Socker och fett bättre än lätt!

I Svenska Dagbladet i dag läser jag att sukralos, en av dessa otäcka kemikalier som så kallade hälsomedvetna personer föredrar att stoppa i sig i stället för naturligt socker utgör en miljöfara. Detta förvånar mig inte det ringaste. Jag har länge retat mig på alla skumma tillsatser som finns i allehanda livsmedel, men framför allt i så kallade lightprodukter. Av någon anledning väljer företrädesvis lata människor av den sorten som sällan rör på sig att köpa produkter som innehåller hela långa listor av mer eller mindre märkliga ingredienser i sin kamp för att undvika allt socker och allt fett.

Själv ser jag nogsamt till att undvika allt sådant. Hellre än att smeta den vidriga gegga som kallas lättmargarin på mina smörgåsar äter jag dem utan "smör" om det inte finns Bregott eller smör att tillgå. Hellre än att dricka den blåskimrande lättmjölken dricker jag vatten, och jag skulle aldrig frivilligt hälla i mig Fun Light, Cola Light eller den hemska produkt som kallas Multivitamindryck och som innehåller ungefär lika många olika kemikalier som fragment av olika frukter. Och de kalorier som man får i sig ser man till att förbränna genom promenader och motion av olika slag.

Värst är det på tisdagsfikat i skolan. Här turas kolleger om att duka upp till fika. Många anstränger sig till det yttersta att göra det bra, och de flesta ser också till att erbjuda Bregott då de vet att jag annars klagar. En del anser mig dock vara en gnällig gubbe (kanske med viss rätt) och köper bara Lätta (eller ännu vidrigare, Minilätta!). De kemikaliestinna Multivitamindryckerna är också vanliga. Och allt som oftast får man ta en hård debatt med någon "hälsoanhängare" som predikar sockrets farlighet och fettets dödsbringande.

Men nu har jag alltså fått ett annat argument. Ser redan fram mot nästa tisdag när jag skall dra till med sötningsmedlens miljöfara. För även om dessa hälsotanter oftast är miljöbovar som kör bil från dörr till dörr, så är det få som i dessa dagar vågar uttala högt att de inte bryr sig om miljön. Och gift i vattendragen framkallar genast bilder av gråtande sälar och hulkande torskar.

Det blev ett jaha.

Läraravtalet har kommit i hamn. Skall man ställa sig upp och jubla, eller är det läge att sörja? Ja, något jubel blir det i alla fall inte. Våra fackliga ledare säger glatt att man i alla fall får lika mycket i kronor som Kommunal, men det innebär ju att deras avtal ändå är mycket bättre än vårt. Inte känns det som någon satsning på lärarna, den satsning som vi går och väntar på. För nog är det väl inte bara ett problem för oss själva att vi är så illa betalda? Nog är det väl en fråga som berör hela landet? Om de mest motiverade och engagerande personerna väljer andra yrken där man blir bättre belönad för sitt engagemang så är det ju något som går ut över Sveriges framtid. Att vi medelåldringar kanske inte bryr oss om att börja söka efter något nytt (och vad tusan skulle det vara?) är ju en sak, men varför skulle ungdomar välja att bli lärare.

Möjligen kan kanske de som är intresserade av humaniora välja lärarbanan, eftersom det inte är en helt lätt arbetsmarknad, men varför skulle någon välja att bli matte- eller No-lärare när man kan tjäna mycket mer inom det privata näringslivet? Jo, ett skäl skulle förstås kunna vara att yrket var fritt och stimulerande. Men tendensen under de dryga tjugo år som jag varit verksam har ju varit att vi skall bli mindre och mindre fria, tvingas in i mer eller mindre meningslösa arbetslag och grupper, tvingas sitta av mer tid på trista och oinspirerande möten och dessutom hela tiden få mer och mer undervisningstid.

Frågan är om inte många lärare nu börjar ifrågasätta sitt fackliga medlemskap. De två lärarfacken har inte heller nu lyckats få in några garantier för att vår arbetsbörda skall minska, och även om lönelyftet inte är helt obetydligt så är det fortfarande inget som gör att lärarna värderas upp och kommer i närheten av lärarlönerna i till exempel Tyskland.

Och om jag inte just hade haft en fantastiskt intressant och givande lektion med mina nior, där eleverna diskuterat hur priser sätts i olika butiker, kommit med kloka och insiktsfulla tankar och argument, diskuterat, lyssnat på varandra och visat upp sina bästa sidor, skulle jag nog varit ännu mer kritisk...

Med Pogo Pedagog på tidsresa i Folkhemmet

Om man i dessa dagar går på något föredrag får man i nittionio fall av hundra stå ut med en powerpointpresentation. Av någon anledning anses det vara väldigt pedagogiskt att visa upp allt man säger på en tavla, och ofta delar man dessutom ut en bunt papper med dessa anteckningar på. Dessa hamnar ofta i en pärm, eller i en hög, eller i pappersinsamlingen. Det sistnämnda är kanske bäst, då de i alla fall kommer till användning.

För tio år sedan var det overhead som gällde. Allting skulle dras ut på overhead. Själv har jag aldrig varit mycket för detta tekniska hjälpmedel heller, även om det i enstaka fall kunde vara praktiskt för att visa någon mer komplicerad tabell som man inte ville rita upp på tavlan. Av någon anledning är det också så att ju mindre inspirerande en föreläsare är, desto mer benägen är han eller hon att ta till alla dessa tekniska hjälpmedel.

När jag gick i skolan var det inte lika vanligt med sådana apparater. Jag minns en gigantisk brummande maskin som ibland drogs in i klassrummet och där läraren kunde lägga en uppslagen bok som projicerades på duken, men minns inte vad apparaten hette. Däremot var det vanligt med bildband från Pogo Pedagog. Oftast var det verkligen band, en rulle med bilder som vreds fram på en sinnrik anordning i projektorn, men ibland lösa diabilder som manuellt stoppades in och byttes vid det karakteristiska plinget på ljudbandet. Vart har då alla dessa hjälpmedel tagit vägen?
Ja, ofta har väl någon nitisk nyskapare slängt rubbet, men på vår skola gör jag mitt bästa för att hindra sådant kulturhistorieförakt. En del har förvisso hamnat i källaren och blir väl föda för gnagare och gengångare, men en hel del finns kvar i materielrummet.

Tyvärr har vi inte någon fungerande projektor för bildbandsrullarna, men diabilderna går ju bra att visa. Till vissa av dem, de allra nyaste finns kassettband, som ju visserligen även de är utrotningshotade, men som ännu så länge är ganska vanligt förekommande. Till andra finns rullband. Lyckligtvis har jag förmånen att ha en äkta gammal Tandberg rullbandspelare i mitt klassrum, och den fungerar ännu så länge perfekt. Förmodligen finns det inga reservdelar att tillgå, så den dag den kastar in handduken så får jag väl se mig om efter modernare hjälpmedel. Men kanske håller den de 18 år jag har kvar till pension?

Nåväl, just nu läser vi om andra världskriget. Till detta ändamål har jag plockat fram Pogo Pedagogs förstklassiga ljudbildband i två delar från 1975, vilket råkar vara exakt det år jag själv gick i nian. Och det här är faktiskt riktigt bra. Bilderna är bra och ljudillustrationerna med såväl Hitler, Churchill och Per Albin också bra. För eleverna är det lite spännande och annorlunda med det gamla rullbandet och diabilderna som inte känns så slentrianmässiga. Och för mig är det en riktig nostalgitripp med plinget, Tandbergaren och den välkända berättarrösten.

Men det är inte alla ljudbildserier som är lika bra. Man skall komma ihåg att Pogo Pedagog var ett företag i folkhemmets tjänst, och syftade till att glorifiera den socialdemokratiska modellen. I samlingarna på skolan hittar jag bland annat ljudbildserierna Vem äger Sverige och Multinationella företag, båda från 1975.
Det förstnämnda börjar med att berätta hur självklart det är att samhällelig service skall vara gemensamt ägd, för att sedan komma in på hur några familjer äger större delen av näringslivet i Sverige. Men lyckligtvis har "under den långa tid som socialdemokratin regerat i Sverige har kapitalets makt över näringslivet minskats... De anställdas inflytande över sina arbetsplatser ökar också. Det pågår en maktförskjutning i svenskt näringsliv från kapital till arbete."
Det andra bildbandet, Multinationella företag är en riktig skräckrulle. Här berättas om de otäcka, oftast amerikanska stora bolagen som flyttar arbetsplatser, vinster och annat undan strejkande arbetare och besvärliga regeringar. Eller till och med bidrar till att störta regeringar. Men "Alla multinationella företag ägnar sig inte åt att störta regeringar. Men ändå är det inte säkert att deras verksamhet är till nytta för folket. De är när allt kommer omkring inte till för att ge folk vad de behöver, utan för att ge sina ägare vinst". Jag blir bara förvånad över att man skriver vinst, och inte det mer negativt laddade profit. Fast det var väl för svårt för eleverna, och i sjuttiotalets skola fick det inte vara för svårt.

Men det finns hopp: Bildbandets slutord är: "Men en sak är klar. Så länge vi har fri företagsamhet, så länge kan vi varken hindra utländska företag att arbeta i Sverige, eller svenska företag att verka i utlandet. Så länge måste vi leva med de multinationella företagen."

Man kan se framför sig den drängskjorteklädde samhällskunskapsläraren få nytt hopp av den dag när vi inte längre måste stå ut med fri företagsamhet och otäcka multinationella företag, den dag när den röda gryningen syns vid horisonten, när revolutionen spritt sig från Vietnam!

Tankar om skog, bilar, forskare och sanningen.

Det kan ju inte ha undgått någon att miljöfrågor har högsta aktualitet just nu. Med jämna mellanrum återkommer stora artiklar om klimatförändringarna i våra tidningar, och alla stormar och värmeböljor påstås vara effekter av vårt bilåkande, flygande och annan energikonsumtion. I storstäderna smyger asfaltdjungelns indianer omkring på jakt efter de förhatliga SUVarna vars däck skall tömmas, i DN:s resebilaga tjatar man till leda om att alla resor klimatkompenseras.

Nu är inte jag den som struntar i allt det här. Jag sopsorterar flitigt, cyklar, går och åker tåg och buss i stället för att hålla mig med bil. Tyvärr kan jag dock inte avhålla mig från att flyga, men vad skall man göra när man befinner sig i Europas periferi och när folkhemmet känns för trångt. Men jag har ännu inte varit i Thailand, dit alla andra svenskar tycks ha flugit.

Varför skriver jag då om detta idag? Jo, saken är den att igår hörde jag ett mycket intressant radioprogram. Det var P1-serien Miljölarm som denna dag tog upp skogsdöden. Programmet, som också sänds i repris den 21 och 22 januari, handlade alltså om de miljölarm som fyllde våra tidningar och andra media på 80-talet och som gick ut på att skogen snart skulle vara mer eller mindre död. Från den tiden minns jag sorgliga bilder av tyska och tjeckiska döda träd som visades, och vi fick höra att detta bara var början, och att det förmodligen var för sent att stoppa. Det hela skulle bero på kvävenedfall och försurning. Numera är forskarna mer eller mindre överens om att detta var helt fel. De träd som dog gjorde det oftast av andra orsaker. Till exempel hade arter som annars växte i dalgångar planterats på bergssluttningar där de inte trivdes, och det fanns också genetiska orsaker till att träd dog.

Det som jag kände som en liten varningsklocka var det faktum att nyheterna om skogsdöden alltid fördes fram som absoluta sanningar. Forskare som var av annan uppfattning såg till att hålla tyst för att inte äventyra sin karriär. Och de som inte höll tyst beskylldes för att gå bilindustrins ärenden.

Det här känns nästan obehagligt likt vår tid. Att idag komma och påstå att teorierna om den globala uppvärmningen inte stämmer är inte speciellt populärt. Just nu har ju för övrigt Sveriges Lantbruksuniversitet en reklamkampanj där man förlöjligar just dem som ifrågasätter de gängse teorierna. Men min avsikt är inte att påstå att fossila bränslen värmer bättre, eller vilka åsikter man nu tillskrivs om man är kritisk. Jag vill bara visa riskerna med ett debattklimat där den som för fram en annan åsikt görs till åtlöje.

Nu är jag inte någon stor anhängare av bilismen. Jag förstår förvisso att det finns åtskilliga människor i vårt avlånga land som bor så till att det inte finns några alternativ till bilen. Men det är ett val man gör. Visserligen kostar bensinen en slant, men å andra sidan kostar ju ett hus inte speciellt mycket i glesbygden. Och om vi nu bortser från dem som verkligen inte har något alternativ så finns det ju en hel del som bara av ren bekvämlighet föredrar bilen. Låt dem då göra det, men då skall de också betala för det. Men skall vi locka över dem till kollektivtrafiken måste den förbättras, göras pålitligare och bekvämare. Bilismen förstör ju miljön inte bara genom dess utsläpp, utan minst lika mycket genom buller, krav på nya vägar som förstör landskapet och det faktum att gående och cyklister ofta får en obehaglig trafikmiljö när bilarna blir fler och fler. Och vad gäller dessa problem så hjälper det ju inte om det rör sig om miljöbilar eller andra.

Så kontentan av det hela blir: Man skall nog inte vara helt övertygad om att allt som sägs i miljölarmen alltid måste vara sant. Det är långt i från säkert att forskarna om tjugo år har samma uppfattning som de har idag. Men miljöpåverkan är inte bara en fråga om förbränning av fossila bränslen. Och man måste akta sig för alarmismen, speciellt som den ibland blir så hysterisk att det nästan känns som att det inte längre spelar någon roll vad vi gör, miljöförstöringen har ändå gått för långt. Sprider sig den uppfattningen ligger vi riktigt illa till. Men det vore ju kul med lite snö...

Våld, sex, sprit och snabba bilar!

Många menar, oavsett vad kriminologer anser, att våldet i samhället blivit, om kanske inte nödvändigtvis mer frekvent, så i alla fall råare. Och emellanåt dyker det upp debattörer som vill skylla detta på våld i film och på tv. Har de då rätt? I den här diskussionen dyker alltid argumentet att den som har ett normalt och sunt känsloliv inte blir mer våldsam av att se våld på tv, medan den som lider av någon sorts emotionella eller psykiska störningar kanske påverkas. Men det skulle då inte vara tv-våldet som i och för sig orsakar våldet, men kanske utlöser det. Allt detta är givetvis inte svårt att skriva under på.

Olle Ekstedt skriver i en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet att man visar för mycket våld i tv, och får i sin tur kritik för att han avfärdar våldet med att det inte är kul. I många filmer kan våldet vara motiverat, menar många. Om man till exempel vill fästa uppmärksamheten på våld mot kvinnor är skildringar av sådant självklart ett bra sätt att göra tittarna medvetna om vad alltför många kvinnor utsätts för.

Men jag menar att avtrubbningseffekten också måste tas i beaktande. Genom att våldet i film ständigt blir råare måste man hela tiden ta till mer våld för att få folk att reagera. Detta bidrar till att banalisera våldet, och tyvärr också till att göra våld mer accepterat.

Vad skall man då göra? Ja, jag är inte den som ropar på censur i första taget. Men jag tycker ändå att det vore önskvärt att skydda barnen mot våldet. Att klockan 20.00 i en serie som säkert många familjer ser på, visa brutalt våld är högst olämpligt. Och jag tycker att det förekommer alldeles för mycket och för rått våld i många filmer och tv-program. Men jag vill inte förbjuda. Däremot tycker jag att det är mycket märkligt att många människor vill införa förbud mot att visa sexuella handlingar i film. Och samtidigt som få öppet erkänner att de tycker om att se på porrfilm, så är det helt accepterat att säga att man tycker om att se på mycket våldsamma filmer.

Också Ekstedt tar upp det märkliga faktum att sex, som är något trevligt, betraktas som mindre rumsrent än våld. En skillnad är förstås att våld i film inte är på riktigt, medan sex oftast är det. Men jag förstår inte varför vuxna människor inte skulle ha rätt att visa sexuella handlingar på film om de så önskar. Att sedan de flesta porrfilmen är ganska tråkiga och enahanda beror ju också delvis på att genren tvingas leva nästan helt utan offentlig kritik. Om fler öppet stod upp och sa att porr är bättre än våld så tycker jag att det vore ett steg i rätt riktning.

Jag tycker att man kan dra en parallell till skillnaden mellan människors intställning till rattfylleri och fortkörning. Ingen vid sina sinnens fulla bruk står och skryter över att han åkt fast för rattfylleri. Däremot kan många socialt väletablerade familjefäder beklaga sig över att polisen tagit dem för fortkörning. Man beklagar sig alltså inte över att man var korkad nog att strunta i hastighetsbestämmelserna, utan över att polisen tog en. Givetvis är man själv helt övertygad över att ens körförmåga är så överlägsen alla andras att det inte finns någon som helst anledning att bry sig om skyltarna. Att det sedan kan finnas andra skäl till fartbegränsningar, som buller och miljöhänsyn, har man givetvis inte hellre någon förståelse för. Och att fortkörning leder till nog så många trafikolyckor som rattfylleri tror man inte på. I alla fall inte om man själv som kör så bra kör för fort...

Nu vill inte jag på något sätt försvara rattfyllerister, och inte heller anser jag att alla fortkörare bör förpassas till saltgruvorna. Människan är en ofullkomlig varelse, och alla kan göra fel. Men den som åker fast för fortkörning borde ha mer vett än att skryta om det. I annat fall borde han inte ha körkort!

Hjälp! Socialarbetare!

Jag minns fortfarande från min ungdom en teckning av DN:s lysande tecknare Poul Ströyer. Ströyer som ofta gjorde kloka inlägg i den tid då DN dominerades av sjuttiotalsvänsterns härjningar hade denna gång gjort en teckning med anledning av ett förslag från VPK (som då vågade erkänna att de var kommunister) om att satsa på fler socialarbetare i stället för poliser. Teckningen visade en kvinna som blivit överfallen och bestulen på sin handväska och som står och ropar:
- Hjälp! Socialarbetare! när tjuven springer iväg.

Varför kom jag då att tänka på denna teckning. Jo, dagens DN är full av tecken som alla pekar i samma riktning. Först möts man av en avskräckande framsidesrubrik om ett ökat antal sexbrott bland riktigt unga gärningsmän. Men innan man hunnit bläddra sig fram till denna artikel hamnar man på en debattartikel skriven av ett gäng kriminologer. Kriminologer är ju ett släkte för sig. Om man nu bortser från den allestädes närvarande G W Persson, som ju i alla fall har ett visst underhållningsvärde, så är kriminologer huvudsakligen personer som läst så mycket om brott att de blivit helt avtrubbade, personer för vilka brott blivit någonting akademiskt som man kan forma fina teorier kring, men som helt glömmer bort att se konsekvenserna för vanliga människor. Kriminologer vill gärna förklara och ursäkta brott, och tycks ha som en evig mission att visa att brottsligheten inte alls ökat. Om sedan vanliga människor som vistas ute i verkligheten ser att brottsligheten visserligen kanske inte ökat i antal brott, men blivit mycket råare och grymmare så har kriminologerna alltid bortförklaringar. En vanlig sådan som ju inte går att motbevisa är att anmälningsbenägenheten ökat. Och kriminologerna lever alltid kvar i sjuttiotalsvänsterns föreställningsvärld där ingenting är individens fel utan allt kan skyllas på samhället.

Denna gång är kriminologerna upprörda över mediernas fokusering på ungdomsbrott som leder till krav på högre straff. I stället vill man i vanlig ordning att allt skall inriktas på att minska utanförskapet. Denna vanliga klyscha betyder att vi skall avstå från att bestraffa brottslingar för att undvika att deras utanförskap ökar. Därför skall brottsbekämpningen inriktas på att ge stöd till brottslingarna. Sedan skall brotten glömmas bort, och inga registerutdrag skall följa med till framtida anställningsintervjuer.

Följaktligen skall den som straffats för ett sexualbrott i ung ålder inte hindras att få arbete inom barnomsorgen några år senare. Samma anda präglar de socialtjänstemän som DN berättar om i samband med fallet med flickan som blev våldtagen på skoltoaletten. Här förespråkar socialen stödsamtal med familjen i stället för straff.

Och längre fram i tidningen berättas om en pojke som blivit tvångsvårdad, men som fick springa ensam i motionsspåret på kvällarna. En 50-årig kvinna fick ta konsekvenserna av detta och fick sitt liv förstört genom att hon blev våldtagen av 15-åringen.

Jag förespråkar inte tiotals år i fängelse för ungdomar som begår brott. Den som studerar kriminalvården i USA ser att hårda straff inte är lösningen på allt. Och visst måste samhället eftersträva att försöka återanpassa brottslingar. Men att konsekvent bara se till brottslingarna bästa, och bortse från offren är något som är förödande. Visst kan det finnas skäl till att en 15-åring begår sexualbrott, och visst måste han få hjälp. Men att ha en kriminalpolitik där man låter många andras liv bli förstörda genom att alltid ursäkta och acceptera grova brott är helt oacceptabelt. Att tolerera att ungdomar begår brott och bortförklara dem som pojkstreck som kan glömmas bort är precis motsatsen mot vad som behövs.

Alltför ofta hör man talas om ungdomar som begått brott och som undrar varför inte samhället ingrep i tid. Rejäla konsekvenser, och en insikt om att den som missköter sig i ungdomen kommer att få problem i framtiden är det enda som hjälper. Låt kriminologerna och socialtjänstemännen möta brottsoffren i större omfattning i stället för att begrava näsorna i böcker och marxistiska pamfletter.

Vem skulle jag rösta på om jag bodde i USA?

I USA håller man som bäst på med att utse kandidater till valet i höst. Det är intressant att fundera över hur man skulle rösta om man var amerikansk medborgare. Min första impuls blir att det skulle kännas roligt om Barack Hussein Obama fick flytta in i Vita huset. Om inte annat så skulle det kännas som en frisk fläkt, och dessutom givetvis betyda väldigt mycket för alla afro-amerikaner, även om jag i och för sig inte tycker om att tänka i rastermer. Men det går ändå inte att bortse från symbolvärdet i att en representant för en folkgrupp som ännu för 46 år sedan då Barack Obama föddes inte hade samma rättigheter som de vita nu skulle få landets högsta ämbete.

Men då infinner sig givetvis också tanken om att även en representant för det historiskt sett förtryckta kvinnokönet på samma grunder skulle kunna aspirera på mitt stöd. Å andra sidan har hon ju redan bott i huset, vilket inte direkt känns som något nytt och spännande.

Men om man nu bortser från personerna, och deras eventuella symbolvärden, vad handlar det då egentligen om? Ja, Irakkriget är givetvis en viktig fråga i sammanhanget. Och även om jag inte tror att USA befinner sig i Irak av någon oegennyttig anledning (talet om att försvara demokratin kräver att landet i fråga är tillräckligt ekonomiskt intressant) så går det ju inte att förneka att det faktum att Saddam Hussein förpassats till historiens gravkammare är något positivt. Läget i Irak är förvisso inte mycket att glädjas åt, men kanhända är det ändå på väg mot något bättre. Att det sedan ljögs ganska mycket för att få opinion för kriget är ju mindre bra. Dock är jag inte säker på att ett absolut motstånd mot kriget redan från början i sig måste vara en merit, vilket Obamas anhängare anser.

Vad gäller sociala frågor, som till exempel frågan om allmän sjukförsäkring är det dock lättare att sympatisera med demokraterna. Jag har inte kunnat förmå mig till att se den obehaglige Michael Moores film om USA:s sjukvårdssystem, och jag är helt övertygad om att hans hyllningar av såväl Kuba som europeiska system inte riktigt håller för en närmare granskning, men jag tror ändå att det finns behov av ett system som förbättrar möjligheterna för fler att få en bättre sjukvård utan att behöva sätta sig i skuld i det stora landet i väster. Därmed inte sagt att jag tycker att vår svenska sjukvård direkt är något lysande exempel.

Något som dock inte talar till demokraternas fördel är inställningen till frihandel. I sin strävan efter att få stöd från arbetargrupper, men även av tradition är man motståndare till frihandel. Här står repulikanerna för en klokare politik.

Men frågor som de homosexuellas rättigheter, och allehanda konservativt religiöst tankegods som de flesta republikanska kandidater sympatiser med talar ändå för demokraterna. För att inte tala om synen på vapenkontroll. Och miljöfrågor!

Orolig blir man däremot när man ser hur den svenska sossemaffian hyllar Obama. Att sitta i samma båt som en man som Göran Greider är ju inget att eftersträva. Men amerikansk politik är inte riktigt samma sak som den svenska. Den som eftersträvar skattehöjningar i USA vill ändå inte ha tillnärmelsevis lika höga skatter som våra nya moderater accepterar.

Är bistånd bättre än raketer?

Som den trogne läsaren har märkt har den här bloggen haft ett litet juluppehåll. Men nu är klapparna öppnade, julmaten måhända inte bara ett minne utan även en del av kroppshyddan, granens barr färre för varje timme, och sakta men säkert närmar sig den dag då magistern åter står i bildningens tjänst.

Även nyårshelgen är över. Raketerna har äntligen tystnat. Förvisso sprängdes en och annan brevlåda i grannskapet, och hundarna led än mer än vi människor, men jag har förstått att det var betydligt värre på många andra håll. Nu höjs röster om att förbjuda nyårsraketer, eller i alla fall införa begränsningar. Och när man hör rapporterna om raketer som riktas mot människor, bilar och bussar som beskjuts med passagerare i så är det lätt att instämma. Också tanken på alla dessa raketers påverkan på miljön gör att man gärna instämmer i kraven. Men det är nog inte realistiskt att tro på ett förbud, vilket ju säkert också skulle leda till en svart marknad. Men kanske kunde försäljningen påbörjas först dagen innan?

Och tanken på hur mycket nytta alla dessa pengar inte hade kunnat göra i Afrika infinner sig gärna. Eller hade de det? Aftonbladet, en blaska som jag förvisso aldrig skulle drömma om att köpa, men vars nätupplaga jag understundom besöker för att orientera mig om sådant som inte seriösare tidningar tar upp, har för närvarande en mycket intressant artikelserie om biståndets misslyckanden. Nu är det förvisso sant att det förekommit en hel del mindre lyckade projekt, och att biståndet ofta används på felaktiga sätt. Utan krav på demokratisering finns det heller knappast möjlighet att uppnå några positiva resultat. Även om det finns en del positiva undantag i Afrika så är det ändå så att de afrikanska staterna till exempel drar sig för att kritisera den rasistiska galningen Robert Mugabe. Och inte ens västvärldens kritik av Mugabe är lika stark som en gång i tiden kritiken mot den likaledes rasistiske Ian Smiths regim i det som då hette Rhodesia.


Också i DN kan man få sig några tankeställare. Alltid lysande Maciej Zaremba har besökt Vietnam och reflekterar över sambandet mellan Sveriges tystnad om demokratiska brister i detta land, och vår vilja att få bra handelskontrakt med vietnameserna. Det blir mer och mer uppenbart att den utrikespolitik som vår borgerliga regering driver mest av allt syftar till att gynna den svenska exportindustrin. Nu hyser jag ju inga som helst förhoppningar om att en sosseregering skulle vara bättre. Erfarenheten visar att värnandet om exportindustrin är lika starkt, kombinerat med en revolutionsromantisk ådra där Vietnam alltid ligger nära hjärtat. Den enda ljuspunkten är i vanlig ordning Birgitta Ohlsson, som vågar stå för frihet i alla lägen (utom i Sverige där hon vill begränsa medborgarnas frihet att göra sina egna val i frågor som berör förhållandet mellan könen).

Se där några funderingar som infunnit sig under de helger som passerat. Låt mig i alla fall avsluta med att önska alla mina trogna och nytillkomna läsare en god fortsättning på det nya året!