Krig är hemskt, men varför är det bara synd om palestinier?

Krig är alltid vidrigt. Det är givetvis speciellt hemskt när civila drabbas, och i synnerhet om det rör sig om barn. Jag känner givetvis medkänsla för de palestinska barn som skadas och dödas, liksom för de palestinier som vill arbeta för en fredlig lösning. Men tyvärr måste man konstatera att det inte finns förutsättningar för en fredlig lösning så länge Hamas styr. Israel har rätt att försvara sig. Man kan inte sitta och se på när hundratals raketer slår ner och förvandlar livet i områdena i närheten av Gazaremsan till ett helvete för dem som bor där.

Tyvärr finns det en tendens hos framför allt vänstern i vårt land att alltid ställa sig på palestiniernas sida. Om palestinier dödas utmålas alltid de elaka israelerna som skurkar, medan man tiger när israeler drabbas. När hörde man senast någon svensk vänsteranhängare kräva att Hamas skall sluta med sina raketanfall? När hörde man senast någon svensk vänsteranhängare uttala sig om civila israeliska offer.

Israel har gång på gång varnat Hamas om att det kommer en hämnd om man inte slutar med anfallen. Men i vetskap om att man har så starka sympatier hos stora delar av opinionen i Europa fortsätter angreppen mot Israel. Rekommenderar det här inlägget från Dick Erixon.

(Anknyter till artiklar i DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.)

Motsatsen till julklappar.

Andra ger julklappar när det är jul. Men de utdöende dinosaurierna som de mest fantasilösa skivbolagen utgör ägnar sig åt att stjäla från folket i stället. Att youtubeklipp i själva verket är ytterst effektiv reklam för att skapa intresse för artisternas musik förstår man inte. Nej, till varje pris skall man slå vakt om det som är deras, och man drar sig inte för något.
Alltså får vi inte höra Jamie Cullum sjunga Let it snow, eftersom de elaka bröderna Warners ligger på rättigheterna. Men Gud eller SMHI hann ta åt sig av uppmaningen och fixade så att det i alla fall blev lite vitt på marken här i södra Uppland.

Men det finns annan musik att glädja sig åt så här i juletid:

Mycket tyder på att det snart är jul.

I allt fler trädgårdar finns det så många ljusslingor, självlysande bockar, tomtar, små blinkande lampor, stora blinkande lampor osv att man nästan behöver solglasögon. Vet inte vad man skall tycka. Det är i och för sig kul att folk vågat bryta sig ur sossenormen att alla skall vara lika och inte synas, men det kanske skall vara nån måtta på det. Det är nog för att jag är folkpartist som jag tänker så.
Den lysande Jamie Cullum får bidra med en uppmaning till Gud eller SMHI eller vem det nu är som bestämmer.

Rymdvarelserna kommer!

Nätterna blir längre och längre ytterligare ett tag och märkliga ting rapporteras från vårt land. I Skåne skakar jorden, i Solna landar underliga rymdvarelser. Kanske finns det ett samband? Magistern förstår ingenting, utan dricker glögg och försöker komma i julstämning. Från en favoritblogg stjäl han tips på julsånger som denna (men den här filmen var bättre än Superkexets, dock har hon idag betydligt mer vettigt att säga):

Öl och arkitektur i Bryssel

Sista helgen innan betygen skulle vara satta, den helg då magistern borde ha suttit och svettats över huruvida lille Kalle skulle ha g+ eller vg- på sitt senaste alster for den oansvarige magistern på en avkopplande långhelg i favoritlandet Belgien. Och åker man till Belgien så hamnar givetvis en och annan öl i strupen. Så här års hittar man en hel del spännande julöl, men det är bäst att vara försiktig då alkoholhalten ofta är hög. En favorit var Stille Nacht från De Dolle Brouwers, en utsökt brygd som lär ha den högsta densiteten av alla belgiska ölsorter. Huruvida det var densiteten eller det faktum att den innehöll 12% alkohol som var hemligheten bakom denna delikata dryck kan jag inte svara på, men den höll i alla fall vinterkylan på avstånd ganska länge.


Men Belgien har ju inte bara öl att bjuda på. Veckoslutet bjöd på en hel del andra spännande upplevelser, såväl besök på landets troligen enda måndagsöppna konstmuseum som upplevelsen att lyssna på säckpipa bland nittio nakna belgare och belgiskor. Men mer om detta en annan dag. I dag tänkte jag försöka sprida lite kunskap om Victor Horta. I Sverige är han inte så känd, men internationellt är intresset för honom och hans verk stort. Det märks inte minst om man besöker Hortamuseet i Bryssel. Det är visserligen inte helt lätt att hitta dit. Vi lyckades visserligen med det redan för ett par år sedan men visste då inte om att öppettiderna var 14.00-17.30 och då det var flera timmar kvar tills de skulle öppna var vi tvungna att gå. Även förra året gjorde jag ett försök att hitta dit, men eftersom jag var tvungen att hinna med ett plan var jag nödsakad att ge upp. Jag tog nämligen tunnelbanan till stationen Horta där det finns en till synes informativ skylt om hur man skall hitta till museet. Men dessvärre är skylten förmodligen bekostad av museipersonalen och har som enda syfte att minska köerna. Den är nämligen totalt förvirrande och ingen människa kan med hjälp av den hitta sitt mål.

Nåväl, denna gång utrustade vi oss med en detaljerad kartbok och begav oss mot museet. Till sist, strax efter att vi undrat om inte kartboken också hade till syfte att hålla folkmassorna borta fann vi så en liten gata med en lång kö. Nåja, kön var väl inte så väldigt lång, den bestod av ett trettiotal personer. Men eftersom det var kallt och regnet hängde i luften kändes den inte helt lockande. Dock ville vi inte ge upp nu när vi var så nära det hägrande målet. En stor del av de köande var spanjorer (släktskapen med Gaudi finns ju där, dessutom är ju Spanien ett land med många stora arkitekter, t ex de i Sverige kända Bofill (Bofills båge), Calatrava (Turning Torso) och Moneo (Moderna museet)), men där fanns också amerikaner, tyskar och så belgare förstås.

Alltså ställde vi oss i kön och kom så småningom in. Museet är inrymt i ett hus som Horta ritat åt sig själv och sin fru i början av 1900-talet. Det är ett mycket vackert hus, i den jugendstil som Horta var en av pionjärerna för. Museet släpper bara in 45 besökare åt gången, så det blir aldrig så trångt där inne. För den som vill ha en föraning av vad som väntar rekommenderas museets hemsida. Men ha gott om tid på er, ta reda på hur man hittar dit innan (tro inte att folk på gatan vet var det ligger) och ta på varma kläder om ni går dit på vintern (det kan vara nog så kallt i Bryssel).

Museet är alltså öppet 14.00-17.30, alla dagar utom måndagar. För den som vill gå på museum på måndagar i Belgien finns det inte så många alternativ. Men jag kommer inom kort att återkomma med ett tips.

Alla är inte lika!

I Dagens Nyheter läser jag om Fredrik. Fredrik har haft problem med sin skolgång, och har fått det att fungera när han hamnade i en resursklass på en annan skola. Men nu skall han tvingas tillbaka till sin vanliga klass, och bara få vissa ämnen i en liten grupp. Det här är inget unikt, men lika tokigt för det. Det finns en övertro på att alla elever skall kunna stöpas i samma form. Även på vår skola har vi för närvarande en liten undervisningsgrupp för elever med olika diagnoser, men denna grupp skall försvinna och eleverna skall in i vanliga klasser.

Det här är så dumt och ogenomtänkt. Hand i hand går här den borgerliga sparideologin, kortsiktig och enfaldig, och den socialistiska tanken om att alla är lika och skall vara i samma grupper. De som blir lidande är i första hand de elever som tvingas in i grupper där de inte känner att de passar, men även andra elever i de fall som de som tvingas in är utåtagerande. Och självklart drabbas lärarna som både får en orolig miljö, och känner sig otillräckliga.

Nej, vi måste våga erkänna att alla är olika. Alla mår inte bra av att till varje pris tvingas in i vanliga klasser, utan för en del är mindre grupper och andra skolformer idealiska. Som det nu är finns det elever i vanliga klasser som inte har någon som helst förmåga att ta till sig undervisningen där, men som får sitta av tiden därför att det är för dyrt med andra lösningar, och för att den rådande sosseideologin om att alla skall vara tillsammans fortfarande dominerar. Och den lärare som klagar för mycket anses inte vara nyskapande och flexibel och får då inte samma löneutveckling som sina tigande kolleger.

Läs också ett annat intressant inlägg om skolan här, och ett mycket tänkvärt sådant om föräldraskap här.

Betygsdags!

Det är dags att sätta betyg. Hysterin är stor bland elever och föräldrar i åttan eftersom vi fortfarande lever kvar i det sjuka system där man väntar så länge med att ge det första betyget att det nästan är för sent att hinna reparera något innan högstadiet är slut.
Slut är också många lärare i dessa dagar. Själv håller jag näsan över ytan med att lyssna på god musik som Reamonn, ett band som är sorgligt okänt i Sverige.

Om lärarutbildning och skolverklighet.

Utredaren Sigbrit Franke har presenterat den nya lärarutbildningen. Vill man veta om det är ett bra förslag är det ju bara att se vad Lärarförbundet säger. I det här fallet är man missnöjda, vilket torde innebära att det är ett bra förslag. Visserligen har jag inte läst hela förslaget, men det jag sett verkar bra. Den märkliga inställning som präglade de senaste sosseårens lärarutbildning, nämligen att dagisfröknar och gymnasielärare egentligen var samma sak har nu förpassats till historiens papperskorg.

Det riktiga lärarförbundet, det som inte ansluter dagisfröknar och rektorer, nämligen Lärarnas Riksförbund har också berömt detta förslag. Detsamma har P J Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida i en utmärkt och mycket välformulerad artikel som rekommenderas.

Det är också glädjande att utredningen föreslår att kraven för att komma in på lärarutbildningen skall skärpas. Som det nu är kommer nästan alla in, och det är alltför ofta personer som dels har mycket bristande kunskaper, något som i och för sig bör kunna kompenseras om utbildningen är bra, men dels sådana som har väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig något som hamnar på denna viktiga utbildning. Läraren måste vara bäst i klassen, annars kommer han eller hon aldrig att få någon respekt av vare sig elever eller föräldrar.

Men skall man få sökande som inte bara väljer lärarutbildningen för att de inte kommer in någon annanstans krävs mer än höjda krav. Det krävs givetvis anständiga löner, men också bättre förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Alltför mycket tid går åt till diverse konferenser, möten, arbetslagsträffar etc, och till att skriva olika planer, dokument, åtgärdsplaner, rapporter och så vidare i all oändlighet. Det är knappt så man hinner med att planera sina lektioner på grund av alla dessa biuppgifter. Men för många rektorer tycks dessa planer vara viktigare än kvalitet på undervisningen, inte minst för rektorer med ett förflutet som dagisfröknar vilka knappast har kompetensen att bedöma om undervisningen på högstadiet är bra eller dålig.

Och som det inte var nog med annat elände så har det brett ut sig en ny fluga bland föräldrar. I stället för att samarbeta med skolan för att hjälpa sina barn att lyckas så har fler och fler börjat anmäla skolor till Skolverket. Därför måste vi ägna timmar åt att dokumentera alla åtgärder vi genomför för att hjälpa elever med svårigheter så att vi kan visa upp det när Skolverket hör av sig. Det är en variant av det amerikanska systemet där man kan bli stämd för allt möjligt som tycks vara under framväxt i vår svenska skolverklighet.