Ny musik från Estland!

Jag skrev igår om den estniska hitlåten Depressiivsed Eesti väikelinnad (Deprimerande estniska småstäder) och försökte hitta någon bra video till den. Den som jag lagt ut här är inte så värst bra, men framhåller ändå kontrasten mellan de osexiga ungkarlarna som proppar i sig hamburgare vid en trist bensinmack, och tjejerna som flytt till storstaden och modelldrömmarna. Men låten är riktigt bra. Texten handlar alltså om livet i små estniska hålor, och låten blev en riktigt stor hit i Estland. Överhuvud taget är gruppen HU? med sångerskan Hannaliisa Uusmaa mycket populär i Estland. När 2008 års musikpriser delades ut i mars i år fick HU? såväl utnämningen årets grupp, årets nykomling och årets album.



En annan artist som blivit stor, så stor att hon faktiskt haft framgångar i stora världen, fast hon kommer från Elva, som nog kvalificerar sig bland de deprimerande estniska småstäderna, är Kerli. Den minnesgoda schlagerexperten minns kanske att hon var med i den svenska melodifestivalen år 2003, dock utan att lämna några djupare spår. Trots att hon sjunger på engelska så tvingas magistern medge att hon faktiskt är bra, och kan rekommendera hennes hemsida. Också Kerli tog hem tre av de estniska musikpriserna, årets kvinnliga artist, årets popartist och årets musikvideo.


Walking On Air - Kerli

Vårpromenad i estnisk uppstickarstad.

Förra årets stora hit i Estland hette Depressiivsed Eesti väikelinnad. Det är en låt som handlar om känslan att bo i en gudsförgäten estnisk småstad där den högsta
drömmen är en begagnad BMW eller ett hus med en stor stor stor trädgård. Och visst finns det, speciellt i södra Estland en tendens till att småstäderna befolkas mest av dem som blivit kvar när de framgångsrikare och yngre gett sig av till Tallinn, Bryssel eller Tartu.


En stad som inte riktigt lever upp till den här bilden är Rakvere. Staden har förvisso bara 16 965 invånare, och det vore fel att säga att den sjuder av liv, eller ens att den är en alltigenom vacker stad. Här finns de vanliga sovjettrista hyreskasernerna, halvförfallna träkåkar, men också nya hus, en del vackra, andra långtifrån.


Men man får ändå intrycket att den här staden inte har gett upp. Dess dynamiske borgmästare Andres Jaadla har förklarat att staden skall bli ett nytt New York. Det är dock en liten bit kvar till detta mål. Men den som har höga mål har ju chansen att komma en bit på väg i alla fall.

Andres Jaadla, som för övrigt spelat i punkbandet Süütu vanaema, vilket kan översättas Farmor Oskuld har bland annat lyckats locka dit en av de första stora sumobrottningstävlingarna utanför Japan, och världens första punksångarfestival. Mer om den sistnämnda en annan dag.

Förra helgen befann sig magistern i denna New York-wannabe-stad, vandrade runt på dess gator, besökte en del intressanta turistmål som jag också kommer att återkomma till en tredje dag.

Men visst märks lågkonjunkturen också här. Överetableringen av butiker är påfallande, speciellt sedan man byggt ett gigantiskt köpcentrum i utkanten av staden. Det känns lite som en god gärning att spendera några tusenlappar av sin, efter svenska förhållanden, magra lön här.

Vädret är minst sagt omväxlande. Plötsligt är det åska och hagel! Och jag minns tidigare besök med plötsliga skyfall. Kanske är det något mystiskt med Rakveres väder? Kanske finns det någon kraft som är stark, en kraft som skall göra den här staden till New York en vacker dag.

Stadens motto är just Väge täis, full av kraft. Inte alla invånare är dock imponerade av borgmästaren, utan en och annan tycker att det är lite för mycket jippon och spektakulära händelser, och lite för lite satsningar på barn och äldre, sådant som inte ger rubriker i pressen.

Men jag tror ändå att det är viktigt med framåtanda och framtidstro. Naturligtvis kan det gå för långt, man kan köra ekonomin i botten genom alltför stora utgifter, men investeringar kan också ge nytt hopp och locka till sig kreativitet.

Torget i staden med sina fulsnygga gula jättelyktor väcker känslor. Runt torget tronar de svenska bankerna, Nordea, SEB och Swedbank med sina jättelika skyltar som påminner om vem som lånat ut alla pengarna. Det är oss ni skyldiga äro!


Jag återkommer snart med mer information om Rakvere och vad man kan göra där som turist.
Som väl alla noterat vann Estland egentligen Eurovisionsschlagern, eftersom det var det högst placerade bidraget som sjöngs på något annat än den nästan allenarådande engelskan. Men jag skall inte spela den estniska låten idag, utan i stället en låt med en av Estlands bästa grupper, Dagö.

Kryssa Fredrik Malm! Och försvara yttrandefriheten!

Nu är det dags att rösta i Europaparlamentsvalet. Att det blir Folkpartiet som skall få min röst är helt klart (även om jag faktiskt röstade på moderaterna förra gången. Saken var nämligen den att jag egentligen tänkte rösta på Folkpartiet, men såg den sedermera till Fi! övergångna Maria Carlshamre som hon hette då, i en t-shirt med texten Ja till kärleken, nej till porren eller någon liknande bisarr text. Bestämde mig då för att välja ett annat parti. Och snart var Carlshamre i Schymans knä!)

Vem skall då få min röst? Jo, valet är ganska lätt. Jag tycker att Fredrik Malm, namn nummer fyra på fp-listan är det bästa valet. En framåt ung man med ett stort internationellt engagemang. Så var han till exempel den enda borgerliga svenska riksdagsman som röstade för att fördöma turkarnas folkmord på armenierna. Han är också engagerad för oppositionen på Kuba och i Iran, för det israeliska folket och för assyrierna.

Han har en intressant blogg som jag följer och som finns med i min blogglista här på bloggen. Där kan man till exempel läsa om hur en valarbetare på det torgmöte som Fredrik just lämnat blev misshandlad av vänsterslödder. Det tvivelaktiga Nätverket mot rasism förklarar lamt att man inte står bakom angreppet, men det är svårt att tolka deras lama pressmeddelande som ett klart avståndstagande.

Tvyärr är det alltför ofta som vänsterdemonstrationer, till exempel mot Israel övergår i våld och skadegörelse. Och det är alltför få inom vänstern som säger ifrån. Ofta får man höra undanflykter om att nazister också använder våld, men alla som verkligen försvarar demokratin tar självklart avstånd från våld från båda sidor!

Den som byter får se!

Att resa är en sysselsättning som magistern gladeligen skulle ägna sig åt minst halva året om inte arbete och andra liknande förpliktelser skulle göra sig påminda. Men när man reser med en familj kan boendet lätt bli kostsamt, och har man inte tillgång till kök blir restaurangnotorna ofta betungande. Men det finns en lösning, nämligen bostadsbyte!



Vi har nu gjort sju bostadsbyten på våra semestrar, och har enbart positiva minnen av dessa. Fördelarna, förutom de ekonomiska är många. Dels bor man i ett vanligt område där vanliga människor bor, och inte i ett turistghetto. Man kommer alltså in i vardagslivet på ett helt annat sätt. Visst, turistområdena ligger ofta närmare stränder och sevärdheter, men det är ändå inte landets vardagsliv man ser så mycket av.



Dels är det en riktig bostad man bor i. Det innebär att det är betydligt trevligare än en lägenhet specialgjord för turister. Naturligtvis kanske man inte har samma smak som ägaren, och de prydnadsföremål som ägaren älskar kan väcka helt andra känslor, men nog står man ut ett par veckor.



Vi har hunnit med att bo på trettionde våningen med utsikt över hela Paris, i ett radhus i en trevlig förort till Dublin som ägdes av en trädgårdsarkitekt vars egen trädgård nästan bara bestod av grus, i en stor lägenhet mitt i en stad som låg mitt i Umbrien som ligger mitt i Italien, hos en belgisk familj som tillverkat sina egna möbler, hos en pensionerad engelsk diplomat som blivit yoga-lärare och buddhist och som åkte motorcykel hem till oss, hos några schweiziska sportfånar som nog aldrig läst en bok men hade hundratals bollar och hos ett kanadensiskt par som lyckats kamouflera alla lampknappar så väl att det tog oss en halv dag att hitta dem.



Allt det här är upplevelser som jag är säker på att såväl vi som våra barn kommer att bära med sig och minnas mer än om man bott på ett Sunwinghotell i Playa de las Americas.

Oftast klarar vi oss utan bil, även om det inte var möjligt på den kanadensiska landsbygden, men en hel del bostadsbytare byter även bil. Ibland har vi hyrt bil ett par dagar, ibland inte alls.

Ytterligare en fördel är ju att ens egen bostad är bebodd. Inbrottsrisken blir mycket mindre, och skulle det vara torrt kan man få hjälp med att vattna det nödvändigaste. Dessutom är det rätt kul att få presentera sin egen hemort och dess begivenheter för människor från fjärran platser. Ibland kanske man tycker att det är tråkigt där man bor, men för den som bor på trettionde våningen i Paris är en uppländsk kedjehusträdgård med harar och igelkottar nog så exotisk.

Ibland har vi träffat dem vi bytt med, ibland inte. En minnesvärd picknick med tre italienska pensionerade lärarinnor glömmer vi inte. En picknick för oss är en filt, några mackor och en termos med kaffe. En picknick för italienska pensionerade lärarinnor är flera bord, stolar, antipasti, pasta, olika kötträtter, grillade grönsaker, sallader, efterrätter, kakor, viner, läsk, vatten, frukt och en hel del annat.

Oftast blir man välkomnad med en flaska lokalt vin, lite mat eller annat. Dock inte hos sportfånarna i Schweiz. Där blev vi välkomnade med förhållningsreglerna:
Duscha inte efter 22.00, och undvik att spola på toaletten på natten.
Gå ej med skor inomhus
Skär inte med knivar utan att använda skärbräda.

Förmodligen säger detta en del om nationalkaraktären. Men Schweiz är ett så vackert land att det är lätt att trivas ändå. Motsatsen var engelsmännen som lämnat en lapp där det stod att vi inte behövde bekymra oss om vi slog sönder något eftersom det ändå bara är saker.



Har vi då inte haft några som helst problem? Jo, fransmännens säng var så hård att det var näst intill omöjligt att sova i den. Lite mutor till äldste sonen gjorde att vi bytte rum. Och schweizarnas (varför just deras?) tvättmaskin pajade. Vi hade gjort vårt bästa att följa bruksanvisningen, men uppenbarligen var den inte lika hållbar som en svensk tvättmaskin (tack Cylinda (nej, jag är inte sponsrad)). Visserligen förklarade fru Sportfåne att de inte höll oss ansvariga, men det var skrivet i en långt ifrån hjärtlig ton.

Men sammantaget så är vi ändå mycket nöjda. Vi har oftast använt oss av förmedlingen Intervac, men även av Homelink en gång. Jag törs inte rekommendera den ena före den andra, men Intervac tycks ha fler svenska medlemmar. I år har vi nog märkt av kristiderna genom att de flesta tycks vilja byta i sina grannländer. Vi har dock fått en holländsk familj på kroken så i juli blir det Oegstgeest som får bli vårt hem i sexton dagar.

(Svenska Dagbladet har en artikel i ämnet, där man räknar upp fler förmedlingar)

För att visa att jag inte hyser några negativa känslor mot schweizare kommer här en låt med en av landets främsta sångare, Stephan Eicher, som för övrigt liksom magistern är född i augusti 1960!

Finns det elefanter i Belgien?

Elefanter är kanske inte det första man associerar med Bryssel. Förvisso kanske en del ser rosa sådana efter alltför många underbara belgiska öl, och andra kanske liknar Eu-byråkraterna vid elefantliknande kolosser. Men elefanterna här ovan står utanför det fantastiska Afrikamuseet i Tervueren strax utanför Bryssel. Hit tar man sig enkelt med spårvagn från tunnelbanestationen Montgomery, en mycket trevlig resa som går via exklusiva förorter fulla av ambassader och en stor skog.

Museet som syns på bilden ovan är fullt av föremål från Afrikas alla hörn, men även en hel del från andra delar av världen. Dessutom har man ofta intressanta utställningar med Afrikatema. Missa inte heller restaurangen med afrikanska rätter. Även om byggnaden härstammar från den koloniala epoken så präglas de moderna utställningarna av en stor respekt för afrikansk kultur. Men mycket av museet är ganska gammalmodigt charmigt på ett sätt som för tankarna till hur museer brukade vara när magistern var en liten gosse. Kontrasten mot de nya utställningarna är spännande. Och en promenad i parken är en trevlig avslutning här ute.



Att ta sig fram i Bryssel med omnejd är annars mycket lätt såväl med tunnelbana som med bussar och spårvagn. En av mina favoritbusslinjer är 61:an som utgår från nyss nämnda Montgomery och slingrar sig fram, genom smala gator, uppför och nerför till Nordstationen. Den passerar såväl exklusiva kvarter, som betydligt enklare sådana, en del befolkade mest av araber. Det som är speciellt med Bryssel är att det ofta är så nära mellan dessa olika områden. Man har inte klumpat ihop alla invandrare i Rosengård eller Tensta, utan de finns synliga överallt.


Bryssel är inte alltid vackert, men alltid omväxlande och spännande. Det är en härlig stad att gå i , och blir man trött är det bara att sätta sig på en buss eller spårvagn. Om man köper en dagsbiljett för 4.50 eller en tredagsbiljett för 9.50 så kan man åka så mycket man vill.



Men i vintras var vi där en måndag, och eftersom det var kallt så tyckte vi att ett museum vore trevligt. Men måndagar och museibesök går ju inte riktigt ihop. I Bryssel är det väldigt svårt att hitta ett museum som är öppet på måndagar. Men Belgien är ju ett litet land, och någonstans måste man väl kunna hitta ett museum som är öppet på en måndag? Jag letar och letar, och till sist hittar jag faktiskt ett. Det ligger i Tournai, en stad nära franska gränsen, men dit tar man sig enkelt med tåget på en dryg timme.

Där ligger museet på bilden, i en byggnad ritad av ingen mindre än Victor Horta (läs om Hortamuseet här!). Men när vi hittar museet undrar vi om vi inte läst fel. Det ser allt annat än öppet ut, men vi lyckas öppna den tunga dörren och hittar en halvsovande vaktmästare, som tycks sitta och drömma sig in i någon tavla med nakna damer (ja, det är i alla fall vad jag skulle drömma om) men som kvicknar till och säljer oss biljetter. Snart kommer också ytterligare en måndagsmuseibesökare så vi behöver inte känna oss ensamma.

Utanför hotellet har någon medelst rep förvandlat denna nakna staty till en erotisk installation.

I Tournai finns också en vacker katedral, som plötsligt fungerar som en madeleinekaka för mig. Jag känner genast igen dess torn, som prydde en affisch i det sextiotalsinredda kök i den villa vars nedervåning jag delade med en smålänning som livnärde sig på burkspaghetti under mina studieår i början av åttiotalet i solstaden Karlstad. Jag börjar fundera över vad det blev av denne man som jag delade lägenhet med under tre år, men alltmer sällan sa något till. Hans intressen var matematik, fotboll och burkspaghetti, och det är svårt att tala om dessa saker i tre år, i alla fall för mig.



Vi tar oss in i katedralen (som är med på Unescos världsarvslista) där en mycket vänlig vaktmästare, som sitter i en bur (den enda uppvärmda platsen i katedralen) (och förhoppningsvis inte drömmer om nakna damer), kommer ut och berättar om kyrkans spännande historia för oss (misstänker att man inte får riktigt lika bra service om man kommer dit under turistsäsong).
Sedan är det dags för lite mat och framför allt öl. Denna lokala sort visar sig var mycket god, och hjälper till att värma upp våra något frusna kroppar innan vi far tillbaka till Bryssel.


Lite andra Brysseltips här: Svenska Dagbladet, här på bloggen.
Alla bilderna här kan ses i stort format om du klickar på dem.

Arbetarnas stora dag!

I fredags var det så ånyo dags för arbetarrörelsens stora stolta dag. Under röda fanor marscherade man på gator och torg. Stolt flammade de röda fanorna mot den soliga himmelen, sida vid sida gick rörelsens ombudsmän, pensionärer som aldrig ifrågasatt partiets visdom, eritreanska regeringsanhängare, vanliga hederliga arbetare och andra medborgare som fortfarande vill högtidlighålla denna något förlegade dag.

Samtidigt på alla tidningskiosker trummar arbetarrörelsens stora organ med anor från kampen för yttrandefriheten ut ett nytt budskap som skall föra rörelsen in i nittiotalet. Vilket budskap har man så valt ut för denna högtidliga dag? Blir det månne en vision om hur Monas tappra hjältar skall ta tillbaka makten? Kanske ett recept på hur man skall möta krisen? Måhända lite kritik mot Fredriks högerspöken? Eller kanske något europeiskt för att uppmana till intresse för det stundande Eu-valet?



Nej, en stor nyhet har inträffat i konungariket. En nyhet som tränger undan rörelsens stora dubbelröda dag från löpsedlarna. En stor nyhet som bara måste fram, trots att alla vill läsa om den oförtrutna kampen för arbetarnas rättigheter.

Läs allt om detta drama här och känn stolthet över vår svenska pressfrihet!