Att fara i Österled

Påsklovet börjar lida mot sitt slut och snart väntar de kunskapstörstande små liven med tindrande ögon på min visdom. Lovet har mest ägnats åt vila, även om jag gärna skulle rest runt hela jorden om plånboken varit tjockare.

Dock har en liten resa företagits, till grannlandets huvudstad, Helsingfors. Dit reser man naturligtvis företrädesvis med flyg, men denna gång gick färden med fartyg. Fartyget, vid namn Silja Serenade, uppvisar dock inte så många likheter med ett fartyg. Det liknar i stället mest ett shoppingcenter, ett grepp som säkert är klokt i dessa tider när de flesta svenskars favoritnöje är att shoppa. Alltså strövar man fram och tillbaka på en shoppinggata inte olika Kista Galleria, dock med ett betydligt mer begränsat urval butiker. Vill man kan man nästan helt undvika att se havet, vars enda syfte blir att möjliggöra hemsläpandet av lådvis med billig och ointressant öl.

Det finns dock en bar belägen i fören där utsikten över havet är imponerande. I denna serveras dessvärre endast de tråkigaste ölsorterna. På båten finns dock en pub med ett riktigt imponerande ölsortiment, men där är kontakten med havet så gott som obefintlig. I stället kan man där lyssna till en alls icke obegåvad trubadur som sjunger rockcovers, men ölpriserna där är inte speciellt mycket billigare än på land, så det är inte något skäl att bege sig ut till havs.

Ett skäl att företa en båtresa brukar det berömda smörgåsbordet vara. Tidigare i vintras hade jag förmånen att få åka med Eckerölinjen från Grisslehamn till Eckerö och avnjöt då ett ypperligt smörgåsbord. Jag har aldrig blivit besviken på Eckerölinjens fartyg, och kan varmt rekommendera deras smörgåsbord. Så är inte fallet med TallinkSilja. Maten är trist, smaklös och definitivt inte prisvärd. Visst kan man hitta ett och annat ätligt, men det är helt enkelt torftigt. I något slags märklig strävan att poppa upp det hela för att matcha båtens Bollywoodtema har man lagt till en del indiska inslag som inte alls passar dit. Det mesta andra känns överkokt, okryddat och oinspirerat. I priset ingår också dryck. Detta innebär att man får mer eller mindre odrickbara röda och vita viner eller trist billigt öl. Detta till skillnad från Eckerölinjen där man själv kan välja sin dryck, och betala för det man vill ha.

Nej, nästa gång jag skall till Finland tar jag flyget. Eller kanske Eckerölinjen till Åland och sedan vidare med bilfärjorna genom skärgården, en resa jag länge tänkt företa mig.

Stolt folkpartist?

Jag brukar vara stolt över att vara medlem i Folkpartiet Liberalerna. Ett parti som står för liberala värden, för frihet och mot diktatur. Men när jag nu sitter och bläddrar i förra veckans tidningar hittar jag en artikel i Svenska Dagbladet och då blir jag lite oroad. Jan Söderqvist skriver om skillnaden mellan retoriken före valet, och nu när man sitter i regeringsställning. En gång i tiden inbjöd man Taiwans regeringschef, och beklagade sig över att sossarna inte gav honom inresetillstånd. Nu när man är med i regeringen är man helst tyst om Taiwan.

Jag roade mig med att undersöka vilka initiativ fp tagit i frågan. Och dessvärre är det ganska tyst. Visserligen hittade jag en bra debattartikel av Birgitta Ohlsson i Sydsvenskan om att Sverige borde tuffa till sin politik mot kommunistkina, men Taiwan nämns inte i denna. Birgitta Ohlsson har dock på sin hemsida ett krav om att Sverige skall erkänna Taiwan som självständig stat. Detta är dock skrivet år 2001.

Men självaste Carl Bildt (som förvisso inte är folkpartist) har i sin blogg häromdagen föreslagit att de kinesiska ledarna skall bjuda in både Dalai Lama och den nye taiwanesiske presidenten till OS-invigningen. Ett förslag som kanske skulle kunna tas på mer allvar om Bildt också bjöd in dem till Sverige.

Jag förstår att folkpartiet som medlem i regeringen inte kan kräva vad som helst, men jag tror att det är viktigt för ett liberalt parti att man alltid står upp för frihet, även om det kan vara lite obekvämt ibland. Och om man står för en sak när man är i opposition och en annan när man har makten lever man farligt. Kampen för frihet får inte sluta när ens ekonomiska intressen hotas.

Röda händer och vit snö.

Snön faller över Uppland och magistern har just lagt ifrån sig boken Röda händer av Jens Christian Grøndahl. Ibland får jag frågan vem min favoritförfattare är, och svaret brukar bli denne Grøndahl. Vem är då han, och varför har jag fastnat för honom? Grøndahl är förstås dansk, född 1959 vilket gör honom till nästan jämnårig med mig.

Den första bok av Grøndahl som jag läste var Tystnad i oktober, den bok med vilken han fick sitt stora internationella genombrott. Och jag var genast fast. Hans otroligt vackra språk, och skildringen av människors liv med alla deras brister och tillkortakommanden, men även stunder av lycka och kärlek talade verkligen till mig.

Tystnad i oktober börjar med att berättaren, den 44-årige konstkritikern inser att hans hustru sedan 18 år farit iväg. Så småningom ser har med hjälp av kreditkortsräkningar att hon farit på en resa i spåren efter en resa som de tidigare gjort tillsammans. Detta väcker minnen och funderingar, inte minst kring hur våra liv formas av tillfälligheter. Han minns hur hon kom in i hans liv, han minns de händelser som utgjort deras liv tillsammans, han ser tillbaka på små och stora händelser i sitt eget liv.

Just det här är väldigt typiskt för Grøndahl. Att man råkar befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kanske kommer att leda till att man träffar en person som får en avgörande betydelse i ens liv. Böckerna innehåller också många tankar om kärleken, om världen, om konsten (Grøndahl är mycket konstintresserad, och många huvudpersoner i hans böcker är konstkritiker ) och om relationerna mellan föräldrar och barn. Ibland kanske handlingen i böckerna kan verka närmast banal, men språket är alltid vackert. Och är inte också livet ibland lite banalt?

Vill man kritisera Grøndahl kan man hävda att han upprepar sig. Nästan alla hans böcker handlar om kärlek, om resor, om konst, har en intellektuell medelålders huvudperson, och som sagt om hur slumpen styr våra liv. Och visst underlättar det att man som jag är intresserad av dessa saker och själv är en intellektuell medelålders person. Och jag läser faktiskt hellre om sådant än om alkoholiserade hustrumisshandlande arbetslösa finnar i förorten.

Några andra bra böcker av Grøndahl är Lucca, Ett annat ljus (fast det är nog den jag tycker minst om), Kvinden i midten (bara på danska), Hjärtljud och Piazza Bukarest. Men nu var det Röda händer jag egentligen skulle skriva om. Den handlar om en man som av en slump (!) träffar en kvinna som han mött en gång tidigare, när han var ung. Kvinnan har av en slump (!) i sin ungdom blivit inblandad i den tyska terrorismen i Baader-Meinhofkretsarna. Utifrån denna händelse minns huvudpersonen sitt eget liv, kvinnan berättar om sitt och så småningom reser (!) de ner till Tyskland där en rättegång just äger rum.

Trots att det finns mycket som är typiskt Grøndahl här så är boken ändå lite annorlunda, och kanske lite mer samhällsorienterad, även om det politiska inte kommer att dominera. En mycket bra och klart läsvärd bok, men den når inte Tystnad i oktobers och Luccas höjder. Några (kanske framför allt förlaget, som anar pengar) vill framhålla den mera som en spänningsroman, och visst har den sådana inslag, men den är mera en roman om människors relationer och om de tillfälligheter som styr våra liv.

Allra helst skall man läsa Grøndahl på danska. I likhet med de flesta författare för vilka språket är viktigt ger det en extra dimension att läsa på orginalspråket. Jag har börjat undvika att läsa även engelsk skönlitteratur i översättning (även om jag gav upp med Trainspotting, men jag vet inte om jag vill läsa den översatt heller ) . Jag tycker visserligen att Grøndahls översättare brukar vara nog så kompetenta, men det gör sig ändå bäst på danska. Och danska är faktiskt inte så svårt (jo, jag vet att de pratar med gröt i munnen och har syvoghalvfjerds konstiga räkneord) att läsa, utan det är den talade danskan som kan vålla problem. Visst fastnar man kanske på ett och annat ord, men för de allra flesta är det bara ovant i början. Efter ett tag kommer man in i språket och plötsligt öppnar sig en ny litteratur. Ännu mindre svårt är det ju med norska, så vågar man bara kan man hitta böcker som inte finns översatta.

Jag vet inte om det är sant, men det sägs att danskar och norrmän är betydligt mer pigga på att läsa på svenska, medan svenskar väldigt sällan vågar sig på att läsa på grannspråken. Det är synd! Som ett litet smakprov, eller som en läsövning följer här inledningen till en annan av Grøndahls böcker, Piazza Bucarest:

En morgen i marts kørte jeg nordpå for at besøge Scott en sidste gang, før han rejste hjem til Amerika. Vinteren havde løsnet sit greb, men alting fremstod endnu tæret i det disede sollys, selv himlen var lyseblå på en udvasket måde. Jeg fulgte motorvejstrafikkens monotone rytme og tænkte ikke over, hvor jeg var på vej hen, før jeg var kommet gennem Limfjordstunnelen og i bakspejlet så de svulmende røgskyer fange solen over Aalborgs høje skorstene og industribygninger. Jeg mærkede den samme frihed brede sig i mig som alle de andre gange, jeg har været på vej op til Scott og set himlen åbne sig i alle retninger over det stadig tommere, stadig mere undselige landskab. Jeg kunne ikke lade være med at smile til de lange hegn af spinkle rønnebærtræer langs markernes ubrudte kurver og de hvidkalkede landsbykirker uden klokketårne, der ligger som lysende små undtagelser i den vidtstrakte ensomhed.

Vem kan den bloggaren vara?

I Dagens Nyheter skriver man om en undersökning som påstås visa att Bryssel är den tråkigaste huvudstaden i Europa. Nu tycks det hela vara lite märkligt, eftersom av de två efterföljande kandidaterna till topplaceringen är det så vitt jag vet bara en som verkligen är en huvudstad. Men jag kan misstänka, med tanke på min erfarenhet av schweiziska städer att Bern skulle bli en alltför hård konkurrent till Bryssel. Zürich är däremot en riktigt trevlig (och ganska oschweizisk stad, dock ingen huvudstad).

Jag tycker dock att Marianne Björklund ger ett bra porträtt av Bryssel i sin artikel. Liknelsen med den gamla ingångna toffeln är faktiskt rätt träffande, även om det ju finns guldkorn som är lätta att ta åt sig redan vid det första besöket. Att sedan staden som sin symbol har en urinerande pojke (som för övrigt har en betydligt mindre känd likaledes urinerande kvinnlig motsvarighet) där turisterna flockas är ju kanske inte heller något som bidrar till att öka stadens lockelse. Och förvisso finns här inget Eiffeltorn, ingen Tower Bridge, inget monumentalt stadshus vid en blå fjärd. Men staden har så mycket annat att erbjuda.

Dn-artikeln citerar en bloggare som sägs ha skrivit "Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen". Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem denne bloggare är, men ni kan ju se själva. En del andra tips på vad man kan göra i staden finner ni här.

Till det som bidrar till att göra Bryssel så trevligt är, förutom den underbara chokladen och den helt gudomliga ölen, även den internationella atmosfären. Det här är verkligen, och känns verkligen som Europas huvudstad. Här möts människor från såväl Europas alla hörn och vrår, men staden präglas även av en mångfald av invandrare från resten av världen. Och till skillnad från Frankrike där invandrarna till stor del bor i betongförorter och en del mera förslummade områden finns de betydligt mer spridda här. Visserligen är det även här en hel del ganska förfallna kvarter där invandrarna är mer talrika än annorstädes, men det rör sig oftast inte om några stora områden. I stället är det mestadels ganska nära mellan folkgrupperna, och genom att promenera några hundra meter tar man sig från kvarter där de flesta kvinnor bär slöja och affärsskyltarna är på turkiska till gator där de flesta bilar kostar mer än två årslöner för en lärare och där damernas chica kjolar och höga klackar förgyller tillvaron.

Att sedan kulturlivet blir mer spännande och konsertutbudet större som en följd av att staden drar till sig många aktiva och utåtriktade människor är ju ytterligare en fördel. Förutom konserter finns här också många spännande utställningar på stadens museer.

Till stadens fördelar hör också att den är allt annat än enhetlig. Byggnadsstilar och hustyper blandas vilt på ett sätt som skulle få en svensk stadsarkitekt att rotera i sin kontorsstol. Men för mig är det alltid lika spännande att promenera i staden, gå från kvarter till kvarter på små bakgator, stanna på ett kafé och njuta av en underbar öl, köpa en bit choklad och njuta av livet.

Fredagsmysande veganer bör undvika ICA!

Tänk dig att du sitter och avnjuter en påse chips under ditt fredagsmys (detta förfärliga ord som breder ut sig mer och mer. Själv tänker jag kategoriskt vägra att mysa på fredagar). Plötsligt hittar du en död mus i påsen. Detta kanske kan få slut på myset rätt snabbt, inte ens "Så ska det låta" uppväger väl en död mus. Om detta trauma skriver Svd i dag i en artikel för vilken man varnar känsliga läsare. Sådana varningar utfärdas inte för nyheter om dödade barn i Darfur, sprängda terroroffer i Irak etc, men det här är kanske mer näraliggande. Det är dock knappast för den mindre aptitliga bilden på musliket som man varnas, eftersom den finns redan på förstasidan, ovanför varningen. Det är alltså artikelns innehåll som kan förmodas skaka om den lättskakade. (Även i Aftonbladet, dock utan varningstext!)

Vad är det då som är så hemskt?. Familjen sägs ha tagit det inträffade hårt, vilket ju kanske inte är märkligt. Men orsaken: Både flickan och hennes mamma sägs vara veganer! Hade det däremot varit du och jag som gladeligen slafsar i oss både döda kor och kvävda torskar hade det inte varit något problem. Så det enda som behöver göras är att ICA bör märka sina chipspåsar med texten "Ej lämplig för veganer och vegetarianer".

Louise Hoffsten vid Fyrisån och Carola på bål

Förra veckans inlägg på bloggen drog inte helt oväntat igång en hel del reaktioner. Att palestinafanatikerna helst skulle vilja se mig avskedad som lärare är nu inget som oroar mig nämnvärt. Säkerligen finns det israeliska hökar som skulle vilja detsamma, men dessa kommer knappast till tals i den svenska debatten.

Denna marsmåndag (som nu börjat övergå i tisdag) tänker magistern dock inte lägga sig i världspolitiken. Då syftet med denna blogg är att återspegla livet för den medelålders pedagogen med inslag av såväl politik som pedagogik, samt allt annat som intresserar mig så tänkte jag hålla mig i musikens värld denna gång. Som väl alla har noterat så var det ju andra chansen i melodifestivalen i lördags. Av skäl som framgår nedan så missade dock magistern detta kulturevenemang denna gång, något som jag inte sörjer nämnvärt. Den största behållningen av hela programserien (förutom de slantar som tillkommer Radiohjälpen) är ju den begåvade programledaren Kristjan Luuk. Vad gäller själva musiken så är den väl ofta rätt ointressant, även om vissa låtar sticker ut.

Men nu vore jag inte magister Nyman om jag inte hade lite principiella synpunkter. Min invändning gäller språket som bidragen framförs på. Som den inbitne liberal jag är anser jag givetvis inte att man skall återgå till forna tiders språkregler, då varje land var tvunget att framföra sin låt på sitt lokala tungomål. Jag vill inte förbjuda någon att sjunga på engelska, men jag har min rätt att vägra rösta på något av dessa anglifierade verk. Jag inser givetvis att det är lättare att dölja en töntig text om man sjunger på engelska, men huvudskälet torde ju vara att man tror att det blir lättare att slå internationellt.

Jag glömmer aldrig det stora sveket; när jag röstade intensivt på den ack så fagra Lena Philipson som sedan svek genom att i finalen framföra sin låt på engelska. Låten tappade genast minst 65 % av sin kraft och känsla och nådde givetvis inte ända fram.

Därför var det ju glädjande när den serbiska låten trots avsaknad av anglotugg tog hem hela rubbet i fjol. Att sedan Serbien kanske inte är det mest lockande resmålet 2008 är ju en helt annan fråga som vi får ta en annan dag.

För övrigt har jag ju redan tidigare lagt ut den genom tiderna mest framstående låt som deltagit i den internationella finalen, en låt som på engelska skulle vara helt ointressant. Att sedan Frankrike av alla länder nu skall sjunga på engelska är ju anmärkningsvärt i sig, och när det gäller just det landet är det kanske acceptabelt att man gör det för en gångs skull.

Är jag då en svallande nationalist som anser att man till varje pris måste skicka en knätofsande viking till Belgrad? Alls icke! Jag skulle gärna skicka en värdig representant för vårt mångkulturella samhälle. Varför inte en same som sjunger på samiska (som Norge) eller en iranska som sjunger på persiska, eller varför inte en turk som sjunger på tyska, eller i princip vad som helst som inte är på engelska.

Följaktligen tycker jag inte synd om Carola som blev slagen av den svenskspråkiga Nordman. Men jag har en idé: Carola säger ju att hon känner sig som om hon blivit bränd på bål. I kvällspressen talar Charlotte Perelli om häxjakten på Carola. Och Nordman har i sin låt en ganska blodfattig tös som utan något större engagemang låter sig brännas på bål gång på gång. Varför inte ta in Carola där? Säga vad man vill om Carola, men hon saknar ju inte utstrålning. Eftersom hon tydligen kan leva sig in i hur det känns att bli bränd på bål borde hon kunna prestera ett bättre framförande än det nuvarande eldoffret. Genast skulle låten bli än mer spännande (inte för att den är så värst spännande innan) och alla Carolas fans skulle också kunna rösta på den.

Själv har jag inget emot Carola, men jag har aldrig riktigt kommit över att hon med sin fåniga vindmaskin slog den sensuella Amina med den otroligt mycket starkare låten C'est le derniere qui a parlé qui a raison.

Men varför missade jag då kulturevenemanget från Sameland? Jo, jag befann mig i en något sydligare lokal, närmare bestämt Katalin i Uppsala. Där uppträdde östgötaslättens egen drottning, Louise Hoffsten. Eftersom kvinnan i mitt liv likaledes har sina rötter i den östgötska myllan finns det ett visst intresse för kulturyttringar från denna trakt. Själv kanske jag håller kung Winnerbäck högre, men Hoffsten är inte fy skam. Och till glädje för mitt antianglohjärta har hon nu börjat sjunga mer och mer på svenska. Medelåldern på konsertpubliken var ungefär min egen, vilket ju hör till ovanligheterna, men det är ju roligt att även 55+arna gör annat än sitter på parkbänkar och matar duvor. Här fanns nog de flesta åldrar från 25 till 75 (och till och med några barn) representerade, och kul är det, även om det kanske hade varit mer fart på konserten om publiken i större utsträckning skulle stått upp. Men fart blev det ändå och jag tycker att de allra flesta låtarna var riktigt bra, men konserten kanske skulle ha vunnit på om det nya, ofta lite mer stillsamma Peter Le Marc-materialet blandats med hennes tidigare mer bluesiga och rockiga stil. Nu blev det mest i extranumren det gamla kom fram. Mitt betyg blir fyra pekpinnar!

Konserten fick dock bara två korpar av landskapets stora tidning UNT. Nu ifrågasätter jag givetvis inte recensentens rätt att ha vilka åsikter han vill, men jag noterar att den konsert som han på senare tid har gett fem korpar var med Marilyn Manson. Kanske är det mindre sannolikt att samma person skulle uppskatta Louise Hoffsten och den nyss nämnde sångaren. Det är lite grann samma sak som när DN envisas med att låta en person som inte tycker om Lars Winnerbäck recensera hans skivor och konserter.

Katalin i Uppsala är en trevlig konsertlokal, och man kan även äta där. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att det är hygglig mat, men knappast speciellt spännande. Men Uppsala är (till skillnad från Örebro) en stad med ett rikt restaurangutbud. Liksom i de flesta städer så genomgår många matställen även här genomgripande makeovers (usch, en anglicism) med jämna mellanrum. Ett ställe har dock klarat sig ända sedan åttiotalet. Det är den mycket sympatiska restaurangen Trattoria Commedia på Skolgatan (en passande adress för magistern). Där kan man i en miljö som av vissa anses som sunkig, men som i själva verket har stil och patina, avnjuta italiensk mat av en klass som ingen i Italien skulle skämmas över. Till exempel de utsökta pastarullarna Baci di Suocera kan varmt rekommenderas. Och för blott 280 kronor kan man inmundiga en flaska av det underbara vinet Torre del Falasco Valpolicella Ripasso.

Men jag vore ju inte magistern om jag inte skulle klaga på något. Fast jag vill inte se det som ett klagomål, utan mer som ett utvecklingssamtal med ett uppnåendemål som kan leda till ännu bättre resultat. Det gäller den i och för sig vänliga och uppmärksamma serveringspersonalens italienska uttal. En liten lektion men någon lokal italiensklärare om hur c uttalas före olika vokaler vore på sin plats!

Låt dock detta inte avskräcka er från att besöka denna restaurang, men tro inte att ni är de enda som vill göra det. Så beställ bord!

Om Israel och Rödeby - problemet är detsamma.

Det är inte så lätt att röra upp känslor med politiska diskussioner i lärarrum och andra fikarum. Visst kan man ibland få höra engagerade diskussioner om huruvida det är ett större problem med skattefusk eller fusk med sjukpenning, och ibland kan väl Björklunds uttalanden om skolan provocera en och annan överlevande sextioåtta att slänga ur sig någonting upprört. Men riktigt upprörda känslor blir det först när Israel-Palestinakonflikten kommer på tal. Då kan vanligen stillsamma gamla biologilärare förvandlas till exalterade fanatiker, och diskussionerna blir ofta hätska men sällan konstruktiva.

Detta gäller även i bloggosfären, denna nutida förlängning av fikarummen. För att slippa omedelbara mothugg, och förhoppningsvis nå en större publik än den upprörde biologen och en och annan förskräckt vikarie kan man ta med sig sin kopp med tvivelaktigt automatkaffe och logga in på en dator. Och alldeles oavsett vilken sida man stödjer i konflikten så är det ju otvivelaktigt fruktansvärt att oskyldiga offer skördas, oavsett om det är israeliska eller palestinska barn och ungdomar.

Men mina sympatier i konflikten ligger ändå hos israelerna. Detta ger dem dock inte rätten att begå vilka övergrepp som helst, men jag tycker ändå man måste försöka se bakgrunden. Jag skulle vilja dra parallellen till en plats närmare oss, nämligen det ökända Rödeby. Som jag tidigare skrivit kan man aldrig acceptera att någon skjuter ihjäl tonåringar, oavsett vilka hemskheter dessa har utfört. Men man måste försöka förstå. Att ständigt få sitt liv förstört av mopedligister, att få sin egendom vandaliserad, sina barn mobbade, att utsättas för dagliga kränkningar och övergrepp leder till att man till sist går över gränsen. Reaktionen när man försökt sig på allt annat utan att lyckas kan bli att man går för långt. En vacker dag tar man fram geväret och skjuter.

Det är ju samma sak som händer i Israel. När samhällen med fredliga invånare dag efter dag utsätts för beskjutning, när man i åratal har fått vänja sig vid bombdåd och terrorattacker, när man omges av länder som kränker en genom att nedvärdera och smutskasta ens land blir det till sist för mycket. När en stor del av världen, liksom polisen i Rödeby, väljer att blunda för fiendens övergrepp och lämnar en åt ens öde kan man komma att gå för långt.

Men finns det då inte moderata krafter i Israel som borde kunna bromsa och stoppa de värsta övergreppen. Jo, men problemet är att fienden väljer att inte se dessa. Alla israeler dras över en kam. När fredligt sinnade israeler som författarna Amos Oz, David Grossman och AB Yehoshsua som alla tillhör den israeliska fredsrörelsen inbjuds till den internationella bokmässan i Turin bojkottas den av ett antal arabiska intellektuella med Tariq Ramadan i spetsen, skriver Jackie Jakubowski i dagens DN Kultur (dock inte på nätet).

Så visst kan man kritisera Israel och de övergrepp detta land begår. Men man skall ändå komma ihåg att det också finns många israeler som gör detta, och det är tillåtet att göra det i demokratin Israel. Det finns ju också många palestinier som kritiserar de palestinska illdåden, men Hamas är inte speciellt benäget att lyssna på dessa kritiker. Dessa går i stället ofta ett obehagligt öde till mötes. Och de som kritiserar regimer i de allra flesta muslimska länder riskerar, om inte livet, så i alla fall sin frihet och sitt arbete.