Skillnaden mellan tråklagom och modiga danskar

Här i vårt avlånga, politiskt korrekta land ser Näringslivets etiska råd till att allt som kan väcka glädje och varma känslor i vinterkylan förbjuds och att all reklam håller en ultralagom halvtorr nivå. Denna terrororganisation slår ner på allt som vågar sticka upp. Följaktligen har vi en mycket hög självmordsnivå, och i bygderna sniffar ungdomarna tändargas medan deras föräldrar apatiskt vaxar sina Volvobilar.

Helt annat är läget i vårt dejliga grannland i sydväst. Landet där Pedersen kör knallert, där wienerbröden inte är kalorikontrollerade, där ölen flödar, där man förstått att en smörgås inte skall bestå av en tjock skiva degigt bröd med en pyttebit pålägg, där räkneorden är lika underbart galna som deras oefterhärmliga uttal av diverse konsonanter och vokaler.

Tack vare bloggen Mina tankar blir dina tankar så har jag uppmärksammats på hur reklamen kan se ut i denna frihetens högborg. Det är nästan så att jag skulle vilja fara till Danmark bara för att köpa en tvättmaskin. Tyvärr räcker det inte, därför att Fleggaard är en gränsbutik på andra sidan den tyska gränsen.

Se filmerna själv på Fleggaard.dk. Börja med tv-reklamen, för att sedan avnjuta den andra filmen. Måhända är Danmark det land som man skall emigrera till om Mona blir statsminister (dock är väl Danmark den enda plats på jorden som har högre skatter än Sverige, så det kanske inte var en bra idé.).

Apropå Danmark, så började det en dansk serie som heter Sommer på SVT1 i onsdags. Första avsnittet var riktigt bra, och jag ser redan fram mot nästa. Förutom att det var en intresseväckande handling så är det ju alltid en njutning att lyssna på det danska språket. Låt mig därför till sist få spela upp den bästa låt som någonsin deltagit i Eurovisionsschlagerfestivalen, den underbara Fra Mols til Skagen med Aud Wilken från år 1995. Den som håller med kan gå in och rösta på denna låt i Politikens omröstning om den bästa danske melodifestivalslåten.


(En artikel i Sydsvenskan om handelns kris i Danmark)

Antisemiterna vädrar morgonluft!

Idag var det Förintelsens minnesdag. Samtidigt sprider sig antisemitismen i världen. Under förevändning att man protesterar mot kriget i Gaza tycks allt vara tillåtet. Att bränna israeliska flaggor, att förse dem med hakkors, att kasta stenar, glasflaskor och ägg på dem som har en annan åsikt. Synagogor och judiska kapell utsätts för attentat. Samtidigt sprids SMS där människor uppmanas att bojkotta vissa företag för att de påstås stödja "judarna". I Sydsvenskan finns en bra artikel med ett flertal liknande exempel.

Här är några intressanta bildbevis på hur lite respekt för demokratin många av de palestinska aktivisterna har. Om man vägrar att se en jude i ögonen bara för att han är jude, innan han ens har fått en chans att säga vad han tycker, vilken respekt för andra människor visar man då?



Eller som i klippet från Malmö, där stenar, ägg och glasflaskor viner mot fredliga demonstranter medan polisen ser på. Se det på Ted Ekeroths blogg.

Eller läs här om hur en jude blir påhoppad i Malmö. Och vem har hört någon av Hamaskramarna med Gahrton i spetsen någonsin ta strid för de homosexuella i Gaza som tvingas fly till Israel. Tack och lov finns det de som står upp mot dessa krafter i vårt land. Tack till MUF som ordnade en manifestation i Stockholm i fredags där bland annat den kloka Birgitta Ohlsson talade. Och läs ett alldeles lysande inlägg av Philip Wendahl här. Jag kan också rekommendera bloggen Fred i Mellanöstern.

Till sist, tack till SvD:s ledarblogg som uppmärksammat mig på den obehagliga, men blott alltför tänkvärda filmen How to make a Hamas hero. Se den och tänk till!
<

Om det inte vore natt skulle jag ha hittat på en bra rubrik.

Om det inte vore natt nu skulle jag skriva om allt det jag vill skriva om. Jag skulle skriva om några av de fantastiska böcker jag läst. Jag skulle skriva om några av de resor jag gjort. Jag skulle skriva om mina elever, som jag ibland skäller på, men som jag kan sakna när jag inte träffat dem på ett tag.
Men nu måste jag snart uppsöka sängen, där min kära hustru redan sover sött. Själv har jag fått lite oregelbundna tider nu när jag lärarlyfter mig och bara jobbar halvtid. Och egentligen borde jag läsa min kurslitteratur i stället för att sitta här vid datorn och lyssna på musik och läsa favoritbloggar.
Men så fort kurslitteraturen är läst, räkningarna betalda, barnen hjälpta med läxorna, maten lagad, hustrun uppmärksammad, elevernas uppsatser rättade, lektionerna planerade, de politiska uppdragen förberedda och lite annat smått och gott så skall jag skriva mer. Men först måste jag sova. Och nu har vår polska städerska sagt upp sig också!
I väntan på det kan ni trösta er med denna video med den belgiske sångaren Sioen. En bra låt och en snygg video, perfekt vid denna nattliga timma:

Winnerbäck som skådespelare!

I magisterns lilla serie "Bra låtar med videor med Sveriges främsta i oväntade roller" som inleddes med Sveriges främsta konstnär Lars Lerins insats som frånskild förälder förra veckan kommer nu en njutbar låt med den undersköna Pernilla Andersson, som inte bara är vacker utan också har gett ut en skiva på svenska som innehåller många fina låtar med bra texter.

I videon hittar man Svante Thuresson som hotellportier, och det är kanske inte så sensationellt. Men vem är det som kör bilen om inte Sveriges främste artist, Lars Winnerbäck. Hoppas för övrigt att ni inte missade det lysande programmet om honom i Svt förra veckan. Men njut nu av videon och Pernillas vackra röst:

Diskriminering i Baltikum och annorstädes.

Ännu en söndag har förflutit bakom bussratten. Som vanligt blir tillvaron förgylld av den fantastiska public servicekanalen P1. Ett av de intressantaste programmen i dag hette Anna och handlade om Baltikum, med fokus på diskriminering därstädes. Det finns ju allmänt i Sverige en uppfattning att framför allt ryssar skulle diskrimineras i Baltikum. Men det här programmet handlade inte bara om etnisk diskriminering utan också om sexuell sådan. Linda Freimane, en svensklett som flyttat till Lettland berättade om inställningen till homosexuella där. Linda Freimane leder en lettisk HBT-organisation som heter Mozaika. Tyvärr är situationen för homosexuella i Lettland sådan att de flesta väljer att stanna i garderoben. Linda Freimane är dock en optimistisk person som sa att om hon inte skulle tro att det är på väg att bli bättre så skulle hon inte stanna där. (För övrigt pryds en av väggarna i magisterns enkla hem av ett vackert konstverk av Lindas danska fru Yvonne Gerner).

Härifrån drog man så paralleller till ryssarnas situation i Baltikum. Tyvärr haltar ju denna jämförelse i allra högsta grad. De homosexuella diskrimineras genom att de inte ges möjlighet att leva öppet med sina känslor och tvingas leva ett falskt liv om de inte vill utsättas för diskriminering. För ryssarnas del handlar det mest om viljan att lära sig landets språk. Tyvärr finns det en mentalitet bland väldigt många ryssar i Baltikum att man helst vill leva kvar i den tid då balterna tvingades lära sig ryska. Genom att man inte skaffar sig tillräckliga kunskaper i landets språk hamnar man ohjälpligt på efterkälken. Och väldigt många av ryssarna i Baltikum inser ändå att de har det bra mycket bättre i Baltikum än i sitt hemland.

Men visst förekommer det rasism och diskriminering även i Baltikum. Det fick vi också höra i detta program när en mörkhyad est berättade om hur han ibland kallas neger, och hur han ofta betraktas som utlänning trots att han talar flytande estniska.
Men om man nu skall få lite perspektiv på saker och ting så kanske man skall ta reda på hur situationen är i Ryssland för mörkhyade och personer som kommer från de sydligare delarna av det forna sovjetimperiet. Där används brutalt våld i en skrämmande omfattning. Under 2006 skadades 252 personer och 21 dödades i rasistiska överfall, enligt Amnesty International. Och i vårt fagra Sverige blev en invandrare misshandlad med basebollträ utanför Nyköping i dag. Jag menar naturligtvis inte att man inte skall kritisera diskriminering i Estland, men det kan vara nyttigt med lite perspektiv på det som händer.

Från och med nyåret har också diskrimineringsombudsmannen i Estland som tidigare bara arbetat med jämställdhetsfrågor fått i uppgift att arbeta med etnisk diskriminering (eller kanske estnisk diskriminering?). Programmet var dock riktigt bra och till skillnad från en del andra reportage jag hört så var det nyanserat och intressant. Inte minst de kloka kommentarerna från Anu-Mai Köll, professor vid Södertörns högskola.

En lustig sak vad gäller rasism och främlingsfientlighet i Estland är att när landet äntligen lyckades vinna Eurovisionsschlagern var det den på Aruba födde men i Estland bosatte Dave Benton som tillsammans med Tanel Padar tog hem segern. Och Benton är ju en sådan som esterna kallar neger.



Själv kom jag morgonen efter segern till Estland, ett segerrusigt land. Dessutom kom jag dit med ett skolungdomsutbyte och bodde hemma hos en rysk kvinna som var mycket stolt över att Estland vunnit. Till saken hör också att jag själv hade röstat på den coola ryska gruppen Mumiy Troll, något som fick en och annan att höja på ögonbrynen.

Om att se skönheten i en svensk hyreslänga i november.

Nu är det bara en vecka kvar. Kanske måste jag gå dit ännu en gång, kanske på en vardag då det förhoppningsvis är lite tommare. För den som inte känner igen huset ovan så kan jag berätta att det rör sig om Prins Eugens Waldemarsudde i huvudstaden. Nästa söndag stänger nämligen årets konstutställning i huvudstaden. Det handlar om Lars Lerin. För den som ännu inte haft nöjet att stifta bekantskap med hans konst vill jag bara tala om att ni har gått miste om någonting i livet, men ni har en stor upplevelse kvar. Och skulle ni nu inte hinna dit den närmaste veckan så finns en lösning. Man kan nämligen framåt sommaren bege sig till Munkfors. I utkanten av detta samhälle finns nämligen Lars Lerins eget museum, Laxholmen. Här finns en stor del av de tavlor som nu ställs ut i Stockholm. En del av dem kan man också se under rubriken Galleri på Laxholmens hemsida, även om jag tycker att urvalet inte är det bästa.

Jag älskar det tunga gråa, som till exempel i den här och den här bilden som föreställer vardagstrista HSB-hus i Munkfors, och som lyckas få fram skönheten i det fula, göra poesi av tråkiga huslängor. Men nästan alla hans bilder är lysande. De flesta är ganska tungsinta, men de är ändå så vackra. Visserligen älskar jag ju själv novembergrått mörker, och har en förmåga att se skönheten där alla kanske inte kan finna den, men Lars Lerin förvandlar det fula, inte till någon sörgårdsidyll, utan till något större.

Men på utställningen finns också exempel på sommaridyller, inte långt från Sörgården. Typiska är också collagen, gärna med handskrivna berättelser som är mycket svårlästa, egentligen bara en del av verket mer en texter. Och han skildrar inte bara den värmländska glesbygden, utan också Lofoten där han var bosatt i många år då han levde tillsammans med en norsk man. Dessutom har han rest en hel del, bland annat i Turkiet och Iran.

Nej, mina ord räcker inte till för att beskriva Lerins konst. Även min hustru som länge varit lite skeptisk till Lerin börjar tina inför hans verk, och jag lyckades även få med dottern som inte var alltför avvisande. Försökte också se utställningen med Helmer Osslund, en icke alltför oäven konstnär, men efter att ha sett Lerin kändes hans bilder ganska ointressanta. Ungefär som att dricka en Mariestad efter en belgisk öl.

Själv kom jag i kontakt med Lars Lerins konst redan under mina studieår i Karlstad i början av åttiotalet, innan han blivit så känd. En vän köpte en tavla av honom till sin fars femtioårsdag, vill jag minnas. Och jag var såld.

Märkligt nog medverkar Lars Lerin i en av huvudrollerna i denna video med gruppen Don't be a stranger. Här finns dock inget av hans konst, men låten är bra. Den lär dock ha förekommit i någon slags reklam för Apotekets antirökkampanj, om jag förstått saken rätt.

Vänsterns hets börjar påminna om nazisternas.

Lisa Bjurwald heter en mycket klok ung kvinna. Hon skriver i bland annat den antirasistiska tidskriften Expo där hon protesterat mot såväl antisemitism som islamofobi. Hon skriver också på ledarsidan i Dagens Nyheter, och i pappersupplagan av DN den 8 januari skrev hon en lysande liten artikel om den svenska vänsterns pågående terroristkramande. Givetvis nämnde hon den vidriga artikeln av Andreas Malm på Newsmill där Malm förespråkat att vi skall följa Irans exempel och stödja Hamas. Jag citerar Lisa Bjurwald:
"Vi tar det igen: diktaturen Iran, som avrättar minderåriga och utövar ett vidrigt statsunderstött kvinnoförtryck, gör helt rätt i att med vapen och ekonomiska medel sröja för diverse fundamentalistiska rörelsers fortlevnad. Bland dem Hamas, en hänsynslös terrororganisation som medvetet gömmer sig bland civilbefolkningen, som har heligt krig mot judarna och utplånandet av staten Israel inskrivet i sin stadga - och vars kamp vi alltså bör stödja. Man tar sig för pannan."

Vidare skriver Bjurwald om den norske läkaren Mads Gilbert, som fått stort mediautrymme. Mads Gilbert är chef för en organisation som samarbetar med Hizbollahs Martyr Foundation som samlar in och delar ut pengar till självmordsbombares familjer. Bjurwald skriver:
"Naturligtvis kan man trots extrema åsikter göra stora insatser som läkare i en konfliktzon. Men är Gilbert en opartisk källa? Knappast. Är det lämpligt att ge honom en så dominerande roll i mediebevakningen av Gaza? Definitivt inte."

Artikeln illustreras av en talande bild från en antiisralisk demonstration i Islamabad. Banderollerna är talande: På den ena står det: We want peace, på den andra Die, Israel, die! Det är sådana kamrater som alla de svenska vänsteraktivisterna stödjer. Det är det tonläget som får sätter känslorna i svall så att synagogor och judar attackeras.

I skolan visade jag idag en film om nazisternas upptrappningar av våldet mot judarna i Tyskland på trettiotalet. Tyvärr kändes det väldigt likt den hets mot judar som Hamas och deras sympatisörer står för idag.

Jag säger inte att man inte kan kritisera Israel och dess handlingar. Men när man som till exempel Vänsterpartiet i Sverige inte med ett ord nämner Hamas övergrepp blir det svårt att se detta parti som ett demokratiskt sinnat sådant. Och i Norge angrips fredliga Israelvänliga demonstranter av en mobb som inspirerats av detta hat. En äldre man som bär en israelisk flagga blir angripen och slagen och sparkad. Han räddas dock av två unga muslimska män.

Och när Israel av humanitära skäl, för att möjliggöra hjälp, gör en tre timmar lång paus i krigföringen passar Hamas på att skjuta iväg några raketer. Samtidigt börjar beskjutning mot Israel även norrifrån. De som protesterar så högljutt mot det israeliska anfallet tycks inte ha något emot att ett israeliskt äldreboende blir måltavla.
Läs också detta intressanta inlägg från en israelisk parlamentsledamot i Svenska Dagbladet. Jämför med tonläget i denna vidriga svenska blogg.

Låt freden segra över hatet!

Jag skulle gärna låta bli att skriva om kriget i Gaza. Jag skulle hellre tänka på något annat. Jag skulle hellre slippa att reta upp folk med att våga tycka att Israel har rätt att existera. Vi skulle leva i en mycket bättre värld om människor inte hatade varandra.

Jag vet att det händer fruktansvärda saker i Gaza. Att barn och gamla blir offer utan att ha någon skuld. Jag vet att det finns ett stort hat på den israeliska sidan också. Ett hat som uppstått efter årtionden av hot, bombdåd, raketbeskjutning. Ett hat som lett till åtgärder som drabbat oskyldiga palestinier vars vardag förstörts.

Men jag skräms av det tonläge som en hel del av vänsteranhängarna i vårt land och i andra delar av världen använder. Ibland stämmer ultrahögern in, glad att hitta andra som också hatar judar. Och väldigt ofta får man stöd av muslimer, tyvärr inte bara av islamister. Terrorledare hyllas, medan Israels rätt att existera ifrågasätts. Hamas stadga kräver att Israel skall utplånas som stat, men detta tonas oftast ner. Till och med Irans sjuka styre hyllas av en del av dessa hatande människor.

Men till skillnad från palestinierna som firar när israeliska skolelever dödas, beklagar israelerna när oskyldiga palestinier dör, skriver bloggen Fred i mellanöstern.
Och riksdagsledamoten Anneli Enochson skriver om hur Hamas medvetet använder platser där barn och kvinnor kan drabbas för sina militära högkvarter.

Jag går till Jerusalem Post på nätet. Även om det givetvis är en starkt pro-israelisk bild man får här så är det ändå också en fri tidning som skriver om kritiken som framförs i världen. Här finns en artikel av David Breakstone där han utgår från visdomsordet "fighting for peace is like fucking for virginity", och visar hur man ändå måste acceptera att det inte finns någon annan lösning än att ingripa mot Hamas ständiga kränkningar av Israel. Hur Hamas använt den vapenvila man sedan bröt för att bygga upp sin militära förmåga, inte för att utveckla den sociala agenda man gick till val på och fick makten genom. Läs hans artikel, som utmynnar i att även om han djupt beklagar det hemska lidande som oskyldiga utsätts för i Gaza så kan han inte under rådande förhållanden be om ursäkt.

För mig är det obegripligt att hatet har blivit så starkt. Visst begicks det övergrepp mot palestinier i samband med grundandet av staten Israel, men samtidigt som Israel tagit emot förföljda judar från hela världen, framför allt dem som tvingats bort från arabstaterna har palestinierna aldrig givits mer än flyktingstatus i arabvärlden. I stället har de utnyttjats i propagandasyfte och blivit offer för islamistiska fanatiker. Men min förhoppning är att demokratiska krafter i arabvärlden skall komma att förstå att man har mer gemensamt med demokratin Israel än med fanatism och fundamentalism. Att muslimer, kristna, judar och ateistiska humanister skall förstå och visa att man vill och kan leva i fred, med respekt för varandras tro och seder. Därför oroar det mig väldigt mycket att så många tar ställning för dem som hatar.

Ernst-Hugo Järegård som kalkonraggartuffing!

Under jullovet ligger inte lärare på latsidan om nu någon trodde det. I stället ägnar vi oss åt fortbildning av olika slag. Som So-, svensk- och engelsklärare är givetvis all konsumtion av såväl kultur som annan underhållning, liksom allt annat som går att göra på internet eller i verkligheten att betrakta som fortbildning i någon form. Detta innebär att jag aldrig behöver ha dåligt samvete över att jag inte gör något nyttigt eftersom allt jag gör är nyttigt.

Nåväl, under detta jullov har såväl Shakespeare som Strindberg fått vila på hyllorna. Men jag har i alla fall sett den store Ernst-Hugo Järegård i hans första stora huvudroll på film. Och det var kanske inte så mycket en stor skådespelarprestation som ett exempel på fel person för rollen. Filmen hette nämligen Raggargänget (den har också en engelsk titel: Swedish Punks!) och är gjord 1962. Hela filmen är en riktigt härlig kalkonfilm, gjord av den store regissören Ragnar Frisk vars huvudverk var Åsa-Nissefilmerna. Filmen handlar om raggare, och framför allt de två tuffingarna Berra och Kritan, spelade av Ernst-Hugo och Jan-Olof Strandberg. En del av de andra motorburna ungdomarna i filmen är ganska trovärdiga, även om det blir lite töntigt när de skall vara coola med cigaretter och coca-cola. Fast det var väl så det var 1962 (själv var jag två år då och mer intresserad av välling och nappar).



Men Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg som raggare är bara så fel. Det är nästan omöjligt att ta dessa två tuffingar på allvar. Inte blir det hela bättre av att de hänger på varandra mest hela tiden på ett närmast homoerotiskt sätt, samtidigt som de tafsar på diverse tjejer för att hålla skenet av machotuffingar uppe. I filmen förekommer också ett antal sångnummer, bland annat de som finns på youtubefilmerna här. I den ena ser vi Carli Tornehave sjunga ödesmättat medan han går runt i rökdimmorna på det tuffa raggarfiket. Stäng för guds skull inte av före slutet för då missar ni tuffingarnas entré. I det andra klippet sjunger Britt Damberg om stackars föräldrar som levde innan raggarepoken (något att tänka på för de ungdomar som i dag tycker synd om dem som levde före datorer och tv-spel!).



Filmen innehåller också en hel del annat underhållande: Tuffa biljakter, där man helt omotiverat kör av vägen mitt på en raksträcka, ett självmordshopp från andra våningen och en hel del boxning som förenar raggarna och den boxningsgalne men raggarhatande Sigge Fürst. Den mest framstående och trovärdige i filmen är den boxande raggaren Sven, spelade av Morgan Andersson, en man vars liv och skådespelarkarriär borde ha fått bli längre.

Idag musik i stället för politik

Jag hoppas att alla bloggens läsare har haft en behaglig nyårshelg, och är fulla av energi inför det nya årets prövningar. Idag tänker jag inte skriva en rad om krig och politik, ämnen som ju alltid är angelägna men som inte är allt här i världen. Världen består ju även av andra betydligt trevligare inslag, som vin, kvinnor och sång. Dagens ämne gäller det sistnämnda, alltså musik. För mig är musik ett viktigt inslag i livet, och skivsamlingen har blivit stor med åren. Men nu finns ju Internet som kan bidra till mer musik att lyssna på. Problemet är ju bara att hitta all den fantastiska musik som finns, men som man inte känner till. Lyssnar man på radio är ju utbudet ytterst begränsat, och det är mest de vanliga hitlåtarna som spelas.

Min favoritsajt på internet för att hitta musik har blivit Last.fm. Det finns säkerligen andra lika bra alternativ, men för mig fungerar den här sajten utmärkt. Den är kostnadsfri om man inte vill ha en mer avancerad version, men det behövs knappast. Poängen är att man lätt hittar nya artister som man tycker om. Man skriver helt enkelt in att man vill lyssna på en radiokanal, till exempel Ulf Lundell radio. Då får man ofta först höra en låt med den artist man valt, men sedan med andra artister som liknar den man valt. Tycker man inte om en låt är det bara att klicka förbi den, dock kan man inte gå bakåt i spellistan. Följaktligen får man tips om en massa bra artister som man förmodligen aldrig skulle ha hört talas om annars. Vill man inte välja en viss artist kan man välja en viss stil eller nationalitet eller någon annan "tag".

Last.fm:s musikutbud är enormt, och här kan man hitta låtar från de flesta länder och stilar. Min favoritkanal just nu är "Tristan Prettyman radio". För den som inte vet det är Tristan Prettyman en 26-årig kalifornisk singer-songwriter som har en fantastisk röst, och vars musik värmer upp vintermörkret nästan som en belgisk öl.

Här är ett litet smakprov:

Låt friheten vinna över intolerans och terror!

Eftersom lärarlönen är låg, och eftersom det är så kul att köra buss ägnar sig magistern åt detta nöje ett par dagar i månaden. Och när man sitter där i bussen passar det utmärkt att lyssna på P1. Faktum är att det finns väldigt många bra program att höra där. Och ibland blir man förvånad. Hörde häromdagen på Studio ett där man hade ett reportage om händelserna i Gaza. Jag väntade mig bara det vanliga gnället om hur synd det är om de stackars palestinierna när de elaka israelerna försvarar sig, men här presenterades ett riktigt bra och opartiskt reportage, där man gav minst lika mycket utrymme för det psykiska lidande det innebär att ständigt leva i rädsla för raketanfall.

Visserligen tänkte jag egentligen inte alls ägna denna årets första dag åt Israel, men det är tydligt att det är svårt att komma undan. Läs gärna ett tänkvärt inlägg här.
Det blir sällan så mycket diskussion och kommentarer som när jag kommer in på de här frågorna, och tonläget skruvas alltid upp. Jag undrar om alla som alltid försvarar Hamas verkligen tänkt över vilket samhälle man då stödjer. Ett samhälle där oliktänkande, homosexuella och andra avvikare förföljs och mördas, ett samhälle så långt från allt vad västerländsk humanism och demokrati står för som man kan komma.

Jag upprepar gärna att jag beklagar alla civila offer, men jag tänker inte sörja terroristledare som den idag dödade Nizar Rayyan.