Halleluja!

Helgens mest spännande inslag var en expedition in i vårt överfulla garage för att hitta utebelysningen som varje god villaägare så här i adventstider förväntas montera på någon för ändamålet lämplig buske eller liknande. Alla på gatan har någonting för att signalera väntan på Kalle Anka och Jesus, utom en man som är medlem i Bahai. För att inte även jag skall antas vara Bahaiare så sätter jag upp lite lampor i vildvinet och en och annan stake i fönstret.

Helgens Halleluja-upplevelse var dock inte av det religiösa slaget (även om den nog gav tankar åt Intelligent design-hållet, kan det verkligen finnas någonting så gott om det inte finns en gud?). Det handlade om ett öl som jag inhandlade på vårt hatälskade monopol. Ölet kom dessutom från det hatälskade landet i väster, Obamas förenta stater.

Det känns lite motigt att behöva medge att amerikanerna, dessutom inga judiska östkustliberaler av det slag jag gärna vill känna sympati med, utan läskiga rednecks från Colorado, kan åstadkomma något så himmelskt, men det har de faktiskt gjort. Ölet (kan man ens använda samma ord om denna brygd som om Heineken eller Carlsberg?) heter Hibernation Ale, och är något av det godast jag någonsin druckit. Enligt Systembolaget både luktar och smakar det knäckebröd, och jag undrar var man hittar det knäckebröd som håller denna klass.

Portvin och grisöron

Det känns tjatigt att börja blogginlägg med att det var länge sedan det bloggades sist. Men livet är nu sådant att det inte går att få dygnets timmar att räcka till allt man skulle önska. Och kanske är det tur att livet innehåller andra glädjeämnen än nöjet att nedteckna sina tankar i bloggform.



Nu senast har magistern haft tillfälle att besöka den fascinerande staden Porto tillsammans med fyra elever och en kollega. Detta inom ramen för vår skolas Comeniusprojekt. Här träffades lärare och elever från Spanien, Italien, Ungern, England, Turkiet och Sverige samt givetvis Portugal.



Om man säger Portugal så kanske man tänker på sardiner, portvin och alla kläder som tillverkades där innan balter och kineser tog över. En del kanske tänker på Zilverzurfarn eller Jose Saramago beroende på preferenser. Själv mins jag när jag 1980 med min Interrailbiljett i näven kom till ett fattigt land där en del bodde i skjul, där svartklädda tanter bar sina bördor på huvudet och som såg ut ungefär som mina föreställningar om tredje världen. Tågen var uråldriga, människorna fattiga men stolta och generösa. Själv hade jag inte tagit med någon proviant för den långa tågresan till Madrid från Lissabon, men de andra i min kupé såg till att jag inte behövde vara hungrig.




År 2009 är det ett helt annat land som möter mig. Den skinande blanka imponerande flygplatsen i Porto (visserligen ödesdigert nog döpt efter en politiker som dog i en flygolycka) imponerar direkt. Den rena och fräscha metro-spårvagnen som snabbt och smidigt (för en spottstyver) tar oss rakt in i staden är ännu ett tecken på att vi hamnat i ett land som kommit långt. Stationerna är handikappanpassade och rena, tågen går ofta och håller tiderna och ingen sätter på svenskt vis upp sina smutsiga skor på sätena.



Men stoltheten finns kvar. Landet är enligt uppgift det minst rasistiska i EU, men folk är genuint stolta över sitt land. Och här finns verkligen mycket att vara stolt över. Inte minst den skola som vi har vårt samarbete med. Den är nyrenoverad, välutrustad, ren och fräsch och präglas av en trevlig och positiv stämning.

Något som är roligt är att det inte bara är vi nordbor som blir positivt överraskade av Portugal. I projektet finns det ju också spanjorer. En spansk lärare berättar att den allmänna inställningen till Portugal i hennes hemland är att det är ett outvecklat och lite efterblivet land. Jag som besökt både vår spanska och vår portugisiska vänskola vet att den spanska skolan inte alls kommer i närheten av den portugisiska skolans standard. En hel del annat imponerar också på våra spanska vänner, och jag konstaterar belåtet att man inte alls måste resa så långt för att bli av med en del fördomar.

Över huvud taget är detta projekt fantastiskt. Att människor får tillfälle att mötas på detta sätt, utbyta åsikter och lära sig av varandra gör att de växer. Det gäller såväl eleverna som får bo i varandras hem, som lärarna som visserligen i vårt projekt bor på hotell men som ändå får tillfälle till kontakter med kolleger från hela vår världsdel (det problemfria anatoliska höglandet). Vi har så mycket gemensamt, men vi har också så mycket att lära av olikheterna mellan våra länder.

Men vart tog grisöronen vägen? Jo, faktum är att även Portugal har sina avigsidor. En sådan är att man ibland har lätt bisarra matvanor. Liksom de primitiva norrlänningarna inmundigar rutten fisk ägnar sig portugiser understundom åt att äta grisöron. Dessa förtärs i någon slags stuvning och har en vidrig och slemmig konsistens som gör att de inte är speciellt njutbara. Det är endast för att kunna dela med mig av denna erfarenhet för er, ärade läsare, som magistern gör uppoffringen att smaka på dessa.

Mer intryck från Portugal är att vänta här inom kort.

Till sist lite portugisisk musik. En låt med den välkända rockgruppen Xutos e pontapés som är något av portugisiska rockveteraner:

Rembrandt i stället för Winnerbäck

Hösten lunkar på, dagarna är gråa, tunga. Molntäcket ligger tungt på våra axlar, löven lyser upp lite, men snart är de borta. En årstid när många blir lite deppiga, men själv älskar jag november. Det var länge sedan solen visade sig nu.

Av Winnerbäckskonserten blev det inte mycket. En av musikerna hade fått svininfluensa, så det var bara att vända i porten. En ny konsert är planerad till den 14 december, så vi får hoppas att influensan inte drabbar någon annan då.

Min kvinna och jag blev lite villrådiga, att vända hem kändes lite snopet. En kvällstidning införskaffades (egentligen mot mina principer, men det fanns inget annat att tillgå. Nu fick vi läsa om Sveriges värsta präster på köpet!), en taxi hittades och vips befann vi oss vid BioRio där Peter Greenaways senast alster om Rembrandts Nattvakten visades. Det var med stora förväntningar, både pga Greenaways tidigare filmer, och efter att ha läst recensionerna i DN och Svd (speciellt Svd var lite väl positiva, DN:s gav den rimliga tre i betyg) som vi bänkade oss bland den sofistikerade publiken, fjärran från mobilpratande och popcornfrossande tonåringar. Men efter en halvtimme började fler och fler lämna salongen. Det var svårt att få något sammanhang, det var segt och allt det spännande äventyrliga visuella som brukar prägla Greenaways filmer lyste med sin frånvaro. Inte heller fanns här någon spännande musik, utan det kändes mest som filmad, dammig teater, ett historiskt drama som fastnat i en dammig teater för åtskilliga årtionden sedan.

Jag frågar min kvinna om kanske vi också skall ge oss av, men hon tycker inte alls det. Naturligtvis är hon klokare än jag även denna gång, och så småningom lyfter filmen faktiskt. Mot slutet är jag riktigt glad att vi inte gav upp, och historien blir både begriplig och mer gripande efter ett tag. Men teorierna om tavlan är många, och det är lätt att man blir mer förvirrad än fascinerad av dessa. Erotiken är som vanligt ett av Greenaways intresseområden, och känns som en skön kontrast mot det dammiga.

Kanske är det också det lilla antiklimax det ändå innebär att vara på bio i stället för att se Sveriges största artist live som bidrar till att det inte blir helt lyckat. Men det här är inte något av Greenaways storverk. För den som inte sett honom förut rekommenderas The Pillow Book, Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare eller Zoo. Där kommer han verkligen till sin rätt och hans användande av filmkonstens möjligheter, utnyttjandet av musiken leder till fantastiska konstverk.

Metta Fjelkner är ute och cyklar!

Som jag tidigare berättat här på bloggen har jag ofta haft tillfälle att besöka skolor i olika länder. Jag har haft nöjet att vara med på lektioner i Estland, Belgien, Österrike, Spanien och Italien. Bilderna i detta blogginlägg kommer från en spansk skola som jag nyligen besökte. Dessutom har jag arbetat i vårt närmaste utland, i alla fall från Uppland sett, nämligen Åland. Inom kort kommer jag också att besöka en portugisisk skola.

Vad lär man sig då av detta? Ja, tyvärr är det ju oftast ganska korta besök, men visst får man idéer, impulser och funderingar väcks både kring pedagogiska metoder och om relationer mellan lärare och elever. Det finns en tendens i Sverige att man antingen skall tycka att svensk skola är värdelös (en åsikt som ibland tillskrivs alla som kritiserar den svenska skolan) men som tyvärr är ganska utbredd bland människor på högerkanten. På den andra sidan finns anhängarna av den gamla socialdemokratiska skolpolitiken som är fullständigt övertygade om att allt som kommer utifrån (eller från Jan Björklund) är djävulens påfund.




Jag vet att det finns mycket som är bra i svensk skola, men det finns också åtskilliga förbättringsområden. Ett av de viktigaste handlar om respekten för lärarna, och även om Jan Björklund gjort sitt bästa så är det inte så lätt att vända skutan. Därför tycker jag att det är lysande att Skolinspektionen nu tar hjälp av holländska skolinspektörer för att granska engelskundervisningen i våra skolor. Vad som är mycket förvånande är dock att lärarfackens ordförande protesterar. Att lärarförbundets ordförande gör det förvånar inte eftersom detta fack lever kvar i den gamla förlegade skolpolitik som till och med sossarna själva numera övergivit. Men Metta Fjelkner brukar vara en klok kvinna, och jag kan inte för mitt liv förstå vilka överväganden som fått henne att protestera. Nu tycks det dock till en del handla om prestige, eftersom facken tydligen inte blivit informerade. (DN, Svd, Aftonbladet)

Men visst kan det finnas oro bland en del lärare över att undervisningen granskas. Även jag själv kan bli lite nervös om det plötsligt kommer in främmande personer på mina lektioner. Jag tror mig vara en hyfsat bra lärare, men visst har jag ibland katastrofala lektioner, och visst händer det att jag inte hunnit förbereda mig så mycket som jag önskar. Det senare beror ofta på den allt tilltagande arbetsbelastningen med fler och fler uppgifter som åläggs oss. Dessutom tycker jag att jag med den alltför låga lön jag uppbär inte heller kan förväntas göra mitt yttersta. Om jag hade 38000 i lön, vilket jag tycker vore rimligt skulle jag prestera mer.


Några som delar mina åsikter i denna fråga är den folkpartistiske kommunpolitikern Roger Haddad i Västerås, den moderate riksdagsmannen Mats Gerdau och bloggaren Dr Cai.

I kväll skall magistern och hans älskade gå på konsert med Lars Winnerbäck. För er som inte har tillfälle att göra det kommer en av hans senaste låtar här: