Köp israeliska varor!

Varför denna märkliga uppmaning kanske läsaren frågar sig. Är Israel verkligen jordens bästa land, värt att stödja till varje pris? Har inte Israel också gjort sig skyldigt till övergrepp mot palestinier och andra araber?

Svaret är att Israel visserligen är ett land med många brister och tillkortakommanden, men det är ändå en fungerande demokrati, omgivet av betydligt mindre demokratiska regimer. Förutom att det är en demokrati så är landet mycket framstående på många områden, inte minst forskning och teknologi. Delvis är detta en följd av att man alltid varit hotat av sina grannländer, delvis av den judiska tron som betonar utbildningens betydelse. Inom judendomen uppmanas också till kritiskt ifrågasättande och diskussion på ett helt annat sätt än den blinda lydnad till Allah som muslimerna praktiserar. Denna betoning av den egna tankeverksamheten är en del av hemligheten bakom judarnas framgångar inom vetenskapen.

Men varför skall vi då handla israeliskt? Jo, just för att en del uppmanar oss att inte göra det. Bland dessa förvirrade själar så fanns vår (tack och lov) avgångne ärkebiskop, den trogne socialisten K.G. Hammar. Samtidigt som människor avrättas och yttrandefriheten är kraftigt inskränkt i det land som de flesta av våra billiga varor kommer ifrån, nämligen Kina. Men vem kräver att man skall bojkotta kinesiska varor? Även andra länder som spärrar in oliktänkande, kränker människors rättigheter och förtrycker minoritetsgrupper finns bland dem vi handlar med utan att någon protesterar. Men Israel, ett land omgivet av länder som vill se israelerna jagade ut i havet skall vi bojkotta. I England har det nu gått så långt att både ett fackförbund för universitets- och collegelärare och ett journalistförbund har krävt bojkott av Israel. Det är ju också speciellt upprörande att det handlar både om journalister, personer som borde kunna stå för en neutral nyhetsförmedling, och som dessutom har stor inverkan på andra människors åsikter, och om universitetslärare, ett yrke som borde vara en garant för ett fritt tanke- och åsiktsutbyte i kunskapens tjänst.

Så fort jag ser en israelisk vara i affären, något som främst händer vid frukt- och grönsaksdisken så köper jag den. Jag ser det som en akt av solidaritet med ett folk som genomlidit mycket och som har en stor opinion emot sig. En opinion som består dels av vänsterkrafter som av någon outgrundlig anledning solidariserat sig med militanta muslimer som vill se kvinnor beslöjade och berövade alla sina rättigheter. Men vänstern har sällskap i israelhatarlägret av nynazister som visserligen sällan älskar muslimer, men som fått upp ögonen för att många muslimer vågar tala öppet om sitt hat mot judar, och att man i muslimska länder ofta förnekar Förintelsen.

Denna oheliga israelhatarallians skulle kanske inte oroa så mycket om det rörde sig om marginella extremistgrupper, men man har fått ett allt större genomslag bland vanligt folk. Genom att media i Sverige ofta domineras av journalister med vänsteråsikter framhålls oftast Israels negativa sidor, och man använder ett språkbruk där det kallas mord när Israel dödar palestinier, men dödanden när det är israeler som är offer. Fler exempel på detta på den utmärkta bloggen TT-kritik.

För den som fortfarande tror att det är israelerna som är skurkarna så föreslår jag en titt på det här klippet från palestinsk tv där barnen till en mor som sprängt sig själv i luften tillsammans med fyra israeler intervjuas. Detta är den uppfostran som ges till de palestinska barnen. Man kanske kan förstå att man bygger en mur när man har sådana grannar.

Skolverket har tappat greppet om verkligheten.

Skolverket har kommit halvvägs på sin senaste inspektionsrunda över landets skolor. Detta föranleder en rapport som presenteras i pressen i dag. Det man främst retat upp sig på är att elever som inte fungerar i vanliga klasser i alltför stor utsträckning undervisas i speciella grupper.

Detta är dock ingen verklighetsbeskrivning som de flesta lärare kan instämma i. I stället vittnar blott alltför många lärare, liksom många elever om att elever som saknar förutsättningar att tillgodogöra sig vanlig undervisning måste finnas kvar i vanliga klasser eftersom alternativ saknas. Av någon anledning, troligtvis en överdriven jämlikhetsiver, tror Skolverket att det alltid är bäst för alla elever att finnas i en vanlig klass. Då bortser man från den princip man annars hyllar, nämligen att varje elev är unik och har olika behov.

Dessutom finns det en annan aspekt på saken. Visst, det är bra att man ser till den utåtagerande elevens behov och vill tillförsäkra honom eller henne bästa möjliga undervisning. Men Skolverket bortser gärna från behoven hos alla andra elever. Och vilka är det som drabbas hårdast? Jo, det är naturligtvis de elever som verkligen har behov av lugn och ro för att lyckas lära sig. För att en stökig elev inte skall tvingas byta undervisningsgrupp tvingas en hel klass och dess lärare stå ut med väldigt mycket. Och i vanlig ordning är det arbetarklassens barn som drabbas hårdast. För den som kommer från hem med studietradition är det lättare att ta igen det som missas i skolan, och dessutom finns det ofta en större vana hos föräldrar att göra sig hörda och kräva åtgärder, eller helt enkelt byta skola. Ännu ett exempel på den missriktade välviljan som är så vanlig när sossar skall komma med lösningar på problem.

Men nu när Jan Björklund är skolminister, och snart också partiledare hoppas magistern liksom många andra som är verksamma i skolan (oavsett politisk färg) att det kommer att bli lättare att få igenom konstruktiva lösningar för elever som inte klarar en vanlig klass. I vissa fall kan det säkert gå att lösa utan att flytta eleven, även om det då måste till extra resurser vilket blir väldigt kostsamt. Man kan ju också ifrågasätta det vettiga i att ha en person som skall ta hand om en enda elev inne i en elevgrupp, när det finns ett så stort behov av personal som skall arbeta med alla elever. I stället måste det vara vettigare resursanvändning att skapa speciella grupper, där personal som passar för att ta hand om stökiga, eller på annat sätt krävande elever kan ta hand om dessa och ge dem undervisning som passar dem samtidigt som andra elever får lugn och ro. Att sedan målsättningen med dessa speciella grupper givetvis skall vara att slussa tillbaka eleverna i vanliga klasser är naturligt, men man måste inse att man inte kommer att nå detta mål med alla.

Tyvärr lever Skolverkets inspektörer kvar i en förlegad syn på skolan, en syn som inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är en sak att komma ut på en skola ett par veckor och göra en inspektion, en helt annan att finnas där dag ut och dag in år efter år.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=653442
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15529787.asp

Hat föder hat.

Sverigedemokraterna har kongress, ett faktum som väl inte undgått någon, inte minst tack vare att de trogna AFA-aktivisterna som vanligt gör sitt bästa för att väcka sympati för detta parti. För varje bild på fingerpekande aggressiva hatfyllda motdemonstranter, vilket jämförs med de korrekta, prydligt klädda partimedlemmarna kommer SD ännu ett steg närmare sitt mål, Riksdagen. Tack och lov så tog man i Karlskrona sitt förnuft tillfånga och upplät lokaler till dem. I annat fall skulle de ha blivit än större martyrer när ingen velat hyra ut till dem. Det blir lite svårt att påstå att SD är ett hot mot demokratin, när man inte kan garantera normala demokratiska rättigheter till deras kongress.

För en tid sedan fick jag ett exemplar av SD:s tidning SD-kuriren i min brevlåda. Jag läste igenom den ganska grundligt, och det mesta var tämligen ointressant. Men i tidningen fanns också en riktigt intressant artikel. Den hette "De tolerantas intolerans. Avhumaniseringen och dess konsekvenser" och var skriven av Mattias Karlsson. Karlsson visar här ett flertal exempel på hur man i tv och tidningar uttrycker sig milt sagt föraktfullt om de människor som röstat på SD. De kallas för ohyra, löss och slemmiga insekter. Detta samtidigt som man kritiserar SD för att ha en obehaglig människosyn. Karlsson frågar också:

När politiska och massmediala
förebilder sänder ut den här typen
av signaler är det då särskilt märkligt
att förvirrade ungdomar på den extrema
vänsterkanten uppfattar det
som fullkomligt legitimt att förfölja
och skada sverigedemokrater?

Tyvärr är det svårt att inte hålla med honom. Genom att slentrianmässigt uttala sig kränkande och nedvärderande, genom att likställa alla SD:s väljare med djur gör man sig skyldig till rejäla övertramp. Och det är lätt att börja hata dem som framställs på detta sätt.

Sverigedemokraterna är ett parti som inte har de rätta lösningarna på Sveriges problem. Genom att föreslå att vi skall gå ur EU, minska invandringen, föra en förlegad politik i många andra frågor (i viss mån är ju deras politik dessutom oklar) bidrar man inte till att föra vårt land framåt. Detta måste vi som är aktiva i andra partier gång på gång föra fram. Men vi måste också ta avstånd från alla övertramp. Vi måste visa att SD har samma rättigheter som andra att föra fram sitt budskap. Det faktum att de har fel tar inte ifrån dem deras demokratiska rättigheter. Därför är det viktigt att ta avstånd från AFA och liknande organisationer som hotar demokratin. Det är viktigt att bli upprörd när konferensanläggning efter konferensanläggning inte vågar hysa SD:s kongress. Och det är viktigt att säga ifrån när de som röstar på SD likställs med ohyra och insekter.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=652248
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15496636.asp

Även en Esbati kan finna ett korn!

Ibland behöver man vakna till och utsätta sig för lite chockterapi. Ett bra sätt är att gå in på Ali Esbatis blogg ( http://esbati.blogspot.com ) och läsa hans förvirrade blandning av blint israelhat, kommunistlögner och allmänt förvirrade åsikter. Ett praktexempel var häromdagen när han i förväg sågade Evin Rubars program om barnmisshandel, eftersom Rubar vågat kritisera feminister, och eftersom hon här vågade ta upp det tabubelagda ämnet att många människor som vuxit upp i kulturer med annan syn på barnuppfostran (det behöver ju inte alls vara araber eller iranier som avses, utan även i t ex Frankrike finns en helt annan syn på hur barn skall tillrättavisas) fortsätter att uppfostra barnen på samma sätt i Sverige, medan myndigheterna inte riktigt vågar ta tag i frågan. Nåväl, för Esbati får inte denna fråga diskuteras.

Men döm om min förvåning när jag på ett annat pålitligt chockterapiställe, vänstertidningen Flammans hemsida hittar en artikel om skolan signerad Esbati. Efter de vanliga vänsterflosklerna i inledningen, för att få kamraterna att läsa vidare kommer en hel del kloka tankar. Här några citat från Esbati:

” Ropen har skallat om att läraren ska ”vara en handledare”. Det har gett – förvisso billigare! – lärarlösa lektioner, och ritualiserat ”eget arbete”. Det gynnar elever som har verktygen med sig från sin uppväxtmiljö. Istället för att få hjälp i tillträdet till de kunskaper som tidigare generationer ackumulerat, antas envar kunna hitta sin egen vrå i liberal välmåga. I resonemang från vänsterhåll ställs ofta faktakunskaper mot träning i att sätta kunskaper i ett sammanhang. Men den undervisning som viker av från nödvändigheten att till eleverna lära ut sådant som de inte visste förut – som kräver ansträngning – skapar inga kritiskt tänkande individer, utan svårreparerade kunskapsluckor. Analyser sker inte i vakuum – de kräver kognitivt material. Hur många gånger har vi inte hört/sagt floskeln att undervisningen i historia inte ska gå ut på att ”rabbla årtal och kungar”? Det ska föreställa en marxistisk kritik: historien består inte av händelser utan av processer, bestäms inte av starka mäns viljor utan klassernas kamp. Visst! Men den som inte har en ungefärlig koll på vilka år första och andra världskriget ägde rum, kommer svårligen att kunna relatera mellankrigstiden till vår tids samhällsutveckling. Och man blir inte bättre på att ifrågasätta klassamhället om man inte vet något om Gustav III. En annan käpphäst är att ”kunskap inte kan mätas”. Det är slött självbedrägeri. Visst är det möjligt att få en bild av barns läsfärdigheter eller kontrollera förmågan att lösa ekvationer. Det ger varken en uttömmande bild av elevers kunskaper, eller motiverar att man ska stämpla minus i pannan på människor under utveckling. Betyg kan försvåra undervisningen, motverka samarbete och hämma kreativitet. Det betyder inte att elever och lärare inte bör utvärderas. En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov. Alternativet är att sönderdela och privatisera kunskapsbedömningen.” ( http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=4157 )

Att få läsa dessa tankar från detta oväntade håll är minst sagt omskakande. Vi har ju redan sett hur ledande socialdemokrater börjat såga partiets skolpolitik, men Vänsterpartiet har framstått som en garant för den missriktade välviljan, den tokiga politik som gjort att arbetarbarnen som inte haft stöd hemifrån har halkat efter mer och mer. Här på vår skola har vi också haft besök av tokvänsterns företrädare som låtit barnen förstå att om de skulle komma till makten så skall man få göra lite vad man vill i skolan, aldrig ha några läxor, aldrig just några prov och eleverna skall själva få makten. Detta blir givetvis populärt hos många elever. Och förvisso är det så att ju mindre man vet om samhället och hur saker hänger ihop, desto lättare offer blir man för populistiska partier som Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men Ali Esbati vill förstås inte att historieundervisningen i skolan skall ta upp känsliga saker som kommunismens brott mot mänskligheten. Det måste ju finnas någon gräns för hur mycket kunskap man orkar ta in…

Läs Staffan Skott!

I Dagens Nyheter finns i dag en debattartikel där det framgår att skolelevernas kunskaper om kommunismens brott är högst bristfälliga. På samma sätt som en gång i tiden ett liknande avslöjande om dåliga kunskaper om nazismens illdåd föranledde skapandet av Levande Historia, som sedermera blivit en myndighet så bör detta leda till förändring. Att Vänsterpartiet alltid vänt sig mot att ge Levande Historia i uppdrag att informera om dessa brott är ju ett intressant faktum, som säger en hel del om detta partis förment demokratiska fasad.

Nu är det faktiskt så att Levande Historia har anordnat seminarier för lärare om såväl kommunistiska som andra övergrepp mot mänskligheten. Själv har jag deltagit i deras seminarier om såväl nazism som kommunism, och även i ett intressant seminarium om det turkiska folkmordet på armenier och andra kristna grupper. Men det inte alls lika lätt att hitta bra material om dessa ämnen. Jag har dock låtit mina nior läsa den ypperliga boken Aldrig mer av Staffan Skott. Den är ett bra vaccin mot kommunistiska lögner.

På den tid då jag själv gick i skolan, 1970-talet, så var situationen värre. Våra plyschbyxklädda lärare med näbbstövlar ansåg att supermakterna var lika onda, fast USA var förstås lite ondare ändå, för de krigade ju i Vietnam. I Sovjet hade man visserligen inte så mycket frihet, men för det arbetande folket var det ju annat som var viktigare. Man hade ju jämlikhet och arbete åt alla! Föreslog man att de östeuropeiska folken kanske skulle kunna göra sig fria från sovjetiskt styre var man en krigshetsare och USA-lakej.

Det fanns förstås undantag, men borgerligt sinnade höll sig oftast tysta. Däremot fanns det kinakommunister som inte tyckte om Sovjet, men som givetvis ansåg att all kritik mot Kina var borgerlig eller revisionistisk propaganda.

Så illa är inte läget i skolan idag, men fortfarande finns det kolleger som undviker kommunismens avigsidor för att inte riskera att bli högervridna. Kolleger som väljer att blunda för de miljoner döda som kommunismen lämnat efter sig eftersom kommunismens grundtankar ändå är goda. Och kolleger som tycker att det är lättare att göra som man alltid har gjort. Och det finns ju Schindlers list och andra bra filmer om nazismen, men inga lämpliga om den andra sidan.

Men det finns ju material att hämta för den som letar. Förutom Staffan Skotts bok kan jag rekommendera webb-sidan http://www.omkommunismen.se som så vitt jag förstår är gjord av delvis samma personer som skrivit dagens artikel i DN. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=647904

Så därför tycker jag att vi alla som är verksamma i skolan skall se till att få bort den slagsida som undervisningen kring 1900-talets historia ofta fått. Låt oss göra upp med sjuttiotalet en gång för alla!

Magister Anonyman?

Frågan om anonyma inlägg har blivit aktuell i samband med Linda Skugges avslutade bloggande. Jag förstår henne helt och hållet, och ställer mig själv ibland frågan om man skall blogga anonymt eller inte. Min blogg är ju på sätt och vis anonym, även om det är troligt (men inte säkert) att jag verkligen heter Nyman. Samtidigt är ju min blogg en fast punkt, och det går för den som vill att kommentera och också att skicka mejl till mig och på så sätt komma i kontakt med mig.

Varför då inte skriva ut mitt hela namn och var jag arbetar? Ja, som lärare är man ganska utsatt. Detta menar jag egentligen inte så mycket i negativ bemärkelse, men eleverna är ofta ganska nyfikna på ens privatliv. Inte så få elever har googlat på mitt namn, och ställt frågor om olika sammanhang där mitt namn förekommer på nätet. Inget ont i det, men det kan också vara skönt att få ha lite mer av privatliv. Även om min blogg nu inte handlar om väldigt personliga saker i någon större omfattning så vill jag ändå inte ägna tid åt att till exempel försvara mina åsikter i någon politisk fråga för eleverna. Kanske uttalar jag mig om Israel och Palestina i samma veva som jag undervisar i frågan. De elever som läst mina åsikter i frågan kan ju ifrågasätta min neutralitet i undervisningen. Nu kan man givetvis anföra att det är omöjligt att vara helt neutral i undervisningssammanhang, men jag tror att min professionalitet gör att jag kan undervisa utan att det blir propaganda av allt.

Det kan ju också vara så att föräldrar börjar ifrågasätta mig som lärare om jag till exempel har åsikter som avviker väldigt mycket från deras, inte minst om föräldrarna i fråga är militanta rasister, muslimer, feminister, kommunister, veganer eller liknande. Och visst finns också en viss oro för vad riktigt extrema grupper på de där ytterkanterna som har så mycket gemensamt kan hitta på.

Sedan har vi också problemet med att kolleger, elever, skolledning etc ibland kanske kan känna igen sig i det jag skriver, när det inte alls är min vilja att peka ut någon person. Kanske utgår jag i det jag skriver från något som någon i skolan sagt eller gjort, men vill hålla diskussionen på ett mer allmänt plan.

För mina vänner och en del bekanta är jag dock inte hemlig, utan berättar gärna om min blogg.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15383416.asp

Att vara ryss är svårt

Den estniske professorn och riksdagsledamoten Peeter Tulviste skriver i den estniska tidningen Eesti Päevaleht bland annat följande kloka och tänkvärda ord (här i min egen översättning):

"I och med sönderfallandet av det röda imperiet förlorade den ryska identiteten sina viktigaste grundvalar, och man har hittills inte hittat nya, även om sökandet pågår. Det som finns kvar är stoltheten över segern i kriget, och i den frågan är många ryssar förståeligt nog mycket känsliga. Visst måste man tillerkänna ryssarna deras seger, men vi får därvid inte glömma att den röda armén inte befriade oss från fascisterna, utan precis tvärtom. Det var de som erövrade oss 1940 efter en överenskommelse med samma fascister (Molotov-Ribbentroppakten), utplånade vår stat, mördade och arresterade, deporterade kvinnor och barn. När vi berättar denna sanning förstör vi ohjälpligt den kanske enda kvarvarande grundvalen för det ryska folkets självbild. Men här står vi och kan inte annat. "
http://www.epl.ee/arvamus/384532 (på estniska)

Jag tycker att det här citatet ger en annan aspekt på frågan om vem som var befriare och vem som var offer. Många i Sverige, och kanske ännu mer i andra länder i Väst vill gärna se andra världskriget som ett krig mellan det onda och det goda. Ett krig där de goda allierade vann över de onda nazisterna. Och givetvis skall vi vara tacksamma för att Hitlers tredje rike inte fick bestå. De ester som trodde på Hitlers löften skulle nog ha fått inse att de knappast skulle dugt som rena arier när tyskarna inte längre behövde deras stöd.

Att försöka avgöra vilket som var mest ont av nazism och kommunism kanske inte leder så långt. Visst kan man gå med på att nazism är en genomond ideologi, och att en god människa knappast kan vara nazist. Däremot kan en människa med goda avsikter vara kommunist, men det kräver att man är väldigt naiv. Men för att med hedern i behåll kunna förespråka kommunismen krävs att man erkänner de brott och övergrepp som begåtts i dess namn. Att man gör upp med deportationer, kränkningar av allehanda mänskliga rättigheter. Att man är medveten om att en ideologi som tillerkänner individen ett så litet värde väldigt lätt leder till att individen förlorar sina möjligheter att kritisera de makthavare som anses ha det allmännas bästa för ögonen.

Tulviste kritiserar i sin artikel också ryssarna i Estland för att det är så få som tar avstånd från dem som protesterar på gatorna, och efterlyser de ryssar som liksom esterna vet vad som hände 1940. Det är förmodligen alldeles korrekt att det är först när man även bland ryssarna börjar erkänna att historien inte alltid bara består av svart och vitt som man kan komma längre.

Men visst kan man också försöka förstå ryssarna i Estland. Jämför med de vita i Sydafrika. Man har alltid fått lära sig att man är mer värd än de icke-vita, att de svartas språk är primitivare, att man själv står för kulturen och har förtjänat sin herreroll. Plötsligt förvandlas allting. Plötsligt är man inte herre längre. Det är ingen lätt omställning, och kanske är det också nyttigt att försöka tänka sig in i hur en sådan omställning kan kännas.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=646028
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15352503.asp

En tår över ryska tår!

Den svenske ambassadörens bil körde över en rysk polistå! Detta upprör den ryske ambassadören i Stockholm. Att den svenske ambassadörens bil blev vandaliserad av ryska regeringstrogna demonstranter föranleder inget beklagande från denne man som lever upp till det maktfullkomliga ideal som tronar på minnen från fornstora sovjetiska dagar. Tvärtom hutar han åt den svenske ambassadören som var så dum att han trodde att han oantastad skulle kunna ta sig till ett fredligt grannlands ambassad.

Detta är givetvis mer än upprörande! Det vore kanske dags att skicka hem denne ambassadör från Stockholm eftersom han fullständigt saknar respekt för grundläggande diplomatiska och demokratiska spelregler. Ryssland skall bestämma över såväl estniska monument som svenska ambassadörer! Den som vågar ifrågasätta detta får skylla sig själv.

Låt oss hoppas att EU kan visa en enad front mot dessa ryska övergrepp. Tyvärr finns det en risk för att vänsterns nostalgiska känslor för den ryska varianten av verklighetsbeskrivning gör att det blir svårare att ena de demokratiska krafterna i EU. De gamla vanliga gnällvisorna om förtryckta ryssar i Baltikum dammas av. Men om de nu verkligen är så förtryckta, varför återvänder de inte till Putins paradis?

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15337653.asp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=645500