Närkes revansch

Som den trogne läsaren måhända minns besökte magistern en gång förra året staden Örebro och tvingades där uppleva en misslyckad krock mellan Grekland och Närke. Den som inte läst detta finner det här. Efter denna upplevelse har jag försökt undvika Närke, något som jag lyckats rätt bra med utan att sänka min livskvalitet. Men till sist gick det inte längre. Av olika anledningar var jag tvungen att tillbringa några timmar i Hallsberg. Just Hallsberg har jag gjort mitt bästa för att undvika ända sedan 1986 då jag vid ett tågbyte uppsökte en pizzeria och intog en pizza, som jag tyvärr glömde bort att betala. Av fruktan för den lokala pizzamaffian undvek jag under de närmaste tio åren tåg med byte i Hallsberg, men nu torde brottet vara preskriberat.

Alltså vågar jag mig dit en kall lördag i november, full av onda aningar. Tom är dock magen varför vi vågar oss in på puben vid stationen. Sedan jag förvissat mig om att mannen bakom disken inte är samma som sålde pizzan till mig 1986 tar jag av mig solglasögonen och blickar ut över den mycket eklektiska miljön. Här finns lämningar från ett flertal kulturlager på ett sätt som aldrig skulle vara möjligt i huvudstaden, men som ger landsbygdsbefolkningen möjlighet att uppleva många olika stilar trots att de tvingas äta på samma restaurang varje dag. Maten visar sig vara fullt godkänd, inte minst för den som väntat sig Örebrokvalitet.

Stärkt av maten och en tjeckisk öl beger vi oss så ut i folkvimlet. Det visar sig vara starkast runt huset på bilden ovan som lockar och skrämmer med sin arkitektoniska brutalitet. Ännu mer spännande är den biograf som möter våra nyfikna blickar på andra sidan gatan. Den vackra skylten andas ett svunnet sextiotal och minner om magisterns avlägsna upplevelser i det uppländska biomörkret då Johnny Weissmüller kämpade med biljettvisslarna om uppmärksamheten.

Det visar sig att Hallsberg även hyser det så kallade Bergööska huset där Carl Larsson gjort väggmålningar som man dock inte så lätt får se så här års. Man kan dock se utsidan som är ritad av Ferdinand Boberg. Och för den som vandrar ännu längre hägrar Uffes lada, en butik fylld av en del saker som man behöver, och väldigt många som ingen någonsin kommer att behöva.

Men den riktiga pärlan sparar vi till dagen därpå då vi tvingas vänta några timmar. I det så kallade köpcentret, en byggnad som domineras av ICA och kedjor som Lindex och Dressman (och inte så mycket mer) finns också ett kafé, tillika inrednings- och presentbutik med det käcka namnet God Smak. Eftersom förväntningarna fortfarande är låga då vi befinner oss i närheten till Örebro går vi mest in där för att slå ihjäl tiden fram till tåget som skall föra oss österut. Men det visar sig att detta ställe nästan skulle kunna motivera en resa till Hallsberg (och definitivt att ta ett tidigare tåg vid tågbyte, eller att tillbringa några extra timmar här i stället för att fortsätta till Örebro). Här finns smörgåsar som får munnen att vattnas, och problemet är bara att välja den godaste. Här finns kaffe som både är gott och billigt. Att sedan personalen är trevlig, stolarna sköna, inredningen stilfull och butiken full av vackra saker gör inte saken sämre.

Så åk gärna till Örebro om du vill åka upp i ett vattentorn och se Statistiska Centralbyrån. Annars heter Närkes huvudstad Hallsberg. Men även i paradiset finns det en orm.I Hallsberg har ormen formen av en apostrof. Av någon anledning tycks de flesta affärsinnehavare tro att man på svenska skall ha en genitivapostrof. Här finns fullt av Nisse's, Lena's, Johansson's (av hänsyn till de inblandade och deras familjer är namnen fingerade) och liknande skrämmande skyltar som tvingar en stackars svensklärare att stärka sig med en extra öl.

Att Hallsberg även har ett kulturliv kunde vi bara ana vid vårt besök, men vid hemkomsten fann jag detta lysande exempel på Youtube: (och ett exempel på förflackning från Örebro)

Hotel California live in Hallsberg

Estnisk mald höna erövrar världen!

Årets julklapp kommer från Estland. Det är naturligtvis DVD:n med Harry Egipts samlade reklamfilmer jag talar om. Vem är Harry Egipt, kanske en och annan läsare undrar. Men det är allt färre som svävar i okunnighet om denna kulturella gigant. Nu senast har Svenska Dagbladets ledarblogg utsett Harry Egipts kanske största verk, Kanahakkliha till plats 19 på deras topplista över Youtubiana. Kanahakkliha är en helt underbar film från 1986. Den visar glada höns, lyckliga estniska töser och en obeskrivligt grotesk köttkvarn där alla delar (utom fjädrarna) av de inte längre så glada hönsen pressas ut för att sedan förpackas i sovjetfula pappersförpackningar. Kanahakkliha är nämligen det estniska ordet för hönsfärs. Det är lätt att förledas att tro att denna film är en parodi, men detta är blodigt allvar.



Förutom denna pärla finns det ett antal av Harry Egipts reklamfilmer att se på Youtube. Sällan har vi väl sett en glass ätas på ett mer utstuderat erotiskt sätt än i Egipts glassreklam.




Eller vad sägs om denna film som skall locka elever till Yrkesskola nummer 16?



En hel del av Egipts filmer är ganska utstuderat erotiska, och i det senaste numret av den estniska tidningen Eesti Ekspress kulturbilaga Areen finns en intervju med Egipt där han får frågan om inte detta orsakade problem med Sovjetcensuren. Han menar dock att vid den tid då hans filmer gjordes hade perestrojkan gått så långt att det inte längre var modernt att följa den absoluta lydnadens dogmer.

Sedan kan man ju undra varför dessa filmer egentligen gjordes. Det rådde ju oftast brist på konsumtionsvaror, och det verkar ju ganska onödigt att då lägga ner pengar på reklam. Men då skall man vara medveten om att hela norra Estland mest såg på finsk tv. Detta var den huvudsakliga informations- och inspirationskällan. Här såg man livet i väst, med såpor och reklam. Här formades den bild av det hägrande konsumtionssamhället som lockade och tjusade esterna. Naturligtvis fanns det ett behov av att visa att det även i Sovjet fanns åtråvärda varor. Det var en illusion av ett icke existerande konsumtionssamhälle som gestaltades här. Men visst kan det också infinna sig en viss sovjetnostalgi när man ser dessa filmer. Inte minst den fina filmen som handlar om att man skall sälja äpplen, kål, potatis, honung med mera till konservindustrin. Men bakgrunden är ju att de kollektiva odlingarna sällan gav speciellt mycket skörd, utan det var de privata trädgårdarna som folk la ner sin själ i. Och för att konservindustrin skulle ha något att konservera fick man locka folk att sälja sina privata skördar.



För den som vill se mer av Harry Egipt (inklusiva hans oskyldiga nakenbilder) finns hans egen sajt här. Förutom reklamfilm, nakenbilder m.m. kan man också läsa om hans eget integrationsprojekt (hittar dock denna del bara på estniska). Som bekant finns det ju en del motsättningar och främlingsskap mellan ester och ryssar i Estland (se även mitt förra blogginlägg om en bok som tar upp detta), även om dessa motsättningar överdrivs av vissa. Men i alla fall, Harry Egipt har för att dra sitt strå till stacken initierat ett projekt där elever från ryskspråkiga och estniskspråkiga skolor skall träffas och dansa tillsammans. Kanske skulle vi behöva något liknande i Sverige. Rinkebyskolan och Djursholms samskola kanske skulle kunna träffas och lära sig dansa tillsammans?

En annan bild av Tallinn

Fler och fler svenskar reser då och då till Stockholms närmaste huvudstad, Tallinn. Många åker visserligen bara på kryssning, och har då inte så många timmar på sig att se staden eftersom båten inte kan köra raka vägen, utan måste kasta i land en tross på Åland för att få sälja den eftertraktade skattefria spriten. De flesta som går i land går en sväng i gamla stan, och hamnar sedan i något köpcentrum som ser ut ungefär som hemma.

Men för den som vill veta lite mer om Tallinn har det nyligen kommit ut en intressant bok. Den heter Tallinn - sagostadens revansch och är skriven av den finlandssvenske journalisten Anders Mård. Eftersom den är finlandssvensk hittar man också en del typiska ord som kanske inte alla rikssvenskar förstår. Jag tror inte att alla vet vad kännspak (karakteristisk) och skyddsväg (övergångsställe) betyder, men det är nu inget som stör läsningen, tvärtom.

Det är en trevlig liten bok som får plats i en stor ficka till den varma rock som man definitivt bör ha på sig om man skall besöka Tallinn vintertid. Men det är inte direkt en vanlig guidebok som beskriver alla sevärdheter. Dock finns det i slutet av varje kapitel en liten adresslista över sådant som man bör se i de områden som beskrivs. Men boken bör man ha läst innan besöket, det rör sig om ganska ingående reportage.

Det faktum att Mård är gift med en ryska från Tallinn, och vid sina besök i staden bor hos sina svärföräldrar (och svärfar är en gammal sovjetisk officer!) gör att perspektivet blir ett lite annat, och något mer kritiskt. I frågan om det krigsmonument som flyttades och ledde till kravaller får vi snarast den ryska bilden. Det är alltså inte någon okritisk solskensbild av Tallinn som presenteras. Mård besöker Lasnamäe, den sovjetiska betongförorten (och möts av två källarbutiker när han stiger av bussen, en som säljer sprit och den andra som säljer gravstenar!), han följer med en frikyrkopastor som delar ut mat till utslagna ryssar i förslummade baracker och vandrar längs inhägnade kvarter där de rikaste bor. Men det är alls inte bara det negativa som kommer fram, och Mård konstaterar också att mycket är betydligt bättre än i Ryssland där han själv numera är bosatt.

Vi får också lära känna den före detta dissidenten och ministern Lagle Parek, den idylliska trähusstadsdelen Nõmme och mycket annat. Det är en mycket allsidig bild av Estland som ges, ärligt, kanske väl kritiskt ibland, men hela tiden välskrivet och mycket läsvärt. Även jag som varit ganska mycket i Tallinn lärde mig en hel del, och vill gärna rekommendera den här boken.

En kommunist är en kommunist.

Nyligen sa väljarna i Kalifornien nej till att homosexuella skulle få gifta sig, något som jag beklagade. Men skall man se det positivt så var ändå marginalen ganska liten, så nästa gång skulle det kunna bli ja. I Massachusetts har man fortfarande kvar denna rätt, så helt nattsvart är det inte i USA. Även i vårt land är saker på gång. För mig är det självklart att homosexuella skall ha samma rättigheter som andra, och de som vill gifta sig i kyrkan skall självklart få det.

Men en sak kan jag inte förstå; Vem skulle vilja bli vigd av en präst som inte anser att homosexuella bör få gifta sig? Nog måste det väl ändå vara rätt trist att prästen som viger en inte tycker att man borde vigas? Men det tycker uppenbarligen inte Lars Ohly. På klassiskt kommunistmanér, som visar att han trots att han inte längre vill kännas vid denna benämning inte avlägsnat sig så långt från den, kräver han att präster skall tvingas att viga homosexuella. För närvarande anser han visserligen att straffet för den som vägrar skall bli att man blir fråntagen vigselrätten, men snart blir det väl omskolningsläger i Norrbotten, om nu kamrat Ohly skulle få makten.

Om jag raljerar? Ja, i viss mån. Jag tror kanske inte att det är aktuellt med sådana läger, men respekten för oliktänkande har aldrig varit stor hos kamraterna i Ohlys parti. Det skulle inte förvåna mig om man, efter det maktövertagande som Gud hjälpe oss ifrån, skulle kräva att lärare som inte presenterar den rätta synen på samhället skulle fråntas sina tjänster. Låt oss därför hoppas att Mona Sahlin fortsätter att samarbeta med miljöpartiet och ser till att hålla Ohlys kamrater borta från allt vad regeringsmakt heter!

Låna inte ut den här boken till en Sverigedemokrat!

Sakari Nuottimäki är måhända inte det mest internationellt gångbara namnet. (Jämfört med min nyfödde lille släkting i Estland som heter Kahrut-Kiur i förnamn så torde dock Sakari vara ganska lätthanterligt för de flesta). Nu vill inte jag sätta mig till doms över andra människors val av namn, vare sig det gäller traditionella namn som kan bli svårhanterliga i globaliseringens tidevarv, eller förändring av sitt givna namn till någon slags låtsasengelska. Hur som helst, och jag lägger inga värderingar på det, så kallar sig Sakari för Zac O'Yeah, vilket ju är rätt catchy.

Zac-Sakari har införlivat mig i sin läsarskara med boken Guru, som var den första bok om religion som jag frivilligt läste. Nu är inte Guru någon vanlig religionsbok, utan lika mycket en reseskildring, en genre som jag uppskattar mycket, även om man mycket sällan hittar någon svensk sådan värd sitt pris. Guru är både rolig,lärorik och tankeväckande. Men det var inte den boken jag skulle skriva om.

I stället är det O'Yeahs näst senaste opus, deckaren Tandooriälgen som jag tänkte berätta om. Å nej, inte en deckare till tänker måhända den läsare som liksom jag fått mer än nog av alla dessa kriminalhistorier som pumpas ut av än den ene, än den andre som egentligen hellre skulle skriva riktiga böcker, men som har en stor hög med räkningar på skrivbordet.

Men det här är verkligen ingen dussindeckare. Den utspelar sig i staden Gautampuri, vilket är det nya namnet för Göteborg. Det är en framtidsskildring, men ingen avlägsen framtid. Klimatet i Sverige har blivit hett och tryckande på grund av miljöförstöringen, och ekonomin i Europa har bara gått utför. I stället är det en asiatisk stormakt, den Sydasiatiska unionen, med bas i Indien som tagit över det nedgångna Europa. USA finns kvar som stormakt, om än försvagat. En svensk exilregering finns i Nueva Suecia i Paraguay, men den är tandlös. Det svenska folket är också tämligen marginaliserat och förpassat till att antingen försöka göra karriär på ockupationsmaktens villkor, eller att förfalla i alkoholmissbruk i nedgångna infödingskvarter.

Är då detta bara en skämtsam bild av framtiden? Jag tänker på en av mina kollegor på skolan som säger sig ha legat vaken om natten vid tanken på hur många civilingenjörer Indien utbildar varje år och hur dessa har stora kunskaper om vad som efterfrågas i västvärlden. Och nu är indierna på väg till månen också...

Boken är precis som baksidestexten anger "En av de mest originella deckare som skrivits på svenska", men det gör inte att jag är alltigenom positiv. Visserligen skriver O'Yeah bitvis så bra att man vill utropa hans efternamn, se bara denna beskrivning av ett morgontidigt Gautampuri:

"Himlen hade tömts på regn för natten. Moskiter svävade i hungriga matköer över Masthuggsterrassen. Han observerade en tunn ångslöja i luften. Om det inte vore för några uteliggare som kokade chai hade det varit omöjligt att avgöra om ångorna var det grå ljuset före gryningen eller bara var en reflexion av det närmaste ozonhålet i den vanliga smoggen. Men det var morgonen som kom klättrandes över djungeln i öster. Snart skulle solen kliva ut i läderstövlar och med sina knytnävar av ljus dräpa natten som belägrat gator och kajer, piska liv i väggarna till Gautampuris skyskrapor, suga ut dimmorna med sin törstiga tunga, få staden att skina som rumpan på en nypryglad masochist."

Det är alltså en ganska brutal bild av staden som ges, och likaså är intrigen mycket våldsam och hårdkokt. Det hela är dock skildrat med en stor portion humor av det svartare slaget, och invävt i det hela finns stora kunskaper om såväl indisk religion som samhällsförhållanden. Men det blir lite för mycket. Dels blir det lite väl mycket gottande i obehagliga detaljer, till exempel om hur polisen undanröjer bevismaterial genom att i tron att det rör sig om en annan typ av kött inmundigar det tandoorimarinerade mordoffret, och liknande frosseri i blod och obehagligheter som säkert uppskattas av splatterälskare, men blir lite väl magstarkt för undertecknad. Sedan drabbas jag som vanligt av mitt ointresse för deckarintriger, och när det mal på om alla cyniska snutar tröttnar jag och letar efter passager som den jag citerade ovan.

Så betyget blir, trots den stora dosen originalitet, tre och en halv tandoorimarinerade älgar. Men jag är säker på att jag skall läsa O'Yeahs biografi om Gandhi, som nyligen utkommit.

Och en sak till: Skildringen av det nedgångna Gautampuri ligger väldigt nära den världsbild som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och deras likasinnade förmedlar om ett framtida Sverige där svenskarna blivit en nedgången underklass uppblandad med blatteblod medan invandrarna tagit över. Den svenska kulturen har här blivit en patetisk lämning som högtidlighålls under intagande av stora mängder alkohol av nostalgiska losers. Nu tror jag inte för ett ögonblick att Zac skulle ha några sympatier för Sd, men visst kan man läsa boken på ett sådant sätt. Detta är i och för sig ingen kritik, men låna inte ut boken till personer med sådana sympatier!