Be nykter!

Varje dag lär man sig något nytt. Ibland på de mest oväntade sätt. När jag kom hem igår väntade mig ett stort handskrivet kuvert med riktiga frimärken på. Nyfiket öppnade jag det och fann ett handskrivet brev, och en tidning. Det visade sig vara ett exemplar av tidningen Vakttornet. Av någon anledning hade man valt att skicka mig ett nummer som handlade om alkohol. Måhända hade en dörrknackare sett mig bära in buteljer med kluckande innehåll, och då inte vågat ringa på. Till min förvåning var det dock inte alls någon rabiat syn på alkoholen som man förespråkade. Tvärtom framhöll man att det var Gud som givit oss vinet, och att Jesus ju på sin tid räddade en fest från ett säkert fiasko genom att trolla vatten till vin.

Men allt det här var ju knappast några nya spännande lärdomar. Det som var intressant var att de vanliga reglerna om att man inte blir en bättre bilförare av sprit, och att damer som är på smällen bör låta flaskan lagras ytterligare något år, följdes av ett tredje råd: Undvik alkohol i samband med religiösa aktiviteter! Jag vet inte huruvida Jehovisarna firar nattvard (min lärarlyftskurs i religion handlade mest om hur snälla alla muslimer är och hur missförstådda de stackars folkhemsislamisterna är enligt Mattias Gardell så jag fick ingen kläm på vittnena) men annars torde ju nattvarden vara ett lysande exempel på brott mot denna regel. Fast katolikerna tror ju förstås att vinet blir till blod, men jag vet inte vilken alkoholhalt detta blod kan antas ha.

Om man ber när man är full kan det förvisso bli lite sluddrigt, och kanske även en smula ostrukturerat, men Gud borde väl ändå kunna greppa budskapet, allvetande som han (hon? hen?) (Han? Hon? Hen?) är. Även andra religiösa aktiviteter, som till exempel ingående av äktenskap, tungomålstalande och bikt borde snarast bli mer inspirerade av lite promille. Kanske är det just i ruset som man kan finna kontakten med det gudomliga. Och visst kan väl en riktigt rökig Islaywhisky eller ett utsökt vin få en att undra om det inte måste finnas en Gud som hjälpt till att skapa något så fulländat. Och icke att förglömma, de fromma trappistmunkarna som förmedlat budskapet från Herren i form av det öl som kan få vem som helst att ropa Hallelujah!

Men i år är det valår så nästa gång någon ringer på din dörr behöver det inte vara nyktra jehovaner utan det kan även var Mathias Sundin:

Ek wou graag eendags Suid-Afrika besoek

Under mina resor har jag tillbringat många timmar i skivaffärer. En favoritkedja är fnac där man oftast kan lyssna på nästan alla skivor genom att hålla streckkoden mot en läsare. Tack vare detta har jag många bra skivor, på ett otal olika språk. Jag tycker visserligen om att lyssna på musik där jag förstår texten, men samtidigt tycker jag det är väldigt synd när så många väljer att sjunga på engelska i stället för sitt eget språk. Och när man lyssnar på språk man inte förstår blir texten ett av alla instrument, och man tänker mer på hur sångaren sjunger än på vad han sjunger.

Men med Last.fm och Spotify i datorn behöver man inte längre tillbringa timvis i skivaffärer för att hitta spännande musik. Tyvärr har dock inte Spotify hittat till den estniskspråkiga musiken än, och en hel del annat fattas också där. På Last.fm finns sådant, men där är det å andra sidan inte lika lätt att lyssna på det man vill. Därför var det med stor glädje jag fann att Spotify hade en hel del musik på afrikaans. Detta språk som man hör alldeles för lite av påminner ju väldigt mycket om nederländska, och det är inte alldeles lätt att höra skillnaden. Men musiken som kommer från Sydafrika har ofta en egen ton som gör att den känns spännande. Ett exempel är Abel Kramsaal vars senaste låt Blomkind ni kan höra ovan. Under apartheidtiden kunde skrivande på afrikaans uppfattas som ett stöd för regimen, men det är givetvis inte möjligt att kollektivt skuldbelägga alla som talar ett språk.

På något sätt är Sydafrika ett land som både lockar och skrämmer. Där finns så mycket av hat och förakt mot dem som är annorlunda, från de vita mot de svarta, från de svarta mot de vita och mellan olika grupper av svarta. Men samtidigt är det landet där man valde att försöka undvika att konflikterna lever vidare genom den s.k. Sannings- och försoningskommittén. Det är också ett land med en enorm brottslighet, men samtidigt finns det delar av landet där man lever fjärran från mycket av detta. Jag träffade nyligen en man från Sydafrika som berättade att det till exempel i princip inte finns några vanliga taxibilar där, förutom vid flygplatserna. Det skulle vara alldeles för farligt att färdas i en taxibil, och likaså är det nästan uteslutet för vita att åka med kollektiva färdmedel, utan alla har egen bil eller hyrbil. Det ger lite perspektiv på den otrygghet som man kanske kan känna på en svensk spårvagn en fredagkväll...

Jag har aldrig varit i Sydafrika, men jag har länge intresserat mig för landet. Jag har läst en hel del sydafrikanska böcker. Naturligtvis den store Coetzee, vars Onåd jag tycker är ett riktigt mästerverk. Några andra favoriter är The Good Doctor av Damon Galgut, Red Dust av Gillian Slovo och White Lightning av Justin Cartwright. Den förstanämnda finns även på svenska, men de andra måste man läsa på engelska. Alla de här böckerna är mycket välskrivna och läsvärda, och lyckas förmedla mycket av de komplicerade, av frågor om skuld och försoning, om det som gör Sydafrika till det fascinerande land det är.

Att sedan naturen är vacker och omväxlande, och att man har fantastiskt vin gör ju inte landet mindre intressant. Jag minns den tid då det ansågs väldigt fult att köpa varor från Sydafrika, något som jag i min vanliga trots försökte göra så ofta det gick. Det var lite svårt att förstå varför just Sydafrika skulle bojkottas, medan ingen krävde bojkott av Sovjet eller andra diktaturer. Det är lite samma mentalitet som den svenska vänstern visar upp idag med sina krav om bojkott av Israel men inte av Kina, Iran eller Kuba.

Jag antar att de flesta redan räknat ut att bloggrubriken idag betyder "Jag skulle gärna besöka Sydafrika en dag". Men faktum är att böcker, musik och internet ger ganska goda möjligheter att lära känna världen även om man måste stanna hemma. Och en av orsakerna för att åka till Afrika, nämligen att fara på Safari lockar mig inte nämnvärt. Djur kan man ju se på Kolmården, det är natur, människor, kultur och atmosfär som lockar i den riktiga världen.

Men nu var det ju egentligen musiken jag skulle skriva om. En av de artister jag till min stora glädje hittade på Spotify var Jan Blohm. Här ett par av hans bästa låtar:

Världen från Ö till A: Del 3: Åtråvärd årstid i Årsta

Äntligen är det dags för del tre av den populära serien om vår värld, skildrad i små reseskildringar i omvänd bokstavsordning. Visserligen präglas ju hela den här bloggen av allehanda nedslag i vår omvärld, men för vän av ordning är det självklart skönt med en struktur.

Efter en rapport från Örebro (som lämnade smaklökarna otillfredsställda) och Älvkarleby med dess illegala samer är det nu dags för Årsta. Årsta lämpar sig säkert för ett besök så här i midvintertid, men å andra sidan kan det vara skönt att drömma sig bort till den tid som snart skall komma med sjungande talgoxar, svärmande bin och undersköna kvinnor med brunbrända ben. Låt oss därför gå tillbaka i tiden till en visit som jag gjorde förra sommaren i nämnda förort. För en förort är det, en riktigt förortig förort. Nu finns det även en stadsdel i Uppsala som heter Årsta, men i det här fallet är det Stockholmsförorten Årsta som gäller.

Men min Årstahistoria började redan år 1960 i en lägenhet i det här fagra huset på Vättersvägen där en estnisk präst såg till att jag mottogs som medlem i den estniska exilkyrkan. Mitt dop ägde rum i mina morföräldrars exilhem. I sexton år hade de då bott i Sverige, och hoppet om att Estland en vacker dag skulle bli fritt var nog inte stort vid den här tiden. Mina minnen av denna händelse är dock ytterst begränsade, och jag tror inte att jag riktigt begrep innebörden av dopet vid denna tidpunkt. Nåväl, när jag nu återser denna mäktiga byggnad (som kanske en vacker dag kommer att ha inskriptionen "I denna byggnad döptes den man som skapade ordspråket "Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen") (och kan det kanske ha en betydelse för mitt liv att jag är döpt i detta typiska exemplar av svensk förortsarkitektur med inslag av såväl folkhem som entreprenörsanda, är det månne därför jag är folkpartist?) så finner jag att den inte längre ligger på Vättersvägen 37. I stället har den genom en märklig manöver som såvitt jag förstår inte innefattar en rent fysisk flytt a la Kiruna, utan enbart någon slags trafikomläggning plötsligt fått det märkliga namnet Ralångsvägen 4.

Jag börjar genast grubbla över huruvida det faktum att den byggnad där jag är döpt har döpts om har någon inverkan på effekten av mitt dop, men jag bestämmer mig för att min teologiska kompetens inte räcker till för denna fråga. Annars är just gatunamnen ett intressant fenomen i Årsta;

Namn som detta kan kanske ge märkliga associationer, inte minst när sommarvärmen lockar fram lättklädda kvinnliga Årstabor, men de har alls inget med kroppsdelar att göra utan handlar om något så prosaiskt (men i sommarvärmen efterlängtat) som svenska insjöar. Diverse obskyra vattendrag i fjärran avfolkningsbygder har här givits nya liv som gatunamn där välavlönade urbana trettioplussare inleder sina bostadsrättskarriärer.

Det är kanske inte helt lätt att hitta Årstas själ. Det är gott om restauranger, man kan ana att fler och fler av de nya invånarna ofta köper hem färdig mat när de efter träningspass, övertid och twittrande börjar känna att det kurrar i magen. De äldre invånarna rullar in sina rollatorer för att köpa veckans erbjudanden på Lidl, gatorna är ibland trånga när bilarna blivit betydligt fler än när de byggdes. Butikslokalerna är många, vid tiden för mitt dop fanns här gott om mjölkbutiker som nu blivit videouthyrare, reklambyråer eller thaimassagesalonger.

På youtube kan man hitta denna fascinerande film om Årsta. Men känsliga tittare varnas. I tvättstugan visas en förlegad kvinnosyn upp, och det används ett olämpligt ord om förskolan (och då menar jag inte d-ordet (dagis) som ju blivit fult numera).




Men pricken över Å i Årsta är ändå Årsta centrum. Denna egensinniga torganläggning med karaktär, med bibliotek, folkets hus och speciella lägenheter för konstnärligt skapande personer känns som en folkhemshappening som kan få den mest hårdhudade alliansborgare att känna ett styng av nostalgi. Den sommarförmiddag när jag var där var det ganska ödsligt. En grönsakshandlare försökte förgäves locka kunder, en hårfrisörska (finns det andra frisörskor?) röker en cigarett och någon rastar en pudel.







Till Årsta hör också en plats som heter Valla torg. Till skillnad från det egentliga Årstas skönhetsvärden har Valla torg en betydligt mer brutal charm. Här ännu ett bidrag från Youtube där en samhällsmedborgare under blott 37 uttrycksfulla sekunder dokumenterat denna plats:

Våldsamt vackert västkustskt vinteräventyr

Maneter! Det är det första jag tänker på när någon nämner Bohuslän. Visst är Bohusläns klippor vackra, och jag minns när jag senast, varm och svettig efter en lång bilresa skulle kasta mig i de kluckande vågorna (efter att ha letat parkeringsplats bland tusen norska och femhundra andra bilar i 45 minuter) men fann att vattnet ockuperats av dessa slemmiga odjur. Genast blev badet betydligt mindre lockande, och vi letade reda på bilen igen och for långt in i Dalsland.

Jag har ingen aning om vad maneterna pysslar med på vintern, kanske trakasserar de badande vid Kanarieöarna i stället, fast jag är glad om jag slipper veta. En solig fredag i januari befann jag mig i alla fall, om inte i Bohuslän, så i alla fall i något så exklusivt som Västergötlands skärgård, dvs på några av öarna som hör till Göteborgs kommun. Här slipper man nämligen, även sommartid, det andra otyget, nämligen bilarna. Så fort man stiger av båten i Donsö hamn möts man av denna syn (observera att ni kan se bilderna i större format genom att klicka på dem):


Färdmedlet som gäller här är golfbilen, alternativt vanliga flakmoppar och massor av cyklar. De bilar som faktiskt finns hör till hantverkare och andra som behöver dem i arbetet. Tack vare detta behöver man inte offra halva tomterna för att göra bilparkeringar, man behöver inte bredda gatorna och upplåta massvis med plats för bilarna. Nu börjar jag låta som en fanatisk antibilist, vilket jag inte är, men visst är det synd att vi måste offra så mycket för bilarna.

Allt det här flakmoppandet och bilfriheten finns ju också i Stockholms skärgård. Men där finns det inte någon så levande skärgårdsort utan bilar så här på vintern. Visst finns det liv i Sandhamn, men när sommargästerna åkt hem är det mesta av samhället övergivet eftersom de som faktiskt bor permanent på ön ofta har sålt sina hus i byn för fem miljoner till någon stockholmare och byggt sig en villa i skogen.



På Donsö finns också en fiskehamn. Moderna fiskebåtar är förvisso rätt fula, det är inte träskrov och dunkande av tändkulemotorer längre, men de har en brutal skönhet och en känsla av spänning, hav, frihet och Fisherman's friend. Tankarna går också till den poetiska sjörapporten med dess magiska namn, Fiskebankarna, Syd Utsira, Oksöy fyr, Drogden, Kuggören. Finns det någon vackrare poesi?


Eftersom här finns kapital finns här också en bank. Annars är det ju inte många orter av denna storlek som kan stoltsera med en bank, ännu mindre en bank som SEB. Men på ön hör ett flertal rederier hemma, rederier vars stora fartyg aldrig kan komma till Donsö, men i hamnen kan man se bilder på alla fartyg. Förmodligen befinner de sig i någon skitig hamnstad i Colombia eller på flykt undan pirater utanför Somalia, men de pengar de drar in hamnar här på ön. Det påstås att Donsö är världens rederitätaste plats, även om jag undrar om det verkligen finns någon officiell statistik på rederitäthet i världen. Men vem vet, måhända finns det en obskyr myndighet som håller reda på sådant.







Jag vandrar vidare mot Styrsö. En bro förbinder öarna, i fjärran skymtar höghus och fabriker i storstaden men här ute är det nästan tyst. Jag möter en man som skjuter en kärra framför sig. Han tycks vara övertygad om att man bör låta som en bil när man framför en kärra. Kanske har han inte så ofta besökt andra delar av världen, kanske har han mest sett andra typer av fordon på teve. Kanske försöker han bara leva upp till besökarnas förväntningar på bygdeorginal, vad vet jag? När jag senare läser den förträffliga bloggen Fridkullagatan fram och tillbaka (som också besökt dessa öar ) och tar del av Ragnar Rödskäggs tankar om vad som är konst eller inte slår det mig att den här mannen kanske var ett konstprojekt, en installation, en provokation för att utmana mina föreställningar om tillvaron.



Att vi befinner oss i Göteborgs kommun framgår av att den berömda Göteborgshumorn (som man alltid tjatar om i På spåret) påverkar gatunamnen:



Efter en stund finner jag en Konsumbutik där jag förser mig med lite produkter från livsmedelsindustrin eftersom jag börjar tvivla på att jag skall kunna få mig ett mål mat på denna ö. Vid båtbryggan fanns en restaurang som skall öppna klockan 15 men då måste jag vara borta för att hinna hem till östkusten före kvällen. I min broschyr står det dock om ett annat ställe som skall vara öppet på fredagar vintertid så det finns ännu hopp om en varm tallrik soppa eller något annat stärkande.


Det visar sig snart att inte heller detta ställe öppnar förrän framåt kvällen så den efterlängtade värmen låter vänta på sig. Jag gläds i alla fall åt att vinden inte viner såsom den brukar vid havet. Dagen är lika vindstilla som solig och jag vandrar oförtrutet vidare.



Det lokala föreningslivet tycks domineras av kyrkan. Jag antar att det här är gamla schartuanska fästen. På Yngves livs på Donsö finns en bönelåda och Gideonitbiblar vid ingången, och Elimkyrkan mittemot Ica på Styrsö ser stor och livaktig ut. Men Missionskyrkan tycks ha svårt att konkurrera, och anses kanske vara för liberal av de striktare religionsutövarna. Alltså försöker man hitta nya vägar att nå ut till folket:


Hur denna bibelläsning går ihop med yogans hinduiska ursprung är ju en teologisk utmaning, men man får väl se det som ett ekumeniskt framsteg.


Kylan börjar göra sig mer och mer gällande nu. Jag slinker in på Ica och studerar sortimentet, mest för att värma mig. Med en nyinköpt glödlampa till tavelbelysningen hemma för att alltid minnas det vackra ljuset här ute på öarna går jag ånyo ut i vintern.


Det alltmer avtagande dagsljuset följs av en helt underbart kvällsljus, ett gulaktigt sken som harmonierar med de oftast gula husen, med snön på klipporna, med det blåa havet och är så vackert att jag glömmer att jag fryser och längtar efter kaffe. En reklamutdelare sladdar fram på sin moped, några obligatoriska måsar påminner om havets närhet, någon hamrar på sitt hus, men annars är det nästan tyst.


Husen är ofta vackra, men här borta i det ursprungliga fiskeläget är också eternitplattor vanliga. Kontrasten mellan de enklare gamla fiskarboningarna med enkla utsmyckningar och de utflyttade urbanas ofta vräkiga detaljer är tydlig. Eftersom man inte kan skryta med sin fina bil så måste man manifestera sin rikedom i andra detaljer.


Med ännu en halvtimme kvar till båten, med en sol som börjar sjunka ner i havet och ge plats till en allt strängare kyla slår det mig plötsligt att det kanske går att hoppa på båten i andra riktningen. Med stelfrusna fingrar bläddrar jag i tidtabellen och ser att det stämmer. Strax kommer båten och jag kommer in i värmen.


Men skönhet är viktigare än bekvämlighet. Utsikten jag ser är så smärtsamt vacker att jag inte kan nöja mig med att se den genom halvsmutsiga fönster. Jag måste ut på däck för att se så mycket jag kan. Färgerna i skymningen är helt oemotståndliga, det är bebisrosa och bebisljusblått i en underbar blandning, kylan är borta ur kroppen, kan det vara Gud som försöker nå mig med att visa hur vacker hans skapelse är?