det mesta som finns av belgisk ölkultur, och även öl från andra länder (varför nu någon skulle vilja göra det). Dock finns inte det mytiska, svårfunna Westvleeteren, det öl som lär vara världens bästa att finna ens här. Min favorit? Ja, kanske Abbaye des Rocs, ett utsökt öl, möjligen lite för sötaktigt för en del, men fruktansvärt gott. Och starkt. Just styrkan på den belgiska ölen gör att man inte kan prova hur många sorter som helst på några dagar.

Nåväl, själva lokalen är inte direkt något under av mysighet, men det kan man stå ut med med detta utbud. Den andra anledningen att hålla sig kvar i dessa kvarter är också ölrelaterad. Butiken som ligger på Rue Marché Aux Herbes 56 har ett fantastiskt urval av ölsorter, och mycket vänlig och hjälpsam personal. Här syns en liten del av deras sortiment:

Timmen är nu sen, och det finns så mycket mer att berätta om Bryssel. Jag lovar att återkomma med fler orsaker till varför jag tycker så mycket om denna stad, och även om hela Belgien. Och jag lovar också fler tips om vad man skall se, vad man kan göra och var man kan äta när man är där.