Lärarna vet inte hur skolan fungerar, men det vet MP och V?

Den samlade oppositionen skäller naturligtvis som bandhundar. Jan Björklund vet inte hur skolan fungerar säger miljöpartiets skolpolitiske talesman. Men hur kommer det sig då att Lärarnas riksförbund stödjer förslaget? Förmodligen vet inte heller lärarna hur skolan fungerar. Det vet däremot Mats Pertoft, som förvisso har en bakgrund som Waldorflärare, men Waldorfskolorna är ju ofta en skyddad värld utan allt för många problematiska elever.

Nu är det ju knappast meningen att slänga ut elever i någon större utsträckning, men bara det faktum att det kan finnas möjligheter att ta till en sådan lösning om inget annat hjälper känns betryggande. Att, som idag, en enstaka elev som vet att ingenting kan hända, år efter år får trakassera sina klasskamrater, förstöra möjligheterna för framför allt de elever som har störst behov av lugn och ro, göra så att duktiga lärare byter skola, utan att något kan hända är inte acceptabelt. I nödfall kan ett skyddsombud skicka hem alla elever, om inte säkerheten kan garanteras. Men man kan inte skicka hem den elev som är problemet.

Naturligtvis beror alltid en elevs problem på något. Och visst måste man försöka finna orsaken, visst måste skolan också anstränga sig för att hitta lösningar som passar i det enskilda fallet. Men när situationen är sådan att man inte kommer längre låter man det ofta bara fortsätta utför. Värst blir det för eleven själv, när han lär sig att det inte blir någon ordentlig påföljd, och ofta finns det andra elever som hänger på dumheter, men som utan den negativa ledaren skulle sköta sig bra. Och mest synd är det alltid om dem som verkligen vill, som anstränger sig till det yttersta för att lyckas med skolan, men som inte får det stöd och den hjälp de behöver för att läraren är upptagen med att ta hand om de utåtagerande, eller bara för att ljudnivån i klassrummet är så hög att det inte blir möjligt med inlärning.

Jag bävar inför den skolpolitik som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att tvinga sossarna att driva om de, vilket Gud förbjude, skulle vinna valet. Då kommer man i sin vanliga missriktade välvilja att låta problemen fortgå, all skuld kommer att läggas på skolan när elever och föräldrar fråntas ansvaret för att hitta lösningar.

Och snart kommer flumskolans försvarare i det så kallade Lärarförbundet (de som mest organiserar dagisfröknar) att rycka ut mot Björklunds "förlegade lösningar". Om inte så kommer jag att bli mycket överraskad.

Läs mer i Svd här, här och här och i Sydsvenskan här.

Hjälp! Socialarbetare!

Jag minns fortfarande från min ungdom en teckning av DN:s lysande tecknare Poul Ströyer. Ströyer som ofta gjorde kloka inlägg i den tid då DN dominerades av sjuttiotalsvänsterns härjningar hade denna gång gjort en teckning med anledning av ett förslag från VPK (som då vågade erkänna att de var kommunister) om att satsa på fler socialarbetare i stället för poliser. Teckningen visade en kvinna som blivit överfallen och bestulen på sin handväska och som står och ropar:
- Hjälp! Socialarbetare! när tjuven springer iväg.

Varför kom jag då att tänka på denna teckning. Jo, dagens DN är full av tecken som alla pekar i samma riktning. Först möts man av en avskräckande framsidesrubrik om ett ökat antal sexbrott bland riktigt unga gärningsmän. Men innan man hunnit bläddra sig fram till denna artikel hamnar man på en debattartikel skriven av ett gäng kriminologer. Kriminologer är ju ett släkte för sig. Om man nu bortser från den allestädes närvarande G W Persson, som ju i alla fall har ett visst underhållningsvärde, så är kriminologer huvudsakligen personer som läst så mycket om brott att de blivit helt avtrubbade, personer för vilka brott blivit någonting akademiskt som man kan forma fina teorier kring, men som helt glömmer bort att se konsekvenserna för vanliga människor. Kriminologer vill gärna förklara och ursäkta brott, och tycks ha som en evig mission att visa att brottsligheten inte alls ökat. Om sedan vanliga människor som vistas ute i verkligheten ser att brottsligheten visserligen kanske inte ökat i antal brott, men blivit mycket råare och grymmare så har kriminologerna alltid bortförklaringar. En vanlig sådan som ju inte går att motbevisa är att anmälningsbenägenheten ökat. Och kriminologerna lever alltid kvar i sjuttiotalsvänsterns föreställningsvärld där ingenting är individens fel utan allt kan skyllas på samhället.

Denna gång är kriminologerna upprörda över mediernas fokusering på ungdomsbrott som leder till krav på högre straff. I stället vill man i vanlig ordning att allt skall inriktas på att minska utanförskapet. Denna vanliga klyscha betyder att vi skall avstå från att bestraffa brottslingar för att undvika att deras utanförskap ökar. Därför skall brottsbekämpningen inriktas på att ge stöd till brottslingarna. Sedan skall brotten glömmas bort, och inga registerutdrag skall följa med till framtida anställningsintervjuer.

Följaktligen skall den som straffats för ett sexualbrott i ung ålder inte hindras att få arbete inom barnomsorgen några år senare. Samma anda präglar de socialtjänstemän som DN berättar om i samband med fallet med flickan som blev våldtagen på skoltoaletten. Här förespråkar socialen stödsamtal med familjen i stället för straff.

Och längre fram i tidningen berättas om en pojke som blivit tvångsvårdad, men som fick springa ensam i motionsspåret på kvällarna. En 50-årig kvinna fick ta konsekvenserna av detta och fick sitt liv förstört genom att hon blev våldtagen av 15-åringen.

Jag förespråkar inte tiotals år i fängelse för ungdomar som begår brott. Den som studerar kriminalvården i USA ser att hårda straff inte är lösningen på allt. Och visst måste samhället eftersträva att försöka återanpassa brottslingar. Men att konsekvent bara se till brottslingarna bästa, och bortse från offren är något som är förödande. Visst kan det finnas skäl till att en 15-åring begår sexualbrott, och visst måste han få hjälp. Men att ha en kriminalpolitik där man låter många andras liv bli förstörda genom att alltid ursäkta och acceptera grova brott är helt oacceptabelt. Att tolerera att ungdomar begår brott och bortförklara dem som pojkstreck som kan glömmas bort är precis motsatsen mot vad som behövs.

Alltför ofta hör man talas om ungdomar som begått brott och som undrar varför inte samhället ingrep i tid. Rejäla konsekvenser, och en insikt om att den som missköter sig i ungdomen kommer att få problem i framtiden är det enda som hjälper. Låt kriminologerna och socialtjänstemännen möta brottsoffren i större omfattning i stället för att begrava näsorna i böcker och marxistiska pamfletter.

Skolverket har tappat greppet om verkligheten.

Skolverket har kommit halvvägs på sin senaste inspektionsrunda över landets skolor. Detta föranleder en rapport som presenteras i pressen i dag. Det man främst retat upp sig på är att elever som inte fungerar i vanliga klasser i alltför stor utsträckning undervisas i speciella grupper.

Detta är dock ingen verklighetsbeskrivning som de flesta lärare kan instämma i. I stället vittnar blott alltför många lärare, liksom många elever om att elever som saknar förutsättningar att tillgodogöra sig vanlig undervisning måste finnas kvar i vanliga klasser eftersom alternativ saknas. Av någon anledning, troligtvis en överdriven jämlikhetsiver, tror Skolverket att det alltid är bäst för alla elever att finnas i en vanlig klass. Då bortser man från den princip man annars hyllar, nämligen att varje elev är unik och har olika behov.

Dessutom finns det en annan aspekt på saken. Visst, det är bra att man ser till den utåtagerande elevens behov och vill tillförsäkra honom eller henne bästa möjliga undervisning. Men Skolverket bortser gärna från behoven hos alla andra elever. Och vilka är det som drabbas hårdast? Jo, det är naturligtvis de elever som verkligen har behov av lugn och ro för att lyckas lära sig. För att en stökig elev inte skall tvingas byta undervisningsgrupp tvingas en hel klass och dess lärare stå ut med väldigt mycket. Och i vanlig ordning är det arbetarklassens barn som drabbas hårdast. För den som kommer från hem med studietradition är det lättare att ta igen det som missas i skolan, och dessutom finns det ofta en större vana hos föräldrar att göra sig hörda och kräva åtgärder, eller helt enkelt byta skola. Ännu ett exempel på den missriktade välviljan som är så vanlig när sossar skall komma med lösningar på problem.

Men nu när Jan Björklund är skolminister, och snart också partiledare hoppas magistern liksom många andra som är verksamma i skolan (oavsett politisk färg) att det kommer att bli lättare att få igenom konstruktiva lösningar för elever som inte klarar en vanlig klass. I vissa fall kan det säkert gå att lösa utan att flytta eleven, även om det då måste till extra resurser vilket blir väldigt kostsamt. Man kan ju också ifrågasätta det vettiga i att ha en person som skall ta hand om en enda elev inne i en elevgrupp, när det finns ett så stort behov av personal som skall arbeta med alla elever. I stället måste det vara vettigare resursanvändning att skapa speciella grupper, där personal som passar för att ta hand om stökiga, eller på annat sätt krävande elever kan ta hand om dessa och ge dem undervisning som passar dem samtidigt som andra elever får lugn och ro. Att sedan målsättningen med dessa speciella grupper givetvis skall vara att slussa tillbaka eleverna i vanliga klasser är naturligt, men man måste inse att man inte kommer att nå detta mål med alla.

Tyvärr lever Skolverkets inspektörer kvar i en förlegad syn på skolan, en syn som inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är en sak att komma ut på en skola ett par veckor och göra en inspektion, en helt annan att finnas där dag ut och dag in år efter år.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=653442
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15529787.asp

Även en Esbati kan finna ett korn!

Ibland behöver man vakna till och utsätta sig för lite chockterapi. Ett bra sätt är att gå in på Ali Esbatis blogg ( http://esbati.blogspot.com ) och läsa hans förvirrade blandning av blint israelhat, kommunistlögner och allmänt förvirrade åsikter. Ett praktexempel var häromdagen när han i förväg sågade Evin Rubars program om barnmisshandel, eftersom Rubar vågat kritisera feminister, och eftersom hon här vågade ta upp det tabubelagda ämnet att många människor som vuxit upp i kulturer med annan syn på barnuppfostran (det behöver ju inte alls vara araber eller iranier som avses, utan även i t ex Frankrike finns en helt annan syn på hur barn skall tillrättavisas) fortsätter att uppfostra barnen på samma sätt i Sverige, medan myndigheterna inte riktigt vågar ta tag i frågan. Nåväl, för Esbati får inte denna fråga diskuteras.

Men döm om min förvåning när jag på ett annat pålitligt chockterapiställe, vänstertidningen Flammans hemsida hittar en artikel om skolan signerad Esbati. Efter de vanliga vänsterflosklerna i inledningen, för att få kamraterna att läsa vidare kommer en hel del kloka tankar. Här några citat från Esbati:

” Ropen har skallat om att läraren ska ”vara en handledare”. Det har gett – förvisso billigare! – lärarlösa lektioner, och ritualiserat ”eget arbete”. Det gynnar elever som har verktygen med sig från sin uppväxtmiljö. Istället för att få hjälp i tillträdet till de kunskaper som tidigare generationer ackumulerat, antas envar kunna hitta sin egen vrå i liberal välmåga. I resonemang från vänsterhåll ställs ofta faktakunskaper mot träning i att sätta kunskaper i ett sammanhang. Men den undervisning som viker av från nödvändigheten att till eleverna lära ut sådant som de inte visste förut – som kräver ansträngning – skapar inga kritiskt tänkande individer, utan svårreparerade kunskapsluckor. Analyser sker inte i vakuum – de kräver kognitivt material. Hur många gånger har vi inte hört/sagt floskeln att undervisningen i historia inte ska gå ut på att ”rabbla årtal och kungar”? Det ska föreställa en marxistisk kritik: historien består inte av händelser utan av processer, bestäms inte av starka mäns viljor utan klassernas kamp. Visst! Men den som inte har en ungefärlig koll på vilka år första och andra världskriget ägde rum, kommer svårligen att kunna relatera mellankrigstiden till vår tids samhällsutveckling. Och man blir inte bättre på att ifrågasätta klassamhället om man inte vet något om Gustav III. En annan käpphäst är att ”kunskap inte kan mätas”. Det är slött självbedrägeri. Visst är det möjligt att få en bild av barns läsfärdigheter eller kontrollera förmågan att lösa ekvationer. Det ger varken en uttömmande bild av elevers kunskaper, eller motiverar att man ska stämpla minus i pannan på människor under utveckling. Betyg kan försvåra undervisningen, motverka samarbete och hämma kreativitet. Det betyder inte att elever och lärare inte bör utvärderas. En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov. Alternativet är att sönderdela och privatisera kunskapsbedömningen.” ( http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=4157 )

Att få läsa dessa tankar från detta oväntade håll är minst sagt omskakande. Vi har ju redan sett hur ledande socialdemokrater börjat såga partiets skolpolitik, men Vänsterpartiet har framstått som en garant för den missriktade välviljan, den tokiga politik som gjort att arbetarbarnen som inte haft stöd hemifrån har halkat efter mer och mer. Här på vår skola har vi också haft besök av tokvänsterns företrädare som låtit barnen förstå att om de skulle komma till makten så skall man få göra lite vad man vill i skolan, aldrig ha några läxor, aldrig just några prov och eleverna skall själva få makten. Detta blir givetvis populärt hos många elever. Och förvisso är det så att ju mindre man vet om samhället och hur saker hänger ihop, desto lättare offer blir man för populistiska partier som Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men Ali Esbati vill förstås inte att historieundervisningen i skolan skall ta upp känsliga saker som kommunismens brott mot mänskligheten. Det måste ju finnas någon gräns för hur mycket kunskap man orkar ta in…

Missriktad välvilja

Så här i vintersportstider är det aktuellt att tänka på skidåkning. Många elever åker ju med sina föräldrar till fjällen, eller rent av till Alperna i dessa tider. Men många fler gör det inte, antingen det nu beror på bristande intresse eller brist på pengar. Tidigare kunde dock de allra flesta elever följa med till Kungsberget eller Romme på en dags skidåkning när skolan hade friluftsdagar. Men för något år sedan skärpte Skolverket sina regler, och i princip blev det förbjudet för skolorna att anordna avgiftsbelagda aktiviteter. Och det är inte många skolor som har utrymme i budgeten för sådana resor på skolans bekostnad.

Men var det då inte orättvist att vissa elever inte kunde följa med på sådana resor eftersom deras föräldrar inte hade råd? Det kan ju tyckas vara det, men då måste man se på vilka elever som drabbas av det här. Det är ju inte de elever som har välbärgade föräldrar, och som idag reser till fjällen på loven. För dessa elever gör det inte särskilt mycket från eller till om de missar denna möjlighet på friluftsdagen. I stället är det de elever vars föräldrar inte har råd med sådana resor, men för vilka det ofta inte alls var omöjligt att lägga upp några hundralappar för en dag som drabbas. Det är ju stor skillnad i kostnader mellan att åka upp med hela familjen, kanske bli tvungen att övernatta, och att skicka iväg sitt barn med lärarna på friluftsdagen. Dessa elever går alltså miste om möjligheten att åka iväg och få ta del av dessa nöjen.

Men finns det då inte elever som inte hade råd förut? Jo, det finns det förstås. Men frågan är om det verkligen måste vara meningen att offra alla de andra elevernas möjligheter att få åka på skidresa av denna anledning. Det går naturligtvis inte att helt utrota alla orättvisor i uppväxtmiljö, och förutsättningar även om man vill. Dessutom vet jag av erfarenhet att det finns elever från rejält trasiga hemförhållanden, elever som definitivt aldrig åkt någonstans med sina föräldrar som ändå kunde avvara en slant för att få vara med dessa dagar.

Dessutom var det ju inte så att det inte fanns några alternativ. Självklart måste det finnas något avgiftsfritt alternativ, och det finns ju mycket man kan göra som inte behöver kosta.

På samma sätt har vi nu berövats möjligheten att genomföra elevutbyten med skolor i andra länder. Dessa utbyten var upplevelser för livet för de deltagande. Vi åkte iväg till Italien i en vecka, där eleverna fick bo i italienska familjer och uppleva vardagslivet i en vanlig italiensk familj. Det som eleverna lärde sig under denna vecka gav ofta mer än en hel termin i skolan. Att man dessutom effektivt motarbetar främlingsfientlighet och etnocentrism genom att man får göra ett sådant nedslag i andras vardag var givetvis viktiga bieffekter. Sedan kom de italienska eleverna till oss i en vecka.

Nu är det dock stopp. Detta drabbar ju inte i så stor utsträckning de elever som har råd att åka på utlandssemester på loven, även om det inte är riktigt samma sak att bo på hotell i turistorter som att bo i en vanlig familj. Men de elever vars föräldrar inte har råd att åka med hela familjen på semesterresa har ofta ändå råd att betala en flygbiljett för ett barn. Annars kostade ju inte resoma så mycket eftersom man bodde gratis. Dessutom åker ju många elever på olika resor och läger i idrottsföreningars regi, men det här var en möjlighet för andra ungdomar som inte kommer ut så mycket.

Detta är några exempel på hur den socialdemokratiska välviljan och extrema jämlikhetstanken slår fel och framför allt drabbar dem som inte föds med silversked i munnen. I sin vilja att till varje pris hindra att någon inte kan åka med på tåget ser man till att majoriteten inte får det. Men det är ju socialismens tanke; man har insett att man inte förmår att göra det bättre för alla, alltså försöker man göra det sämre för alla. Fast oftast klarar sig toppskikten i samhället i alla fall.

Brott och straff

Ännu en gång blir jag bedrövad över den svenska rättvisan. En oskyldig förortsbo på kvällspromenad blir mördad av ett ungdomsgäng. Ihjälstucken med en lång kniv. Efteråt gör ungdomarna sitt bästa för att undanröja spåren, men blir i alla fall avslöjade. En av dem utpekas som huvudgärningsmannen, den som hämtat sin långa kniv för att släcka ett liv. Han får som straff ett halvt års sluten ungdomsvård.

Ett halvt år. Sex månader. Tid som går fort. Sannolikheten för att han skall hinna ompröva sina levnadsvanor under denna tid är inte speciellt stor. Och vilka signaler sänder detta till andra ungdomar som rör sig i destruktiva gäng?

Jag menar inte att vi skall låsa in ungdomar på livstid som i en del andra länder, eller att vi skall införa dödsstraffet, eller ens införa omänskliga fängelser som i en del länder, fängelser där det enda som utvecklas är hatet mot samhället. Men någonstans måste i alla fall gränsen gå. Den som dödar en annan människa måste få ett kännbart straff. Det skall vara en markering från samhället sida att det värsta man kan göra är att ta någons liv.

Det här rör sig om en slags missriktad välvilja från samhällets sida. Det är alltid brottslingarnas väl och ve som är viktigare för de som dominerat politiken i Sverige. För det stora partiet som säger sig företräda folkets flertal. Och vilka blir lidande? Ok, de som bor i Djursholm och Lidingö kanske måste lägga ner lite mer på larm och stöldskydd, men problemet är mycket större för dem som måste bo i Botkyrka och Tensta. Det är där brotten begås, det är där människorna känner oro och ängslan.

Det är alla de hederliga och skötsamma människorna i miljonprogrammets förorter som blir svikna av den här synen på brott. Nu har vi en ny regering, och jag hoppas att den kan ändra den här politiken.