Missriktad välvilja

Så här i vintersportstider är det aktuellt att tänka på skidåkning. Många elever åker ju med sina föräldrar till fjällen, eller rent av till Alperna i dessa tider. Men många fler gör det inte, antingen det nu beror på bristande intresse eller brist på pengar. Tidigare kunde dock de allra flesta elever följa med till Kungsberget eller Romme på en dags skidåkning när skolan hade friluftsdagar. Men för något år sedan skärpte Skolverket sina regler, och i princip blev det förbjudet för skolorna att anordna avgiftsbelagda aktiviteter. Och det är inte många skolor som har utrymme i budgeten för sådana resor på skolans bekostnad.

Men var det då inte orättvist att vissa elever inte kunde följa med på sådana resor eftersom deras föräldrar inte hade råd? Det kan ju tyckas vara det, men då måste man se på vilka elever som drabbas av det här. Det är ju inte de elever som har välbärgade föräldrar, och som idag reser till fjällen på loven. För dessa elever gör det inte särskilt mycket från eller till om de missar denna möjlighet på friluftsdagen. I stället är det de elever vars föräldrar inte har råd med sådana resor, men för vilka det ofta inte alls var omöjligt att lägga upp några hundralappar för en dag som drabbas. Det är ju stor skillnad i kostnader mellan att åka upp med hela familjen, kanske bli tvungen att övernatta, och att skicka iväg sitt barn med lärarna på friluftsdagen. Dessa elever går alltså miste om möjligheten att åka iväg och få ta del av dessa nöjen.

Men finns det då inte elever som inte hade råd förut? Jo, det finns det förstås. Men frågan är om det verkligen måste vara meningen att offra alla de andra elevernas möjligheter att få åka på skidresa av denna anledning. Det går naturligtvis inte att helt utrota alla orättvisor i uppväxtmiljö, och förutsättningar även om man vill. Dessutom vet jag av erfarenhet att det finns elever från rejält trasiga hemförhållanden, elever som definitivt aldrig åkt någonstans med sina föräldrar som ändå kunde avvara en slant för att få vara med dessa dagar.

Dessutom var det ju inte så att det inte fanns några alternativ. Självklart måste det finnas något avgiftsfritt alternativ, och det finns ju mycket man kan göra som inte behöver kosta.

På samma sätt har vi nu berövats möjligheten att genomföra elevutbyten med skolor i andra länder. Dessa utbyten var upplevelser för livet för de deltagande. Vi åkte iväg till Italien i en vecka, där eleverna fick bo i italienska familjer och uppleva vardagslivet i en vanlig italiensk familj. Det som eleverna lärde sig under denna vecka gav ofta mer än en hel termin i skolan. Att man dessutom effektivt motarbetar främlingsfientlighet och etnocentrism genom att man får göra ett sådant nedslag i andras vardag var givetvis viktiga bieffekter. Sedan kom de italienska eleverna till oss i en vecka.

Nu är det dock stopp. Detta drabbar ju inte i så stor utsträckning de elever som har råd att åka på utlandssemester på loven, även om det inte är riktigt samma sak att bo på hotell i turistorter som att bo i en vanlig familj. Men de elever vars föräldrar inte har råd att åka med hela familjen på semesterresa har ofta ändå råd att betala en flygbiljett för ett barn. Annars kostade ju inte resoma så mycket eftersom man bodde gratis. Dessutom åker ju många elever på olika resor och läger i idrottsföreningars regi, men det här var en möjlighet för andra ungdomar som inte kommer ut så mycket.

Detta är några exempel på hur den socialdemokratiska välviljan och extrema jämlikhetstanken slår fel och framför allt drabbar dem som inte föds med silversked i munnen. I sin vilja att till varje pris hindra att någon inte kan åka med på tåget ser man till att majoriteten inte får det. Men det är ju socialismens tanke; man har insett att man inte förmår att göra det bättre för alla, alltså försöker man göra det sämre för alla. Fast oftast klarar sig toppskikten i samhället i alla fall.

Katederundervisning

Ett av de fulaste ord som man känner till på lärarhögskolor, och ofta även bland rektorer är katederundervisning. Detta anses vara något helt förkastligt, och höra en gången tid till. I stället så skall eleverna helst hitta sin egen kunskap. Detta skall helst ske med hjälp av Internet så att skolan ifråga kan påstå sig vara i takt med tiden. Denna så kallade kunskap skall sedan redovisas på något lämpligt sätt.

Och visst är det bra att eleverna får söka fakta på Internet, förutsatt att de också får lära sig att kritiskt granska vad de finner. Och inte är det något fel med olika typer av redovisningar heller. Ibland kanske man kan göra ett häfte, ibland en väggtidning, ibland framföra det man lärt sig muntligt eller dramatisera det. Problemet är bara att det alltför ofta bara blir ett flyttande av fakta från ett ställe till ett annat.

Nej, jag anser att en lärare skall göra just det som sägs i ordet lärare, nämligen lära sina elever något. Eleverna kan naturligtvis ofta själva hitta en del fakta, även om det ibland är ett väldigt ineffektivt sätt att hitta kunskap. Men när det gäller att förstå sammanhangen och sätta in de fakta man hittat i dessa sammanhang behövs det en lärare. Och det skall vara en lärare med ämneskunskaper. Ämneskunskaper tonas också gärna ner av dessa nyskapande pedagoger. Till och med ordet lärare ifrågasätts, vilket ju i och för sig är logiskt om man nu inte tycker att lärarna skall lära ut.

Vill jag då ha en skola där läraren står och mässar medan eleverna andäktigt tar in Kunskapen?
Nej, men jag vill att det skall vara tydligt att en lärare är en lärare. Och en lärare har blivit lärare därför att han eller hon dels kan mycket, dels kan lära ut. Därför skall läraren stå och förklara saker för sina elever, berätta, redogöra, föreläsa, men också, och det är nästan det allra viktigaste, samtala med dem. För det bästa är naturligtvis om man utgår från vad eleverna vill veta, och också tar till sig av deras erfarenheter och kunskaper. Och eftersom många elever har stora kunskaper, i vissa fall större än även en kunnig lärares, om många saker så är det lärarens uppgift att låta dem berätta vad de kan, att skapa ett klimat där de också törs göra det, och även törs göra misstag.

Sedan skall eleverna naturligtvis också få arbeta på andra sätt. Man måste alltid komma ihåg att det i varje klass finns en del elever för vilka ett sätt att lära passar bäst, och andra som har lättare för ett annat. Dessutom så blir det alltid mer stimulerande att gå i en skola där man inte alltid arbetar på samma sätt.

Men jag anser nog att något av det allra viktigaste för en lärare är att kunna föra ett samtal med en klass, ett samtal som syftar till att låta så många som möjligt komma till tals. Ett samtal som visar att man bryr sig om sina elever, men också ett samtal som syftar till att lära eleverna sådant som de inte kan. För tvärtom mot vad en del moderna pedagoger påstår så tror jag att man kan lära människor någonting. Att sedan alla moderna pedagoger inte har den förmågan är en annan sak...

Förbudsivrande folkpartister?

Magistern läser med viss förundran ibland vår egen facktidning Skolvärlden. För några år sedan hade man en krönikör, Jean Bolinder, som förblindad av egna negativa erfarenheter av skolan fick utgjuta galla över lärarkåren. Varför han skulle göra det i vår egen tidning förstod jag aldrig. Förvisso kan det vara nyttigt att bli ifrågasatt, men alltför många lärare blir ofta ifrågasatta av såväl elever, föräldrar som skolledare.

Den här gången har jag reagerat på ledarsidan, där redaktören Kerstin Weyler rekommenderar de folkpartistiska politiker som tycker att man skall tala ett språk som alla förstår i klassrummen att hyra filmen Elina - som om jag inte fanns. Bortsett från att detta är en lysande film som alla som inte har sett borde se, så har jag lite svårt att förstå tanken. I filmen skildras hur barnen i Tornedalen inte tilläts tala sitt lokala tungomål i skolan. Detta var givetvis ett övergrepp, speciellt som det ju inte bara handlade om språket i klassrummet, utan svenskan var det enda tillåtna språket även på skolgårdarna.

Parallellen till Skåne är dock inte helt solklar. I Tornedalen torde de allra flesta ha förstått meänkieli då det ju var majoritetsspråk därstädes. I Skåne handlar det om att turkarna skulle prata turkiska, bosnierna bosniska, albanerna albanska osv. Förutom att detta knappast befrämjar integrationen så har det andra mindre roliga praktiska konsekvenser. Läraren skulle vara helt ovetande om vad som sägs, elever skulle inte kunna veta vad som sägs om dem. Känslan av obehag när några ser på dig och talar ett språk som du inte förstår med menande leenden är en högst obehaglig upplevelse av mobbning. Att sedan klasskamraterna egentligen talar om fotboll gör ju inte saken bättre för dig.

Kerstin Weyler skriver: "Vad det betyder för ett barn eller vuxen, att ens eget språk inte duger, krävs ingen större fantasi för att förstå". Nej, förvisso. Naturligtvis är det skolans uppgift att stärka elevernas självkänsla och få dem att inse att alla språkkunskaper är värdefulla, men också att inse att man om man skall klara sig i Sverige måste förstå att kunskaper i svenska är nödvändiga. Om man alltid talar sitt modersmål, hemma, i föreningslivet, med kompisar, så ges det inte många möjligheter att tala och öva svenska. Låt därför skolan vara ett sådant tillfälle.

Läraren är aldrig ledig.

En fråga som ofta är föremål för diskussion är frågan om lärares arbetstider. Under de tjugo år som jag har arbetat har tendensen gått mot att lärare skall vara mer i skolan. Förutom det mycket osympatiska faktum att antalet undervisningstimmar blivit fler och fler, något som jag skall ta upp vid ett annat tillfälle, så tycker jag att det hela tyder på bristande förståelse för läraryrket.

Jag menar att en lärare i princip aldrig är ledig. I alla fall tror jag inte att en bra lärare är det. Nästan alltid har man ändå sina elever i bakhuvudet. Hur skall jag lösa situationen i den klassen, med den eleven, hur skall jag få honom intresserad av ämnet. När man minst anar det smyger sig sådana frågor in i huvudet.

Eller tankarna kring hur man skall lägga upp en lektion på bästa sätt. Sådant funderar jag ofta kring. Alla lärare känner väl igen söndagskänslan, speciellt om man har många lektioner på måndagen. Framåt eftermiddagen brukar det vara svårt att koppla av, tankarna tränger sig på.

Nu kan ju allt det här vara såväl positivt som negativt. För den som har en jobbig skolsituation, en besvärlig klass, en oförstående rektor eller på annat sätt inte trivs med sitt arbete är det naturligtvis väldigt jobbigt. För den som trivs med jobbet kan det även vara positivt och kännas kreativt att fundera, men det riskerar ändå att gå ut över privatlivet.

Vad är då lösningen? Jo, en del tycker att lärare skall jobba från 8 till 16.30 måndag till fredag. Sedan skulle man vara ledig. Det låter ju skönt kanske, fast inte! Ingen skall inbilla mig att de här lärarna förmår att känna sig helt lediga efter 16.30, inte ägna en tanke åt arbetet.

Själv brukar jag ofta få mina bästa lektionsidéer vid helt andra tillfällen än de av rektorn påbjudna. Under en vandring i skogen kan jag plötsligt komma på ett bra diskussionsupplägg, under joggingturen kommer jag på den där riktigt bra frågan till provet. Över ett glas Laphroaig en sen kväll kommer en riktigt bra lektionsidé fram.

Men byråkratsjälarna och de misslyckade pedagogerna på Lärarhögskolan tycker förstås att det här är helt fel. Den kreativa sidan av läraryrket är ett obegripligt mysterium för dessa individer. Lärare skall sitta i arbetslag och gemensamt komma fram till lektionsplaneringen på kontorstid. Helst skall man heller inte undervisa, utan eleverna skall själva söka fram sin kunskap. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Regn

Regnet faller över bygden. Jag tänker tillbaka på torsdagskvällen då jag gav mig ut med skidorna över åkrarna. Det var mörkt, månen var visserligen ganska full, men lyste genom molnen. Snön hade smält lite under dagen, men på kvällen frös det på och det var ett bra glid. Jag åkte längs ån mellan åkrarna, såg ljusen från gårdarna och samhället i fjärran, hörde trafiken och flygplanen och det var bara så vackert. Stannade till och bara njöt.

Läser vidare i Orhan Pamuks Snow. En fascinerande bok. Jag har aldrig satt min fot i Turkiet, men nu känns det nästan som om jag varit i Kars. Staden och dess invånare beskrivs så levande. Och huvudpersonen, den från Tyskland återvända poeten Ka som hamnar i denna av snöfallet isolerade håla där han blir en del av ett politiskt spel, och också blir förälskad. Motsättningarna mellan muslimska fundamentalister och turkiska nationalister målas upp på ett sätt som gör att jag förstår mycket mer om denna kamp än jag gjorde innan.

Och så vågar han. Han nämner det. Folkmordet. Visserligen inte ordet, men det faktum att han, en av Turkiets ledande författare vågar nämna det som inte får sägas är stort. Att mer än en miljon armenier drabbades av folkmordet från den nya turkiska republiken är ju ett erkänt faktum i västvärlden, men I Turkiet är det tyst.

Det här är stor litteratur. Han vågar vara obekväm, han vågar utmana, han vågar tänja på gränserna. Och samtidigt har han förmågan att skildra den fruktan, den kärlek, den sorg Ka känner där han rör sig i det iskalla Kars. Det är nästan så man känner kylan och fukten tränga in under huden när man läser.

Vill också sända en tanke till Hrant Dink, den armenisk-turkiske journalist som fick sätta livet till för att han vågade tro på att det var möjligt att tala öppet i Turkiet.

Brott och straff

Ännu en gång blir jag bedrövad över den svenska rättvisan. En oskyldig förortsbo på kvällspromenad blir mördad av ett ungdomsgäng. Ihjälstucken med en lång kniv. Efteråt gör ungdomarna sitt bästa för att undanröja spåren, men blir i alla fall avslöjade. En av dem utpekas som huvudgärningsmannen, den som hämtat sin långa kniv för att släcka ett liv. Han får som straff ett halvt års sluten ungdomsvård.

Ett halvt år. Sex månader. Tid som går fort. Sannolikheten för att han skall hinna ompröva sina levnadsvanor under denna tid är inte speciellt stor. Och vilka signaler sänder detta till andra ungdomar som rör sig i destruktiva gäng?

Jag menar inte att vi skall låsa in ungdomar på livstid som i en del andra länder, eller att vi skall införa dödsstraffet, eller ens införa omänskliga fängelser som i en del länder, fängelser där det enda som utvecklas är hatet mot samhället. Men någonstans måste i alla fall gränsen gå. Den som dödar en annan människa måste få ett kännbart straff. Det skall vara en markering från samhället sida att det värsta man kan göra är att ta någons liv.

Det här rör sig om en slags missriktad välvilja från samhällets sida. Det är alltid brottslingarnas väl och ve som är viktigare för de som dominerat politiken i Sverige. För det stora partiet som säger sig företräda folkets flertal. Och vilka blir lidande? Ok, de som bor i Djursholm och Lidingö kanske måste lägga ner lite mer på larm och stöldskydd, men problemet är mycket större för dem som måste bo i Botkyrka och Tensta. Det är där brotten begås, det är där människorna känner oro och ängslan.

Det är alla de hederliga och skötsamma människorna i miljonprogrammets förorter som blir svikna av den här synen på brott. Nu har vi en ny regering, och jag hoppas att den kan ändra den här politiken.