Skål för nykterheten!

Som jag nämnde förra veckan hade jag nyligen tillfälle att besöka Belgien. De som regelbundet läser min blogg har nog förstått att jag har varma känslor för detta märkliga land. Men allt är inte perfekt där (och vore allting perfekt skulle jag nog inte trivas där) och det finns faktiskt en del saker som är bättre i vårt kära Svedala.

Till dessa hör affärstiderna. Jag minns hur det var i min barndom när affärerna stängde 18.00, på lördagarna 13.oo och på söndagar kunde man bara drömma om att handla. En gång i tiden, när jag var medlem i Moderata Ungdomsförbundet (det var innan de Nya Moderaterna uppfunnits) så argumenterade jag mot arga sossar som förklarade att fria affärstider skulle utgöra ett hot mot stackars handelsanställda. Numera finns det knappast sådana åsikter ens hos de mest rabiata LO-aktivister. Men i till exempel Danmark, Tyskland, Österrike och Belgien är det annorlunda. Där är det inte lätt att hitta affärer som är öppna när man är ledig. Nåja, i Belgien finns det i alla fall en del Nachtwinkels, butiker som oftas förestås av sydlänningar och som har öppet sent. Men ibland är man hänvisad till automater. De vanligaste är Broodautomaten, brödautomater där man kan få sig en limpa på de märkligaste tider. Men ibland finns det automater för både det ena och det andra. Nu är ju inte detta så märkligt. Jag minns i min ungdom när det fanns varuautomater för både mat och dryck även i svenska municipalsamhällen. Men en sak fanns det inte i de svenska automaterna: vin och öl. Självklart vore det fullständigt otänkbart att sätta upp en automat som säljer vin och öl i ett svenskt samhälle. Och skulle det finnas en sådan automat skulle köerna av ungdomar och barn vara långa. Efter ett tag skulle telningarna ligga utslagna i alla närbelägna parker.

Så är det inte i Belgien. På min jakt efter någonting att stoppa i magen kom jag till en nachtwinkel i Duinbergen på den belgiska kusten. Denna winkel visade sig bestå av ett rum fyllt av automater. Och i en av automaterna såg jag denna syn:

Och det fanns inte något fack där man var tvungen att stoppa in sitt leg, utan minsta knodd kunde här få sitt lystmäte av alkoholhaltiga drycker. Ändå såg jag inte en tillstymmelse till raglande ungdomar i omgivningarna. Inte heller tycks dessa eller andra automater ha behov av särskilda säkerhetsåtgärder för att förhindra inbrott och vandalisering, en starkt bidragande orsak till det låga antalet varuautomater i Sverige.

Senare berättade jag för mina belgiska kolleger om mina iakttagelser. Berättade också om min son som blivit medlem i Ungdomens Nykterhetsförbund. Hade dock stora svårigheter med att berätta om detta faktum. Till sist frågade en lärare lite förläget:

-Menar du Anonyma Alkoholister?

Jag förklarade att det inte alls handlade om att han skulle ha några problem med alkoholen, utan att det helt enkelt rörde sig om en rörelse där man frivilligt valde att avstå från alkoholen. Detta gjorde dem mycket konfunderade, och de frågade bara: - Varför då?

Nu hör det ju till saken att jag själv inte är någon anhängare av helnykterhet, även om jag tycker att det är väldigt bra att tonårssöner är det. Personligen skulle jag mycket hellre avstå från att äta kött än att sluta avnjuta underbart belgiskt öl, fantastiska viner från världens alla hörn, för att inte tala om rökig Islay-whisky. Höll dock en liten föreläsning om folkrörelsernas framväxt och det nedsupna svenska folket på 1800-talet.

Men säg den idyll som varar för evigt. Nästa dag visades ett inslag på tv om att väldigt många studenter på universiteten drack sig berusade varje dag. Allt fler studenter begav sig redan vid lunchtid till någon bar där de ägnade sig åt att avnjuta landets förstklassiga bryggeriprodukter. Så kanske vi skulle börja exportera lite nykterhet. Kanske kan vi få belgiskt öl i utbyte?

Bra rektorer och löner tänder lärarna!

I dagens DN läser jag om skolforskaren Lennart Grosin. Han har en hel del åsikter om skolan, och mycket av hans åsikter stämmer överens med den verklighet jag befinner mig i. Däremot ställer jag mig lite tveksam till hans påstående:
- Besvärliga elever är i allt väsentligt en produkt av en dålig skola. Rektorn och lärarna måste ompröva sitt sätt att arbeta.
Visst finns det korn av sanning i detta påstående, men riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker att Grosin alltför mycket bortser från föräldrarnas betydelse. Föräldrar som inte vågar vara föräldrar, som inte ställer upp när vi ringer och rapporterar om sådant som eleven gjort, utan tar deras parti och försvarar det dåliga beteendet. Ofta handlar det om ensamma mammor som inte orkar ta strid mot sina tonårssöner. Man köper deras lögner för att få lugn och ro. Ibland finns det också ett inslag av kamp mellan två frånskilda föräldrar där man inte vågar stöta sig med sitt barn av rädsla för att det då kan föredra att bo hos den andra föräldern.

Men inte bara ensamma föräldrar sviker. Det finns även mycket, till det yttre, välmående familjer där barnen får som de vill. För att orka arbeta så mycket som man känner sig tvungen till för att ha råd med ny bil och nya köksskåp köper man barnens lojalitet med nya datorer, mopeder och andra prylar. Men man ställer inga motkrav på att barnen skall klara av skolan. Detta skulle kanske kräva att man själv la ner tid på att hjälpa till med läxorna, och hur skall man då hinna med sitt eget liv?

Alltså retade jag mig på det Grosin sa här ovan. Men när jag nämnde det för en kollega sa han:
- Men varför klarar de det i Finland då?
Och det gav mig en tankeställare. Kanske är det så att vi i skolan är alltför accepterande i vissa fall. Om vi var mer bestämda och ställde högre krav på eleverna kanske vi kunde uppnå bättre resultat. Fast jag tror ändå att föräldrarnas betydelse är större än många vill medge. Jag misstänker att lärarnas auktoritet i Finland är en annan.

Men Grosin har mycket klokt att komma med. Så säger han till exempel:
Rektorns huvudsakliga arbetsplats är lektionssalarna, för det är där det händer! Han eller hon ska vara närvarande i hela skolan och observera undervisningen.Huvuduppgiften är att stödja och uppmuntra lärarna och skapa goda förutsättningar för undervisningen. Om någons lektioner inte fungerar är det dags för åtgärder.

Just så är det! Rektorerna har hamnat i en roll där det är viktigare att skriva fina kvalitetsrapporter, jämställdhetsplaner och andra fina dokument som sätts in i någon pärm och redovisas för politikerna, än att ägna sig åt den dagliga verksamheten. Även om det nu inte i första hand är rektorernas fel att det är på det sättet, eftersom de har kraven på sig från sina chefer, så måste de våga säga ifrån. Men en bidragande orsak är att fel personer blir rektorer. I min kommun var det för tiotalet år sedan högsta mode att dagisfröknar skulle göras till rektorer över grundskolor, till och med högstadieskolor. Inget ont om dagisfröknar (jo, jag vet att de blir vansinniga om man kallar dem för det, men jag föredrar att kalla saker vid deras verkliga namn. Jag tror till exempel inte att städerskor blir lyckligare i sitt jobb av att heta lokalvårdare eller sanitetstekniker eller något liknande) men precis lika opassande som det vore att låta en läkare bli rektor tycker jag att det är att ha en dagisfröken.

Mycket riktigt gick de allra flesta av dessa rektorer in i väggen mycket snart och gav upp. En och annan blev kvar, och i vissa fall kanske det tydde på att personliga egenskaper gjorde att de kunde klara av sitt jobb. Men för att man skall kunna bidra med någonting i den dagliga verksamheten krävs att man har de rätta kunskaperna. Om vi har rektorer som har en gedigen erfarenhet av att vara lärare kan de också klara av att leda andra.

Ett annat problem är att många rektorer fått sina jobb pga de rätta åsikterna. Och dessa åsikter ligger oftast väldigt långt från Jan Björklunds. För att bli rektor skulle man anse att eleverna skulle söka sina egna kunskaper, och katederundervisning var ett ord som ansågs vara tio gånger värre än den värsta svordom.

Grosin har tankar om detta också:
I Sverige har allt fler lärare klivit ner från katedern och låtit eleverna forska fram sin kunskap på egen hand. Andelen sådan elevstyrd undervisning har under de senaste tio åren ökat från 25 till 50 procent i den svenska skolan, enligt Skolverket.Lennart Grosin gillar inte den trenden. Han anser att alldeles för många lärare sviker eleverna genom att abdikera som kunskapsförmedlare.- De svaga eleverna som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten.

Detta är huvudet på spiken! Visst är det bra att eleverna lär sig att söka kunskap på egen hand, men detta får aldrig bli mer än en del av skolarbetet. Framför allt bör det också vara en fördjupningsuppgift för elever som snabbt och lätt klarat av grunderna. Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper! Detta enkla påstående kunde nästan kosta en fem års lönehöjningar om det uttalades för några år sedan. Nu finns det mycket som talar för en omsvängning, och man börjar våga tala om det goda berättandet, till och med på den bastion för flumskolan som lärarhögskolan utgör.

Om detta skriver man även på svensklärarbloggen, och även om jag inte riktigt delar den bloggarens inställning till ordningsbetyg och tidigare betyg, så tycker jag att det var mycket välformulerade tankar som framför här.

Men för att lärare skall bli motiverade och orka kämpa, orka göra inspirerande lektioner och orka se alla elever krävs inte bara att vi får uppmuntrande tillrop av våra rektorer. Vi behöver också ha en anständig lön, och en arbetsbörda som inte oavbrutet ökar. Det stora sveket var när sossarna i samförstånd med Lärarförbundet, denna lärarfientliga organisation, sålde ut den statliga skolan till kommunpolitikerna. Det andra sveket var när även det något mer lärarvänliga LR sålde ut regleringen av undervisningstiden i utbyte mot småpengar. Nu väntar vi på att våra fackliga organisationer skall få den regering som lovat att satsa på skolan att visa att det inte bara handlar om tomma ord!

Att frysa i natten vid eld och vatten på Finnhamn och svettas i fryshus till cello från Finland

Helgen som gått har varit mycket intensiv. Fredagskvällen ägnade magistern åt finsk hårdrock på cello. Det handlar om den intressanta gruppen Apocalyptica som hade en konsert i Stockholm. Detta band är känt för att ha tagit cellon till hårdrocken. Ursprungligen spelade man bara på cello, men nu har man tillfört trummor. Jag har tidigare, för kanske åtta år sedan, varit på deras konsert i Oslo. Det var med spänning vi såg fram emot att återse dem. Och visst var det en spännande konsert. Stämningen var hög, och även om medelåldern bland publiken var betydligt lägre än vår aktningsvärda, var det ändå en ganska varierad publik. Den lilla lokalen visade sig vara rätt häftig som rockklubb, och stämningen var hög.

Men tyvärr tycker jag nog att det var bättre förr. Även om trummisen var nog så skicklig, och gjorde en hel del häftiga insatser så blev trummorna för dominanta. Det var i de lugna låtarna som cellona kom till sin rätt, annars blev de överröstade. I början av bandets karaktär var cellona inte tvungna att kämpa för att höras, och då var det verkligen en spännande och nyskapande grupp. Fast på den tiden var det mest Metallicacovers, nu har de även en hel del egna låtar. Har också sett att de spelat in vissa låtar med olika sångerskor, och jag tror att även detta kan vara spännande. Måhända är det lättare att nå den stora rockpubliken med mera trummor, och på vissa låtar är det onekligen häftigt, men jag tycker ändå att man tappat en hel del i originalitet.

Från dessa finska grabbar i Fryshuset var det så dags att ge sig ut och frysa i skärgården. Inte för att det nu var så väldigt kallt, men visst blir det lite kyligt så här i det sena oktober. Målet var nämligen Finnhamn, och evenemanget Eld över land och hav. För en inte helt obetydlig summa kunde man boka boende i en stuga, middag på öns krog och avnjutande av en konsert med inslag av eld och vatten i natten. Det hela började mycket bra. Lördagens väder var helt underbart, solen lyste upp de gula och röda löven, allting var bara så vackert att man började fundera på varför man någonsin lämnar detta land. Finnhamn är en sympatisk plats, om än med vissa drag av någon slags gammal folkhems-DDR eftersom nästan all bebyggelse på ön är små stugor för vanliga enkla människor. Här finns inga vräkiga skärgårdspalats med lyxiga kryssare vid bryggorna, utan bara enkla stugor där man måste hämta vatten i en avlägsen pump, uträtta sina behov i ett ännu avlägsnare utedass utan belysning osv. Och det hela är faktiskt riktigt charmigt. Det är kul att det fortfarande finns sådant i dessa tider av lyxturism. Det är helt opretentiöst och mysigt.

Middagen som vi avnjöt på den mysiga krogen var också klart godkänd, även om portionerna var i minsta laget. Betjäningen var flink och trevlig, och när orkestern, som senare skulle spela utomhus, vandrade runt bland borden och uppfyllde önskningar blev det riktigt trivsamt. Efter middagen var det så dags att bege sig ut för att se själva showen. Ett gammalt båthus hade förvandlats till scen, och orkestern befann sig halvvägs ner i sjön. Det hela var snyggt utfört, även om vi kanske väntat oss lite mer av eldtemat, och ja, lite mer av allt egentligen. Visst var det bra, om än lite ojämnt, och visst fanns det riktigt fina inslag som den riktigt begåvade sångerskan (var det Kersti Ståbi hon hette?) på taket, och stackaren som fick simma naken efter att ha levererat elden, men det var lite tunt ändå. Det tog liksom slut innan det riktigt hann komma igång.

Och publiken var delvis inte den bästa. En hel del personer var inte särskilt intresserade av underhållningen, utan ansåg i stället efter ett inte oansenligt alkoholintag att de själva var mer underhållande. Följaktligen ville inte riktigt den magiska stämningen infinna sig.

Ett visst hopp för framtiden kanske det faktum att den betydligt ungdomligare publiken hos Apocalyptica var betydligt mer skötsam än medelåldringarna på Finnhamn.

Sammanfattningsvis: Helgen var fylld av spännande intryck. Det är alltid kul med förstahandsintryck. Vi lever i en tid där så mycket kommer ur burkar, att få uppleva en riktig konsert är något helt annat. Och även om inte allt var perfekt så är jag glad över att ha fått förmånen att ta del av dessa kulturyttringar. Och Stockholms skärgård är otvivelaktigt en av världens mest underbara platser.

Läsande djur och öldrickande lärare

Ännu en gång har magistern haft förmånen att besöka Belgien. Landet där ölen smakar som i himmelen, om det nu hade funnits någon öl i himmelen. Landet där chokladen får Maraboustorken att flyga bort rodnande av skam. Landet där trädgårdstomtarna trivs, men även jag.

Denna gång hade jag också tillfälle att göra ett mycket intressant studiebesök på en belgisk skola. Jag kommer att återkomma med mer om detta inom kort.

För dagen endast några reflektioner. Det finns förvisso en del som är märkligt i Belgien, men var finns det inte det? Men en av de märkligare sakerna möter en redan på flygplatsen. Där kan man i likhet med de flesta andra flygplatser ägna sig åt diverse aktiviteter. Dock bör man undvika att dricka öl och äta. Detta i ett land som alltså är känt för såväl sin ypperliga öl som för sin högtstående matkultur. På flygplatsen finns en bar som heter någonting i stil med Belgian Beer Bar och där man har en skylt som förkunnar att man har en god sortering belgisk öl. Detta sortiment visar sig dock bestå av det förvisso godtagbara Leffe, det tråkiga lagerölet Stella-Artois samt Hoegaarden som möjligen kan duga som törstsläckare en varm sommardag.

Med maten är det ännu värre. På flygplatsen kan man tro att man hamnat i England eller något liknande ställe med undermålig matkultur. Medtag matsäck!

Och sedan ytterligare ett mysterium. I bokhandeln är två hyllor märkta Human Interest. Att det huvudsakligen är människor som läser böcker, oavsett vilka böcker det rör sig om trodde jag var självklart. Vad finns det då för böcker på dessa hyllor? Jo, dels en hel del om religion och psykologi. Om det nu möjligen kan tänkas finnas ett visst intresse för litteratur hos våra fyrfota vänner så är det förvisso sant att just dessa områden inte ligger närmast till hands. Möjligen kan det finnas hundar som vill läsa om Pavlov, men teologi torde de i alla fall var högst ointresserade av. Men nu kommer vi till det riktigt märkliga. På dessa hyllor finns också böcker om djur. Här fanns till exempel ett präktigt bildverk om pudlar, några böcker om katter samt ett par ormböcker. Och skulle det nu förhålla sig så att ett eller annat djur skulle vilja ha något att läsa skulle jag misstänka att just dessa böcker skulle vara bland favoriterna. Och vem är det som läser böckerna på de andra hyllorna?

I likhet med tidigare besök hamnar jag på Delirium café i Bryssel. I denna något sunkiga källarlokal finns minst tvåtusen ölsorter att tillgå. Jag lyckas dessvärre välja ut en av de mindre delikata, även om den förvisso hade en ganska intressant om än lite väl syrlig smak. Den hette Vichtenaar, och jag tror inte jag kommer att beställa den igen. Avnjuter i stället ett säkert kort, Orval, som man ju visserligen även kan köpa hemma på bolaget, men som ändå erbjuder säker njutning.

Om föräldraskap, vanmakt och nazism

Vem kan låta bli att bli illa berörd av dödsskjutningen i Blekinge? En femtonårig pojke fick aldrig bli äldre. Minst två familjer har fått hela sitt liv förstört. Fast den ena familjens liv var inte människovärdigt tidigare heller. Att ständigt oroa sig för trakasserier, hot, skadegörelse, nattliga telefonsamtal, att få se sitt handikappade barn utsättas för fruktansvärda kränkningar måste vara outhärdligt. Till sist når man en gräns där man inte står ut längre. Till sist, när mopedgänget ännu en natt cirklar runt på ens gårdsplan, samma dag som man fått en soptunna kastad mot bilen, som dörren ryckts upp när man körde så tar man geväret.

Men vi lever ju i en rättsstat, eller? Efter fyra polisanmälningar som inte tycks ha hjälpt det minsta, trakasserierna har bara blivit värre kan man inte längre förvänta sig hjälp från samhället. Självklart är det helt oacceptabelt att ta en annan människas liv, men dessa unga människor hade ju redan tagit ifrån familjen deras möjligheter till ett riktigt liv.

Var ligger då skulden? Jag menar att den tunga skulden ligger på föräldrarna till mopedgängets medlemmar. Vad är det för föräldrar som accepterar att deras femtonåring är ute på mopedterrorturer klockan halv två på natten? Hur tänker dessa föräldrar? Tyvärr möter jag också i mitt arbete föräldrar som fullständigt tycks sakna förmåga att ta ansvar för sina barn. Många tycks till varje pris vilja undvika att ta konflikter med sina barn. Mopeder som visserligen inte missbrukas på detta grova sätt, men som i alla fall tillåts terrorisera omgivningen köps och accepteras av föräldrarna. Även elever som helt missköter skolan, som aldrig tar hem en läxbok, inte visar minsta vilja till att sköta sin utbildning får mopeder och datorer av sina föräldrar.

Jag kan inte förstå hur dessa föräldrar tänker. Gör de ens skäl för att kallas föräldrar? Att en femtonåring tycker att det är häftigt att fara fram i full fart, utan att tänka på att det är farligt både för en själv och andra är ju inte speciellt märkligt. Att en femtonåring tycker att det är okej att strunta i tråkiga lärares tillsägelser och att hellre sitta vid datorn än att göra läxorna är inte heller speciellt förvånande. Det är därför barn har föräldrar. Föräldrar som skall tala om för sina barn att man inte åker omkring och bullrar och framkallar fara för andra i onödan. Föräldrar som talar om för sina barn att det är viktigt att skaffa sig en utbildning. Föräldrar som ser till att barnen inte är ute mitt i natten. Och att en moped eller en dator kanske kan vara en belöning för det barn som gör sitt bästa, inte något som man automatiskt har rätt till.

Och en tanke till infinner sig: Det här hände i Karlskrona kommun. En kommun där antalet nazister är betydligt högre än riksgenomsnittet. En kommun med en tradition av nazism. Det var här mopedgänget verkade. Ett visserligen helt opolitiskt mopedgäng, men i alla fall ett mopedgäng som ansåg att en förståndshandikappad pojke inte förtjänade annat än spott och spe. Kan det vara så att det finns en tendens till förakt inför svagare, samma tendens som kommer till uttryck i nazismen som sipprat in i bredare folklager än de rakade skallarnas anhang? Kan det vara så att det finns föräldrar här som uttalar sig på ett sådant sätt om förståndshandikappade att barnen tar till sig det och drar sina egna slutsatser om hur det är okej att behandla den som är svagare och avvikande?

Det här är lite skrämmande tankar, men jag tror att man inte skall blunda för att det kanske kan förhålla sig på det sättet. Sedan är det kanske extra tragiskt att den pojke som dog inte alls tillhörde gängets hårda kärna, utan bara var en osäker grabb som hängde på dumheterna.

Naturligtvis kan vi aldrig ursäkta att någon skjuter ihjäl någon utom möjligen i en nödvärnssituation. Men det här var bra nära en sådan situation. När förtvivlan och vanmakt blir tillräckligt stark så försvinner förnuftet och eftertanke ut genom bakdörren. Låt oss alla hjälpas åt för att detta inte skall upprepas, och låt oss hoppas att detta kan bli en tankeställare för många.

I väntan på spårvagnen

Att spårvagnen är framtidens färdmedel är ett faktum som länge stått klart för magistern. Redan i min ungdom drogs jag till detta magiska fordon. När andra tonåringar drack mellanöl bakom korvkiosken och snattade tvåöreskarameller hos den ilskna kiosktanten for jag till huvudstaden där jag tillsammans med diverse märkliga herrar såg på diabilder från olika spårvägsmetropoler världen över. Ögonen lyste hos denna skara när bilderna från Pittsburgh, Hong Kong eller Stuttgart lyste upp den dunkla källare där man samlats.

Redan då var jag totalt ointresserad av teknik, och medan herrarna intresserade sig för strömstyrkor eller kamaxlar, eller vad sjutton det nu kan heta, var det själva känslan och estetiken jag var ute efter. Känslan av att sitta på en tyst spårvagn och se staden glida förbi. Gnisslet som hördes på håll när vagnen rullade genom nattliga städer.

Högtidsstunder var besöken i Norrköping, dit vi understundom for för att beundra stadens kaktusplantering, en tradition från faderns första år i landet då han hamnat i denna dåtida textilmetropol. Kaktusarna var lagom kul. Det roliga var att jag då fick avnjuta några hållplatsers resa i de gula gamla vagnarna.

"Du säger kanske: Norrköping, det är en jävla stad", skaldar Ulf Lundell. Nej, för mig är staden för alltid förbunden med dessa spännande resor. I min dåtida favoritbok, Hej spårvagn av Jan Jangö läste jag om alla de städer som haft spårvagnar i Sverige. Listan är lång: Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg, Uppsala, Gävle, Jönköping, Lidingö, Sundsvall, Kiruna, Karlskrona och Ulricehamn (!). Att Örebro aldrig haft några spårvagnar förvånar mig inte ett ögonblick.

Nu läser jag till min glädje i DN att fler och fler börjar tro på detta färdmedels framtid. Och utan att läsa tidningen kan man ju lätt konstatera att Tvärbanan i Stockholm är ett lyft för de områden som den genomkorsar. Förutom att spårvagnen är tyst, vacker, effektiv, snabb, trevlig och betydligt mer sympatisk än en buss vågar den ta för sig av gatan på ett helt annat sätt. Besök gärna Gröndal i södra Stockholm där man tillåtit spårvagnen att bli en tydlig del av gatuutrymmet, vilket gett stadsdelen ett lyft. Och förvisso är etanolbussen också miljövänligare än en dieselbuss (vilken givetvis i sin tur är miljövänligare än 50 personbilar), men de moln av ättiksstinkande etanolavgaser som vi stackars cyklister duschas med när vi passeras av bussen är allt annat än trevliga. Frågan är om de ens är så vidare hälsosamma.

Nej, låt oss aldrig förlåta de människor som en gång i tiden lät riva upp spårvägsspåren i nästan alla svenska spårvägsstäder. Det rör sig om samma sorts människor som lät riva vackra träbyggnader i landets alla småstäder för att uppföra Domuslador och andra betongkolosser, som lät bebygga städernas utkanter med oändliga rader av betongkaserner där de sociala problemen samlas som flugor på en sockerbit.

Men glöm inte att politikernas fel och brister ändå bara återspeglar väljarkårens. Vill vi ha en framsynt trafikpolitik krävs att vi ställer krav på partierna.

Högern vill ha mer motorvägar, vänstern vill ha billigare kollektivtrafik. Båda lösningarna är lika verkningslösa. Man kan inte bygga bort bilismens avigsidor med mer bilvägar. Även om problemen minskar på ett ställe leder den ökande framkomligheten till att fler åker bil och problemen växer på andra ställen.

Och vänstern tror felaktigt att sänkta biljettpriser är lösningen. Men de som har ont om pengar har knappast råd att ta bilen i alla fall. De som har gott om pengar lockas knappast av låga biljettpriser, däremot av höjd kvalitet i kollektivtrafiken. Och steg ett för att höja kvaliteten är att införa fler spårvägslinjer!

Ljusskygga aktiviteter i tysk källare

Sommaren lever sig kvar i magisterns sinne. Ännu finns en viss motvilja mot att tillbringa alltför mycket tid vid datorn. Ännu finns färska minnen av soliga stunder vid blåa hav, av värme och njutning, av kall öl i skuggan under ett lummigt träd.


Sommaren som gått har varit full av allehanda spännande inslag. Bland de mer ljusskygga aktiviteterna faller ett restaurangbesök i Berlin. Men var inte orolig, käre läsare. Ljusskyggheten här var inte på något sätt otillbörlig. Det handlade nämligen om restaurangen Nocti Vagus, en restaurang som drivs av blinda, och där alla gäster får känna hur det känns att inte se. Vi blev genast nyfikna då vi fick höra talas om denna upplevelse, och vi blev inte besvikna.


Det hela börjar, åtminstone sommartid, med att man samlas på en innegård, där man får en välkomstdrink och får läsa menyn. Man kan välja mellan en fiskmeny, en köttmeny, en vegetarisk och en överraskningsmeny. Vi föll för den vegetariska, som helt enkelt lät mest spännande (nåja, allra mest spännande vore förstås överraskningsmenyn, men att varken se eller ha någon aning om vad man åt kanske vore lite väl spännande). Dock uppstod anledning till oro när magistern lyckades med att spilla på sig av drinken. Detta i fullt dagsljus, och i helt nyktert tillstånd. Hur skulle detta sluta?

Så småningom var det dags att gå in i matsalen. För att komma dit gick man genom en ljussluss där man fick träffa sin kypare. Med armarna på dennes axlar fick man sedan gå till sitt bord, där man gavs noggranna instruktioner om var bestick, tallrikar, glas med mera befann sig. Och när maten väl kom visade det sig att det inte alls var så svårt att äta utan att se något. Besvärligast var det att hälla upp vin och vatten, vilket nästan förutsatte att man doppade ett finger i glaset för att inte hälla över kanten. Några ytterligare olyckor inträffade inte, dock tappade vår kypare faktiskt ett glas när han dukade av vårt bord.

Vi erbjöds också axelmassage av en pratsam massör med intresse för svensk folkmusik (ett område om vilket magisterns kunskaper visade sig förbluffande ofullständiga).

Bland fördelarna kan också noteras möjligheterna att utan att genera andra gäster ägna sig åt kyssar och andra kärleksyttringar om man råkar vistas på restaurangen med en lämplig partner. Vi placerades inte i likhet med vad som är vanligt på restauranger mittemot varandra, utan i stället bredvid varandra, vilket ju underlättar. Av programmet framgår att man på torsdagskvällar också har högläsning ur erotiska klassiker, så det är troligt att det är extra spännande dessa kvällar. Detta förutsätter dock goda kunskaper i tyska, ett språk som kanske heller inte anses vara det mest romantiska och erotiska...

Tvångstankar av typen: "Finns det inte rätt mycket kackerlackor i Berlinska restauranger" bör man undvika om man inte vill ha måltidsglädjen förstörd. Den som är orolig över toalettbesök kan också lugnas med att man då ropar på sin kypare som eskorterar en till ljusslussen vilken man passerar innan man når toaletten.

Det är inte något helt billigt nöje, och det kanske inte heller är något man kommer att vilja göra väldigt ofta, men det är helt klart en upplevelse som jag inte skulle vilja ha oupplevd. Den vegetariska menyn var mycket god, och det är helt klart spännande att kunna konstatera hur andra sinnen skärps när synen är borta (men vem som helst kan naturligtvis räkna ut detta faktum utan att besöka restaurangen i fråga).

Sammanfattningsvis: Jag tror faktiskt att det är enklare att föreställa sig hur det skulle kunna vara att leva som synskadad när man varit på denna restaurang. Denna insikt leder till att man är mindre benägen att tycka synd om blinda, eftersom man kan konstatera att man kan leva ett fullvärdigt liv utan detta sinne. Frågan är om det inte vore värre att förlora smak- och luktsinne?

Fler tips om Berlin kan man hitta här.