Underjordiska österlänningar, Leninpristagare och skolvardag (i alla fall på torsdag)

Under veckan har jag gjort det mesta andra utom att vara i skolan. Alltså var det med en känsla av nyhetens behag jag igår vandrade uppför backarna mot skolans trygga famn. Och eleverna var lugna och arbetsvilliga efter att ha tränat aerodynamik (vikt pappersplan) och lekt av alla sina leklustar hos en stackars vikarie.

Liksom vid andra tillfällen då jag inte orkat förbereda mig så mycket så gick vi igenom lite grammatik, något som man skulle kunna tro att eleverna inte direkt skulle jubla över. Ja, i ärlighetens namn var det väl ingen samstämmig jubelkör som steg mot betongtaket, men faktum är att det är många sådana elever som inte annars är så förtjusta i svenska som tycker om grammatiken med dess logik och nästan matematiska system. Och för att få dem som tycker att grammatik är krångligt att inse att den svenska är ganska simpel skrev jag upp ett estniskt ord, böjt i alla fjorton kasus på tavlan.

Vad har jag då gjort under resten av veckan, undrar kanske någon. Jo, i onsdags har jag haft nöjet att sitta på en exklusiv föreläsning för fyra personer med den färske Leninpristagaren! I tisdags fick jag sitta ensam i ett litet rum med fem kvinnliga rektorer, och i måndags tillbringade jag hela dagen i underjorden med armenier, assyrier (och kanske en och annan syrian, fast jag fortfarande inte förstår skillnaden), pontiska greker, någon sur turk och diverse andra blandade personer, varav en var en modig riksdagsman.

Men just nu måste jag ta mig till gymmet, emedan människor i min ålder måste ägna sig åt sådant om inte kroppen skall hamna i förfall, och sedan skall jag på utvecklingssamtal med mina tonårstvillingar. Så titta gärna in på den här adressen igen för mer avslöjanden om ovanstående och andra spännande tilldragelser.

I väntan på detta kan ni här avnjuta en bra låt med Tomas Andersson Wij om ett av de exotiska landskap som finns i vårt avlånga, inte så långt norrut från de uppländska nejderna, och dit jag emellanåt funderar på att åka. Men så kommer jag att tänka på det belgiska ölet, den omväxlande maten, alla vackra städer som finns nere på kontinenten. Och så jämför jag med pizzerior och gatukök, ica och coop, ABF och Hyresgästföreningen. Och då går resan söderut i alla fall. Men en dag kanske...

Skrämmande upplevelser i bowlinghall

I går var magistern och bowlade tillsammans med tonårstvillingarna. Det är bra att göra saker tillsammans, och att hålla tvillingarna (och magistern) borta från datorn ett tag. Bowlinghallar är ganska intressanta fenomen, med sin skumma lukt att fotsvettiga bowlingskor där tidigare användare lämnat sina luktspår, med den amerikanska sextiotalsestetiken i bowlingbanorna, de ofta ölmagade övre medelåldringarna i illasittande t-shirts som dag efter dag rullar sina klot och fyller på ölmagarna mellan varven.

När man missar sina käglor, vilket händer rätt ofta, kommer det ner en slags grej (mitt ordförråd på detta område är tyvärr begränsat) och sopar bort dem (ja, den kommer ner även om man slår ner sina käglor, fast då gör den ingen nytta). På denna grej finns det ofta reklam, eftersom även bowlinghallar måste dra in pengar. I den bowlinghall vi besökte igår stod det www.impotenslinjen.com på grejen på vår bana. Nu är det förvisso möjligt att impotensen är utbredd bland de ölmagade, men är det verkligen så lyckat att påminna dem om detta mellan varje slag? Och vi som ännu inte drabbats, är det verkligen så lyckat att få oss att grubbla över vilket öde som kan vänta med tilltagande ålder? Att mellan varje slag bli påmind om att impotensen väntar, eller att bli påmind om de senaste motgångarna i sängkammaren, är ju inte direkt positivt för resultatet. Allt djupare och djupare försjunken i grubblerier gör man bara sämre och sämre ifrån sig.

Nej, helt andra resultat uppnådde jag i en annan bowlinghall. Där var grejen försedd med reklam för Vänsterpartiet (de där som inte vill kallas kommunister längre). Med tilltagande aggessivitet, med bilden av Ohly och hans kamrater framför sig blev man mer och mer taggad och resultaten blev bara bättre och bättre. Fast till sist behövde man en öl för att lugna ner sig så det kanske inte var så bra för ölmagarna...

Låt mig avsluta med lite musik som inte har något med bowlinghallar att göra (förutom att den heter Collide, vilket ju är vad klotet i alla fall borde göra med käglorna, åtminstone om man inte är försjunken i grubblerier). Men Howie Day är en utmärkt sångare. Trevlig fredagskväll!

Hyr en behå!

Att det svenska språket mer och mer skjuts i bakgrunden har väl inte undgått någon. I melodifestivalens final var det ju bara två bidrag som sjöngs på svenska. Själv håller jag på principen att aldrig rösta på något bidrag som är på engelska (grekiska och spanska går dock bra, eftersom de inte är något hot) så det blev Snälla, snälla och den snälla flickan som kom sist som fick mina röster. Jag vill gärna passa på att påminna om Estlands utmärkta låt, på estniska, inför finalen i Moskva.

Men värre än att bara använda engelska är ju när man skall blanda. En viss snabbmatskedja, känd för sina trista burgare och svampiga pommes genomförde nyligen en rätt rolig reklamkampanj där man blandade språken och låtsades (?) vilja kommunicera med föräldrar men inte låta barnen förstå att deras mat i själva verket kunde vara nyttig (påstår de i alla fall).

Mindre lyckat är det när man i Stockholms tunnelbana infört tvåspråkiga högtalarutrop. Och det andra språket är alls inte något av våra nationella minoritetsspråk (samiska, jiddisch, romani, finska eller meänkieli) utan av någon outgrundlig anledning engelska. När blev det officiellt språk? En protest finns att läsa här. Dessutom är högtalarutropen bara fåniga. Vem förstår inte; Nästa Medborgarplatsen, utan måste höra Next stop Medborgarplatsen för att förstå att man borde gå av om man skall till Medborgarplatsen? Jag menar, är det den intellektuella nivån vi vill ha på våra turister? Skall det vara någon mening med det borde namnen översättas: Här en liten lista med förslag på översättningar som ni kan roa er med att försöka översätta tillbaka:
Oh that plane,
Pussy yes,
Gruel village,
Mountain hammering,
Daddy's town,
Nude rose,
Healthy village mountain,
Advice house,
Coffin,
Smarted ant,
Old man's meadow.



Men blandningarna breder ut sig mer och mer, och ibland blir de ganska lustiga. Den här bilen (klicka på bilden för större format) kör omkring i södra Uppland och hyr tydligen ut behåar. Dock tycks man också dryga ut inkomsterna med att hyra ut verktyg, och jag vet inte om jag törs fundera över vilken sorts verktyg som passar att hyras ut tillsammans med behåar. Den tredje inkomstkällan, Kraftbåtsuthyrning (som fick stå på englishka) har jag svårt att para ihop med behåarna. Men kanske är det tänkt att man skall ikläda sig sin nyhyrda behå och glida omkring på Fyrisån i sin hyrda Powerbåt.

Sovjetambassaden kräver stopp för Tingeling!

En gång i tiden stod jag utanför den sovjetiska ambassaden på Gjörwellsgatan i Stockholm och krävde att Sovjet skulle lämna Estland. Sedan förändrades världen och det sovjetiska imperiet där oppositionen hamnade på mentalsjukhus gick under. Ryssland blev ett fritt land med yttrandefrihet, och Estland fick gå sin egen väg. I Estland lever yttrandefriheten kvar och människor får säga vad de vill. I Ryssland har det tyvärr gått åt andra hållet.

Men inte nog med att de ryska makthavarna kväver friheten i Ryssland, nu vill man också tala om vad vi svenskar skall få tycka om deras stora välde. En oförarglig parodi på en del företeelser i Ryssland i samband med den heliga svenska melodifestivalen får den ryska ambassaden att visa att deras ideal ligger farligt nära de gamla sovjetiska. Den ryska pressattachén Kargapolov föreslår, i gammal god sovjetisk anda, att männen bakom sketchen borde placeras på mentalsjukhus.

Här möter vi samma anda som bland de muslimer som krävde att vi skulle förbjuda Muhammedteckningarna. Man anser sig ha monopol på sanningen, och alla bilder som skiljer sig från denna måste bort. Nu kan man givetvis tycka att skämten om Ryssland i parodin var dåliga och mindre roliga, men det är definitivt inte ambassadens sak att tala om vad vi skall visa i vår teve. Om det är någon som bidrar till en negativ Rysslandsbild i Sverige så är det Kargapolov och hans Sovjetpolare.

All heder åt sossarnas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin som reagerar på dessa kränkningar från rysshåll, och kräver en protest från UD. Det känns ovant att berömma en sosse, men den här gången är det verkligen välförtjänt. Nu är inte Urban Ahlin vem som helst, utan mannen som lyckats få politiska fångar i Vitryssland frigivna. Han borde ha goda chanser att bli utrikesminister om, vilket Gud förbjude, Mona Sahlin tar makten. Tanken att ha Sahlin som statsminister är dock så motbjudande att den inte uppvägs av att den kloke Ahlin då skulle kunna ha hand om UD.

Fast frågan är ju om Sahlins kompis Ohlyckan skulle kunna acceptera Ahlin. Ohlys parti är ju mån om att behålla sina goda relationer med de forna kamraterna i öst, och skulle kanske kräva att få en mer ryssvänlig utrikesminister. Fast med de senaste opinionssiffrorna i ryggen så finns det ju mer och mer hopp om att Mona aldrig tar makten...

Nakenchock med säckpipa

>

I Belgien kan man göra mycket. Till exempel kan man lyssna på säckpipa med nittio nakna belgare och belgiskor. Det kan man knappast göra i Sverige. Inte ens med nittio nakna svenskar och svenskor.

Saken är den att man i Belgien, liksom i Holland, Tyskland och Österrike inte lider av samma överdrivna prydhet som tagit makten över det svenska folket. Därför behöver man inte dela upp sig på herr- och damavdelningar när man skall bada bastu, och givetvis har man inte baddräkt på sig i bastun eller när man svalkar sig i poolen efteråt. (Är inte detta hysteriska uppdelande av omklädningsrum ett slags förlegad heteronormalitet? Homosexuella får ju byta om i gemensamma omklädningsrum eftersom alla förutsätts vara heterosexuella. Detta borde anmälas till någon ombudsperson) (och att ha badkläder i en bastu är ju fullständigt sjukt och borde förbjudas i lag!) Dessutom har man ypperliga badanläggningar med många olika bastur och pooler.

Till exempel besökte vi i förra veckan ett ställe som heter t’Mineraal och ligger strax utanför det lilla samhället Rijmenam nära Mechelen, inte alls långt från Bryssel. Dit tar man sig enkelt med buss från Bryssels flygplats, eller från Mechelen. Eftersom vi skulle flyga tillbaka till kung Bores land med kvällsplanet tog vi med oss vårt pick och pack och låste in det i flygplatsens förvaringsboxar, och tog sedan bussen till Rijmenam. Den mycket vänlige busschauffören som inte var så bra på vare sig engelska eller franska bad några ungdomar som steg på strax innan vi skulle gå av att tolka vägbeskrivningen, och ritade dessutom en karta åt oss. Det är bra att ha en karta i Belgien eftersom belgare är väldigt bra på att sätta upp mer eller mindre obegripliga skyltar (som den på bilden ovan ) eller också att sätta begripliga skyltar på helt oväntade och väldigt svårupptäckta platser.

Med hjälp av kartan fann vi så byggnaden på bilden, som ju ser ut som vilken småindustri som helst. Men det som produceras bakom denna enkla fasad är något så svårfångat som välmående. Den som går in genom dörren tyngd av stress och bekymmer kommer ut några timmar senare med ett saligt leende på läpparna, i ett saligt tillstånd av total njutning. Det är kombinationen av avslappnande bastubad, en behaglig miljö, fantastisk belgisk öl, en underbar portion sallad med varm getost som bidrar till ett nirvanaliknande tillstånd som ger kraft att ta itu med vardagen igen.

Här inne finns sex olika bastur med olika karaktär och temperatur. Några är torra, andra fuktiga, några är heta, andra svalare. Dessutom finns bubbelpooler, en 32-gradig utomhusbassäng och en svalare inomhus, en trädgård där man kan sola hela kroppen om det är tillräckligt varmt, vilrum, en restaurang där framför allt salladerna och ölen lockar (tung mat passar inte till bastubad). Baddräkter är bannlysta, men badrock är obligatoriskt i restaurang och vilrum.

Missa inte heller ”opgieting”. Det är den ceremoni då badmästaren kommer in och häller vatten på de heta stenarna i bastun, vatten som är parfymerat med olika dofter som påverkar en på olika vis. Ofta håller han en liten föreläsning om hur olika dofter verkar. När han hällt på går han så runt och viftar frenetiskt med sin våta handduk så att den heta luften når alla närvarande. Efter en paus då den som fått nog kan lämna bastun upprepas det så några gånger, ibland med en paus då man får gå ut och svalka sig. Ofta skickar han också runt is eller apelsinklyftor för att återställa temperatur- och vätskebalansen. Efter denna procedur känner man sig helt underbart mör och behaglig!

I Tyskland är detta än vanligare, och man har oftast Aufguss, som det heter där, minst varje timme. I Belgien är det inte lika vanligt, och t ex på t’Mineraal hade man det bara tre gånger under söndagen då vi var där. Därför gäller det att vara ute i god tid för att få en plats. Men är man ovan bör man hålla sig på de nedre bänkarna. Viktigt är att alltid ha en handduk att sitta på, och även fötterna skall vara på handduken, annars får man en tillsägelse. Och är man extremt pryd finns det inget som hindrar att man har en handduk runt kroppen, men man väcker ju mindre uppmärksamhet om man är naken i detta sammanhang. Här finns alla åldrar, dock mera sällan tonåringar för vilka nakenheten kan vara känslig. Men från 20+ upp till 80+ är alla lika vanligt förekommande.

Men hur sjutton kom det där med säckpipan in i bilden? Jo, det var vid vårt förra besök i Belgien, i december då vi besökte en annan, kanske lika bra badanläggning som hette Hezemeer där man hade skotska temaveckor. Hezemeers opgietsauna var gigantisk, och jag räknade till inte mindre än nittio personer där inne. Här gjorde man opgietingen till en riktig show, med två karlar i någon slags kiltliknande höftkläder som med en imponerande koreografi till inspelad säckpipemusik spred den underbara värmen till alla nittio lyckliga män och kvinnor.

Nu har jag hört att det lär finnas ett ställe i vårt avlånga rike där liknande saker föregår, men det är i en stad som förefaller så avlägsen att det verkar enklare att åka till Bryssel. Staden heter Örnsköldsvik, och kanske åker magistern dit någon gång för att besöka Paradisbadet. Men för alla som har vägarna förbi Belgien, Holland, Österrike eller Tyskland finns det hundratals underbara adresser att upptäcka där ljuvlig njutning väntar. Fördelen med just Belgien är att maten och ölen är överlägsen de andra ländernas.

Den som har frågor får gärna skriva direkt till magistern på adressen kartulikoor@hotmail.com eller fråga i kommentarfältet.

Elyseiska fält i Paris och Bryssel.

En fredag i tevesoffan med Så ska det låta är ju inte det sämsta, om det inte blir varje fredag. Dagens avsnitt var riktigt bra, trots katastrofen Marie Picasso (hur kunde hon vinna Idol? Hon saknar utstrålning, sångröst, talang. Amanda Jensen är ju från en annan planet jämfört med Picasso. Bara det att man tar sig artistnamnet Marie Picasso är ju en smärre katastrof). Claes Malmberg var lysande, Lasse Holm riktigt bra och Sveriges förmodligen vackraste kvinna Jessica Andersson sjunger nästan lika bra som hon är snygg.

Men förra helgen var magistern på äventyr i Belgien (igen!). När man kommer upp i 48-årsåldern måste man bestämma sig för om man skall sjunka ner i tv-träsket och aldrig ta sig upp, eller om man vill se allt det fantastiska som finns i världen på riktigt. Så en dryg vecka efter vandringarna på Champs Elysées i Paris befann jag och min käresta oss nu i det gamla växthuset i botaniska trädgården i Bryssel som nu blivit konsertlokal och lyssnade på en grupp som märkligt nog hette Elysian Fields. Naturligtvis hade vi aldrig hört talas om denna grupp förut, men hoppas göra det igen. De kommer från New York och vi hörde en del låtar på internet innan, och blev alls inte avskräckta. Men konserten var helt fantastisk, och musiken svår att ge någon riktig etikett. Lyssna gärna på den här inspelningen som är gjord i Geneve några dagar tidigare.

Till skillnad från denna låt så var det mest hon, Jennifer Charles, som sjöng annars, och hennes röst var mycket suggestiv och förförisk, liksom hela hennes uppenbarelse. Det framgår dock inte riktigt på filmen som dock är bättre än de andra filmerna med gruppen på Youtube. Hela stämningen på konserten var närmast magisk, och med en god belgisk öl i handen blir ju allting ännu bättre.

Lyssna gärna på fler låtar med gruppen på Myspace. Som ni får höra då är låtarna ganska varierande och intressanta. Men hur mycket ni än lyssnar, eller ser på youtube kommer ni aldrig att komma i närheten av stämningen på konserten.

Mutad magister myser mellan massor av muntra medelklasslärare i marsmörker

Häromkvällen hamnade magistern på bio. Men det var inte vilken bio som helst. Här fanns inga mobilpratande, popcornkastande småligister från förorten. Inte heller några medelåldringar utan uppfostran som kommenterade filmen, rapade och utsöndrade tvivelaktiga odörer. Nej, här bestod publiken enbart av lärare! En hel salong full av samhällets stöttepelare! Trots att det rörde sig om en av huvudstadens största biosalonger hördes knappt ett knyst annat än lite prassel från de gott-och-blandat påsar som vi hade fått. Och ingen hade keps på sig!

Nu finns det ju även andra sätt att slippa biosabotörerna. I Uppsala kan man gå på Fyrisbiografen, i Stockholm på Zita eller Sture för att umgås med en mer kulturellt högtstående publik, men vill man se filmer som "Män som hatar kvinnor" får man vackert stå ut med kreti och pleti. Om man inte låter sig bjudas av ett läromedelsförlag förstås. För att inte Konsumentverket skall drabba mig, vars mutmottagning dock är ganska blygsam jämfört med Blondinbella, med sin vrede kan jag inte nämna förlagets namn, men det står en av våra största mediekoncerner nära. Vi lärare är ju annars inte så bortskämda med mutor (även om det ryktas om att en del föräldrar med bakgrund i länder där betyg ofta låter sig köpas emellanåt erbjuder några tusingar för ett mvg) så en påse gott och blandat, en halvliter cola och en biokväll i kultiverat sällskap är givetvis lockande.

Och filmen då? Ja, själv hade jag ju inte läst någon av Stieg Larssons böcker (det känns ju lite snobbigt att inte läsa dem eftersom alla andra har gjort det, men varför vara som alla andra) så jag kan inte jämföra med boken. Men visst var filmen spännande och precis som framgått i pressen var Noomi Rapace helt lysande i sin roll. Även Sven-Bertil Taube var som klippt och skuren som den distingerade rikemannen på sitt slott. Och Michael Nyqvist (född 1960 som andra betydande namn som Hugh Grant, Antonio Banderas, Sean Penn och Magister Nyman) gjorde också ett mycket bra porträtt av Michael Blomkvist. Ibland kanske det blev lite segt med letande i tidningsarkiv och fotoalbum, men på det hela taget kan filmen rekommenderas. Speciellt om man får chansen att se den i en salong fylld med den yrkeskår som bär upp framtiden på sina axlar!

Och vi har en vinnare!

Samtidigt som det svenska melodifestivalsspektaklet rullar på med märkliga regler som går ut på att få så många som möjligt att ringa och rösta (vilket jag kan köpa så länge radiohjälpen får pengar, men inte annars) och låtar som i bästa fall (Snälla, snälla) är hyfsade, men i de allra flesta fall trista och meningslösa, och dessutom oftast på engelska, det minst originella språk man kan använda (nu har den här meningen spårat ur totalt, och jag kan ju inte sätta punkt nu eftersom det där som är utanför parentesen bara är bisatser och sådana kan ju inte gärna överleva på egen hand så ni får stå ut en stund till) så har mitt andra hemland (fast jag aldrig bott där) (men jag har estniskt pass också)(och jag borde få sparken som svensklärare med en mening som denna, men att radera är fegt), Estland lyckats utse en vinnare, en vinnare som borde gå långt.

Det är sångerskan och violinisten Sandra Nurmsalu som med gruppen Urban Symphony vann den estniska finalen med låten Rändajad (Vandrarna). Förutom att den är vacker, lite annorlunda och innehåller mitt absoluta favoritinstrument cello så har man modet att komma med ett bidrag på estniska. Nu gäller det ju att man inte gör som Lena Ph gjorde när hon sjöng på englishka när det blev den internationella finalen (det gjorde ont för mig som röstat på henne). Njut av låten!



En fri översättning av texten:

I ökenhettan flyger sanden
som iskall snö
natten kommer snart att bre ut sina vingar
vandrarna kommer att följas av vinden

Det är vägen, de vandrar så från dag till dag
Det är vägen, de vandrar från en tid till en annan
Det är vägen som sträcker sig som en osynlig stig
Den väntar framför dem om de vågar ta risken

Den följer blott de frusna själarna
Månljuset gör skuggor av dem
Som en solstråle kommer morgonljuset
tillbaka med värme

På jakt efter skönhet i Frankrike

Dagen har ägnats åt busskörning, denna gång för sista gången i min tio år gamla och slitna uniform från det stora bussbolaget. Nästa gång blir det fräscha kläder, skjortor med axelklaffar från det bolag som tagit över trafiken. I år är det tjugo år sedan jag började köra buss på helgerna, och tjugo år sedan jag började på den skola där jag fortfarande kämpar vidare (och trivs). Tjugo år sedan min äldste son föddes och tjugo år sedan jag och min kära hustru avgav våra äktenskapslöften i den lilla elvahundratalskyrkan på slätten. Det är också tjugo år sedan Berlinmuren föll och drömmen om Sovjetkommunismens fall kunde börja bli verklighet. Men mer om detta en annan dag (eller natt).

För övrigt kan noteras att även lillasystern börjat blogga. Jag hälsar henne välkommen hit till den märkliga spännande bloggvärlden där jag nu tillbringat drygt två år av mitt liv.

Större delen av veckan har ägnats åt franska äventyr. Med tonårstvillingarna i följe for den sportlovande magistern till Paris för några dagars intagande av nya impulser och intryck. Hustrun som inte har sportlov fick vackert stanna hemma, men smet så småningom till Bryssel i tjänsten. Hennes frånvaro gav oss tillfälle att besöka Louvren, ett museum hon gör sitt bästa för att undvika. Detta är dock föga originellt läser jag i Lonely Planet-guiden som påstår att det förmodligen är "the most actively avoided museum in the world". Men visst är det förståeligt att många väljer att undvika stället, inte minst eftersom det är så gigantiskt. Och av dem som går dit så tycks en väldigt stor andel följa den mer eller mindre snitslade banan till Mona Lisa, med en och annan pliktskyldig titt på något i guideboken omnämnt verk utmed vägen. Så vad gör då vi? Jo, naturligtvis följer vi med några små avvikelser snitslarna och pöbeln och ställer oss och glor. Själv har jag varit där tidigare och jag vill minnas att hennes leende då var både gåtfullare och gladare. Nu ser hon mest trött ut, men jag klandrar henne inte, jag har full förståelse för att hennes entusiasm avtagit.

Efter pliktvisiten hos La Gioconda vill jag visa barnen min favorit, Hieronymus Bosch, eller Jerome van Aken, men det visar sig att det bara finns ett enda verk av denne surrealistiske pionjär, och det är inget av hans främsta. Däremot finns jämte honom ett spännande verk av Pieter Huys som är klart inspirerat av Bosch (klicka på bilderna i länkarna för att se dem i större format). Sedan är det bara en halvtimme kvar till stängningsdags vilket innebär att personalen gör sitt bästa för att fösa turisthjordarna mot utgången så att de skall kunna gå hem, helst före stängningsdags.

Men helt klart är att bästa tiden att besöka Louvren är på onsdags- eller fredagskvällarna när det är öppet till 22 (nåja, vid 21.20 ungefär börjar personalen tycka att det är dags att dra) och inte alls lika många människor som på dagen, och dessutom ett slags avslappnad kvällskulturtrivselstämning där en något större andel tycks ha ett visst kulturintresse och inte bara vara pliktskyldiga guideboksavprickare.

Den av Paris invånare som jag helst skulle ha träffat höll sig dock undan. Vem jag tänker på? En ledtråd: liksom mina föräldrar flydde undan kommunismen i Estland flydde också hennes undan kommunister, nämligen undan Röda Brigadernas hot i Italien. Som sjuåring kom hon till Frankrike och har väl sedan klarat sig rätt hyfsat. Även hennes man är son till flyktingar undan kommunismen, denna gång från Ungern. Så vi skulle ha en del gemensamt att tala om om jag skulle få tillfälle att träffa Carla Bruni-Sarkozy. Förutom att hon är vacker som en fransk vårdag (och till skillnad från Filippa Reinfeldt även förekommer på nakenbilder (dvs utanför Fredriks privata album)) så sjunger hon ju helt underbart. Så eftersom jag inte fick träffa henne så får vi väl njuta av denna vackra sång (observera, det är helt ofarligt även för moraltanter, hon är väl påklädd) :