Hullabaloo i Hålogaland och arktisk arkipelagarkitektur.

I min strävan att lära känna vår värld insåg jag plötsligt att jag ju farit i söderled, österled och västerled, men inte i, nä, just det, det går ju inte ens att säga. Visserligen befann jag mig en gång i tiden under nio månader i Luleå i avsikt att lära mig försvara landet mot ryssen. Det gick väl sådär. Hade ryssen kommit hade nog min insats inte räckt långt. 

Eftersom jag inte klarade av att skidtolka (en aktivitet som dessvärre inte handlade om översättning) fick jag skida på egen hand och blev tillfångatagen av någon slags fiender som lyckligtvis var ganska snälla. 

Som läsare på bloggen kanske noterat for jag ju också till Sveg för ett tag sedan, vilket slutade i att jag fick stanna hemma från jobbet några dagar och ta igen mig, men ändå lockas jag ånyo av att fara norrut. 

Och inget ont om Sveg, men den här gången kändes det som det var dags att fara rejält norrut. Från det forna Attundaland for jag till det som en gång i tiden kallades Hålogaland, och närmare bestämt världens nordligaste universitetsstad Tromsö. I Hålogaland bodde en gång i tiden kung Ottar av Hålogaland, som sade sig bo längst i norr av alla norrmän. Numera bor det en hel del norrmän även norröver, men Tromsö är ändå världens nordligaste stad med mer än 50000 invånare. 

En trakt som jag förväntade mig skulle befolkas av bistra män med frusna näsor som allvarsamt blickade ut över omkringliggande berg och fiskevatten. Detta verkar dock inte riktigt vara sant om dagens hålogaländare. Det stämmer visserligen in på skulpturen av Roald Amundsen som ser ut att vara i sjuttioårsåldern, men som lämnade Tromsö på sin sista resa, 55 år gammal, för att försöka rädda Umberto Nobile. Amundsen och Nobile hade tidigare samarbetat, men blivit oense om vem som egentligen var ledaren för expeditionen till Nordpolen. Räddningsexpeditionen gick dock inte så bra och ingen av dem återkom levande.

När man vandrar omkring i Tromsö blir man ständigt överraskad över den spännande blandningen av gammalt och nytt. Och de nya husen är ofta spännande och bidrar till att göra staden livfull.

Men även gamla hus kan finns moderna uttryck.

I Norge har man insett fördelen med att stänga vägar fysiskt i stället för psykiskt.

Det andliga finns i stället högre upp i gatubilden.

Men andlig spis kan man även finns i det vackra biblioteket som verkligen signalerar bokens betydelse, och nog är ett av stadens vackraste hus.

Men alla nöjer sig inte med litterär stimulans.

Från Tromsön går en hög bro till fastlandet.

Livet i staden är dock inte alls så allvarligt som jag befarat, utan glatt på många sätt. På fredagar och lördagar är staden full av nöjestörstande som slår klackarna i taket på allehanda lokaler. Min hyresvärd gav sig ut i nöjeslivet framåt ettiden på natten, vilket ju inte är så lätt att göra i svenska provinsstäder. Gör man det i Sveg blir man förmodligen uppäten av en björn.

Och i fjärran vakar bergen.

I fiskehamnen är det inte ovanligt med besök från öst. Budskapet som står på väggen är inte ett socialistiskt slagord, utan betyder så vitt jag förstår ungefär: Jag skulle krama dig, men jag skriver bara ett sms.

Rå sushi & bar som ligger i bottenvåningen på detta hus torde vara stadens säkraste lokal för den som vill undvika matförgiftning.

I hamnkvarteren möts också gammalt och nytt, och en spännande dynamik uppstår.

Kanske inte vackert, men i alla fall annorlunda är detta hotell i hamnen.

Dominobrickor, eller isblock? Polaria heter stadens akvarium, som är, just det, världens nordligaste!

Av någon anledning har detta hundspann hamnat på en av de snöfria platserna i staden, närmast havet. Annars behövde man bara ge sig några hundra meter upp för att fortfarande mötas av tjock snö. Jag väljer att inte säga något om huset i bakgrunden, annat än att det är färgglatt.

Bortanför akvariet ligger Hålogalands teater, och bortom det ett helt nytt bostadsområde med bästa läge vid vattnet, och spännande arkitektur.

Här skulle man ju kunna hitta på något skämt om att denna skulptur är betald av "the tax-payers", men det vore ju rätt dumt och skulle kunna ge ett oseriöst intryck

De lutande husen är onekligen coola, men jag undrar lite hur de ser ut inuti.

Snöiga fjäll tycks ha inspirerat en del av husen.

Alla dessa sneda väggar känns kanske mindre märkliga för norrmän som vuxit upp på fjällets brant och gått på tur varje helg, och för vilka lutningar är något naturligt.

Visdomsord.

Selfie. För att bevisa att jag var där.

Från piren, eller sjeteen, som det heter på den lokala franskinspirerade norskan, ser det svarta huset i hamnen ännu svartare ut. Men jag faller ändå för dess spännande form och den kontrastverkan som uppstår mot alla andra hus. Och vi skall komma ihåg att på vintern är här förvisso mörkt, men snö, och ofta också nordlys, eller norrsken som man säger i landet i söder, lyser upp tillvaron. Och på sommaren är här desto ljusare. Så det svarta kanske passar bra här.

På shoppinggatan är folklivet livligt på lördagen, men det här är inte Sverige, så på söndagen ägnar man sig åt annat.

Här kan man stoltsera med något som inte är världens nordligaste, men väl nordens äldsta biograf som fortfarande är i drift.

En gång i tiden kallades Tromsö Nordens Paris. Besökare från syd förvånades över invånarnas språkkunskaper och bildning, och även kvinnornas moderna klädedräkt förvånade många. En orsak var att många som var verksamma i sjöfarten gjorde shoppingrundor åt sina kvinnor i Frankrike och andra kontinentala platser. Numera finns modet även här.

Precis som i Sveg kan man här lära sig samiska glosor. Kameragoziheapmi låter kraftfullt och avskräckande.

Promenader ger starka ben då höjdskillnaderna är rätt stora även inne i staden.

Visst känns det att man är i norr. Har jag nämnt att man har världens nordligaste 18-håls golfbana? Och världens nordligaste symfoniorkester, Burger King, och fotbollslag som spelat i elitserien, samt världens nordligaste botaniska trädgård.

Mer rätt vore nog en toppluva.

Tack vare Airbnb, detta fantastiska moderna påfund, som visserligen avskys av en del hotellägare, slapp jag tillbringa helgen på ett anonymt sunkhotell, utan fick bo i en lyxig lägenhet hos det trevlige Tor-Arne som bjöd på utmärkt vin och givande samtal.

Ett måste är att åka upp med linbanan Fjellheisen. Det kostar bara 170 kronor, vilket är mindre än en pizza kostar i detta land. Här uppe kan man dricka öl från Mackbryggeriet (för en hundring till) som alltid har skrutit med att vara världens nordligaste bryggeri. Numera finns det också några mikrobryggerier i staden, men alla dessa är utklassade i nordlighetsavseende av ett nyetablerat bryggeri på Svalbard.

En annan intressant byggnad är Tromsdalens kirke, även kallad Ishavskatedralen. Sällan hittar man en byggnad som passar in bättre mellan berg och hav. I kyrkliga sammanhang används fortfarande namnet Hålogaland som är namnet på stiftet. Vad gäller det religiösa livet i Tromsö så har man världens nordligaste protestantiska domkyrka, världens nordligaste katolska biskop, världens nordligaste karmelitkloster och världens nordligaste moské. Den sistnämnda dock rätt blygsam, sedan man avstyrt ett Saudifinansierat lyxmoskébygge.

Mycket nöjd med min resa till Tromsö, även om jag avstod från restaurangbesök efter att ha studerat priserna på de lokala näringsställena, far jag i söderled. Pizza är nog gott även i Norge, men frågan är om den är värd 250 kronor. Leverpastejsmörgåsar, potetgull (chips på svenska) och öl hjälpte mig att överleva helgen. Vad gäller öl så är ju faktiskt Norge så civiliserat att man kan köpa även starköl i vanliga butiker. Förhoppningsvis så når vi dit en vacker dag, och vårt parti behöver bli av med Gabriel-Romanusfalangen som lever kvar i svunna tider, och som nog helst skulle återinföra motboken. 

Förutom starköl kan man även köpa alkoläsk i mataffärerna. Alkoläsk heter dock på norska rusbrus, vilket nog jämte rumpetroll (grodyngel) är de mest uttrycksfulla norska orden. 

Tromsö är en destination att rekommendera såväl för den som vill njuta av naturen, men även för den som föredrar att kasta sig ut i det synnerligen livliga nöjeslivet. Dock får inte plånboken vara alltför tunn, Å andra sidan kostar resan hit mindre än till diverse andra destinationer dit folk åker för att dricka billigt rusbrus.

Femtio nyanser av Sveg.

Klockan är drygt nio en gråmulen lördagsmorgon. Ett stilla duggregn faller. Det är kallt. En oformlig träkoloss som skall föreställa en björn, men mest ser ut som någon slags monster från en B-film från sextiotalet står framför mig. Denna bruna sak är den främsta sevärdheten i denna tätort. Väderappen utlovar dagsregn. Jag börjar fundera över om det var en bra idé att åka hit.

Jag vandrar vidare in i samhället. Gågatan är prydlig med blomlådor och käcka gatlyktor. Det är bara de gående som fattas. Förutom blomlådorna är det mest Migrationsverket som blomstrar. Anledningen till att jag är här är att Härjedalen och Jämtland, och följaktligen Jämtlands län är de enda landskap respektive län jag aldrig besökt. Genom att komma hit har jag alltså besökt samtliga län, vilket ju nästan känns nödvändigt om man vill känna sig berest.

Jag har farit hit med pendeltåg till Uppsala, Upptåg till Gävle, X-tåg till Ljusdal och sedan bussen till Sveg. Kvällssolen i Hälsingland lyfte fram landskapets skönhet, men ungefär när vi nådde Härjedalsgränsen förvandlades landskapet till något mer svåruppskattat. Ungefär samtidigt föll mörkret.

Jag vandrar planlöst omkring på gatorna. Regnet har faktiskt upphört, men ännu har inte lokalbefolkningen kommit ut på gatorna i någon större omfattning. En viss aktivitet märks vid Systembolaget. Jag går in för att undersöka utbudet. En man frågar expediten om "det där rödvinet med älgar på etiketten", men det visar sig vara slutsålt. Två estniska långtradarchaufförer köper öl. På hyllorna finns faktiskt Saku Kuld från Estland, men de ratar det för det tämligen meningslösa Stockholm från Halmstad. Ett tag funderar jag på att inleda ett samtal på estniska, men deras uttråkade anleten inbjuder inte till detta.

Sveg har ju en del som talar mot sig. Namnet till exempel. Endast en futtig bokstav skiljer Sveg från seg. Dessutom hör det till en grupp av namn som både låter fula och som inte direkt är kända som spännande platser. Jag tänker på Flen, Heby och Sveg. Det långa e-et, de korta trista namnen. I Flen har jag själv bott så jag vet att det i viss mån lever upp till tråkighetsryktet. Heby vet de flesta inte så mycket om, men på sistone har det i alla fall figurerat i pressen i samband med att ett gäng kvinnor tydligen rider omkring berusade på nätterna och antastar män. Plötsligt blir Heby nästan lite spännande, och frågan är vad Sveg har att bjuda.

Ser en skylt som pekar mot en loppis, och i hopp om att göra något fynd ilar jag ditåt. Hittar detta anslag med öppettider, och det visar sig att det är en av de VISSA DAGARNA, eftersom man ännu inte öppnat trots att klockan med god marginal passerat tio vid det här laget.
Och trots att jag passerar platsen ett flertal gånger lyckas jag aldrig ta mig in. Uppenbarligen är de nån annanstans, trots att de borde vara här.

Bokhandeln ser väldigt övergiven ut tio minuter innan den skall öppna, men slår punktligt upp dörrarna klockan tio. Jag väller in och stödköper en bok och några kartor. Det bor 2547 invånare i Sveg, och det är ju långt ifrån självklart att det skall finnas en bokhandel i en sådan ort, så visst måste det uppmuntras. Ägarens katt uttrycker dock en viss irritation över att behöva flytta sig från disken när jag skall betala.

Ibland tycker jag mig ana någon slags likhet med ukrainska småstäder, som jag besökt en hel del av. Byggnader som verkar tillbyggda på ett lite udda och spontant sätt, en viss sliten charm, och gott om plats. Dock är gatornas kvalitet betydligt högre.

Talmystik, eller bara en slump?

Att Norrland är de stora viddernas land märks inte bara exteriört, utan även offentliga toaletter präglas av ett överskott på outnyttjade ytor.

Kanske kan man hinna med en tatuering av Jesus, eller en älg, innan man går i kyrkan?

Nöjeslivet är inte så väldigt livaktigt. Folkets hus (den fula byggnaden bakom minigolfen)
gick nyligen i konkurs, men där finns fortfarande en restaurang och en fritidsklädsoutlet. Köper ett par neonrosa kalsonger, mest för att jag känner att jag vill gynna det lokala näringslivet, men även för att jag aldrig ägt några sådana. Försäljaren visar sig dock inte tillhöra lokalbefolkningen. Han frågar nämligen om jag vill ha med plastgalgen som kalsongerna hänger på, eller om han skall slänga den i återvinningen. Han förklarar något kryptiskt att han är från Örebro, "och där är vi noga med sånt".

Eftersom kommunen har en samisk minoritet står den kommunala informationen på två språk. Jag faller direkt för det samiska ordet för Entré. Är det inte dags att i svenskan ersätta detta franska ord med urinvånarnas mycket vackrare? Tjaangeldahke!

Heby må ha sina nattliga ryttarinnor, men även i Sveg förekommer ljusskygga aktiviteter. Innan Folkets hus gick i konkurs hann man med att visa den ökända filmen "50 shades of Grey". Den vanligtvis glesa biopubliken blev då plötsligt så stor att det blev utsålt, och man fick ha könummer. Det gör att man blir lite nyfiken på vad som föregår bakom persiennerna i stadens bostadskvarter.

Himlen skiftar i olika nyanser av grått när jag vandrar vidare mot stadens andra stora sevärdhet, Mankellbron. Det är något så ovanligt som en bro där tåg och bilar delar körbana, eller banvall, eller vad det nu blir. Tågen är ju inte så talrika nu när Inlandsbanan bara har turisttrafik, men bron ser ju lite annorlunda ut i alla fall.

Bron heter alltså Mankellbron efter stadens store son Henning Mankell, som växte upp här, och som också skildrat orten i några av sina böcker.
Bron är dock ganska rostig. Fast den som läst några av Mankells senare böcker vet ju att det även han börjat bli det.

Och om stadens store son är en rostig författare, så är stadens stora dotter mest känd för sitt kreativa förslag om att skicka lila kuvert hem till misstänkta (!) sexköpare för att deras familjer, brevbärare och grannar skall se vad de kanske har gjort. Fast det är ju inte det enda Beatrice Ask är känd för. Hon lyckades ju också med att sprida en satirtidnings "nyhet" om att 37 personer dog av överdoser första dagen som man sålde legal marijuana i Colorado utan att vare sig idka källkritik eller fundera över det rimliga i påståendet.

Nu kanske någon tycker att jag börjar bli alltför negativ. Det är inte min avsikt, jag tycker faktiskt att Sveg är rätt charmigt, och de människor man möter verkar vänliga. Och här finns kreativitet också, inte minst på det übercoola konditoriet Café Cineast. Det är ett café som är inrett med filmtema, men ändå med utgångspunkt från svensk kondistradition. Väl värt ett besök!

Min första kväll i Sveg köpte jag lokaltidningen. Där fanns en intervju med en lokal politiker. Jag minns inte så mycket av det politiska, men jag fascineras av hans klädstil. Han tycks gå med mycket färgglada skjortor, och då han har kostym på sig har han ändå tåskor. Och Sveg är inte större än att jag när jag tittar upp från min tidning på Café Cineast ser en atypisk politiker med färgglad skjorta och tåskor. Jag funderar på om jag borde söka kontakt med honom, men jag vet inte om jag skulle prata om tåskor eller lokalpolitiken i Sveg, eller ens vilket av dessa samtalsämnen som vore minst ointressant. Alltså låter jag honom ljudlöst glida vidare med åtskilda tår. Själv tar jag mig ytterligare en kaffetår.

Jag bor på hotell Härjedalen. En av anledningarna att jag valde detta hotell är att det skall innehas av Svea af Trampe sedan 50 år tillbaka. Jag hade sett fram emot att träffa någon som har ett så fascinerande namn. Möter dock endast en polsk dam som serverar frukosten på en gigantisk bricka i rummet. Tror jag är den ende gästen. Men hotellet är trivsamt och har betydligt mer karaktär än de flesta moderna hotell.

Den estniska långtradaren vars uttråkade chaufförer dricker halländskt öl står uppställd i väntan på att något skall hända. Firmans slogan känns väldigt estnisk i sin ödmjukhet. 

I skogarna runt tätorten finns diverse vilda djur, främst björnar. (Jag är medveten om att bilden inte föreställer en björn, det är en illustration till begreppet "vilda djur"). Det gör att man kan känna en viss oro när man lämnar tätorten. Lokaltidningens största nyhet (förutom tåskopolitikerintevjun) är ett reportage om en jägare som blivit illa åtgången av en björn. Det faktum att länets björnjaktskvot är sextio djur visar att det nog finns rätt många nallar här.

Och när man börjar ta kort på snöskotervägvisare i någon slags försök att visa hur exotiskt-bonnigt-pistvaktigt Sveg är, då är det kanske dags att lämna tätorten. Men för den som inte har bil är det inte så lätt. Jag har dock förberett mig genom att lusläsa busstidtabellerna. Det går en buss till Lillhärdal vid tretiden. Den vänder dock tillbaka direkt. Till Lillhärdal är det drygt tre mil. Tre mil av enformig lågväxt skog, utan ett enda hus. 

Jag väljer dock att lämna Lillhärdal på listan över osedda platser, och nöjer mig med att se häxbränningsstenen i utkanten. När jag frågar om den visar sig bussföraren, en ytterst trevlig man som är väldigt glad över att ha en passagerare som talar flytande svenska, inte ha en aning om vad det är för en sten, fast han passerat den varje dag. Han släpper dock av mig där och ger mig sju och en halv minut att disponera innan han kommer tillbaka. Han säger att "nu fick du ju inte se Lillhärdal. Fast i och för sig det är ju inte så mycket att se där heller".

De två andra passagerarna är en far och son från Syrien som hamnat i flyktingförläggning i Lillhärdal. De har varit och handlat i Sveg, vilket innebär en resa med morgonbussen vid niotiden, sedan sex timmar i Sveg innan bussen går tillbaka. 

Nu smög sig ännu ett snöskoterfoto in här, men det blir så när vi nollåttor hamnar i Norrland. Det är absolut inget nedsättande i det. Jag for tillbaka till Sveg, och sedan vidare med bussen mot Vemdalen. Bussar är något sällsynt i Härjedalen. För att se till att inte efterfrågan ökar har landstingets politiker sett till att biljettpriserna är groteskt höga. De enda som åker buss är flyktingar, som inte har något val, och de som ännu inte uppnått körkortsålder. Alla ungdomar har fått gratis månadskort, vilket gör att ingen klagar över de extrema biljettpriserna. Den trevlige bussföraren bad dock mer eller mindre om ursäkt varje gång någon betalade kontant.

Jag åker med bussen till ett ödsligt vägskäl, där busschauffören pekar ut den plats där han skall stå på pass för att nedlägga en älg dagen därpå. Tack vare denne trevlige man har jag lärt mig väldigt mycket om Sveg.

Nu ger jag mig ut på en grusväg där jag anade en lurande björnfara, och vandrar sedan till den vackra byn Duvberg där utsikten över landskapet förklarar varför människor faktiskt väljer att bo i denna del av landet.



Därifrån vandrar jag tillbaka mot Sveg via byn Överberg. Och här ger sig de femtio nyanserna av Sveggrått och solen kommer fram. Plötsligt blir det så vackert att jag blir tvungen att ta några djupa andetag.

Lokalbefolkningens bildyrkan märks genom att man sällan vill göra sig av med sina trotjänare. I stället placerar man dem någonstans där man kan se dem och minnas alla glada stunder man haft i dem.

Utbudet av aktiviteter är mångfacetterat.

Till och med nötkreaturen verkar njuta av den vackra kvällen, men ser lite frågande ut inför åsynen av en människa utan bil.

Här har man inte anpassat vägmärkena till EU-standard.

Efter en lång vandring når jag tätortens gräns igen. Jag vacklar in på första bästa hak och får middag som får mig att längta efter skolmaten. Nästa dag vaknar jag upp med halsfluss och feber. Tydligen är jag inte av rätta virket för att klara av livet här uppe. 

Bussen till Mora där jag skall ta tåget går inte förrän vid tretiden. För att slippa driva runt i Sveg och se sevärdheterna en gång till väljer jag att fara med den enda alternativa bussen norrut, till Åsarna i Jämtland. Där beser jag Thomas Wassbergs samling av pjäxor. Det är inte lika kul som det låter.

 Nu har jag även varit i Jämtland, och därmed alla Sveriges landskap. Pjäxfixeringen och halsflussen gör att jag kanske inte direkt längtar tillbaka.  Far med bussen söderut igen, förbi Sveg än en gång, innan vi efter ett otal timmar bland lågväxt barrskog når Mora och det hägrande tåget. 

Och Sveg är nog inte en plats som jag skulle kunna tänka mig att bo på, så länge jag kan välja. Men jag är glad över att jag gjorde denna resa, och då inte i första hand för att kunna pricka av de sista landskapen. Faktum är att för mig som besökt de flesta av Europas länder, och som varit kanske femton gånger i Frankrike och Italien känns Sveg betydligt mer exotiskt och spännande. Ödsligheten, björnjägarna, miljonerna barrträd och de breda tomma gatorna är kanske inte så lätta att ta till sig och njuta av, men det finns en kärv skönhet i allt detta, och stolta människor i ett Sverige som är så annorlunda än det jag upplever dagligen.