"Have you already got a big cock?"

Det var inte utan att jag stelnade till när jag fick frågan. Den som ställde den var en ytterst timid och mycket korrekt portugisisk kvinnlig gymnasielärare i sextioårsåldern. Nu har livet förvisso lärt mig att människan är outgrundlig och oförutsägbar, men det var också sammanhanget som gjorde frågan så märklig. Vi befann oss nämligen i en ungersk skolmatsal och hade just sett en grupp portugisiska lärare och elever framföra en något bisarr portugisisk folkdans, som förvisso kunde antas ha vissa erotiska undertoner, men ändå, en sådan fråga, och så öppet!

Min mållöshet tolkades uppenbarligen som ett nej, och damen meddelade:
"Just a moment, I will get one for you!"
Villrådig spanade jag efter min alltid lika kloka kollega som jag hoppades skulle kunna rädda mig ur detta potentiellt penibla portugisiska penisproblem, men hon fanns ingenstans att finna. Som tur var befann sig inte heller våra intet ont anande elever i närheten. Strax återkom dock portugisiskan och till min glädje fann jag att jag inte behövde oroa mig. Den befarade pinsamheten var i själva verket ett gigantiskt exemplar av den portugisiska nationalsymbolen, den kitchigt hippiemålade stora tuppen. The big cock!

Av någon anledning visade sig min ständigt nyfikna kollega vara extra intresserad av denna hönsfågel vars färgsättning mest påminner mig om en hemmamålad Citröen 2cv tillhörande något tyskt kollektiv. Hon erbjöd sig genast att föra den till sin svenska förortsidyll där den nu intar en central position i huset. (på bilden ovan kan man för övrigt till höger skymta en av de främsta anledningarna att åka till Ungern, nämligen den ädla drycken Alma Pàlinka som förgyllde vår tillvaro där)

Eftersom min kära hustru har en tendens att förpassa av mig hembringade souvenirer till en sista vila i vårt redan överfyllda förråd såg jag detta som en bra lösning. Men nu undrar kanske vän av ordning varför just detta potenta fjäderfä blivit en symbol för den iberiska halvöns västliga utpost. Lyckligtvis åtföljdes tuppen av en folder där man på sju språk återger "The legend of the cock".

Detta visar sig vara en medeltida rättegångshistoria om en man som beskylls för ett brott, men som är så säker på sin oskuld att han påstår att det är lika säkert att han är oskyldig som att den grillade kycklingen på bordet kommer att gala om han blir hängd. Detta påstående mottas givetvis med skrattsalvor, men uppenbarligen är man lite osäker på bevisläget, eftersom ingen vågar äta upp kycklingen. Mannen, som i likhet med många oskyldigt misstänkta, var en invandrare, förs till galgen. Just innan den kaxige galiciern skall vandra in i dödsriket hoppar dock kycklingen upp, förvandlas till en stolt hippietupp och låter sin stolta galning ljuda över nejden.

Domaren blir minst lika förvånad över lunchens beteende som jag blev över den portugisiska damens fråga, sätter nästan portvinet i halsen och rusar flåsande ut till galgen där snaran redan ligger kring den självsäkre migrantens hals och hinner i sista sekund rädda hans liv. Historien förtäljer dock inte varifrån kycklingen fått informationen om skuldläget, eller hur mycket portvin domaren och hans juristpolare hunnit kolka i sig före lunch.

Underliga ullgrisar och upphunna uppstigande ungrare.

Jag har ju tidigare skrivit om den lätt surrealistiska hemresan från vårt besök i Ungern, men vad hände egentligen under vår vistelse där? Den frågan har hängt i luften ett tag, och nu är det hög tid att berätta om några av våra upplevelser i magyarernas rike. Att landet ifråga har en hög självmordsfrekvens (och en låg alkoholkonsumtion (sambandet torde stå klart) (fast vi gjorde en insats för att höja den)(inte självmordsfrekvensen (även om vi läste passande litteratur)) är välkänt, men finns det något annat som är typiskt ungerskt än salami, gulasch och självmord?

Hade någon innan vår resa kommit och berättat att ulliga svin är typiskt ungerska hade vi nog betraktat denne någon som en lika bisarr person som den som påstått att ett vulkanutbrott skulle stoppa vår hemresa. Döm om vår förvåning då vi intet ont anande mötte dessa varelser, och försökte placera in dem i våra referensramar. Är de svin, eller är de får? Får svin se ut som får? Får får får eller får får svin? Är ett får som beter sig som ett svin fortfarande ett får? Se där några av de frågor som trängdes i våra Pálinkafyllda huvuden.

En annan aktivitet där ungrare skiljer sig från de flesta andra folk i Europa gäller hur man går uppför trappor. I de flesta länder förväntas personer som är på väg uppåt vända sig med ansiktet mot bergets topp. I Ungern har man dock andra stolta traditioner. Förmodligen är det ett arv från den tiden då Attilas hunner och andra folk hotade tryggheten i nationen. För att inte bli upphunnen(!) och nedhuggen av en hunn då man gick uppför ett berg gick man med ansiktet riktat nedåt, mot den potentiella faran. Än i dag finns skyltar som uppmanar folk att bestiga trappor på detta traditionella vis, skyltar som ofta framkallar undran hos turister men som betraktas som självklarheter av lokalbefolkningen.

En annan något udda sedvänja, avsedd att minska risken för krogbråk är att man infört boxningssäckar på herrtoaletterna. Närhelst man efter några glas Pálinka drabbas av en kraftig motvilja mot någon person kan man snabbt slinka in på herrummet och avreagera sig på säcken i stället för att ge någon person spö. Min alltid lika observanta kollega som besökte damtoaletten noterade att man där i stället hade en symaskin, så den kvinna som hyser agg mot någon kan gå in och klippa till en klänning i stället för en medsyster.

För att ytterligare lugna ner häftiga känslor, och även för att motverka suicidtankar fanns på herrtoaletten också suicidpreventiva bilder av käcka unga ungerska töser som skall ge den som funderar på att hänga sig en motivation att hänga kvar i tillvaron.

Det är i sanning ett märkligt land, med märkliga traditioner. Till sist en inslag om den ovannämnde Attila:

Surrealistiska självmordstankar i nattlig harmonibubbla

En ny dag grydde i Budapest. Krismötet natten innan hade dragit ut på tiden, så det var ett lärarlag med något nedsatt pedagogisk förmåga som ledde adepterna ut i staden. Men solen sken, fåglarna kvittrade och de två flickor vi hade med oss skulle ha kunnat bota en svår depression genom sin obotliga positivism och sina smittande skratt. På promenaden mot tunnelbanan räknade de upp allt som var bra med Budapest och listan var närmast oändlig.

Vårt mål var Keleti Pályaudvar, stadens största järnvägsstation. Om man läser om den på Wikipedia får man den intressanta upplysningen att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och att den då var en av de modernaste i Europa. Det vore onekligen mer sensationellt om det stod att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och redan då var hopplöst föråldrad. Nu hade tidens tand nött ner stationen ganska rejält, men det var ändå med ett styng av nostalgi jag återsåg denna station som jag senast lämnade 1980 efter min tartarsteksupplevelse. Det mesta var sig likt, inte minst biljettförsäljningen.

En ytterst vänlig dam som såg ut som en typisk ungersk fransklärarinna satte med stor frenesi igång med att hjälpa oss att ta oss till Köpenhamn, en stad som vi satt upp som ett lämpligt etappmål. Till sist fann hon platser i en sittvagn som skulle avgå klockan 20.00 mot Berlin. Då hade madame Chemin de Fer hållit på i en halvtimme och kön ringlade sig lång bakom oss. Föga anade vi att denna del av biljettköpet bara var en inledning. Nu skulle biljettblanketter letas fram, små gem petas loss med ett speciellt ungerskt gemlosspetningsverktyg, allas biljetter skrivas för hand i ett otal exemplar, förses med stämplar och häftas ihop, en process som tog minst lika lång tid. Vi undvek att se kön i ögonen när vi släntrade ut.

Dagen gick och kvällen kom. Vi infann oss på stationen i god tid och konstaterade att vårt tåg bestod av ryska och vitryska sovvagnar och i slutet två ungerska sittvagnar. Vi hittade våra platser, och fann till vår glädje att vi satt tillsammans i en kupé. Vår glädje över detta faktum blev ännu större när vi märkte att den genomsnittlige östeuropeiske tågpassageraren ännu inte fallit offer för deodorantreklamens förföriska locktoner.

På slaget åtta rullade tåget ut i den allt mörkare ungerska verkligheten. Det tog inte lång tid innan det ungerska mörkret avlöstes av slovakiskt mörker som i sin tur ersattes av tjeckiskt mörker. Men i den harmonibubbla som vår kupé utgjorde lyste mörkret med sin frånvaro. Vår tillvaro förvandlades till en märklig lek med fullständigt obegripliga regler där ritualer som att säga "Nordamerika" varje gång man satte sig och att undvika adjektiv tio över varje timme plötsligt föreföll vara normala inslag i mänsklig samvaro. I korridoren rörde sig en märklig blandning av berusade spanjorer, suspekta rumäner som kastade lystna blickar på våra flickor och min kollega, samt en strid ström av konduktörer från olika länder som ville sätta sina bomärken i våra biljettbuntar.

Till situationens absurditet bidrog också den bok jag fått överta från min kollega sedan hon lagt beslag på min medhavda "I trygghetsnarkomanernas land". Det var nämligen Ann Heberleins bok om hennes bipolära sjukdom och självmordstankar, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Att läsa en bok om självmord på ett nattåg genom vulkanaskan i Tjeckien i en kupé med två rosaklädda fjortonåriga tjejer som sprudlar av livsglädje, nästan oavbrutet skrattar och fnissar blev en fullständigt surrealistisk upplevelse, en upplevelse som alltid kommer att finnas med mig.

Att sova var inte det lättaste. När tröttheten till sist infunnit sig och mina ögon var nära att falla igen dök det plötsligt från någon nordtjeckisk by upp en storväxt manchurier som satte sig på huk utanför vår kupé och förde ett långvarigt och mycket engagerat manchuriskt resonemang i sin mobiltelefon. Jag konstaterade att jag faktiskt är lite äldre än 1980 när jag tillbringade många nätter i sittvagnar under mina interrailodysséer. Trots bristen på sömn skulle jag dock inte vilja ha denna natt oupplevd.

Men måhända var det just bristen på sömn, och de absurda upplevelserna som gjorde att jag plötsligt kände mig jagad av de otaliga vindkraftverk som nästa morgon visade sig vara allestädes närvarande i det forna DDR. Vart jag än såg såg jag dessa snurrande otyg som störde min sinnesfrid och jag önskade att någon Don Quixote skulle uppenbara sig från de bakfulla spanjorerna i grannkupén för att bekämpa dem. Jag längtade för första gången på länge efter hemlandet där Barsebäcks stabila konturer utstrålar en helt annan harmoni.

Efter två timmar i ett svinkallt och regnigt Berlin där min alltid lika inspirerande kollega och jag ledde våra ungdomar till obligatoriska sevärdheter som Brandenburger Tor och riksdagshuset skulle vi bara hämta våra inlåsta väskor. Då insåg vi att den nya centralstationens välmenande idé att sprida ut förvaringsboxarna till ett flertal olika våningsplan kan innebära en nackdel om resenärerna är lika förvirrade som vi. Likt yra broilers irrade vi runt tills vår försynte trettonåring plötsligt och oväntat tog befälet och ledde oss rätt på målet med bara några minuter tillgodo.

Nu var det inte långt kvar till trygghetsnarkomanernas land. Först en visit i Danmark dit vi tog oss med ett överfullt tåg där många satt på golvet, däribland våra elever. Min kollega och jag hade dock turen att få sitta (och slapp använda vår Heberleininspirerade plan för den händelse någon skulle göra anspråk på den ena av våra sittplatser, nämligen att lägga upp alla våra samlade piller i en hög varefter jag skulle säga att jag går till nästa vagn "But please keep an eye on my wife, she is a bit suicidal, so please try to stop her if she tries to take any pills".)

Vindkraftverken blev allt aggressivare, vädret allt kallare och insikten om att vi snart skulle vara ute ur vår harmonibubbla, och tvingas diska, förbereda lektioner, rätta, städa, tvätta, skriva omdömen började bli alltmer påtaglig. När vi sedan nästa dag i Sverige fick se snö blev längtan tillbaka till vår surrealistiska centraleuropeiska vårsoliga vulkanresa ännu starkare. Vi skulle kanske ha behövt en krisgrupp som tog hand om oss när vi kom hem, men vår skolledning hörde bara hur glada vi var när vi var ute på resan.

Alla de upplevelser som jag nu skrivit om är bara de som vi fick vara med om tack vare vulkanen. Hade inte detta utbrott ägt rum hade vi i och för sig haft en spännande och givande resa, men inte i närheten av det vi nu fick uppleva. Varje gång jag i fortsättningen hör ordet vulkan kommer jag att minnas denna upplevelse och känna hur den gjorde mig till en lyckligare människa. Jag unnar alla en egen vulkan som kan kasta omkull vardagen för en stund, lyfta upp och skaka om tillvaron och sedan lämna en med nya insikter och tankar.

Klimatsmarta vulkanflyktingar snuvade på paraplylyx.

Mörkret föll över Buda och Pest. I en stor taxi på väg mot flygplatsen satt vår lilla grupp, som började kännas alltmer som en familj. Slobodan tycktes ha gett upp hoppet om att slå mynt av vår utsatthet (se gårdagens berättelse), och vi försökte förlika oss med en tolv timmars bussresa på Autobahn till Malmö där vi kanske kunde besöka sevärdheter som Rosengård, Norra Grängesbergsgatan och Turning Torso i vår lilla utlokaliserade SO-undervisning. Dessa fyra elever hade alltså förmånen att befinna sig mitt i den europeiska verkligheten, vägledda av två engagerade pedagoger, ständigt beredda att förklara vår värld.

En och en halv timme senare hade mörkret fallit ännu djupare över Buda och Pest. Denna gång satt vi i två taxibilar och riktningen var den motsatta. Sexton personer hade infunnit sig för att fara mot Skåneland, men i det nykapitalistiska Ungern hade en företagsekonomisk kalkyl gjorts och visat att denna buss inte skulle kunna uppnå någon lönsamhet. Detta besked gavs tre minuter före avgångstid, och tanken på att stanna ytterligare ett tag i magyarernas rike var inte något som fick vår lilla skara att misströsta. Vi hade i flygplatsens information fått en broschyr om ett stilfullt och billigt hotell i centrala staden, ett hotell där undersköna damer i bikini sågs glassa runt en blåskimrande pool med lockande paraplydrinkar i händerna. Lyckligtvis hade detta hotell några rum lediga, så det var nu vårt hägrande mål.

På vägen hade min taxichaufför som talade flytande ungerska, men inte så mycket annat, lämnat sin mobil till mig och i den försökte en av hans kamrater övertyga mig om att vi skulle låta skjutsa oss i två taxibilar till Rostock. Med tanke på att denna taxichaufför inte ens kunde hitta det luxuösa hotellet med paraplydrinkardamerna så verkade sannolikheten att vi verkligen skulle hamna just i Rostock inte så stor. Men till sist befann vi oss ändå vid en gallerförsedd byggnad som skulle kunnat vara en filial till den lokala psykakuten Szent Janosz, en byggnad som vakat över vår trygghet som granne till vårt tidigare hotell.

När vi kom in i hotellet kändes atmosfären ganska avlägsen från den exklusiva framtoning som broschyren förespeglat. Det kändes mest som ett vandrarhem, visserligen tämligen nyrenoverat, men både bikinidamerna och paraplydrinkarna lyste med sin frånvaro. Vi insåg att en viss krisbearbetning skulle bli nödvändig när barnen nattats. Vi var trots allt strandsatta på obestämd tid i ett land där vi inte talade språket (och då talar vi inte om vilket språk som helst utan ett språk där det tog oss tre dagar att lära oss att säga skål (som heter egészségedre!), utsatta för oberäkneliga krafter av okänd styrka ur jordens opålitliga innandöme, ställföreträdande föräldrar för fyra förvisso ytterst välartade och idealiska företrädare för vårt lands uppväxande släkte (men vem visste när de kunde bryta ut i okontrollerade attacker av hemlängtan), och dessutom kunde vår terminsplanering rubbas när vi riskerade att missa värdefull undervisningstid i skolan! Speciellt det sistnämnda kändes som ett svårt trauma som måste behandlas.

Nu var faktiskt hotellet inte alldeles falskt marknadsfört. Det fanns förvisso en pool, men det var stadsdelens kommunala pool som hotellgäster fick använda på förmiddagen. Atmosfären kring denna var dock långt mer spartansk än den framstod som på bilderna. Det fanns också en drinkbar, som hade de något udda öppettiderna 07.00 till 13.00. Då vi inte kunde vänta till klockan 07.00 började vi leta efter tandborstglasen, men de lyste med sin frånvaro. Jag begav mig därför till receptionen för att be att få två glas. Den tjänstvillige mannen letade ett tag och återkom så med två plastmuggar och repliken: "I'm sorry, but they are used. You must wash them first."

Naturligtvis tog vi det för vad det var, en klimatsmart lösning, och lät oss inte nedslås. För att ytterligare förgylla vår tillvaro hade hotellet försett rummen med dekorativa bilder fjärran från den IKEA-massproducerade estetik som är vanlig på enkla hotell. I stället hade vi i våra rum vackra bilder på idrottskvinnor och män ur den ungerska idrottshistorien, som gav stället en liten nostalgisk touch.

Här satt vi nu, smuttande på Pàlinka i begagnade plastmuggar på ett till hotell förklätt vandrarhem i en främmande stad. Vad skulle nästa dag ha i sitt sköte? Skulle en buss ta oss hemåt? Skulle vulkanaskan försvinna? Skulle Slobodan hitta vårt gömställe? Frågorna var många, men vi började inse att vi nog hamnat i en slags hål i tiden där allt vi kunde göra var att njuta av livet, bli klokare genom att tala om lyckan och andra av livets stora frågor och förbereda oss för att dela med oss av vår visdom till våra kunskapstörstande elever. Och natten gick, och dagen kom, och det var den sjunde dagen i Budapest.

(Fortsättning följer)

Eyjafjallajökull och begravna hundar i Budapest

En solig dag i april for magistern till Ungern med fyra glada elever och sin favoritkollega. Fem dagars besök tillsammans med ungdomar och kollegor från sex andra länder väntade oss. Men under jordytan väntade mäktiga krafter på att få kasta om våra planer. Sakta men säkert insåg vi att den två-och-en-halv timmes flygresa vi skulle ha gjort för att återse vårt kära hemland skulle komma att ersättas av en helt annan resa. Och vi skulle för evigt vara tacksamma över att våra förfäder valt att bosätta sig på en planet med vulkanisk aktivitet...


På hemresedagens morgon fick vi reda på att vi skulle resa med buss till Köpenhamn för att därifrån få ta oss vidare hem. Men så, ett par timmar innan vi skulle bege oss till flygplatsen fick vi nytt besked; bussen var inställd. Efterforskningar via Internet (tänk om askmolnet slagit ut Internet i stället, då hade man kunnat snacka om katastrof!) gav oss kontakt med en firma som skulle köra en buss till Stockholm på kvällen. Tydligen körde denna firma Formel 1-fans till Rumänien (lite skumt, eller?) (och hur kör en sådan bussförare?) och vi fick kontakt med en snubbe som vi kan kalla Slobodan. Han instruerade oss att ta med oss drivor av kontanter, vårt bagage, våra elever och infinna oss i ett industriområde i tjugotredje distriktet vid midnatt. Nu är ju magistern en person som alltid tror alla om gott tills motsatsen bevisats, men här ringde en och annan varningsklocka, och min alltmer oumbärliga kollega fick också lite dåliga vibrationer av denna plan. Kanske låg det ändå en hund begraven här, och kanske skulle den få sällskap i underjorden av vår lilla grupp?


Men så fick vi höra talas om ytterligare en buss. Denna gång en seriös resebyrå som skulle köra en buss till Malmö samma kväll. Även om vi gärna skulle ha stannat ytterligare några dagar i detta land för att kanske lära oss förstå några av alla de hemlighetsfulla budskap som stod på alla skyltar insåg vi att det var vår plikt att föra våra elever hem mot den trygga svenska myllan, mot krisgrupper, ombudsmän och trygghetsavtal.



Slobodan gav sig dock inte. Nu hade han vårt mobilnummer och försökte nu göra sin tjänst mer konkurrenskraftig genom att erbjuda hämtning var vi ville, men hans röst lät allt mer ansträngd och irriterad på ett sätt som inte riktigt fick oss att vilja lägga våra öden i hans famn.

Hur skulle dagen sluta? Skulle vi sitta inklämda på en buss som rusar norrut i natten? Skulle Slobodan skicka ut sina hejdukar för att få oss att inse att han blivit djupt besviken och kränkt över att vi valt bort hans rumänska formel 1-buss? Den som vill veta bör återkomma hit till bloggen inom kort.