Som turist förväntas man alltid besöka muséer (även om verkligheten ibland slår det museala i musealitet, som i Hälleforsnäs). Och ofta är det en trevlig sysselsättning, speciellt om det gäller konstmuséer. Visserligen är det inte alltid en enkel magister förstår allt i konstens värld. Till exempel var det något förbryllande med den samlingsutställning av tomma rum som jag tillsammans med mina tonårstvillingar besökte på Centre Georges Pompidou i vintras. Hade jag inte varit en seriös intellektuell akademiker hade jag kanske trott att det var en modern variant på kejsarens nya kläder, men jag vill ju inte att någon skulle tro att jag var ett obildat barn. I Holland finns det åtskilligt i museiväg att besöka, inte minst i Rotterdam. Stadens museala höjdpunkt är det fantastiska konstmuseet med det inte helt lätta namnet Museum Boijmans Van Beuningen. Där kan man bese såväl moderna som klassiska mästerverk, inte minst ett flertal verk av Magritte. Museet är precis lagom stort och har en så mångsidig kollektion att alla (utom möjligen den för vilken konst innebär Älg i solnedgång) kan hitta något som lockar. Men samhället kan ju inte leva av konst allena. Hur skulle världen till exempel se ut utan skattemyndigheter och tullverk? Ändå är det ytterst sällan som dessa kuggar i samhällsmaskineriet uppmärksammas musealt. Men i Rotterdam sker det! Utan någon större entusiasm från barnens sida uppsökte magisterns familj det för en SO-lärare så lockande Belasting- & Douanemuseum (Skatte- och tullmuséet). Detta museum hade till och med fri entré vilket ändå inte verkade leda till att några större folkmassor vällde in genom dörrarna. Den vänliga damen i receptionen rekommenderade oss att börja vår upplevelse med att ta del av den spännande attraktionen Smokkeltrip. Denna bestod i några containrar i vilka man fick se en del filminslag som påminde om utbildningsradions mera oinspirerade alster. Genom att filmklippen visades inuti mörka containrar där en del blåljus, inspelade hundskall och skakningar skulle framkalla känslan av närvaro i själva smugglingsögonblicket förstärktes upplevelsen (för säkerhets skulle avråddes gravida, hjärtsjuka och små barn från Smokkeltrippen). Nu blev inte tonårstvillingarna så väldigt imponerade, men en viss ökad förståelse för hur ett insmugglat kokainpaket kan ha det på sin Atlantfärd fick man nog.
Nej, museets höjdpunkt enligt familjen var den tillfälliga utställningen Bliep bliep som handlade om datorljud (ännu ett tema som alltför sällan ägnas utställningar). Det finns fortfarande en chans att se denna utställning som pågår till den 27 september. Dock bör man ha ett väldigt stort intresse om man låter den locka till en resa till Rotterdam, men har man vägarna förbi så. Här fick man prova en del antika dataspel och framför allt höra hur de lät. Så den som med nostalgi minns Pacman på sin gamla Atari kan här få återuppliva kära minnen.
Annars bestod museets samlingar av höjdpunkter som den högst upp fotograferade jättemjukiskossan som undersöks av en tullinspektör som skall fastställa dess tullvärde (se där ett samhällsnyttigt uppdrag som försvunnit med Schengenavtalet) och målningar med samhällstillvända motiv som hundskatteinspektören som tagit fast en skattesmitare.
Men visst är det något närmast rörande över att skattmasar som masat sig ner till Holland på semester kan hitta ett museum där deras yrke hyllas på detta sätt. I Sverige finns av någon outgrundlig anledning inget skattemuseum (är det någonstans det borde finnas är det ju här där skatterna är rekordhöga) men ett tullmuseum finns faktiskt i Stockholm, något jag faktiskt inte visste innan jag såg upplysningen i en broschyr i det holländska museet. Så nu har man något att se fram emot när vintervindarna snart viner kring knutarna. Tullmuséer tycks det för övrigt finnas i diverse länder, men kombinationen Skatte- och tullmuseum är världsunik!
Den goda samhällstillvände rotterdammaren kan också här hitta ett alternativ till kommersialismens otäcka lockelser för det uppväxande släktet. Man kan nämligen välja att i stället för McDonalds eller något liknande otäckt förlägga sina telningars barnkalas till skatte- och tullmuseet. Ett par rundor i Smokkeltrip och ett litet föredrag om hur häftigt det är att betala skatt, en kram till smuggelkossan och en käck tipspromenad som avslutning! En garanterad hit i vänsterintellektuella kretsar!
För den som inte har tid eller råd att fara till Rotterdam finns det dock som så ofta tröst på Youtube. En film om museet finns att beskåda (dock endast på nederländska, men bilderna är talande!)
Svenska Dagbladet skriver i dag om cyklandet i Stockholm. Av någon anledning så blir väldigt många upprörda över cyklisternas framfart. Och visst finns det cykeldårar som helt utan hänsyn till gående och bilister svischar fram. Men samtidigt så finns det väldigt många bilister som inte tar minsta hänsyn till cyklar, fotgängare som glatt breder ut sig på cykelbanorna och andra hinder. Ett av problemen är också att man i Sverige ofta har gemensamma gång- och cykelbanor, där man förväntas kunna samsas om utrymmet. Dessutom finns det inga riktigt tydliga regler för hur fotgängare skall gå, till höger eller vänster.
Som jag skrivit tidigare så finns det ett land som alla Stockholms trafikpolitiker borde åka på studiebesök till och cykla omkring några veckor. Jag menar förstås Holland, och rekommenderar mina blogginlägg som finns här och här.
En viktig sak för att underlätta cykling är också skyltningen. Att cykla från Haag till Amsterdam är enkelt, på cykelvägar hela vägen. Men i Sverige är det sämre. Har försökt följa cykellederna i Stockholms södra förorter, men det är inte helt lätt. Cykelvägarna är ofta utmärkta, och skyltarna är ibland riktigt bra, men helt plötsligt delar sig vägen utan att det finns några skyltar längre. Utan karta är det nästan omöjligt att följa dessa leder när skyltningen är så bristfällig.
Annars är det faktiskt härligt att cykla i Stockholm. Det är en skön känsla att susa förbi bilisterna i deras köer. De av många så smutskastade cykelbanorna mitt i gatorna är faktiskt snabba och bra, och inte så fulla av störande fotgängare som de som ligger till höger om de parkerade bilarna.
En annan bra sak är att man kan ha med sig cykel på pendeltågen. Genom att ta med sig cykeln kan man enkelt ta sig till helt andra delar av länet, och även fortsätta med Upptåget till Uppsala län och ända upp till Gävle. Problemet med Upptåget är att man bara får ha två cyklar per tåg, vilket gör att man riskerar att bli kvar på perrongen. Dessutom kostar det 40 kronor per gång. Men vi hade nyligen en härlig söndag i norra Uppland, for upp med tåget till Skutskär med våra cyklar, badade i Rullsand och cyklade sedan ner till Tierp. Kan varmt rekommenderas!
Lycka till med att få fler att cykla, det är naturligtvis bra på alla sätt, både för hälsan och miljön!
Jag sitter och tar en kaffe och en riktigt maffig smörkrämsbakelse på Landings konditori på gågatan i Uppsala.Det är den sista dagen på sommarlovet, och jag känner att jag vill göra en resa till innan sommaren är slut.
I ett skyltfönster mittemot håller en sommarsöt expedit på att klä av en skyltdocka. Hennes rörelser är sensuella, som vore det en älskares kropp hon håller på att befria från kläder. Skyltdockan är dock inte samarbetsvillig, och den erotiska stämningen försvinner snabbt när hon skruvar loss dockans armar. När hon till sist skiljer dockans underkropp från överkroppen finner jag det bäst att fara vidare.
Efter en tågresa med byte i Sala slumrar jag till och väcks vid Kvicksund av en mycket ung gosse som med hög röst på r-fri västmanländska berättar för sin syster: "Det finns inga hajaj i Sveije. Det finns baja i andja ländej". Jag blickar ut över den gråa hajfria Mälaren medan tåget rör sig vidare mot Eskilstuna, en stad som aldrig lyckats väcka några varma känslor hos mig, hur hajfritt det än är i dessa trakter.
Efter Eskilstuna passerar tåget små samhällen där folk faktiskt tycks sysselsatta med att producera annat än den kebab som tycks ha nått minsta håla i vårt land. Här finns fabriker som inte flyttat till Baltikum eller Kina. Arbetare, som oftast ser ut att vara i sextioårsåldern står och röker i duggregnet. Så småningom rullar tåget in i trollskogen med enstaka röda stugor, mossbelupna granar och små sedan länge övergivna perronger med exotiska namn som Bälgviken och Harsjön. Jag vill minnas att tågen fortfarande gjorde uppehåll på dessa platser när jag sist åkte här på åttiotalet.
Till sist kommer vi till Hälleforsnäs, målet för min resa. Jag stiger av tillsammans med två ynglingar som nte ens var påtänkta den augustidag 1987 då jag kom hit, med blott ett års erfarenhet som lärare i bagaget. I två år gjorde jag mitt bästa för att förbereda samhällets unga generation för att möta framtidens utmaningar. De flesta elevernas intresse för bildning var dock ungefär lika begränsad som min förmåga att förmedla den.
Nu har jag farit hit för att söka mina egna minnen från denna tid. De år när kampen handlade om att vinna elevernas respekt. Det var inte helt lätt. Jag efterträdde en populär och erfaren lärare som eleverna uppskattade. Att vara moderat (som jag var på den tiden), klädd i rock och totalt ointresserad av idrott var fel, fel, fel i Hälleforsnäs. Här skulle man passa in, vara sosse (eller möjligen vänsterpartist) och idrottsintresserad, och inte tro att man var någon. Det här med politiken handlade inte så mycket om övertygelse för de flesta, utan mest om ett nedärvt klasstänkande som aldrig ifrågasattes öppet.
På en av de första brevlådor jag ser när jag börjat min vandring mot samhället från stationen ser jag ett namn jag känner igen. Minnena av den mamma som när jag ringde hem för att klaga på sonens uppförande berättade att hon minsann varit på åhörardagen och sett vilken värdelös lärare jag var, så hon förstod att hennes son inte respekterade mig, vaknar till liv. Mina snälla kollegor såg hur ledsen jag blev och tröstade mig med att berätta om om när denna synnerligen omfångsrika moder en gång gick ut i sin trädgård med bar överkropp och en intet ont anande bilist som plötsligt fick syn på hennes stora kroppshydda förlorade kontrollen över sin bil och körde in i ett staket.
Annars är vandringen från stationen en bekräftelse på den bild av Hälleforsnäs som lever i mina förväntningar. Tomma lägenheter, övergivna hus och tillbommade butikslokaler omväxlande med prydliga blomsterfyllda trädgårdar och en konstateljé som kanske inte direkt är anpassad efter den konstköpande urbana kulturelitens estetik. När jag möter någon som ser ut att vara i trettiofemårsåldern tittar jag nyfiket upp, inte i förhoppning om att känna igen mina gamla elever som knappast är sig lika, utan i en vag förhoppning om att mitt eget åldrande inte skall ha förvandlat mig till oigenkännlighet., och att någon skall känna igen mig. För ungefär tio år sedan mötte jag faktiskt en ung man på tåget som sa sig vara en gammal Hälleforsnäselev (och som numera var i finansbranschen och bodde i Sigtuna, så alla blev inte kvar här). Kanske finns det någon här som minns mig, kanske har jag satt något spår hos någon.
Trots smörkrämsbakelsen i Uppsala börjar nu hungern göra sig gällande, och jag spanar efter den lokala kebabkurdens tillhåll.
I slutet av gatan ser jag en skylt med texten Pizza som ger löften om kulinariska upplevelser. Men där finns också en annan skylt. På den står det "Butiksområde"! Skylten pekar mot det som en gång i tiden var det stolta bruket, upphovet till allt det som var Hälleforsnäs. Jag antar att det handlar om något misslyckat projekt från desperata kommunalpolitiker att försöka locka till sig krämare som inte inser det hopplösa i att förlägga sina butiker till en ort som ramlade av framtidståget för trettiofem år sedan.
Men jag tänker att jag kan väl gå en sväng åt det hållet för att väcka aptiten så att jag därefter kan hugga in på en trött standardpizza med burkchampinjoner och pressad lågprisskinka. Förutom Butiksområde lockar också ett Gjuterimuseum, och till min förvåning ser jag att bilarna som står på parkeringen är ganska många. Butikerna är bara två, men överträffar mina vildaste förväntningar. Den ena är en outletbutik (fast jag föredrar det försvenskade uttrycket utsläppsbutik som dock inte är populärt i branschen) för heminredningsprodukter som är både snygga och billiga. Nu är vårt hem tämligen inrett, men ett örngott för nitton pre-euro kostar jag på mig som souvenir. Den andra butiken är mycket stor, och har på ett spännande sätt utnyttjat den gamla industribyggnaden för att exponera sitt sortiment, bestående av märkeskläder av den typ som ungdomar och äldre som vill verka ungdomliga ikläder sig. Butiken är i sig klart sevärd även om det inte blir några inköp för min del. Det här är helt klart en del av en annan värld än resten av Hälleforsnäs. Här finns också en servering med mer urbana förtecken, men med priser som ligger långt under storstadsnivån. Jag äter en pastasallad som visserligen består mest av pasta, nötter och kyckling samt pesto (jag saknar det som skulle göra den till sallad) men som faktiskt är riktigt god (och som bara kostar fyrtio spänn).
Efter denna kulinariska utflykt till världen utanför Hälleforsnäs uppsöker jag så museet. För tjugo kronor (en halv pastasallad, eller ett drygt örngott) får man se en utställning av tråkiga föremål som tillverkats på bruket, bilder från förstamajdemonstrationer och fester i folkparken, bandybollar genom årtiondena samt bilder på alla bandylag i Hälleforsnäs under de senaste århundradena (eller den pedagogiska illustrationen nedan där varje boll symboliserar ett mål som laget gjort i allsvenskan). Mest intressant är en liten maskinskriven redogörelse för alla butiker som en gång funnits i samhället under den tid då hela samhället var ett Butiksområde.
Varför slösa tid i museet när det verkliga museet ligger utanför? Jag vandrar uppför backen mot de tre röda hus som en gång inrymde Torsboskolan. Det var inga vanliga skolbyggnader, utan tre helt vanliga hyreshus i trä som var skådeplatsen för mina trevande pedagogiska ansträngningar. Nu har skolan sedan länge blivit ett med Bruksskolan, som på min tid bara var låg- och mellanstadium, och flyttat ur dessa hus. Husen står dock kvar, och bara skolklockan på det mittersta påminner om de glosor och ekvationer som surrade i luften här.
Husen är nu återigen bostäder, men mycket förfallna med flagnande färg, skamfilade fönster och gistna dörrar. De invånare som bor här är inte de som handlar märkeskläder i Butiksområdet. Det här är det verkliga museet, det är här minnena från den svunna storhetstiden lever.
Jag kom till Hälleforsnäs för att hitta mina egna minnen, men också för att se ett exempel på en plats som tiden sprungit ifrån. Och visst fanns det en hel del som levde upp till mina förväntningar här, men man har inte lagt sig ner och gett upp. Förutom Butiksområdet finns faktiskt också en fungerande industri, nämligen Pax som tillverkar fläktar och som tycks vara ett ganska framgångsrikt företag, läser jag i den lokala lilla tidningen Hälleforsnäs Allehanda där jag också konstaterar att min kollega Kurt, som jag uppfattade som en av de främsta profilerna på skolan fortfarande jobbar kvar.
Tjugo år efter att jag slutade här kom jag så tillbaka för första gången, och jag tror att jag skall göra det till en regelbunden tradition. Jag skall boka in en tid år 2029 för att se vilket Hälleforsnäs som gått segrande ur striden mellan framtiden och det svunna.
Mina känslor för Eskilstuna må inte vara så varma, men det finns få svenska låtar som är bättre än Eskilstunagrabbarna Kents Kräm. Njut av den!
Som jag tidigare nämnt så har magistern denna sommar tillbringat en hel del tid i landet där alla cyklister hamnat när de dör, nämligen Holland.
Säg Holland till en genomsnittlig svensk och be honom eller henne säga det första som dyker upp i huvudet. Förmodligen kommer väderkvarnar, cyklar, kanaler, tulpaner och droger att vara ganska vanliga svar. Och visst är det viktiga inslag i den bild som möter turisten. I dag skall jag uppehålla mig främst vid cyklarna, och de är många.
Jag skrev tidigare om hur de holländska stadsplanerarna prioriterar cyklarna, och det är verkligen ett imponerande och välskyltat nät av cykelvägar som finns såväl i som mellan städerna. Till skillnad från Sverige är ju inte avstånden långa, och backarna är få. Inte heller har man några mer cykelförsvårande vintrar, även om vindarna kan vara nog så jobbiga även sommartid. Men det är nästan alltid det smidigaste sättet att ta sig fram inom städerna, och ofta även till grannstaden.
Det som är roligt att se är att det verkligen är alla åldrar, och alla slags människor som använder cykeln dagligen. Och man anses inte som i Sverige vara något av en kuf om man väljer att klara sig utan bil. Problemet med cykelstölder lär dock vara rätt stort, speciellt i Amsterdam, men den som har en värdefull cykel kan lätt hitta en bevakad parkeringsplats. På stationen i Leiden, som vi bodde i närheten av fanns en bevakad parkering som var öppen från sex på morgonen till halv två på natten. Den syns på bilden, och i källaren under stationen finns gratisparkeringen som stänger 21.00. Men även där står cyklarna inomhus och under en viss tillsyn.
Nu är det ju även många svenskar som cyklar, inte minst i Uppsala, en stad där många nästan blivit påkörda av en cykel. Den som kommer till Uppsala med tåget finner oräkneliga cyklar, varav en del tycks tillhöra personer som studerade där för rätt många år sedan. Nu har man visserligen i samband med bygget av det nya stationsområdet flyttat väldigt många cyklar. Men frågan är om man tagit lärdom av de holländska cykelparkeringarna där man får in dubbelt så många cyklar på samma utrymme tack vare tvåvåningsparkeringarna. Annars vore ett studiebesök i Holland att rekommendera.
Ett annat problem med cyklar är ju att det kan vara svårt att få med sig småttingar, ölbackar, basfioler, resgods och annat som man kan behöva för att upprätthålla en anständig livskvalitet. Därför håller sig en del svenskar med bil, även om de egentligen inte skulle behöva det. I Holland skaffar man istället en cykelkärra eller en speciell cykel.
Cyklar kan även användas till annat. Till exempel kan man spara in entréavgiften till diverse kulturella evenemang med en cykel, som synes nedan. Måhända kan man hoppas på att Piratpartiet kan se detta som en anledning att börja föra en cykelvänlig politik?
