Finns det glada lärare?

Det är intressant att studera hur ni, ärade läsare, hittar min blogg. En del av er är nog människor som jag själv väglett att hitta hit. En del kommer in via länkar från tidningar och andra bloggar, men en hel del kommer via Google. De sökningar som leder folket till mig är så vitt skilda som "bröst" (mycket populärt), "persiska restauranger" (gav inte så många tips från mig tyvärr), "Staffan Skott" (ganska vanligt) men även mer udda som "hur torkar sig muslimer efter toalettbesök". Den siste sökanden fick dock inget svar från mig, och jag kan inte heller ge något idag.
Men regelbundet återkommande är frågan "Varför blir man lärare?". Och jag vet inte om de som söker svaret på denna gåta är desillusionerade kolleger som desperat söker någon som sitter inne med svaret, eller unga människor som försöker finna ett livsval.

Kan jag då ge dessa frågande något svar? Ja, redan på bloggens andra dag försökte jag
och jag delar fortfarande de tankar jag nedtecknade då. Och visst är det framför allt eleverna som är orsaken till att man trots usel lön, meningslösa uppgifter som att sitta och skriva betygskriterier, arbetslagsarbetsplaner och annat trams, samt den höga arbetsbelastningen inte bara står ut utan också trivs. Inte minst i dessa tider när nyheter om skolan mest handlar om metalldetektorer och knivdåd behövs det lite motvikt. Men alla elever är väl inte bra? Nej, inte för en sekund skulle jag kasta ur mig tramsiga fraser om att jag egentligen älskar problemeleverna mest. För det gör jag inte. De elever som framför allt har min sympati är de som är trevliga, gör sitt bästa (oavsett om de har höga betyg eller inte) och som man känner att man kan lita på.

Sedan ingår det naturligtvis i jobbet att ta hand om de andra också. Fast de är inte så många som man ibland kan förledas att tro, speciellt om man lyssnar på vissa kolleger. Och även om politiker, speciellt rödfärgade sådana, är övertygade om att alla skall vara i samma klasser så är det bara att inse att alla inte klarar av det. Att hävda motsatsen är att göra alla en otjänst, men kanske framför allt problemeleverna. Att acceptera ett negativt beteende under förevändning att eleven har det jobbigt hemma, eller liknande bortförklaringar som man ibland hör är helt oacceptabelt. Och en av skolans viktigaste uppgifter är att ge alla elever möjlighet att få en god utbildning. Då krävs studiero. Den som inte kan acceptera det brister i respekt för sina kamrater, och måste ändra sitt beteende. Gör han eller hon inte det måste han eller hon lämna klassrummet. Detta måste alla rektorer och föräldrar förstå.

Att man sedan förstår varför vissa elever beter sig som de gör när man träffat deras föräldrar är en annan sak. Ibland är det till och med så att man förundras över att eleverna är så bra som de är med sådana föräldrar.

Nog gnällt nu: I dag har jag varit på studiebesök i en moské med en niondeklass. Ett mycket givande studiebesök med ett gäng intresserade, positiva och trevliga elever. Samma elever hade jag häromdagen en diskussion med angående frågor som:
Bör vi tillåta elever att ha slöja i skolan?
Bör vi tillåta programledare i tv att bära slöja?
Finns det bra saker med islam?
Är religion i allmänhet något positivt eller negativt?
En diskussion där en stor del av klassen deltog aktivt helt frivilligt, och där jag gjorde mitt bästa för att engagera resten. En diskussion där man hade olika, väl genomtänkta argument som man framförde och där man lyssnade på andras synpunkter som man inte alltid delade. Och oavsett om man tyckte att den som kommer till Sverige måste anpassa sig mer, eller om man försvarade allas frihet att fritt utöva sin religion så var det en diskussion som jag tror gav alla en hel del.

Och jag själv blev ännu en gång riktigt glad över mitt yrkesval.

Vad costar en vecka i solen?

I sin strävan efter att lära känna vår värld, för att kunna ge en allsidig bild av den för såväl de kunskapstörstande eleverna, som för de ärade läsarna av denna blogg, for magistern nyligen med sin familj till Costa del Sol, denna märkliga kustremsa där så många nordbor tillbringar ålderns höst. Och visst gjorde platsen skäl för sitt namn. Trots att det redan hunnit bli november sken solen mestadels, och vi lyckades till och med ta ett dopp i Medelhavet.

Men varför for vi då just dit? Jo, en vacker dag i augusti fick magistern ett erbjudande som bara inte gick att motstå. Tre nätter i en lyxig lägenhet vid Medelhavets strand, med tillgång till pooler, gym och andra faciliteter för fyra personer och en hyrbil med allt inkluderat i fyra dagar för 298 euro! Visserligen tillkom ju själva resan, men i alla fall. Som underbetald lärare gäller det att utnyttja alla tillfällen att få känna sig som om en något högre värderad medborgare, så iväg for vi. Men det fanns förstås en liten hake; ett obligatoriskt deltagande i en 90 minuters presentation av Marriott Vacation Club!

Många som har besökt diverse charterdestinationer har ju råkat ut för mer eller mindre, oftast mer, påstridiga försäljare som försöker lura in intet ont anande nordbor på försäljningsmöten där man så snabbt som möjligt skall förmås skriva på ett kontrakt på någon andelsvecka i en anläggning som ofta inte ens existerar än. Och har man väl skrivit på är det allt annat än lätt att ta sig ur det hela med några besparingar i behåll. Därför skakar många på huvudet om man berättar att man frivilligt utsätter sig för försäljarnas svada.

Nåväl, efter att ha suttit inklämd i ett trångt plan tillhörigt det obskyra flygbolaget FlyAstraeus.com, inhyrt av Sterling kommer vi så utan några allvarligare men fram till flygplatsen i Malaga. Lyckligtvis hade vi lyckats byta bort de platser i raden längst bak där vi blivit inbokade. Dessa platser fanns det egentligen ingen plats för i planet, men då detta flygbolag tycktes göra allt för att få in pengar klämde man in några säten till trots att det var så trångt att man satt framåtlutad.

Till sist når vi i alla fall Marriott's Playa Andaluza. Det visar sig ligga direkt vid havet, några hundra meter från motorvägen, i en märklig miljö som består huvudsakligen av andra stora komplex med semesterlägenheter. Men Medelhavet är ju alltid Medelhavet, blått och vackert ligger det där. Och visst är det hela flott! Vår lägenhet visar sig bestå av tre stora sovrum, alla med eget badrum, egen tv med dvd-spelare, och ett stort vardagsrum samt ett fullständigt utrustat kök. Allting är inrett i en ganska tung stil, som verkar vara ett slags mellanting mellan spanskt och amerikanskt.

Så är det då dags för själva försäljningsmötet. Vi blir hänvisade till ett lågt hus strax utanför själva anläggningen. Vi hade väntat oss något slags stort möte med en presentation för en hel grupp, men blir mottagna av en, i alla fall i början, mycket trevlig engelska som helhjärtat ägnar sig åt oss. Runt om oss sitter andra medelklasspar vid andra kaffebord med andra försäljare. Bland det första hon säger är att hon är van vid att få nej, så vi behöver inte alls känna någon press. Enligt henne är det cirka 30% av presentationerna som leder till affär. Vi blir grundligt utfrågade om våra intressen och semestervanor. Eftersom vi inte direkt blivit förtjusta i platsen märker hon att strategin huvudsakligen måste bli att försöka få oss att köpa en vecka, men i stället för att komma till Playa Andaluza byta bort vår vecka mot antingen någon vecka på en annan anläggning, eller mot flygresor och hotellövernattningar.

Mot slutet märker vi att hennes leende börjar se betydligt mer stelt ut. Hon efterlyser mer entusiasm hos oss, och när vi förklarar att vi inte är den typen som bestämmer sig hals över huvud, utan att vi skulle vilja tänka över saken hemma i lugn och ro får hon det till att det betyder samma sak som nej. Det faktum att hon tar för givet att den som i hemmets lugna vrå, med tillgång till information från internet aldrig skulle tacka ja till att köpa hennes vara gör oss än mer skeptiska.

Till sist frågan hon om det över huvud taget är någon idé att hon talar om priset för oss. Vi säger att vi nog gärna vill veta priset i alla fall, och får reda på att en vecka i lågsäsong skulle kosta cirka 17000 euro. Denna kostnad kan man i princip få tillbaka om man skulle vilja sälja, förutsatt att det finns köpare. Däremot tillkommer diverse skötselavgifter, och i händelse av att man nu inte vill sitta här vid denna spanska motorväg, bytesavgifter. Vi hävdar fortfarande bestämt att vi skall tänka över det hela hemma i lugn och ro och hon tar ett lite trött, men fullt korrekt farväl av oss.

Men det är inte över. Under förevändning att marknadsavdelningen vill ställa ett par frågor kommer en holländsk man och fångar in oss. Först ställer han några frågor om hur presentationen varit, men sedan börjar han också få oss att köpa ett paket med övernattningar på en annan anläggning. Vi värjer oss ånyo, och lyckas ta oss helskinnade ut för att ta en tur med vår nästan gratis hyrbil.

Nej, det här är nog ingenting för oss. Visst var det trevligt med ett litet avbrott i den svenska hösten, och nog var anläggningen flott, men det är inte riktigt det sätt som vi vill semestra på. Allting är lite för perfekt, sannolikheten för att man skall bli överraskad är minimal. Men får även du ett sådant erbjudande så åk gärna dit, sitt av presentationen, och se om du faller för alla vackra ord.

Av någon anledning påminner det mig om Amway, ett företag som kanske även du råkat ut för. Om inte så kanske det snart ringer någon gammal bekant som plötsligt kommit ihåg dig och som vill presentera någonting väldigt trevligt för dig. Du blir då inbjuden på ett möte där du skall fås att engagera dig i försäljning av diverse produkter, men själva poängen är inte produkterna, utan de nätverk som du kan skapa för att få del av vinsten när andra handlar. Själv tycker jag att det ligger något lite motbjudande i att man använder sig av sina gamla vänner för att tjäna pengar. Fast det kanske är det som är the American Way.

Och även om själva Costa del Sol kanske inte riktigt är en plats dit jag längtar tillbaka så fanns det en del intressant även där. Mer om detta inom kort!

Stolta belgare?

Igår demonstrerade mer än 30000 belgare för belgisk enighet, och efterlyste en lösning på problemet med att landet fortfarande står utan regering. Inte helt oväntat var majoriteten av demonstranterna fransktalande, men även en hel del flamländsktalande deltog. Jag har tidigare skrivit en del om motsättningarna mellan språkgrupperna i Belgien, och där finns också en länk till en intressant och rolig reportageserie om språkfrågan i landet (förutsätter dock lite kunskaper i flamländska eller franska). Rent allmänt kan sägas att det finns en tendens i Flandern att se Vallonien som den tärande delen av landet. Man talar gärna om hur framgångsrika man är i den flamländsktalande nordliga delen av landet, och om hur Vallonien mest gör slut på skattepengar från norr.



Men under mitt senaste besök i Belgien gjorde jag också en del andra iakttagelser. Trots att jag vid befann mig bara några kilometer från den nederländska gränsen märkte jag att man gärna uttalade sig negativt om Holland. Dels var det naturligtvis den lite väl liberala inställningen till droger i det nordliga grannlandet som ådrog sig mina belgiska kollegers irritation, men man beklagade sig också väldigt mycket över den totala bristen på kulinarisk finess och påstod att maten i Holland var mer eller mindre oätlig. Belgien och dess matkultur framhölls som något helt annat. I den mån det var några belgare som man baktalade så var det inte alls de fransktalande. I stället påstod man att folk från Antwerpen var mindre sympatiska. Här nämndes såväl det stora stödet för det suspekta Vlaams Belang, men även antwerpenbornas påstådda snorkighet och det faktum att många av dem påstod att de inte förstod andra flamländska dialekter.



Nu kanske det inte är så märkligt att man ondgör sig över folk från andra städer. I Stockholm hör man allt som oftast en hel del nedsättande om göteborgare, för att inte tala om hur landsortsborna samstämmigt avfärdar stockholmarna som uppblåsta snobbar (fast sen vill de oftast flytta dit i alla fall). Det intressanta är bara att jag under mina dagar i Belgien hörde en hel del negativt om nederländare (som ju talar samma språk) och om antwerpare, men inget om valloner. Så även om flamländarna kanske inte går man ur huse för att demonstrera för belgisk enhet, så tror jag att det ändå finns en stark känsla för det belgiska hos många. Och varje gång man är i Belgien slås man av den starka känsla som det belgiska ölet väcker. De flesta belgare är med rätta stolta över sina bryggeriprodukter, och även om man ofta föredrar sitt lokala märke så provar man gärna andra sorter, oavsett språkområde.

Själv avnjuter jag med fördel en Orval, visserligen ett märke som man även hittar på närmaste Systembolag, men icke desto mindre delikat. Om det inte vore måndag morgon skulle jag gärna utbringa en skål för Belgien!

Frihet, olikhet, kunskap!

Häromdagen skulle jag registrera min blogg på Bloggportalen.se. Allt gick bra tills jag kom till en fråga om ett motto för bloggen. En mycket intressant fråga som fick mig att fundera. Som historielärare kändes det naturligt att leta i historiens djup, och det är ju då lätt att hamna på franska revolutionen. Det välkända revolutionsvalspråket Liberté, Egalité, Fraternité, eller som det heter på vårt bondska tungomål: Frihet, jämlikhet, broderskap är ju en klassiker som håller genom åren.

För mig som liberal är ju givetvis ordet frihet en oumbärlig del av ett eventuellt valspråk, så det var givet. Jämlikhet är givetvis i och för sig någonting positivt om det handlar om jämlikhet inför lagen, mellan könen eller om att alla skall ha samma rättigheter. Och på de gamla sansculotternas tid fanns det givetvis all anledning att verkligen kämpa för jämlikhet och mot adelns privilegier och andra orättvisor. Men sedan har jämlikhet som begrepp dragits i smutsen av sossar och likasinnade. I vårt land har jämlikheten gått lite väl långt, och blivit ett hot mot frihet och sunda olikheter. Just olikheter är något som är väl värt att kämpa för. Rätten att vara sig själv, att bejaka människors olikhet. Att den som är homosexuell skall ha samma möjligheter att leva som han vill som den som är hetero, att den som tillhör Livets Ord eller den som är muslim skall ha samma rätt till sin tro osv. Ord nummer två blir därför olikhet, vilket ju också passar rätt bra i ordbilden i stället för jämlikhet.

Sedan återstår då broderskapen. Ett bra begrepp i och för sig, fast namnet har ju stulits av den sossekyrkliga rörelsen. Och i ett genusperspektiv är det inte heller riktigt passande. Vad skulle då kunna passa bättre än ordet kunskap? Vad är det jag arbetar med hela dagarna om inte med att sprida kunskap? Vad är det som verkligen behövs för att ge människor möjlighet att förverkliga sina liv? Vad är det som saknas i länder som stannat kvar i fattigdom? Jo, kunskap ger makt att förändra livet såväl för individen som för ett land.

Valspråket för såväl min blogg som för mitt liv blir alltså Frihet, olikhet, kunskap!

Skulle Vänsterpartiet släppa ifrån sig makten frivilligt?

Jan Björklund efterlyser mer historieundervisning om kommunismens brott mot mänskligheten. Detta är utmärkt, och som jag tidigare skrivit är det verkligen på tiden. Visserligen finns det många lärare som tar upp de grymheter som utförts i kommunismens namn, men många låter också bli. Ett skäl är givetvis att man inte vill utmana de vänsterkrafter som tyvärr fortfarande är ganska talrika på skolorna. Att undervisa om nazismens brott mot mänskligheten är givetvis väldigt viktigt, inte minst som det finns individer som förnekar att dessa ägt rum (fast de ofta strax därefter beklagar att Hitler inte lyckades helt, en logisk kullerbytta som visar på vilken intellektuell nivå våra så kallade nynassar oftast befinner sig).

Men även kommunismens brott måste lyftas upp till ytan. Givetvis skriker tokvänstern i högan sky. Och vill man då inte stöta sig med dess representanter så är det bekvämare att glömma bort det hela. I en nästan lika bristfällig logik som smånassarna använder börjar vänstern gapa om alla kapitalismens offer. Men vilka länder är det som lyckats lyfta sig ur fattigdomsfällan? Är det i Nordkorea eller Sydkorea som människor svälter?

Tyvärr är jag inte speciellt övertygad om att Vänsterpartiet om det, vilket Gud förbjude, en dag skulle komma till makten i vårt land, skulle vara speciellt benäget att frivilligt släppa ifrån sig makten. Jag tror visst att det finns gott om demokratiskt sinnade människor i Vänsterpartiet, men jag är allvarligt orolig för att dessa skulle manövreras ut. Inför hotet om att man skulle förlora makten igen skulle det finnas en stor risk för att man skulle införa begränsningar i demokratin. Argument om att "det arbetande folkets intressen hotas", "kapitalet vädrar morgonluft" och "vi måste försvara de svaga grupperna i samhället" skulle användas för att likt Hugo Chavez, en av vänsterns idoler införa regler som gör det svårare att ta ifrån vänstern makten.

Nu tror jag tack och lov inte att Vänsterpartiet någonsin kommer att få någon egen majoritet i Sverige, men skulle det hända så tror jag att man gör klokt i att lämna landet.

Vänstern hävdar också ofta att det inte finns något hot från vänster i Sverige medan det finns gott om högerextrema våldsbenägna grupper. Men AFA-aktivister, Reclaim the City-bråkmakare som gärna krossar skyltfönster, eldar borgerliga valstugor och misshandlar människor som de misstänker vara högerorienterade talar sitt tydliga språk.

Men här krävs enighet. Alla demokratiska krafter måste stå tillsammans. Det är viktigt att det inte blir en strid mellan borgerliga och socialister. Vi borgerliga måste låta bli att bunta ihop sossar och kommunister till något socialistiskt block, och alla demokratiskt sinnade socialister måste säga ifrån mot extremvänsterns tokerier. Undervisningen om kommunismens brott får inte bli undervisning om socialismens misslyckande. Även de ickekommunistiska vänsterkrafter som finns i vårt land måste få vara med i detta arbete. Annars blir det en dagslända som försvinner efter ett eventuellt maktskifte.

För att hitta material om kommunismen rekommenderas den här utmärkta sidan.

På spaning efter den belgiska skolverkligheten

Som jag nämnt tidigare hade magistern nyligen förmånen att få besöka en belgisk skola. Här följer några intryck från detta besök. Måhända har jag missuppfattat något, måhända är inte alla faktauppgifter korrekta, så läsare som vet bättre är välkomna att höra av sig.



Nåväl, en blåsig morgon i oktober stod jag så på en blåsig järnvägsperrrong någonstans i Belgien och väntade på en rektor om vilken jag inte visste så mycket. Hade jag nu befunnit mig i Sverige hade jag förmodligen spanat efter någon som såg ut som en dagisfröken, men här är nog saker annorlunda, tänkte jag. Efter en stund kom en skinande svart merca glidande och ut hoppade en man i fyrtioårsåldern i grå kavaj och svarta byxor, dvs ungefär vad jag hade väntat mig.




Efter att ha installerat mig på mitt hotell vandrade jag till skolan och tog tag i porten. Den visade sig vara låst, något som förvånade. Jag hittade dock en ringklocka och blev insläppt och hänvisad till ett stort kontor med diverse krucifix och tavlor med religiösa motiv. Detta kontor hade rektorn övertagit, med krucifix och allt efter en nunna som tidigare förestått skolan. De allra flesta skolor i Belgien är nämligen katolska, och ofta är det nunnor som styr dem.



Det religiösa inslaget är dock inte så starkt, även om man ibland besöker mässan, och också har en rent katolsk religionsundervisning. Dock finns här inga tendenser till att föra fram "intelligent design" och liknande idéer som den kristna högern i USA vill jämställa med evolutionsläran. Rektorn förklarade också att man trots påvens påbud i motsatt riktning uppmärksammar världs-Aidsdagen genom att bjuda in någon Hiv-smittad.



Byggnaden i sig var inte vacker. En typisk skolbyggnad, byggd för att vara ändamålsenlig, inte för att njutas av. Men den var väldigt ren och fin. Inte en tillstymmelse till klotter eller skadegörelse. Respekten för lärarna verkade betydligt större än man är van vid hemifrån, men ändå verkade förhållandet mellan elever och lärare vänligt. Eleverna var dock lite oroliga för att få anmärkningar i de kort som de skulle ta med sig hem varje fredag.

I Belgien har man inte infört någon enhetlig grundskola, utan från 12 års ålder delas eleverna upp utifrån sina val och framtidsplaner. Enligt rektorn var det tidigare så att lärare besökte hemmen, och utifrån sina iakttagelser där mer eller mindre talade om för familjerna vad barnen skulle göra utifrån principen att den som hade en proletär bakgrund skulle hålla sig där. Så är det lyckligtvis inte längre, men det tidiga valet gör att man kanske väldigt mycket väljer utifrån föräldrarnas önskemål.

Grupperna i de olika ämnena var ofta små. Bland sådant som förvånar en svensk var att så många läste latin redan från tolvårsåldern, samt att man inte började med engelska förrän i fjortonårsåldern. Nu är det förvisso så att det första främmande språket här i den flamländsktalande delen av landet är franska, men det som är mest märkligt är att kunskaperna i engelska i just denna flamländsktalande del mestadels är mycket goda. Också de elever som nyligen börjat med engelska kunde förvånansvärt mycket, vilket rektorn förklarade med filmer, dataspel och musik. Filmerna är ju inte dubbade här så engelskan hörs ofta. Många tycks mena att man borde börja med engelskan tidigare.

Vad gäller franskan så är ju den alltså obligatorisk i detta tvåspråkiga land (eller egentligen trespråkiga, det finns en liten tysktalande del av Belgien) och följaktligen är flamländskan obligatorisk i Vallonien. Dock tycks det var lite si och så med den saken. Rektorn berättade om ett samarbetsprojekt man haft med en vallonsk skola. I projektet ingick att göra en film där man presenterade sig själv och sin stad. För eleverna i rektorns skola var det inga problem att göra detta på franska, men för de fransktalande eleverna var det otänkbart att göra det på nederländska. Endast ett mycket litet antal lyckades säga någon hel mening på detta förvisso svåruttalade, men alls icke omöjliga tungomål. Fast det handlade nog mest om bristen på vilja.

Tokiga idéer som att inte ha betyg, avskaffa läxor och liknande snömos som understundom förs fram i den svenska skoldebatten tycktes belgarna lyckligt ovetande om.

Hur var det då med den låsta ingångsdörren? Var det rädsla för ligister från grannskolor som låg bakom? Nej, saken var den att man tog sitt ansvar för vad som skulle kunna hända eleverna om de försvann. På lunchen var det en hel del elever som gick hem eller till något kafé för att äta, fri skollunch har inte heller nått Belgien. Dessa elever var tvungna att visa upp ett tillståndskort för att komma ut. De övriga fick inte lämna skolans område under skoldagen. Måhända spökar Belgiens hemska pedofilhistorier här, men visst är det lite märkligt att vi i Sverige samtidigt som vi har ett ansvar för elevernas väl och ve under hela skoldagen ändå låter dem lämna skolområdet hur som helst.


Nu tror inte magistern att allt är bättre i den belgiska skolan. Jag tror till exempel att det är olyckligt att i så tidig ålder dela in eleverna utifrån val som de är för unga för att göra. Men visst är den svenska modellen där alla skall tvingas läsa ungefär samma kurser för att alla absolut skall ges möjlighet att fortsätta till universitetet ungefär lika tokig. Och jag tror att vi har en hel del att lära av Belgien vad gäller lärarnas auktoritet och skolans möjligheter att ställa krav på eleverna vad gäller studier och uppförande. I Sverige finns tyvärr en tendens att tycka att all utjämning är bra. Och eftersom inte alla kan bli duktiga så är det bättre att alla blir halvdåliga, för då har vi i alla fall jämlikhet!