Palestinska bögar, små danskar, ADHD och Gud.

Terminen börjar rulla igång så smått, och innan elevmaterialet tågar in får vi lärare ta del av fortbildning. I tre timmar får vi lyssna till en man med ADHD som förmedlar tvivelaktiga fakta på felstavade overheadbilder. Han skryter också med att han vet om att de är felstavade och har diskuterat det med en lärare! Visst kan det vara intressant att ta del av hur det kan vara att ha ADHD, både han och hans son har fått denna diagnos, och i början är det faktiskt rätt givande, men efter 45 minuter blir det bara upprepning och lite pajaseri. Men nu vet vi allt om honom och hans äktenskap. Han är kritisk till medicinering och framhåller sin son som ett gott exempel på att det går bra ändå. Sonen dricker visserligen för mycket nu som 23-åring, men har gott om flickvänner så det är nog bra ändå...

Noterar att den märkliga lag som innebär att den man som en enda gång haft sex med en annan man aldrig i hela sitt liv får lämna blod, medan den som hoppat i säng med hundratals kvinnor är välkommen. Fortfarande kommer dock bögar som inte avstår från sex under ett halvår inte att vara välkomna, och kanske är det en säkerhetsåtgärd man får leva med. Men det känns som en märklig diskriminering, ungefär som om man förutsätter att alla homosexuella lever promiskuöst, medan heterosexuella inte gör det. Men visst är det svårt att avgöra var gränsen skall gå mellan säkerhet och risk för diskriminering. (Svenska Dagbladet)

När jag nu ändå är inne på bögämnet så är det ju värt att notera att det av många vänstermänniskor så avskydda landet Israel ju faktiskt är det enda ställe i Mellanöstern där homosexuella inte trakasseras (visst finns det tossiga ortodoxa judar som protesterar mot dem, men det är inte ett allmänt förtryck). I Israel finns det lagar mot diskriminering av homosexuella, man har haft en homosexuell parlamentsledamot, man har ordnat konferenser för homosexuella araber (dit visserligen många inte kunnat åka då de flesta arabländer inte tillåter sina medborgare att besöka Israel). I armén finns flera öppet homosexuella officerare, och när den transsexuella Dana International representerade landet i Eurovisionsschlagern var det hela 80 % av de tillfrågade i en undersökning som ansåg att Dana var en värdig representant för landet.

Samtidigt döms bögar till döden både i Saudiarabien och Iran, och på Gazaremsan torteras de av Hamasanhängare, och stöts ut av sina familjer. Det påstås att flera hundra homosexuella palestinier flytt från Gaza till Israel, eftersom de känner sig tryggare där än bland sina egna landsmän.

Men den svenska vänstern fortsätter att se Israel som den stora skurken...

Inte fullt så allvarliga saker, men ändå obegripliga händer även i vårt avlånga land. Dagen berättar om en kyrka i Alunda som vägras bidrag från Östhammars kommun. Varför då? Jo, man har det diskriminerande kravet att medlemmarna skall tro på Gud! Jag förmodar att detta innebär att nykterhetsföreningar måste ta med även ickenyktra (och kanske börja med vinprovning), Arbetarkommunen måste ansluta alla nazister som vill vara med och så vidare.

Till sist så finns det nyheter även för den som är orolig för att Sverige skall konkurreras ut av andra länder. Det finns nämligen en ny marknad för oss, danska dagisbarn! I Köpenhamn är bristen på dagisplatser så stor att man överväger att köpa in sig på den svenska sidan, berättar Politiken. Detta nobbas dock av Malmö. Men varför inte sprida idén längre bort. En timme på flygplan kan väl inte vara så trist för en liten dansk, och då kan man komma till Smålands djupa skogar, vilket torde vara nog så exotiskt. Kan vi dessutom lära de små danskarna att uttala fler av de bokstäver som finns i det förvisso vackra, men ibland svårbegripliga danska tungomålet så kanske vi kan bryta den utveckling mot att danskar och svenskar börjar tala engelska med varann som brer ut sig allt mer.

Vänstern tiger om muslimska övergrepp

Ohlyckan Ohly har visat sitt rätta tryne när han i Ekots lördagsintervju först kallar Sveriges regering för odemokratisk, och sedan kallar den högst tvivelaktige Hugo Chavez för demokratisk. Ibland kan man ju börja tro att Ohlys anhang är ett demokratiskt sinnat parti, men nu har jag definitivt tagits ur den villfarelsen. Att Chavez stödjer gerillan i Colombia, stänger tv-stationer som kritiserar honom, försöker ändra grundlagen så att han kan väljas om på livstid, förstatligar privat egendom och som kronan på verket stoppar Simpsons på tv visar ju vad som väntar oss om kommunisterna tar över även här.

Hugo Chavez är ju också god vän med förtryckarna i Iran, med vilka man framför allt har USA-hatet gemensamt. Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan Sermin Özurkut har till exempel uttalat förståelse för den iranske presidentens krav på att Israel utplånas från kartan, Visst kritiserar Vänsterpartiet ibland avsaknaden av mänskliga rättigheter i Iran, men av någon anledning är man alltid mycket mer kritiskt mot det demokratiska Israel. Och vänstermänniskor i allmänhet är inte särdeles benägna att kritisera muslimska stater. Den som gör det blir i allmänhet beskylld för att vara islamofob.

En som lyckas med konststycket att både vara kommunist och islamkritisk är den i England bosatta Maryam Namazie som häromdagen besökte Borås. Hon säger klokt nog: – I västvärlden är vi ofta rädda att bli kallade för rasister om vi kritiserar islam. Men det är inte det minsta rasistiskt att ifrågasätta och kritisera en religion eller ett sätt att styra ett land. Rasism är att kritisera ett folk, och det är något annat.

Namazie är en av de modiga människor som grundat organisationen Ex-muslims i Storbritannien. Att lämna islam är ju samma sak som att utsätta sig för en dödsdom från företrädare för denna religion, så det krävs en hel del civilkurage för att ta steget.

Det är den här skillnaden som tycks vara så svår att förstå för många i Sverige. Även svenska kyrkan undviker att framhålla skillnaderna, och vill i stället betona likheterna mellan kristendom och islam. Visst finns det många likheter, men genom att misstänkliggöra all islamkritik når man ingenstans.

Jag påstår inte att händelser som denna fullständigt vidriga med den åttaåriga flickan som tvingats in i ett äktenskap i och för sig kan tillskrivas Islam som religion, men i ett muslimskt land där man lärt sig att inte ifrågasätta auktoriteter kan sådant ske. Förvisso har 61 ledamöter av det yemenitiska parlamentet velat få en lagändring till stånd, men det är bara en liten minoritet.

Och i Iran jagar polisen kvinnor som inte klär sig nog heltäckande. Samtidigt finns på Ung Vänsters hemsida denna förteckning över Israels brott mot palestinierna. Här finns inga nyanser, israelerna är skurkar och palestinierna offer. Försök hitta något kritiskt om någon muslimskt land hos Ung Vänster!

Om Israel och Rödeby - problemet är detsamma.

Det är inte så lätt att röra upp känslor med politiska diskussioner i lärarrum och andra fikarum. Visst kan man ibland få höra engagerade diskussioner om huruvida det är ett större problem med skattefusk eller fusk med sjukpenning, och ibland kan väl Björklunds uttalanden om skolan provocera en och annan överlevande sextioåtta att slänga ur sig någonting upprört. Men riktigt upprörda känslor blir det först när Israel-Palestinakonflikten kommer på tal. Då kan vanligen stillsamma gamla biologilärare förvandlas till exalterade fanatiker, och diskussionerna blir ofta hätska men sällan konstruktiva.

Detta gäller även i bloggosfären, denna nutida förlängning av fikarummen. För att slippa omedelbara mothugg, och förhoppningsvis nå en större publik än den upprörde biologen och en och annan förskräckt vikarie kan man ta med sig sin kopp med tvivelaktigt automatkaffe och logga in på en dator. Och alldeles oavsett vilken sida man stödjer i konflikten så är det ju otvivelaktigt fruktansvärt att oskyldiga offer skördas, oavsett om det är israeliska eller palestinska barn och ungdomar.

Men mina sympatier i konflikten ligger ändå hos israelerna. Detta ger dem dock inte rätten att begå vilka övergrepp som helst, men jag tycker ändå man måste försöka se bakgrunden. Jag skulle vilja dra parallellen till en plats närmare oss, nämligen det ökända Rödeby. Som jag tidigare skrivit kan man aldrig acceptera att någon skjuter ihjäl tonåringar, oavsett vilka hemskheter dessa har utfört. Men man måste försöka förstå. Att ständigt få sitt liv förstört av mopedligister, att få sin egendom vandaliserad, sina barn mobbade, att utsättas för dagliga kränkningar och övergrepp leder till att man till sist går över gränsen. Reaktionen när man försökt sig på allt annat utan att lyckas kan bli att man går för långt. En vacker dag tar man fram geväret och skjuter.

Det är ju samma sak som händer i Israel. När samhällen med fredliga invånare dag efter dag utsätts för beskjutning, när man i åratal har fått vänja sig vid bombdåd och terrorattacker, när man omges av länder som kränker en genom att nedvärdera och smutskasta ens land blir det till sist för mycket. När en stor del av världen, liksom polisen i Rödeby, väljer att blunda för fiendens övergrepp och lämnar en åt ens öde kan man komma att gå för långt.

Men finns det då inte moderata krafter i Israel som borde kunna bromsa och stoppa de värsta övergreppen. Jo, men problemet är att fienden väljer att inte se dessa. Alla israeler dras över en kam. När fredligt sinnade israeler som författarna Amos Oz, David Grossman och AB Yehoshsua som alla tillhör den israeliska fredsrörelsen inbjuds till den internationella bokmässan i Turin bojkottas den av ett antal arabiska intellektuella med Tariq Ramadan i spetsen, skriver Jackie Jakubowski i dagens DN Kultur (dock inte på nätet).

Så visst kan man kritisera Israel och de övergrepp detta land begår. Men man skall ändå komma ihåg att det också finns många israeler som gör detta, och det är tillåtet att göra det i demokratin Israel. Det finns ju också många palestinier som kritiserar de palestinska illdåden, men Hamas är inte speciellt benäget att lyssna på dessa kritiker. Dessa går i stället ofta ett obehagligt öde till mötes. Och de som kritiserar regimer i de allra flesta muslimska länder riskerar, om inte livet, så i alla fall sin frihet och sitt arbete.

Köp israeliska varor!

Varför denna märkliga uppmaning kanske läsaren frågar sig. Är Israel verkligen jordens bästa land, värt att stödja till varje pris? Har inte Israel också gjort sig skyldigt till övergrepp mot palestinier och andra araber?

Svaret är att Israel visserligen är ett land med många brister och tillkortakommanden, men det är ändå en fungerande demokrati, omgivet av betydligt mindre demokratiska regimer. Förutom att det är en demokrati så är landet mycket framstående på många områden, inte minst forskning och teknologi. Delvis är detta en följd av att man alltid varit hotat av sina grannländer, delvis av den judiska tron som betonar utbildningens betydelse. Inom judendomen uppmanas också till kritiskt ifrågasättande och diskussion på ett helt annat sätt än den blinda lydnad till Allah som muslimerna praktiserar. Denna betoning av den egna tankeverksamheten är en del av hemligheten bakom judarnas framgångar inom vetenskapen.

Men varför skall vi då handla israeliskt? Jo, just för att en del uppmanar oss att inte göra det. Bland dessa förvirrade själar så fanns vår (tack och lov) avgångne ärkebiskop, den trogne socialisten K.G. Hammar. Samtidigt som människor avrättas och yttrandefriheten är kraftigt inskränkt i det land som de flesta av våra billiga varor kommer ifrån, nämligen Kina. Men vem kräver att man skall bojkotta kinesiska varor? Även andra länder som spärrar in oliktänkande, kränker människors rättigheter och förtrycker minoritetsgrupper finns bland dem vi handlar med utan att någon protesterar. Men Israel, ett land omgivet av länder som vill se israelerna jagade ut i havet skall vi bojkotta. I England har det nu gått så långt att både ett fackförbund för universitets- och collegelärare och ett journalistförbund har krävt bojkott av Israel. Det är ju också speciellt upprörande att det handlar både om journalister, personer som borde kunna stå för en neutral nyhetsförmedling, och som dessutom har stor inverkan på andra människors åsikter, och om universitetslärare, ett yrke som borde vara en garant för ett fritt tanke- och åsiktsutbyte i kunskapens tjänst.

Så fort jag ser en israelisk vara i affären, något som främst händer vid frukt- och grönsaksdisken så köper jag den. Jag ser det som en akt av solidaritet med ett folk som genomlidit mycket och som har en stor opinion emot sig. En opinion som består dels av vänsterkrafter som av någon outgrundlig anledning solidariserat sig med militanta muslimer som vill se kvinnor beslöjade och berövade alla sina rättigheter. Men vänstern har sällskap i israelhatarlägret av nynazister som visserligen sällan älskar muslimer, men som fått upp ögonen för att många muslimer vågar tala öppet om sitt hat mot judar, och att man i muslimska länder ofta förnekar Förintelsen.

Denna oheliga israelhatarallians skulle kanske inte oroa så mycket om det rörde sig om marginella extremistgrupper, men man har fått ett allt större genomslag bland vanligt folk. Genom att media i Sverige ofta domineras av journalister med vänsteråsikter framhålls oftast Israels negativa sidor, och man använder ett språkbruk där det kallas mord när Israel dödar palestinier, men dödanden när det är israeler som är offer. Fler exempel på detta på den utmärkta bloggen TT-kritik.

För den som fortfarande tror att det är israelerna som är skurkarna så föreslår jag en titt på det här klippet från palestinsk tv där barnen till en mor som sprängt sig själv i luften tillsammans med fyra israeler intervjuas. Detta är den uppfostran som ges till de palestinska barnen. Man kanske kan förstå att man bygger en mur när man har sådana grannar.