Nyår med Coca-cola och spermadonatorer.

När svenska hundar låg under svenska sängar med tassarna över huvudena för att slippa höra svenska folkets nyårsångest dövas av tusentals raketer befann sig magistern med sin kärnfamilj på en takterass i Marrakech. En flaska tvivelaktigt lågprisbubbel från en marockansk stormarknad öppnades förvisso med en mindre smäll, men annars var luften välgörande fri från oljud. Från andra takterasser hördes nyårsfirare som sjöng och hurrade, men den kinesiska pyroteknikbranschen fick inga intäkter härifrån.

De gamla kvarteren i Essaouira.

Varför väljer man då att fira nyår just i Marocko? Den utlösande faktorn denna gång var ett norskt flygbolag som bestämt sig för att börja flyga hit och sålde biljetter oförskämt billigt. Att vi sex år tidigare varit i Marocko just över nyår, och att barnen gärna upprepade detta spelade också in. Den gången var vi några dagar i den fascinerande staden Marrakech, och några i det tämligen trista betonggettot Agadir, som förvisso har en fin sandstrand, försedd med påträngande kamelridningsförsäljare. Agadir utplånades i en jordbävning 1960, det år som jag skrek mina första skrik. Sedan byggdes det upp för att maximera turistintäkterna och symboliserar försöken att skapa ett modernt Marocko.

Denna gång tänkte vi kombinera Marrekechbesöket med några dagar i den vita staden Essaouira.





Men tillbaka till den norska flygbolaget, Norwegian som det heter på nynorsk. Det märkligaste med detta flygbolag är deras spermadonatorsfixering. På vägen till Afrika visades nämligen en film som handlade om en kvinna som fått barn med hjälp av en spermadonator. Filmen som hette Switch (på svenska heter den Pappa på burk, och även om jag brukar tycka att det är synd att man sällan översätter filmtitlar nuförtiden så hade det varit bättre om man lät bli denna gång) var förutom att den alltid lika sevärda Jennifer Aniston spelade huvudrollen också riktigt underhållande.

Reklam för nationaldrycken.

På hemvägen visades så en film som handlade om ett lesbiskt par som fått barn med hjälp av en spermadonator (!) och om vad som hände när barnen tog kontakt med denne. Också det här var en riktigt bra film, och med tanke på hur homosexuella behandlas i muslimska länder så är det en snygg gest att visa en film som handlar om ett lesbiskt par på planet till Marocko. Filmen heter The Kids are all right (och tycks ha sluppit svensk titel).



På spaning efter homosexuella?



Som sig bör i Marocko så hade vi valt att bo på riader. Det handlar om traditionella marockanska hus, runt en innegård, som gjorts om till små hotell. Det första vi bodde på, Dar Assalama i Essaouira, hade bara sex rum, varav vår familj la beslag på fyra, så det kändes väldigt personligt. Att sedan allt inte är perfekt, att det var ett litet lotteri om man skulle få duscha i varmt eller kallt vatten blir mindre viktigt.

Nej, vi har ingen sprit!

En annan sak man som genomsnittlig nordbo bör tänka på om man åker till Marocko är att det kan vara svårt att få tag på alkoholhaltiga drycker. Eftersom Coca Cola inte var uppfunnet på Muhammeds tid så bälgar marockaner liksom andra muslimer i sig litervis av denna socker- och giftfyllda brygd i stället för att njuta av hälsosamt rödvin, utsökt öl och ädla spritdrycker. Visserligen producerar man såväl gott vin, hyfsat öl och mer tvivelaktiga starkvaror i landet, men det är inte lätt att köpa dem annat än på dyra turistrestauranger. En lösning för den som har hyrbil är att besöka de välsorterade Marjaneh-stormarknaderna som bland annat finns utanför Marrakech och Agadir. I Essaouira hittade vi ingen affär som sålde alkohol, utan vi fick hålla oss till restaurangerna (och den medhavda whiskyn som användes för att neutralisera bakteriefloran).

Frukostbord på Dar Assalama



Utsikt från takterrassen

 För den som vill läsa mer om att resa i Marocko finns en intressant artikel i DN. Och det kommer mer här på bloggen inom kort.

Rembrandt i stället för Winnerbäck

Hösten lunkar på, dagarna är gråa, tunga. Molntäcket ligger tungt på våra axlar, löven lyser upp lite, men snart är de borta. En årstid när många blir lite deppiga, men själv älskar jag november. Det var länge sedan solen visade sig nu.

Av Winnerbäckskonserten blev det inte mycket. En av musikerna hade fått svininfluensa, så det var bara att vända i porten. En ny konsert är planerad till den 14 december, så vi får hoppas att influensan inte drabbar någon annan då.

Min kvinna och jag blev lite villrådiga, att vända hem kändes lite snopet. En kvällstidning införskaffades (egentligen mot mina principer, men det fanns inget annat att tillgå. Nu fick vi läsa om Sveriges värsta präster på köpet!), en taxi hittades och vips befann vi oss vid BioRio där Peter Greenaways senast alster om Rembrandts Nattvakten visades. Det var med stora förväntningar, både pga Greenaways tidigare filmer, och efter att ha läst recensionerna i DN och Svd (speciellt Svd var lite väl positiva, DN:s gav den rimliga tre i betyg) som vi bänkade oss bland den sofistikerade publiken, fjärran från mobilpratande och popcornfrossande tonåringar. Men efter en halvtimme började fler och fler lämna salongen. Det var svårt att få något sammanhang, det var segt och allt det spännande äventyrliga visuella som brukar prägla Greenaways filmer lyste med sin frånvaro. Inte heller fanns här någon spännande musik, utan det kändes mest som filmad, dammig teater, ett historiskt drama som fastnat i en dammig teater för åtskilliga årtionden sedan.

Jag frågar min kvinna om kanske vi också skall ge oss av, men hon tycker inte alls det. Naturligtvis är hon klokare än jag även denna gång, och så småningom lyfter filmen faktiskt. Mot slutet är jag riktigt glad att vi inte gav upp, och historien blir både begriplig och mer gripande efter ett tag. Men teorierna om tavlan är många, och det är lätt att man blir mer förvirrad än fascinerad av dessa. Erotiken är som vanligt ett av Greenaways intresseområden, och känns som en skön kontrast mot det dammiga.

Kanske är det också det lilla antiklimax det ändå innebär att vara på bio i stället för att se Sveriges största artist live som bidrar till att det inte blir helt lyckat. Men det här är inte något av Greenaways storverk. För den som inte sett honom förut rekommenderas The Pillow Book, Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare eller Zoo. Där kommer han verkligen till sin rätt och hans användande av filmkonstens möjligheter, utnyttjandet av musiken leder till fantastiska konstverk.

En av de största filmskaparna!

Några av de mest fascinerande filmer jag sett är gjorda av Peter Greenaway. Tyvärr har det varit rätt tyst om honom på sistone, men plötsligt dyker det upp en recension av hans senaste film Nattvakten i Svenska Dagbladet. Filmen tycks vara gjord för två år sedan men har av någon anledning inte letat sig till svenska biografer förrän nu. Självklart måste jag se den.

Jag minns många av Greenaways filmer, den fascinerande och gåtfulla Tecknarens kontrakt som kom redan 1982, den mystiska, surrealistiska och smått obehagliga Z00, den märkliga Dränkta i nummerordning, den makabert barocka Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare samt den vackra och sensuella The Pillow Book. Det här är filmer som tål att ses om och om igen, som är så långt från dussinfilmer som man komma kan. Några är också mindre lyckade, som Prosperos böcker och Barnet från Macon. Men vilken konstnär skapar bara mästerverk?

Till kvaliteterna hos Greenaways filmer hör också musiken, oftast gjord av den geniale Michael Nyman (!). För den som missat Greenaways filmer finns här många pärlor att upptäcka. Men förvänta dig inte att du skall förstå allt. Vid en av snuttarna på Youtube finns kommentaren: Jag förstod aldrig filmen, men det är mitt fel, inte filmens.

Här trailern till den vackra, poetiska och erotiska The Pillow Book från 1996:

Mutad magister myser mellan massor av muntra medelklasslärare i marsmörker

Häromkvällen hamnade magistern på bio. Men det var inte vilken bio som helst. Här fanns inga mobilpratande, popcornkastande småligister från förorten. Inte heller några medelåldringar utan uppfostran som kommenterade filmen, rapade och utsöndrade tvivelaktiga odörer. Nej, här bestod publiken enbart av lärare! En hel salong full av samhällets stöttepelare! Trots att det rörde sig om en av huvudstadens största biosalonger hördes knappt ett knyst annat än lite prassel från de gott-och-blandat påsar som vi hade fått. Och ingen hade keps på sig!

Nu finns det ju även andra sätt att slippa biosabotörerna. I Uppsala kan man gå på Fyrisbiografen, i Stockholm på Zita eller Sture för att umgås med en mer kulturellt högtstående publik, men vill man se filmer som "Män som hatar kvinnor" får man vackert stå ut med kreti och pleti. Om man inte låter sig bjudas av ett läromedelsförlag förstås. För att inte Konsumentverket skall drabba mig, vars mutmottagning dock är ganska blygsam jämfört med Blondinbella, med sin vrede kan jag inte nämna förlagets namn, men det står en av våra största mediekoncerner nära. Vi lärare är ju annars inte så bortskämda med mutor (även om det ryktas om att en del föräldrar med bakgrund i länder där betyg ofta låter sig köpas emellanåt erbjuder några tusingar för ett mvg) så en påse gott och blandat, en halvliter cola och en biokväll i kultiverat sällskap är givetvis lockande.

Och filmen då? Ja, själv hade jag ju inte läst någon av Stieg Larssons böcker (det känns ju lite snobbigt att inte läsa dem eftersom alla andra har gjort det, men varför vara som alla andra) så jag kan inte jämföra med boken. Men visst var filmen spännande och precis som framgått i pressen var Noomi Rapace helt lysande i sin roll. Även Sven-Bertil Taube var som klippt och skuren som den distingerade rikemannen på sitt slott. Och Michael Nyqvist (född 1960 som andra betydande namn som Hugh Grant, Antonio Banderas, Sean Penn och Magister Nyman) gjorde också ett mycket bra porträtt av Michael Blomkvist. Ibland kanske det blev lite segt med letande i tidningsarkiv och fotoalbum, men på det hela taget kan filmen rekommenderas. Speciellt om man får chansen att se den i en salong fylld med den yrkeskår som bär upp framtiden på sina axlar!

Ernst-Hugo Järegård som kalkonraggartuffing!

Under jullovet ligger inte lärare på latsidan om nu någon trodde det. I stället ägnar vi oss åt fortbildning av olika slag. Som So-, svensk- och engelsklärare är givetvis all konsumtion av såväl kultur som annan underhållning, liksom allt annat som går att göra på internet eller i verkligheten att betrakta som fortbildning i någon form. Detta innebär att jag aldrig behöver ha dåligt samvete över att jag inte gör något nyttigt eftersom allt jag gör är nyttigt.

Nåväl, under detta jullov har såväl Shakespeare som Strindberg fått vila på hyllorna. Men jag har i alla fall sett den store Ernst-Hugo Järegård i hans första stora huvudroll på film. Och det var kanske inte så mycket en stor skådespelarprestation som ett exempel på fel person för rollen. Filmen hette nämligen Raggargänget (den har också en engelsk titel: Swedish Punks!) och är gjord 1962. Hela filmen är en riktigt härlig kalkonfilm, gjord av den store regissören Ragnar Frisk vars huvudverk var Åsa-Nissefilmerna. Filmen handlar om raggare, och framför allt de två tuffingarna Berra och Kritan, spelade av Ernst-Hugo och Jan-Olof Strandberg. En del av de andra motorburna ungdomarna i filmen är ganska trovärdiga, även om det blir lite töntigt när de skall vara coola med cigaretter och coca-cola. Fast det var väl så det var 1962 (själv var jag två år då och mer intresserad av välling och nappar).



Men Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg som raggare är bara så fel. Det är nästan omöjligt att ta dessa två tuffingar på allvar. Inte blir det hela bättre av att de hänger på varandra mest hela tiden på ett närmast homoerotiskt sätt, samtidigt som de tafsar på diverse tjejer för att hålla skenet av machotuffingar uppe. I filmen förekommer också ett antal sångnummer, bland annat de som finns på youtubefilmerna här. I den ena ser vi Carli Tornehave sjunga ödesmättat medan han går runt i rökdimmorna på det tuffa raggarfiket. Stäng för guds skull inte av före slutet för då missar ni tuffingarnas entré. I det andra klippet sjunger Britt Damberg om stackars föräldrar som levde innan raggarepoken (något att tänka på för de ungdomar som i dag tycker synd om dem som levde före datorer och tv-spel!).



Filmen innehåller också en hel del annat underhållande: Tuffa biljakter, där man helt omotiverat kör av vägen mitt på en raksträcka, ett självmordshopp från andra våningen och en hel del boxning som förenar raggarna och den boxningsgalne men raggarhatande Sigge Fürst. Den mest framstående och trovärdige i filmen är den boxande raggaren Sven, spelade av Morgan Andersson, en man vars liv och skådespelarkarriär borde ha fått bli längre.

Om "svenskad" film och "estade" ryssar.

Det var ett tag sedan magistern hann med att skriva på bloggen. Högar med uppsatser väntar på uppmärksamhet, trädgården kräver sitt, och familjen vill också ha lite uppmärksamhet. Idag har stora delar av familjen varit på bio och sett den utmärkta, och av kritikerna alltför lågt skattade filmen Be kind, rewind. Den kan varmt rekommenderas, det är en film som gör en glad och ger en hel del glada skratt. Historien är tämligen galen, med en elektrifierad man som avmagnetiserar en hel videobutik, och om hur man sedan gör egna ("svenskade", bara detta underbara ord gör ju filmen värd att se) versioner. Jack Black är halvtokig som vanlig, men det blir ändå en film som har ett positivt och varmt budskap.



Till bloggen hittar trots min slöhet en hel del läsare, varav en del kommenterar gamla inlägg. Så är det till exempel en anonym läsare som uttalar sig om Estland. Enligt denne är det betydligt vanligare med en negativ inställning till den andra folkgruppen hos esterna i Estland än hos ryssarna. Vidare påstår han att det nästan bara bor ryssar i de hemska betongkasernerna i förorterna till Tallinn. Och visst är det sant att en majoritet av dem som bor i dessa områden är ryssar. Dock är det en hel del ester som också bor där, jag har själv hälsar på släktingar där. Frågan är om det inte är en större andel ester i Lasnamäe än vad det finns svenskar i Rinkeby? Att husen byggdes till stor del med syftet att kunna öka ryssarnas andel av befolkningen är ju en starkt bidragande orsak till att befolkningssammansättningen är som den är. Det är knappast esterna som bett om att dessa hus skall byggas.

Vidare tycker anonym att det är märkligt att man, trots att 20 % talar ryska inte tillhandahåller all service på ryska. Han gör en jämförelse med Sverige, och påstår att om vi hade 20 % som talade ett språk skulle de säkert få allt på sitt språk. Men detta visar ju bara hur lite vår anonyme vän förstått av historien. Om det hade förhållit sig på det sättet att Sverige varit ockuperat av en främmande makt och våra invånare under lång tid tvingats att lära sig ett främmande språk, om den som velat tala svenska i butiker och banker etc förlöjligats och förolämpats vore det kanske inte så konstigt om vi nu höll på att landets officiella språk vore svenska.

De allra allra flesta ester har alls ingenting emot ryssar som sådana. Däremot är de trötta på den offermentalitet som en del ryssar visar upp. I stället för att göra det naturliga och lära sig estniska om man väljer en framtid i Estland väljer de att göra sig till offer och påstå att de diskrimineras. Men den invandrare i Sverige som väljer att inte lära sig svenska har ju också väldigt små chanser till ett arbete. Skillnaden är förstås att man i Sverige klarar sig ganska bra utan att ha ett arbete, något som inte är fallet i Estland på samma sätt. Jag tycker att Sverige bör ställa högre krav på att de som vill bo här också lär sig språket, något som är nödvändigt för att bryta utanförskapet. På samma sätt måste det vara ett krav att de ryssar som vill bli estniska medborgare måste kunna landets språk.

Av någon anledning är det ändå väldigt få ryssar som väljer att återvända till Ryssland. De allra flesta inser att de har det mycket bättre i Estland. Men ett fåtal högljudda klagar, och får gärna medhåll av gamla vänsteranhängare i utlandet.

Våld, sex, sprit och snabba bilar!

Många menar, oavsett vad kriminologer anser, att våldet i samhället blivit, om kanske inte nödvändigtvis mer frekvent, så i alla fall råare. Och emellanåt dyker det upp debattörer som vill skylla detta på våld i film och på tv. Har de då rätt? I den här diskussionen dyker alltid argumentet att den som har ett normalt och sunt känsloliv inte blir mer våldsam av att se våld på tv, medan den som lider av någon sorts emotionella eller psykiska störningar kanske påverkas. Men det skulle då inte vara tv-våldet som i och för sig orsakar våldet, men kanske utlöser det. Allt detta är givetvis inte svårt att skriva under på.

Olle Ekstedt skriver i en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet att man visar för mycket våld i tv, och får i sin tur kritik för att han avfärdar våldet med att det inte är kul. I många filmer kan våldet vara motiverat, menar många. Om man till exempel vill fästa uppmärksamheten på våld mot kvinnor är skildringar av sådant självklart ett bra sätt att göra tittarna medvetna om vad alltför många kvinnor utsätts för.

Men jag menar att avtrubbningseffekten också måste tas i beaktande. Genom att våldet i film ständigt blir råare måste man hela tiden ta till mer våld för att få folk att reagera. Detta bidrar till att banalisera våldet, och tyvärr också till att göra våld mer accepterat.

Vad skall man då göra? Ja, jag är inte den som ropar på censur i första taget. Men jag tycker ändå att det vore önskvärt att skydda barnen mot våldet. Att klockan 20.00 i en serie som säkert många familjer ser på, visa brutalt våld är högst olämpligt. Och jag tycker att det förekommer alldeles för mycket och för rått våld i många filmer och tv-program. Men jag vill inte förbjuda. Däremot tycker jag att det är mycket märkligt att många människor vill införa förbud mot att visa sexuella handlingar i film. Och samtidigt som få öppet erkänner att de tycker om att se på porrfilm, så är det helt accepterat att säga att man tycker om att se på mycket våldsamma filmer.

Också Ekstedt tar upp det märkliga faktum att sex, som är något trevligt, betraktas som mindre rumsrent än våld. En skillnad är förstås att våld i film inte är på riktigt, medan sex oftast är det. Men jag förstår inte varför vuxna människor inte skulle ha rätt att visa sexuella handlingar på film om de så önskar. Att sedan de flesta porrfilmen är ganska tråkiga och enahanda beror ju också delvis på att genren tvingas leva nästan helt utan offentlig kritik. Om fler öppet stod upp och sa att porr är bättre än våld så tycker jag att det vore ett steg i rätt riktning.

Jag tycker att man kan dra en parallell till skillnaden mellan människors intställning till rattfylleri och fortkörning. Ingen vid sina sinnens fulla bruk står och skryter över att han åkt fast för rattfylleri. Däremot kan många socialt väletablerade familjefäder beklaga sig över att polisen tagit dem för fortkörning. Man beklagar sig alltså inte över att man var korkad nog att strunta i hastighetsbestämmelserna, utan över att polisen tog en. Givetvis är man själv helt övertygad över att ens körförmåga är så överlägsen alla andras att det inte finns någon som helst anledning att bry sig om skyltarna. Att det sedan kan finnas andra skäl till fartbegränsningar, som buller och miljöhänsyn, har man givetvis inte hellre någon förståelse för. Och att fortkörning leder till nog så många trafikolyckor som rattfylleri tror man inte på. I alla fall inte om man själv som kör så bra kör för fort...

Nu vill inte jag på något sätt försvara rattfyllerister, och inte heller anser jag att alla fortkörare bör förpassas till saltgruvorna. Människan är en ofullkomlig varelse, och alla kan göra fel. Men den som åker fast för fortkörning borde ha mer vett än att skryta om det. I annat fall borde han inte ha körkort!

Är det sant att man gasar ihjäl de som inte ser bra ut i Sverige?

Ungefär så frågar en av huvudpersonerna i filmen som på svenska borde heta Att begå inbrott. Det borde vara den korrekta översättningen av filmtiteln Breaking and entering, men i vanlig ordning har man valt att inte översätta titeln. Frågan är föranledd av huvudpersonens svenska sambo Liv (spelad av den mycket vackra, men alls icke svenska Robin Wright Penn) och av det faktum att han säger sig aldrig ha sett svenska kvinnor som inte ser bra ut. Den som varit i England vet ju att svenska kvinnor är fruktansvärt snygga jämfört med de flesta engelska, så frågan kan ju tyckas vara berättigad. Förutom svenskars skönhet talar man också en hel del om svenskars självmordsbenägenhet, vilket kanske säger en del om Sverigebilden i England. Detta är dock inte alldeles populärt bland alla svenskar.

Men filmen handlar ännu mer om människor från det forna Jugoslavien, och här lyckas Juliette Binoche med att ge ett mycket trovärdigt porträtt av en sömmerska som med sin tonårsson hamnat i London från Sarajevo, märkta av sina erfarenheter.

Faktum är att det här är en alldeles lysande film. En film som handlar om människor som inte är förutsägbara, om människor som gör saker som de inte borde, om människor som försöker hitta sätt att kunna leva med varandra. Det är en film som griper tag och förvånar, som handlar om möten mellan olika nationaliteter, om möten mellan dem som "lyckats" i livet och dem som lever på samhällets botten.

Förutom de ovan nämnda Wright Penn och Binoche så är även Jude Law fantastisk i huvudrollen. Regissören till detta mästerverk heter Anthony Minghella, mannen som fick sitt genombrott med Den engelske patienten.

Filmen handlar om en arkitekt som blir utsatt för inbrott på sitt kontor. Det visar sig att det är en tonåring, sonen till den bosniska flyktingkvinnan som ligger bakom. Parallellt med historien om inbrottet skildras arkitektens familjesituation med den vackra svenska sambon och hennes autistiska dotter. Den ställer frågor om kärlek och närhet, om brott och förlåtelse, om olika livsvillkor. Det är en intelligent film som väcker tankar och värmer i vintermörkret. Se den!