En av de största filmskaparna!

Några av de mest fascinerande filmer jag sett är gjorda av Peter Greenaway. Tyvärr har det varit rätt tyst om honom på sistone, men plötsligt dyker det upp en recension av hans senaste film Nattvakten i Svenska Dagbladet. Filmen tycks vara gjord för två år sedan men har av någon anledning inte letat sig till svenska biografer förrän nu. Självklart måste jag se den.

Jag minns många av Greenaways filmer, den fascinerande och gåtfulla Tecknarens kontrakt som kom redan 1982, den mystiska, surrealistiska och smått obehagliga Z00, den märkliga Dränkta i nummerordning, den makabert barocka Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare samt den vackra och sensuella The Pillow Book. Det här är filmer som tål att ses om och om igen, som är så långt från dussinfilmer som man komma kan. Några är också mindre lyckade, som Prosperos böcker och Barnet från Macon. Men vilken konstnär skapar bara mästerverk?

Till kvaliteterna hos Greenaways filmer hör också musiken, oftast gjord av den geniale Michael Nyman (!). För den som missat Greenaways filmer finns här många pärlor att upptäcka. Men förvänta dig inte att du skall förstå allt. Vid en av snuttarna på Youtube finns kommentaren: Jag förstod aldrig filmen, men det är mitt fel, inte filmens.

Här trailern till den vackra, poetiska och erotiska The Pillow Book från 1996:

Vem som helst kan bli chefredaktör, inga kunskapskrav!

Gratistidningen Metro brukar vara lagom att läsa på min tio minuters tågresa varje morgon. Det mesta är visserligen korta upprepningar av nyheter jag redan läst i Svenska Dagbladet hemma, men understundom dyker det upp något intressant. Ibland är krönikörerna intressanta, oavsett om jag håller med dem eller inte. Nu skriver bloggarna Sakine Madon och Gulan Avci att chefredaktören har stoppat en av krönikörerna, Gurgin Bakircioglu. Anledningen är att han skrivit om det turkiska folkmordet på armenierna. Och chefredaktörens motivering för att stoppa publiceringen är inte att krönikan skulle innehålla några faktafel. I stället är orsaken att denne chefredaktör, en uppenbarligen obildad typ vid namn Per Gunne helt enkelt saknar kunskaper om detta folkmord.

Detta kan givetvis ställa till med problem för Metros krönikörer framdeles. Det gäller alltså att hitta ämnen som Gunne känner till och har tillräckliga kunskaper om för att kunna bedöma. Lite googling på Gunne visar att hans favoritfilm tycks vara Die Hard och den bok som mest påverkat hans liv är Stora Cocktailboken. Hans sambo tycks vara den inte helt obekanta Sofie Fahrman så läckra blondiner kan ju också vara ett tips på ämnen som Gunne har kunskaper om. Men undvik svåra saker som politik, historia, litteratur (utom cocktailböcker), filmer som är djupare än Die Hard och annat som inte är så lätt att förstå.

För den som klarar av lite svårare ämnen än så finns den stoppade krönikan att läsa på Newsmill i Bakircioglus artikel som jag länkat till ovan. Den alltid kloka och klarsynta Dilsa Demirbag-Sten skriver också en mycket läsvärd krönika i Expressen (som trots att det inte är en tidning som är känd för sin intellektuella framtoning ändå tycks ha mer bildade redaktörer). En gång i tiden framstod Metro trots sina brister som mer seriös än kvällspressen, men nu tycks utvecklingen gå åt andra hållet.

En liten uppdatering: På väg till jobbet idag fredag den 23/10 tar jag Metro som vanligt. Där hittar jag två helsidor om Sofie Fahrman! Visserligen står det att hon är singel, så förhållandet med Gunne tycks ha tagit slut (kanske saknade hon möjlighet till intellektuell konversation) men fröken Fahrman är ju i alla fall ett ämne som Gunne har mycket ingående kunskaper om!

Som avslutning lite armenisk musik. Videon bör till och med kunna tilltala Per Gunne!

SKL tar upp kampen mot lärarna!

Som många kanske har noterat har det seglat upp en debatt om lärarnas arbetstider. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har kastat ut en del påståenden inför avtalsrörelsen. Ett sådant gäller lärarnas förtroendearbetstid. För den som inte är så insatt i skolans värld kan jag berätta att lärare, för att kompensera för att vi har ledigt på loven, skall jobba cirka 45 timmar i veckan. Ungefär tio av dessa timmar är dock inte schemalagda utan jag kan om jag vill välja att sitta hemma på kvällen eller på helgen och rätta mina uppsatser eller prov. I dagens Svd skriver läraren Monica Tanner Krantz ett bra svar åt SKL.

Själv tycker jag att det är rätt skönt att slippa bära hem alltför mycket häften och papper, och försöker därför vara effektiv i skolan och rätta så mycket jag hinner där. Men när det till exempel handlar om att läsa uppsatser är det hopplöst att göra det i skolan med alla störningsmoment. Det blir helt enkelt sämre kvalitet på arbetet om det görs där. Att jag dessutom har min minst produktiva tid på dygnet mellan 15 och 17 gör inte saken bättre. Då är det perfekt att kunna gå hem och sedan jobba senare på kvällen eller på söndagen i lugn och ro. Men då tror SKL-byråkrater och en del rektorer ( speciellt sådana som har en bakgrund som dagisfröknar) att jag inte jobbar alls.

Vidare vill SKL och rektorerna oftast att lärare skall samarbeta mer. Samarbete är naturligtvis bra, men knappast påtvingad sådan. Jag samarbetar gärna med kolleger om jag verkligen känner att det finns något att vinna. Läraryrket är, vilket så ofta måste påpekas, ett kreativt yrke. Jag kan genomföra bra lektioner om jag får göra dem på mitt sätt. Mitt sätt är inte nödvändigtvis bättre än andras sätt, men det passar mig. Om jag inte får friheten att undervisa så som det passar mig (i vilket jag givetvis måste anpassa efter vilka elever jag har) så blir resultatet mycket sämre. Men i SKL-byråkraternas värld kan lektioner planeras av ett arbetslag och genomföras av vem som helst. I förlängningen kan man givetvis tänka sig att färdigplanerade lektioner genomförs av personer helt utan lärarutbildning, vilket ju ger goda möjligheter till besparingar.

Men trots att vi skall vara så effektiva och lägga ner så lite tid som möjligt på att planera och efterarbeta våra lektioner så finns det ingen hejd på den tid vi skall använda till allt möjligt annat. Så har vår skola nu drabbats av ett tramsigt projekt där vi skall omarbeta våra regler för att bara ha högst fem regler. Vi fick lägga ner en massa tid på att enas om fem regler vi ville ha. Reglerna fick inte heller innehålla ordet inte eftersom det sände ut negativa signaler. När vi väl lyckats enas om fem regler så gjorde en styrgrupp med speciellt utvalda personer och rektorer om alltihopa (och de nya reglerna innehöll tre inte , men tydligen hade man glömt vad man sa från början). En av de viktiga reglerna är att man skall slänga skräp i papperskorgen. Däremot fick vi inte ha regler om att komma i tid till lektionerna och ta med sig rätt saker. Detta ansågs självklart (vilket alltså skräpslängandet inte är???). I själva verket tycks det vara betydligt fler elever för vilka det inte alls är självklart att komma i tid med rätt saker än de som slänger skräp på golvet.

Och sedan tvingas vi genomlida sövande föreläsningar med välmenande men tämligen flummiga experter som skall få oss att tänka på rätt sätt. Men sånt anses vara viktigare än lektioner av cheferna. Är jag förvånad? Det är tur att eleverna finns.

Smaklösa kohyllningar mellan slakthus!

-Här kan det väl ändå inte vara, säger min kvinna undrande när vi kryper under en bom in i ett öde industriområde fyllt av halvskumma charkuteriföretag, gnuimportörer och slakthus.
-Jo, det måste vara här enligt min karta, hävdar magistern envist. Jag är nämligen oftast övertygad om att kartor alltid har rätt (vilket i somras emellanåt gav oss långa omvägar på våra cykelturer på den uppländska landsbygden. Givetvis var det inte något fel på kartorna då heller, det var bara verkligheten som haft fräckheten att fyllas av sly och diverse okontrollerad växtlighet som förvandlat vägarna till stigar som var omöjliga att forcera med cykel). Denna gång visar det sig dock att kartan hade alldeles rätt. En ödslig industrigata i slakthusområdet i Globens skugga leder till en krog fylld med sommargotlänningar, äkta gotlänningar i förskingringen och wannabegotlänningar. I andra änden av den något bisarra lokalen som ser ut som en uppstajlad skolmatsal finns några boulebanor där ett par tappra boular på, och därbortom ytterligare en bar med inbitna fastlänningar (troligen slaktare med blodiga förkläden, vågade inte titta närmare) som fortsätter att skrävla om dagens blodiga upplevelser i slakteriet även när konserten kommit igång.



Varför är vi då här? Mina besök på Gotland kan räknas på mina tummar, ändå krälar jag under bommar i öde industriområden i stället för att tillbringa fredagskvällen mysande i tevesoffan mumsande ekologiska lantchips. Saken är den att min gotländske svåger har introducerat mig i den gotländska kulturen och dess olika inslag. Ett av de mer speciella inslagen är gruppen Smaklösa. Denna grupp ligger bakom odödliga hits som Det regnar kor, Mördarsnigel, Johnny Ko med flera. Allting framfört med en stor energi och väldigt mycket humor. Att höra Smaklösa på CD är stort, men att se dem live är mycket större! När Ene gör sin fantastiska torskdans skrattar magistern så andnöden är nära.


Men visst är det märkligt att ett band som ofta hyllat korna, som till och med haft en turné som kallades koturnén nu uppträder på en plats dit ingen ko med ens en tillstymmelse till självbevarelsedrift frivilligt skulle bege sig. Här omges vi av hus där miljoner av deras medsystrar tagits av daga och förvandlats till entrecôter, filéer, nötfärs och andra produkter.



Den som läser om Smaklösa på Wikipedia får ta del av denna träffande karakteristik av deras texter:

I sina texter har Smaklösa utförligt behandlat frågor kring bilism och fordonsinnehav, vilket är mest framträdande i låtarna Min Amazon, Tre hjul kvar på min PV och Bro bilskrot. Dessa teman kontrasterar starkt mot de mer samhällskritiska verken Gotlandslinjen och Vibble by the Sea, vari den gotländska kollektivtrafiksituationen ingående granskas. Rune ifrån Rone och Traktorhjulen berör Gotlands jordbruksarv och bondens levnadsomständigheter på ett jordnära sätt, medan verk som Det regnar kor och Vängerock närmar sig surrealismen.

Eftersom den öl som jag konsumerat måste ta vägen någonstans var jag tvungen att uppsöka herrtoaletten. Vid mitt besök hörde jag en konversation mellan två herrar som ondgjorde sig över att bandet denna kväll inte framfört en endaste av sina biltematiska låtar. Så måhända har bandet kommit in i en mer miljövänlig fas, och de samhällskritiska och hembygdsromantiska låtarna håller på att ta över.

Smaklösa lyckas också utnyttja sin dialekt på ett bra sätt. Man kan ju reflektera över huruvida det skulle bli lika bra om de talade närkingska eller östgötska eller någon annan dialekt som inte har samma skönhetsvärde och som dessutom inte förknippas med slappa sommarveckor av tusentals fastlänningar.

Inte många av mina kolleger på skolan känner till detta band, visar det sig när jag berättade om kvällens plan. Men Smaklösa är dock kända långt utanför vår världs gränser. Det finns nämligen en asteroid som givits namnet Smaklösa så namnet är numera känt i stora delar av universum. Frågan är vilken bild av Gotland som intet ont anande rymdvarelser får om de tar del av Smaklösas samlade verk?

Här några smakprov:

Magistern utsläppt i verkligheten!

Har Magister Nyman kastat in handduken? Den frågan ställer sig måhända en och annan slöläsare runt om i vår avlånga värld. Så är dock inte fallet. Inte heller har magistern drabbats av skrivkramp, dyslexi eller svininfluensa. Däremot har omställningen från den bekväma lärarlyftstillvaron då muslimkramarkursen som skulle motsvara halvtidsstudier knappast ens kom i närheten av arbetsbördan för en halvtids lärartjänst, till en tillvaro med små halvvilda sexor (för första gången i mitt lärarliv har jag fått sådana små krabater att försöka tämja (vilket i och för sig är rätt kul och stimulerande, och jag inbillar mig att jag genom att ha fyra år på mig att få ordning på dem, bör kunna uppnå ett hyfsat slutresultat i nian)) medfört att de timmar som bloggandet fick ta i anspråk inte riktigt går att hitta.

Dessutom har jag haft nöjet att komma igång och arbeta med ett Comeniusprojekt, dvs det skolprogram som EU har hand om och som syftar till att skolor i olika länder skall samarbeta. Efter timtals kämpande med byråkratin har vi så lyckats mjölka ur den ett antal tusenlappar (och då talar jag riktiga tusenlappar, inga löjliga svennekronor!) som vi nu försöker sätta sprätt på. Så besökte jag och en kollega nyligen en spansk skola, och träffade där kolleger från sex olika länder. Det är en fortbildning som slår det mesta, och som känns som ett riktigt rejält lärarlyft! Dock blev Paellan på bilden ingen hit hos de turkiska kollegorna då de fruktade allehanda otillåtna ingredienser. Själv ansåg jag den dock vara minst lika god som vår skolmat.

Så ge inte upp, utan fortsätt att uppsöka denna blogg. Kanske är sexorna snart så tama att jag hinner ägna mig åt att berätta mer om Spanien, eller kanske Österrike som jag besökte i augusti. I väntan på detta så vill jag gärna bjuda på lite spansk musik. Här är Rosana, artisten som kämpar tappert, men som aldrig lyckats uppnå samma höga nivå som på debutalbumet Lunas Rotas från 1996. Här låten Si tu no estas aqui: