Estnisk ångbastu ger klädångest och svenska badvakter studerar Bratwurst.

För en tid sedan skrev jag om ett besök i Rakvere, en stad som på många sätt kan sägas symbolisera det nya Estland, fullt av energi och framåtanda. En av stadens senaste sevärdheter är det nya Aqua Spa, som ligger i en ganska trevlig byggnad med ett mycket centralt läge. I Estland har det på senare år blivit väldigt populärt att bygga spahotell, med främsta målgrupp den del av det finska broderfolket som tycker att det finns annat som är intressantare än den billiga estniska bag-in-box-vodkan.






Först på plan var Pärnu i södra Estland som har en lång tradition. Redan på Sovjettiden for finnnarna dit för att ta del av kurbad, och sedan har det blivit allt mer populärt. Där finns också landets bästa äventyrsbad, Tervise Paradiis (hälsans paradis)(som stavas så och inte som Svenska Dagbladet stavar det i sin i och för sig trevliga, men onödigt slarviga artikel om Pärnu). Även i Tallinn med omnejd, liksom på Ösel har spana vuxit upp som svampar ur jorden.



Aqua spa i Rakvere är inte på något sätt unikt, men det är trevligt att kombinera med att se andra sevärdheter i Rakvere. Man har en restaurang med god, men kanske lite onödigt tillkrånglad, och efter estniska förhållanden inte så prisvärd meny. Det finns en simhall där man skulle kunna simma fram och tillbaka om det inte var så fruktansvärt tråkigt att göra det (men alla tycker ju inte det). Det finns lite olika bassänger, varav en liten utomhus där det dock var obehagligt hagligt den majdag vi var där. En bassäng har en ström som man kan simma runt i ett tag, men inte heller det är så kul i längden. Så mycket till äventyrsbad är det alltså inte, så vill man ha det bör man åka till Pärnu (som kanske slår de flesta svenska äventyrsbad).





Attraktionen på Aqua Spa är bastuavdelningen. Här finns ett antal olika bastur med olika temperatur och fuktighet. Avdelningen är mycket smakfullt gjord med dekorativa mosaikväggar. Dock är det lite si och så med bastuna. Ångbastun har mest ånga för den som står upp, längre ner är det inte så mycket att hurra för. Några bastur är alldeles för kalla för att vara njutbara.

Nu är det ju så med bastu att det finns en viktig, ja helt basal grundprincip för bastubad. Den är att bastubad inte går att förena med bärande av klädesplagg. Syftet med bastubad är nämligen att svettas och att öppna upp kroppens porer. Detta låter sig självklart inte göra om man har på sig badbyxor eller andra plagg. I Sverige löser man oftast nakenhetsproblematiken i bastur med att ha en bastu för herrar och en för damer. Då kan man vara naken utan att någon av det motsatta könet råkar få syn på ens ädlare delar, något som tydligen är väldigt känsligt för många. Det blir dock kostsamt om man vill ha många olika bastur. Dessutom kan man inte umgås med personer av det motsatta könet i bastun.



Dock har det visat sig att det blir allt vanligare att speciellt unga människor även i könsuppdelade bastur envisas med att ha kläder på sig. Detta tas upp till diskussion i en intressant artikelserie i Svenska Dagbladet. Där diskuteras olika skäl till varför man till exempel har så svårt för att acceptera att kvinnor badar utan bikiniöverdel. Ett skäl som man missat men som jag tror spelar in är "de elaka kapitalisterna"! Eftersom trenden på sjuttiotalet gick mot att topless blev helt accepterat, och att även bikinibyxorna började bli så små att många tyckte att man lika gärna kunde vara utan. Inför visionen om en framtid där badklädestillverkarna skulle gå samma öde till mötes som de som framställde räknestickor, diabildsprojektorer och telefonnummerskivor insåg modebranschen att det måste vara påklätt som gäller i badsammanhang.

Sådan är kapitalismen, och det är ju inget fel med det, men vi måste vara medvetna om att vi är styrda. Visst kan muslimerna ha sitt finger med i spelet, men deras roll är nog underordnad. Glöm inte att den kristna högern i USA (som visserligen inte tycker om muslimer) är besatt av ett hat mot nakenhet som en symbol för allt elände.


I Tyskland, Belgien och Holland samt en del andra mer civiliserade länder är det däremot helt naturligt att män och kvinnor kan bada bastu tillsammans utan att klä på sig bisarra klädesplagg. Detta möjliggör byggandet av stora bastuanläggningar med ett flertal olika typer av bastur, något man alltså försöker kopiera i Estland men på grund av att den estniska prydheten påminner om den svenska blir resultatet mindre lyckat.

En märklig historia berättas i Svd-artikeln om hur svensk badpersonal besökte bastur i Tyskland, och då personalen var av olika kön och följaktligen kände panik inför tanken att behöva se varandra nakna fick de i stället dela upp sig könsvis och besöka olika badanläggningar. På så vis fick de endast se nakna tyskar (och kunde måhända låtsas att de såg Bratwurst och inte penisar).

Men visst kan man åka till Estland för att gå på spa, speciellt om man vill ta del av diverse behandlingar, inte minst för att prisnivån är rimlig. Men vill man njuta av fantastiska bastuanläggningar är det andra länder som gäller. Några tips här .

Till sist lite musik med det klassiska estniska punkbandet Vennaskond. Här en av deras mest melodiska låtar, klassikern Pille-Riin i en inspelning från 1994:

Musik för semestern

Solen skiner, och efter att ha betalat en packe räkningar känns det inte kul att sitta kvar vid datorn. Nej, ut i solen och njut! Snart kommer säkert någon regnig dag då det finns tid att blogga. Men avnjut gärna den här låten först.

Utan vanlig franska i Paris eller Riskaka som Pariskaka

Nej, jag tänker inte skriva det vanliga gnället om hur stackars svenska turister känner sig illa behandlade när de kommer till Frankrike och försöker tala engelska. Svenska turister har nämligen ofta fått för sig att engelska är ett språk som alla i hela världen talar. Alltså behöver man aldrig anstränga sig och försöka lära sig några fraser på det språk som talas i det land man åker till. Ännu mindre finns det någon anledning att ta med sig en parlör och försöka slå upp några nyttiga fraser. Nej, babbla på med engelska och förstår inte lokalbefolkningen så beror det på att de är oförskämda obildade idioter!



Nej, dagens ämne är inte hur man klarar sig i Paris om man inte talar franska, utan hur man klarar sig i Paris om man inte äter franska, i alla fall inte vanlig sådan. Saken är nämligen den att min son är glutenintolerant, något som inte är ett stort problem i vardagen eftersom medvetenheten om denna intolerans är så stor i Sverige, och utbudet av produkter också är stadigt växande. Besvärligare kan det dock bli när man skall ut och resa, i alla fall i en del länder. I vissa länder, som Italien, Finland och Irland är glutenintolerans väldigt vanligt och välkänt. Sämre är det i andra länder, bland annat Frankrike. Fransmännen har dessutom ovanan att använda sig av mjöl, ströbröd och liknande i mycket stor utsträckning. Visst kan man leva på riskakor, men kul är det inte.



Men till skillnad från vad man skulle kunna tro så var de franska kypare vi träffade på när vi var där i vintras väldigt vänliga. Vi hade med oss ett översättningskort från Celiakiförbundet där det förklarades vad glutenintolerans var, och det tog till exempel en servitör med sig in i köket, var borta fem minuter, och satte sig sedan vid vårt bord och gick igenom menyn och visade vad han kunde äta och vad som inte gick.


Men nu till höjdpunkten för alla glutenintoleranta som skall besöka Paris! Det finns nämligen en helt glutenfri restaurang i Paris sedan oktober förra året. Den ligger på rue Lepic, en gata som går uppför Montmartre-kullen, alltså i ett område som man som turist gärna besöker. Vi vandrade dit en afton i februari, lite frusna och ruggiga i ett gråkallt Paris. Vi fann en lokal i spännande moderna färger, och två unga servitriser, men tyvärr inga andra människor. Efter en stund dök det upp ett äldre nederländsktalande par. Projektet att öppna en glutenfri restaurang i ett land där nästan inga tycks vara glutenintoleranta är djärvt. Tyvärr såg vi att många stannade till och tittade på menyn utanför, men en del blev nog skrämda av texten "sans gluten" och trodde att det rör sig om någon smaklös dietgegga, så de vandrade vidare mot standardturistfällorna längre upp på kullen.



Men vi som stannade fick äta en utmärkt middag, lagad med känsla, till ett bra pris. Tyvärr fanns där ingen öl, eftersom öl innehåller gluten (enligt Livsmedelsverket innehåller dock de flesta sorter inte så mycket, men om man dagligen dricker öl bör man hålla sig till sorter som betecknas som glutenfria) utan den stackars fadern fick hålla till godo med vin.

Besök gärna den här restaurangen, även om du inte är glutenintolerant. Speciellt om du är på Montmartre framåt kvällen och det börjar kurra i magen. Restaurangen heter Des Si et des Mets och har en mycket trevlig hemsida (dock bara på franska, men om du söker på Google på restaurangens namn, och sedan klickar på "översätt den här sidan" så får du i alla fall en del översatt. Då hittar du härliga rätter som "Flytande ö rosa regnbåge, simma grönsaker med anis" eller "Petits krukor de crème aux épices" (en riktig ig-översättning, hallå google, vad sysslar ni med? Vilket ord var svårt?)).

För den högst moderata summan 26 euro får man tre rätter och kaffe, vilket är ett väldigt bra pris i Paris. Jag hoppas verkligen att denna pärla klarar sig, och uppmanar alla som besöker Paris att uppsöka den. Och på söndagar mellan 12 och 15 serverar man en helt glutenfri brunch som jag inte har haft nöjet att avnjuta, men som låter mycket lockande!

Till sist lite fransk musik med en favoritgrupp, Mickey 3d:

Neo-oenologisk subterran insubordination

En av vårt lands intressanta politiska och kulturella tidskrifter heter Neo. Magistern rekommenderar denna tidskrift varmt för alla med intresse för samhällsfrågor. Den som är liberal i själ och hjärta kommer att finna mycket att instämma i, och få nya idéer och tankar. Den som bekänner sig till andra ideologier kommer att få intelligenta argument som utmanar och stimulerar till debatt. Neo har en positiv syn på världen och ser hellre möjligheter än svårigheter.



Men även den mest inbitne samhällsengagerade politikerbroiler behöver understundom ta del av andra kulturyttringar än tidskrifter. Den kloka redaktionen på Neo har dock tänkt på detta. Vi prenumeranter inbjöds därför till en vinprovning i en underjordisk lokal på en exklusiv adress på Östermalm. Här huserar en man vid namn Mark Majzner, en australiensare som bott i många länder men nu hamnat i Sverige (mannen till vänster på bilden ovan (den uppmärksamme kan kanske hitta en avgående europarlamentariker (klicka för att förstora bilden))).

Majzner har dock svårt för att förlika sig med den svenska synen på alkohol som något skamligt och skuldbelagt. Och det är här som kopplingen till Neo blir uppenbar. Precis som den frihetliga tidskriften vill Majzner bryta upp monopolet, ta ytterligare ett steg bort från DDR-Sverige och leverera vin hem till alla som vill slippa Anitras monopolbolag. Detta har visat sig möjligt förutsatt att leveranserna sker från Tyskland. Därför finns nu Australian Wine Club, och eftersom jag inte har några ekonomiska intressen av att göra reklam för detta bolag, utan endast ideologiska framhåller jag gärna deras verksamhet. Det är inte för att få billigt lådvin som man vänder sig till Australian Wine Club, utan för att få prova på goda viner från små familjeägda vingårdar i olika länder, och givetvis också för att visa att man vill ha ett alternativ till det förlegade monopolet.

De viner vi fick pröva var mycket goda, och inte alls bara australiensiska. Magistern och hans kvinna fastnade speciellt för ett sydafrikanskt vid namn Groenendal Shiraz av vilket vi beställde hem en låda. Annars har man också spännande blandade lådor, och erbjuder också prenumeration, något som kanske blir aktuellt senare. Förutom själva inmundigandet fick vi också höra Majzner berätta om skillnaden mellan synen på alkohol i olika länder där han bott. Dessutom berättade Mattias Svensson, en av Neos skribenter om synen på alkohol i Sverige i ett historiskt perspektiv. Han har även skrivit en längre artikel om detta i en annan intressant tidskrift, Voltaire. Den artikeln kan läsas i sin helhet här.

I magisterns lilla kampanj för musik på andra språk än engelska blir det då ett naturligt tillfälle att presentera en sydafrikansk låt på det vackra språket afrikaans som är modersmål för 6½ miljoner människor. Det är sångaren Piet van Wyk de Vries som sjunger Madelein Madelein.

Visst är Bruce bra, men Elliot är ännu bättre!

Huvudstaden går i Springsteenfeber, även om en del av dem som sett fram emot en ljuvlig nordiskt ljus ljummen försommarkväll blev lite besvikna över vädret. Magistern ägnar sig i stället åt betygssättning och den sista skälvande valkampanjen. Men visst är Springsteen värd att lyssna på. I skrivande stund lyssnar jag på honom via Spotify, just nu är det den lysande The River.

Bruce Springsteen skall ju fylla 6o i höst, vilket gör honom jämnårig med en annan sångare som aldrig fyllt hela fotbollstadion (måste erkänna att jag var tvungen att konsultera ordboken för att ta reda på vad stadion heter i plural, men det visade sig att det hette likadant som i singular, något jag givetvis misstänkte men inte var säker på).

Jag tänker på Elliott Murphy vars första skiva kom ut redan 1973. I en recension i Rolling Stone jämfördes Murphy och Springsteen, och den som förutspåddes en framgångsrikare karriär var Murphy. Så blev det dock inte, men de två har i alla fall hållit kontakten och när Springsteen spelar i Paris har Murphy ibland gästspelat på scenen. På bilden nedan är det dock inte med Bruce vi ser honom utan med basisten på scenen på Katalin.

Murphy bor numera just i Paris, och spelar med franska musiker, framför allt gitarristen Olivier Durand. Dessa två hade magistern nöjet att se redan år 2007 på Katalin i Uppsala, och nu var det dags igen. Den här gången hade han dock med sig också en trummis och en basist. Han är flitig, är ute och turnerar ungefär hundra dagar om året. Gitaristen Olivier Durand och han har samarbetat i flera år nu.





Katalin är ett utmärkt ställe för den här typen av konserter, men tyvärr var konserten långt ifrån utsåld. Det var cirka sjuttio personer i publiken, men fördelen är att det hela blir intimt och känns speciellt på ett annat sätt än om man befinner sig några hundra meter från sångaren på ett stadion.



Här är en av Murphys låtar. Luta er tillbaka och njut. Men glöm inte att rösta på söndag (rösta helst på Folkpartiet, och allra helst skall ni kryssa Fredrik Malm.) (om ni tänkt rösta på Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet så tycker jag att ni skall överväga om det inte är skönare att ligga kvar på sofflocket!)