Finns det bra skolor i England?

Macieij Zaremba har gjort det igen! Med en artikelserie om skolan (även här) utmanar han på nytt kulturvänstern och retar gallfeber på delar av det pedagogiska etablissemanget. Samtidigt hyllas han i mängder av bloggar, och på skolorna kopieras hans artiklar och ligger framme i lärarrummen. Det är mycket vi lärare känner igen oss i, inte minst hur vissa typer av pedagogik ansetts vara mindre värd, hur dagisfröknar gjorts till rektorer på högstadieskolor, hur faktakunskaper nedvärderas och eleverna förväntas kunna dra slutsatser utan att ha några kunskaper att basera dem på. Och Zaremba är en väldigt skicklig skribent, som vet hur man väcker känslor.

Typisk engelsk skola?

Men är då den svenska skolan verkligen så dålig som det sägs ibland? Ja, problemet är ju just att det är så stora skillnader. Det finns väldigt bra skolor, skolor som lyckas med sitt uppdrag. Och så finns det skolor som är rena katastrofer. De allra flesta skolorna befinner sig förmodligen någonstans däremellan.

På vår skola har vi ett Comeniusprojekt, ett EU-finansierat skolprojekt tillsammans med skolor från sex andra länder. Så har jag haft förmånen att få besöka skolor i Spanien, Portugal, Italien, Ungern, England och Turkiet. I andra sammanhang har jag också besökt skolor i Finland, Estland, Belgien och Österrike. Med undantag för mitt lärarår på Åland så handlar det dock om kortare besök så jag kan inte påstå mig ha djupare kunskaper om skolorna i dessa länder. Men jag kan ju konstatera att det är mycket som är bra i den svenska skolan också.

Ta till exempel språkundervisningen. Våra elever är ofta väldigt bra på att uttrycka sig på det språk de lär sig medan eleverna i många andra elever kanske i bästa fall har en bättre grammatisk korrekthet. Men om det handlar om att tala språket ligger de ofta i lä. Jag har sett elever som läser Shakespeare och avancerade texter på engelska, men knappt kan klara sig i en butik.



Nyinvigd engelsk hemkunskapssal imponerar stort!



Jag blev positivt överraskad av den engelska skola vi besökte i mars i år. Det var en vanlig engelsk skola i en vanlig liten stad i ett vanligt litet county i södra England. I vanlig ordning infann jag mig full av fördomar. Engelska kommunala skolor trodde jag var trista och slitna  med auktoritära lärare och förlegade undervisningsmetoder, katederundervisning i ordets sämsta bemärkelse. Eleverna nedtryckta, som tar ut sin frustration genom att plåga svaga kamrater efter skoltid, och som börjar knarka i 13-årsåldern. Som kontrast till detta finns förstår också fina privata skolor där eleverna tar ut sin frustration genom att plåga svaga kamrater efter skoltid, och börjar knarka i 14-årsåldern.

NO-klassrum med planetarietak

Jag medger gärna att jag är fördomsfull, men naturligtvis medveten om att det finns undantag. Kanske var denna skola ett undantag, men lärarna där menade att den var ganska typisk. Skolan var väldigt välvårdad, lokalerna var ändamålsenliga och moderna. I varje klassrum fanns en smartboard (jag har sett såna på bild i Sverige), i klasserna fanns elever som hade olika diagnoser precis som i Sverige (där de tillåts förstöra skolgången för hela klassen eftersom det inte finns resurser att ge dem det stöd de behöver) men dessa elever hade med sig assistenter i klassrummet så att de kunde tillgodogöra sig undervisningen.



En skojfrisk inställning till ämnet!



Eleverna har gjort bokomslag för sexåringar



En smartboard gör att det blir roligare att lära sig klockan på franska



Historiska serier

Undervisningen var en bra avvägd blandning mellan modernt och traditionellt. Speciellt i NO-ämnena var den väldigt mycket inriktad på laborationer och praktiska försök. För att lärarna skulle hinna med sitt arbete fanns en speciell assistent som förberedde laborationerna. Det kändes som om eleverna hade en positiv attityd till sitt lärande, och visade respekt för sina lärare, och även för andra elever. Mobiltelefoner var förbjudna, klotter och förstörelse såg vi inga spår av. Atmosfären var kreativ och kändes trivsam.

Uniformerna är inte precis vackra, men vi är i England.

Förhållandet mellan lärare och elever var vänligt, men det kändes att man visade en större respekt för sina lärare än vad som ofta är fallet i Sverige. Lärare fick inte heller klä sig hur som helst, utan manliga lärare måste ha kavaj och slips. Det vore ju också konstigt om lärarna gick i jeans och t-shirt när eleverna måste ha skoluniform med slips.

Men när jag berättade för några engelska lärare om hur imponerade vi var av deras skola blev de förvånade. De berättade att engelska politiker gärna framhåller den svenska friskolereformen som ett stort föredöme, och kunde inte förstå hur vi som kom från detta land kunde imponeras av deras skola. Jag försökte förklara att våra kommunala skolor alltför ofta drabbats av dagisfröknar som rektorer, misslyckade flumpedagogiska experiment och korkade skolpolitiker av allehanda kulörer (dock väldigt sällan folkpartister faktiskt) som ville modernisera och spara på en gång, en giftig blandning.



Kreativ musiksal där eleverna fick sjunga Oasis Wonderwall





En Fasth hand mot slynglarna!

Världen är som bekant stor och det finns väldigt många intressanta platser som förtjänar att upptäckas och undersökas. Om magistern skulle sitta på en hög pengar skulle han förmodligen tillbringa halva året med att fara omkring på jakt efter nya upplevelser. Nu är det inte så, utan skolan tar en hel del tid. Men visst kan det vara stimulerande att ösa in kunskap i de små gaphalsarnas gapande halsar. Just nu är jag mest sysselsatt med att försöka göra folk av sjätteklassare, en verksamhet som jag inte har så mycket tidigare erfarenhet av. Men så här ett par dagar in på den andra terminen kan jag konstatera att det går framåt. Jag hyser gott hopp om att ha förvandlat illbattingarna till ansvarskännande samhällsmedborgare till dess att de går ut nian, eller ännu hellre lite tidigare.

Nu är mina elever rätt snälla, men på skolan finns också ett par stycken som man emellanåt skulle vilja daska till. En sådan hade jag för en tid sedan nöjet att klämma i min klassrumsdörr. Jag talade nämligen om för damen i fråga att jag hade för avsikt att stänga dörren och att det därför vore lämpligt att hon flyttade samtliga kroppsdelar från dörröppningen. Eftersom hon inte fann det nödvändigt så blev några av dessa klämda i dörren vilket föranledde diverse mindre trevliga glosor ur hennes mun, och lite hot om polisanmälan. Därav blev nu inte så mycket, och så här i efterhand så känns det definitivt som att det var värt det, även om jag inte tror att hon blev en bättre människa för det. Däremot har hon hållit sig undan min dörröppning sedan dess.

Därför har jag en viss förståelse för Ronald Fasth som blivit dömd för att ha örfilat en tolvåring som trots tillsägelser cyklat på en minigolfbana. Även om man i och för sig inte kan rekommendera våld som lösning så kanske det ändå kan vara värt lite böter att få utdela en örfil ibland. Det är däremot lite tveksamt om det verkligen är värt att överklaga domen då det enligt lagboken knappast kan vara acceptabelt att slå tolvåringar. Men det stöd som Fasth har fått från inte minst andra pensionärer är ju en seger i sig.

Något mindre entusiastisk än över sexorna är jag över mina åttondeklassare som jag övertagit efter en lärare som gick i pension. När jag satte deras första betyg visade det sig att det var över hälften av klassen som fick ig i något av So-ämnena. Detta skulle ju kunna vara ett tecken på att magistern är fullständigt inkompetent, men tidigare erfarenhet visar att så nog inte var fallet. Inte heller vill jag lägga skulden på min företrädare, utan det tycks helt enkelt ha blivit en ovanligt stor andel elever i klassen som av olika skäl inte riktigt förstått att man bör ta skolan på allvar.

En hel del av dem har kommit inflyttande till vår skola som faktiskt har ganska bra rykte, En del föräldrar tror nämligen att deras barn som det inte går så bra för i skolan kommer att lyckas mycket bättre om de bara byter skola. När det då samlas ett antal likasinnade i samma klass blir resultatet inte så bra. Fast de är snälla och trevliga, och då blir det svårare att skälla och vara sur, även om en hel del av dem knappast någonsin gör någonting.

Skolledningen är dock inte så överförtjust i den låga betygsstatistiken så nu skall en speciallärare försöka få fler godkända. Men hos några av eleverna har föräldrarna vaknat och börjat kräva lite arbetsinsatser, så några har faktiskt kommit igång nu efter lovet. Fast en del föräldrar är mer irriterade på att de inte fått tydligare besked om hur illa det ligger till tidigare. Det är naturligtvis helt uppåt väggarna idiotiskt att man inte ger betyg förrän i åttan. Tack och lov är ju en ändring på gång, men vem vet vilka urvattningar av betygssystemet som kan bli resultatet om Mona and the Communists tar makten i vårt avlånga.

Till sist lite musik. En av mina favoritartister från Italien är Gian Maria Testa, som faktiskt är mer känd i Frankrike än i Italien. Jag minns fortfarande en fantastisk konsert med Testa på Södra Teatern i Stockholm. Här en av hans bästa låtar, Polvere di Gesso:

Metta Fjelkner är ute och cyklar!

Som jag tidigare berättat här på bloggen har jag ofta haft tillfälle att besöka skolor i olika länder. Jag har haft nöjet att vara med på lektioner i Estland, Belgien, Österrike, Spanien och Italien. Bilderna i detta blogginlägg kommer från en spansk skola som jag nyligen besökte. Dessutom har jag arbetat i vårt närmaste utland, i alla fall från Uppland sett, nämligen Åland. Inom kort kommer jag också att besöka en portugisisk skola.

Vad lär man sig då av detta? Ja, tyvärr är det ju oftast ganska korta besök, men visst får man idéer, impulser och funderingar väcks både kring pedagogiska metoder och om relationer mellan lärare och elever. Det finns en tendens i Sverige att man antingen skall tycka att svensk skola är värdelös (en åsikt som ibland tillskrivs alla som kritiserar den svenska skolan) men som tyvärr är ganska utbredd bland människor på högerkanten. På den andra sidan finns anhängarna av den gamla socialdemokratiska skolpolitiken som är fullständigt övertygade om att allt som kommer utifrån (eller från Jan Björklund) är djävulens påfund.




Jag vet att det finns mycket som är bra i svensk skola, men det finns också åtskilliga förbättringsområden. Ett av de viktigaste handlar om respekten för lärarna, och även om Jan Björklund gjort sitt bästa så är det inte så lätt att vända skutan. Därför tycker jag att det är lysande att Skolinspektionen nu tar hjälp av holländska skolinspektörer för att granska engelskundervisningen i våra skolor. Vad som är mycket förvånande är dock att lärarfackens ordförande protesterar. Att lärarförbundets ordförande gör det förvånar inte eftersom detta fack lever kvar i den gamla förlegade skolpolitik som till och med sossarna själva numera övergivit. Men Metta Fjelkner brukar vara en klok kvinna, och jag kan inte för mitt liv förstå vilka överväganden som fått henne att protestera. Nu tycks det dock till en del handla om prestige, eftersom facken tydligen inte blivit informerade. (DN, Svd, Aftonbladet)

Men visst kan det finnas oro bland en del lärare över att undervisningen granskas. Även jag själv kan bli lite nervös om det plötsligt kommer in främmande personer på mina lektioner. Jag tror mig vara en hyfsat bra lärare, men visst har jag ibland katastrofala lektioner, och visst händer det att jag inte hunnit förbereda mig så mycket som jag önskar. Det senare beror ofta på den allt tilltagande arbetsbelastningen med fler och fler uppgifter som åläggs oss. Dessutom tycker jag att jag med den alltför låga lön jag uppbär inte heller kan förväntas göra mitt yttersta. Om jag hade 38000 i lön, vilket jag tycker vore rimligt skulle jag prestera mer.


Några som delar mina åsikter i denna fråga är den folkpartistiske kommunpolitikern Roger Haddad i Västerås, den moderate riksdagsmannen Mats Gerdau och bloggaren Dr Cai.

I kväll skall magistern och hans älskade gå på konsert med Lars Winnerbäck. För er som inte har tillfälle att göra det kommer en av hans senaste låtar här:

SKL tar upp kampen mot lärarna!

Som många kanske har noterat har det seglat upp en debatt om lärarnas arbetstider. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har kastat ut en del påståenden inför avtalsrörelsen. Ett sådant gäller lärarnas förtroendearbetstid. För den som inte är så insatt i skolans värld kan jag berätta att lärare, för att kompensera för att vi har ledigt på loven, skall jobba cirka 45 timmar i veckan. Ungefär tio av dessa timmar är dock inte schemalagda utan jag kan om jag vill välja att sitta hemma på kvällen eller på helgen och rätta mina uppsatser eller prov. I dagens Svd skriver läraren Monica Tanner Krantz ett bra svar åt SKL.

Själv tycker jag att det är rätt skönt att slippa bära hem alltför mycket häften och papper, och försöker därför vara effektiv i skolan och rätta så mycket jag hinner där. Men när det till exempel handlar om att läsa uppsatser är det hopplöst att göra det i skolan med alla störningsmoment. Det blir helt enkelt sämre kvalitet på arbetet om det görs där. Att jag dessutom har min minst produktiva tid på dygnet mellan 15 och 17 gör inte saken bättre. Då är det perfekt att kunna gå hem och sedan jobba senare på kvällen eller på söndagen i lugn och ro. Men då tror SKL-byråkrater och en del rektorer ( speciellt sådana som har en bakgrund som dagisfröknar) att jag inte jobbar alls.

Vidare vill SKL och rektorerna oftast att lärare skall samarbeta mer. Samarbete är naturligtvis bra, men knappast påtvingad sådan. Jag samarbetar gärna med kolleger om jag verkligen känner att det finns något att vinna. Läraryrket är, vilket så ofta måste påpekas, ett kreativt yrke. Jag kan genomföra bra lektioner om jag får göra dem på mitt sätt. Mitt sätt är inte nödvändigtvis bättre än andras sätt, men det passar mig. Om jag inte får friheten att undervisa så som det passar mig (i vilket jag givetvis måste anpassa efter vilka elever jag har) så blir resultatet mycket sämre. Men i SKL-byråkraternas värld kan lektioner planeras av ett arbetslag och genomföras av vem som helst. I förlängningen kan man givetvis tänka sig att färdigplanerade lektioner genomförs av personer helt utan lärarutbildning, vilket ju ger goda möjligheter till besparingar.

Men trots att vi skall vara så effektiva och lägga ner så lite tid som möjligt på att planera och efterarbeta våra lektioner så finns det ingen hejd på den tid vi skall använda till allt möjligt annat. Så har vår skola nu drabbats av ett tramsigt projekt där vi skall omarbeta våra regler för att bara ha högst fem regler. Vi fick lägga ner en massa tid på att enas om fem regler vi ville ha. Reglerna fick inte heller innehålla ordet inte eftersom det sände ut negativa signaler. När vi väl lyckats enas om fem regler så gjorde en styrgrupp med speciellt utvalda personer och rektorer om alltihopa (och de nya reglerna innehöll tre inte , men tydligen hade man glömt vad man sa från början). En av de viktiga reglerna är att man skall slänga skräp i papperskorgen. Däremot fick vi inte ha regler om att komma i tid till lektionerna och ta med sig rätt saker. Detta ansågs självklart (vilket alltså skräpslängandet inte är???). I själva verket tycks det vara betydligt fler elever för vilka det inte alls är självklart att komma i tid med rätt saker än de som slänger skräp på golvet.

Och sedan tvingas vi genomlida sövande föreläsningar med välmenande men tämligen flummiga experter som skall få oss att tänka på rätt sätt. Men sånt anses vara viktigare än lektioner av cheferna. Är jag förvånad? Det är tur att eleverna finns.

Magistern utsläppt i verkligheten!

Har Magister Nyman kastat in handduken? Den frågan ställer sig måhända en och annan slöläsare runt om i vår avlånga värld. Så är dock inte fallet. Inte heller har magistern drabbats av skrivkramp, dyslexi eller svininfluensa. Däremot har omställningen från den bekväma lärarlyftstillvaron då muslimkramarkursen som skulle motsvara halvtidsstudier knappast ens kom i närheten av arbetsbördan för en halvtids lärartjänst, till en tillvaro med små halvvilda sexor (för första gången i mitt lärarliv har jag fått sådana små krabater att försöka tämja (vilket i och för sig är rätt kul och stimulerande, och jag inbillar mig att jag genom att ha fyra år på mig att få ordning på dem, bör kunna uppnå ett hyfsat slutresultat i nian)) medfört att de timmar som bloggandet fick ta i anspråk inte riktigt går att hitta.

Dessutom har jag haft nöjet att komma igång och arbeta med ett Comeniusprojekt, dvs det skolprogram som EU har hand om och som syftar till att skolor i olika länder skall samarbeta. Efter timtals kämpande med byråkratin har vi så lyckats mjölka ur den ett antal tusenlappar (och då talar jag riktiga tusenlappar, inga löjliga svennekronor!) som vi nu försöker sätta sprätt på. Så besökte jag och en kollega nyligen en spansk skola, och träffade där kolleger från sex olika länder. Det är en fortbildning som slår det mesta, och som känns som ett riktigt rejält lärarlyft! Dock blev Paellan på bilden ingen hit hos de turkiska kollegorna då de fruktade allehanda otillåtna ingredienser. Själv ansåg jag den dock vara minst lika god som vår skolmat.

Så ge inte upp, utan fortsätt att uppsöka denna blogg. Kanske är sexorna snart så tama att jag hinner ägna mig åt att berätta mer om Spanien, eller kanske Österrike som jag besökte i augusti. I väntan på detta så vill jag gärna bjuda på lite spansk musik. Här är Rosana, artisten som kämpar tappert, men som aldrig lyckats uppnå samma höga nivå som på debutalbumet Lunas Rotas från 1996. Här låten Si tu no estas aqui:

En magister steg av tåget på spaning efter nittonhundraåttionio.

Jag sitter och tar en kaffe och en riktigt maffig smörkrämsbakelse på Landings konditori på gågatan i Uppsala.Det är den sista dagen på sommarlovet, och jag känner att jag vill göra en resa till innan sommaren är slut.

I ett skyltfönster mittemot håller en sommarsöt expedit på att klä av en skyltdocka. Hennes rörelser är sensuella, som vore det en älskares kropp hon håller på att befria från kläder. Skyltdockan är dock inte samarbetsvillig, och den erotiska stämningen försvinner snabbt när hon skruvar loss dockans armar. När hon till sist skiljer dockans underkropp från överkroppen finner jag det bäst att fara vidare.



Efter en tågresa med byte i Sala slumrar jag till och väcks vid Kvicksund av en mycket ung gosse som med hög röst på r-fri västmanländska berättar för sin syster: "Det finns inga hajaj i Sveije. Det finns baja i andja ländej". Jag blickar ut över den gråa hajfria Mälaren medan tåget rör sig vidare mot Eskilstuna, en stad som aldrig lyckats väcka några varma känslor hos mig, hur hajfritt det än är i dessa trakter.



Efter Eskilstuna passerar tåget små samhällen där folk faktiskt tycks sysselsatta med att producera annat än den kebab som tycks ha nått minsta håla i vårt land. Här finns fabriker som inte flyttat till Baltikum eller Kina. Arbetare, som oftast ser ut att vara i sextioårsåldern står och röker i duggregnet. Så småningom rullar tåget in i trollskogen med enstaka röda stugor, mossbelupna granar och små sedan länge övergivna perronger med exotiska namn som Bälgviken och Harsjön. Jag vill minnas att tågen fortfarande gjorde uppehåll på dessa platser när jag sist åkte här på åttiotalet.


Till sist kommer vi till Hälleforsnäs, målet för min resa. Jag stiger av tillsammans med två ynglingar som nte ens var påtänkta den augustidag 1987 då jag kom hit, med blott ett års erfarenhet som lärare i bagaget. I två år gjorde jag mitt bästa för att förbereda samhällets unga generation för att möta framtidens utmaningar. De flesta elevernas intresse för bildning var dock ungefär lika begränsad som min förmåga att förmedla den.



Nu har jag farit hit för att söka mina egna minnen från denna tid. De år när kampen handlade om att vinna elevernas respekt. Det var inte helt lätt. Jag efterträdde en populär och erfaren lärare som eleverna uppskattade. Att vara moderat (som jag var på den tiden), klädd i rock och totalt ointresserad av idrott var fel, fel, fel i Hälleforsnäs. Här skulle man passa in, vara sosse (eller möjligen vänsterpartist) och idrottsintresserad, och inte tro att man var någon. Det här med politiken handlade inte så mycket om övertygelse för de flesta, utan mest om ett nedärvt klasstänkande som aldrig ifrågasattes öppet.



På en av de första brevlådor jag ser när jag börjat min vandring mot samhället från stationen ser jag ett namn jag känner igen. Minnena av den mamma som när jag ringde hem för att klaga på sonens uppförande berättade att hon minsann varit på åhörardagen och sett vilken värdelös lärare jag var, så hon förstod att hennes son inte respekterade mig, vaknar till liv. Mina snälla kollegor såg hur ledsen jag blev och tröstade mig med att berätta om om när denna synnerligen omfångsrika moder en gång gick ut i sin trädgård med bar överkropp och en intet ont anande bilist som plötsligt fick syn på hennes stora kroppshydda förlorade kontrollen över sin bil och körde in i ett staket.



Annars är vandringen från stationen en bekräftelse på den bild av Hälleforsnäs som lever i mina förväntningar. Tomma lägenheter, övergivna hus och tillbommade butikslokaler omväxlande med prydliga blomsterfyllda trädgårdar och en konstateljé som kanske inte direkt är anpassad efter den konstköpande urbana kulturelitens estetik.



När jag möter någon som ser ut att vara i trettiofemårsåldern tittar jag nyfiket upp, inte i förhoppning om att känna igen mina gamla elever som knappast är sig lika, utan i en vag förhoppning om att mitt eget åldrande inte skall ha förvandlat mig till oigenkännlighet., och att någon skall känna igen mig. För ungefär tio år sedan mötte jag faktiskt en ung man på tåget som sa sig vara en gammal Hälleforsnäselev (och som numera var i finansbranschen och bodde i Sigtuna, så alla blev inte kvar här). Kanske finns det någon här som minns mig, kanske har jag satt något spår hos någon.



Trots smörkrämsbakelsen i Uppsala börjar nu hungern göra sig gällande, och jag spanar efter den lokala kebabkurdens tillhåll.

I slutet av gatan ser jag en skylt med texten Pizza som ger löften om kulinariska upplevelser. Men där finns också en annan skylt. På den står det "Butiksområde"! Skylten pekar mot det som en gång i tiden var det stolta bruket, upphovet till allt det som var Hälleforsnäs. Jag antar att det handlar om något misslyckat projekt från desperata kommunalpolitiker att försöka locka till sig krämare som inte inser det hopplösa i att förlägga sina butiker till en ort som ramlade av framtidståget för trettiofem år sedan.

Men jag tänker att jag kan väl gå en sväng åt det hållet för att väcka aptiten så att jag därefter kan hugga in på en trött standardpizza med burkchampinjoner och pressad lågprisskinka. Förutom Butiksområde lockar också ett Gjuterimuseum, och till min förvåning ser jag att bilarna som står på parkeringen är ganska många. Butikerna är bara två, men överträffar mina vildaste förväntningar. Den ena är en outletbutik (fast jag föredrar det försvenskade uttrycket utsläppsbutik som dock inte är populärt i branschen) för heminredningsprodukter som är både snygga och billiga. Nu är vårt hem tämligen inrett, men ett örngott för nitton pre-euro kostar jag på mig som souvenir.



Den andra butiken är mycket stor, och har på ett spännande sätt utnyttjat den gamla industribyggnaden för att exponera sitt sortiment, bestående av märkeskläder av den typ som ungdomar och äldre som vill verka ungdomliga ikläder sig. Butiken är i sig klart sevärd även om det inte blir några inköp för min del. Det här är helt klart en del av en annan värld än resten av Hälleforsnäs. Här finns också en servering med mer urbana förtecken, men med priser som ligger långt under storstadsnivån. Jag äter en pastasallad som visserligen består mest av pasta, nötter och kyckling samt pesto (jag saknar det som skulle göra den till sallad) men som faktiskt är riktigt god (och som bara kostar fyrtio spänn).



Efter denna kulinariska utflykt till världen utanför Hälleforsnäs uppsöker jag så museet. För tjugo kronor (en halv pastasallad, eller ett drygt örngott) får man se en utställning av tråkiga föremål som tillverkats på bruket, bilder från förstamajdemonstrationer och fester i folkparken, bandybollar genom årtiondena samt bilder på alla bandylag i Hälleforsnäs under de senaste århundradena (eller den pedagogiska illustrationen nedan där varje boll symboliserar ett mål som laget gjort i allsvenskan). Mest intressant är en liten maskinskriven redogörelse för alla butiker som en gång funnits i samhället under den tid då hela samhället var ett Butiksområde.



Varför slösa tid i museet när det verkliga museet ligger utanför? Jag vandrar uppför backen mot de tre röda hus som en gång inrymde Torsboskolan. Det var inga vanliga skolbyggnader, utan tre helt vanliga hyreshus i trä som var skådeplatsen för mina trevande pedagogiska ansträngningar. Nu har skolan sedan länge blivit ett med Bruksskolan, som på min tid bara var låg- och mellanstadium, och flyttat ur dessa hus. Husen står dock kvar, och bara skolklockan på det mittersta påminner om de glosor och ekvationer som surrade i luften här.






Husen är nu återigen bostäder, men mycket förfallna med flagnande färg, skamfilade fönster och gistna dörrar. De invånare som bor här är inte de som handlar märkeskläder i Butiksområdet. Det här är det verkliga museet, det är här minnena från den svunna storhetstiden lever.



Jag kom till Hälleforsnäs för att hitta mina egna minnen, men också för att se ett exempel på en plats som tiden sprungit ifrån. Och visst fanns det en hel del som levde upp till mina förväntningar här, men man har inte lagt sig ner och gett upp. Förutom Butiksområdet finns faktiskt också en fungerande industri, nämligen Pax som tillverkar fläktar och som tycks vara ett ganska framgångsrikt företag, läser jag i den lokala lilla tidningen Hälleforsnäs Allehanda där jag också konstaterar att min kollega Kurt, som jag uppfattade som en av de främsta profilerna på skolan fortfarande jobbar kvar.

Tjugo år efter att jag slutade här kom jag så tillbaka för första gången, och jag tror att jag skall göra det till en regelbunden tradition. Jag skall boka in en tid år 2029 för att se vilket Hälleforsnäs som gått segrande ur striden mellan framtiden och det svunna.

Mina känslor för Eskilstuna må inte vara så varma, men det finns få svenska låtar som är bättre än Eskilstunagrabbarna Kents Kräm. Njut av den!

Lärarna vet inte hur skolan fungerar, men det vet MP och V?

Den samlade oppositionen skäller naturligtvis som bandhundar. Jan Björklund vet inte hur skolan fungerar säger miljöpartiets skolpolitiske talesman. Men hur kommer det sig då att Lärarnas riksförbund stödjer förslaget? Förmodligen vet inte heller lärarna hur skolan fungerar. Det vet däremot Mats Pertoft, som förvisso har en bakgrund som Waldorflärare, men Waldorfskolorna är ju ofta en skyddad värld utan allt för många problematiska elever.

Nu är det ju knappast meningen att slänga ut elever i någon större utsträckning, men bara det faktum att det kan finnas möjligheter att ta till en sådan lösning om inget annat hjälper känns betryggande. Att, som idag, en enstaka elev som vet att ingenting kan hända, år efter år får trakassera sina klasskamrater, förstöra möjligheterna för framför allt de elever som har störst behov av lugn och ro, göra så att duktiga lärare byter skola, utan att något kan hända är inte acceptabelt. I nödfall kan ett skyddsombud skicka hem alla elever, om inte säkerheten kan garanteras. Men man kan inte skicka hem den elev som är problemet.

Naturligtvis beror alltid en elevs problem på något. Och visst måste man försöka finna orsaken, visst måste skolan också anstränga sig för att hitta lösningar som passar i det enskilda fallet. Men när situationen är sådan att man inte kommer längre låter man det ofta bara fortsätta utför. Värst blir det för eleven själv, när han lär sig att det inte blir någon ordentlig påföljd, och ofta finns det andra elever som hänger på dumheter, men som utan den negativa ledaren skulle sköta sig bra. Och mest synd är det alltid om dem som verkligen vill, som anstränger sig till det yttersta för att lyckas med skolan, men som inte får det stöd och den hjälp de behöver för att läraren är upptagen med att ta hand om de utåtagerande, eller bara för att ljudnivån i klassrummet är så hög att det inte blir möjligt med inlärning.

Jag bävar inför den skolpolitik som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att tvinga sossarna att driva om de, vilket Gud förbjude, skulle vinna valet. Då kommer man i sin vanliga missriktade välvilja att låta problemen fortgå, all skuld kommer att läggas på skolan när elever och föräldrar fråntas ansvaret för att hitta lösningar.

Och snart kommer flumskolans försvarare i det så kallade Lärarförbundet (de som mest organiserar dagisfröknar) att rycka ut mot Björklunds "förlegade lösningar". Om inte så kommer jag att bli mycket överraskad.

Läs mer i Svd här, här och här och i Sydsvenskan här.

Underjordiska österlänningar, Leninpristagare och skolvardag (i alla fall på torsdag)

Under veckan har jag gjort det mesta andra utom att vara i skolan. Alltså var det med en känsla av nyhetens behag jag igår vandrade uppför backarna mot skolans trygga famn. Och eleverna var lugna och arbetsvilliga efter att ha tränat aerodynamik (vikt pappersplan) och lekt av alla sina leklustar hos en stackars vikarie.

Liksom vid andra tillfällen då jag inte orkat förbereda mig så mycket så gick vi igenom lite grammatik, något som man skulle kunna tro att eleverna inte direkt skulle jubla över. Ja, i ärlighetens namn var det väl ingen samstämmig jubelkör som steg mot betongtaket, men faktum är att det är många sådana elever som inte annars är så förtjusta i svenska som tycker om grammatiken med dess logik och nästan matematiska system. Och för att få dem som tycker att grammatik är krångligt att inse att den svenska är ganska simpel skrev jag upp ett estniskt ord, böjt i alla fjorton kasus på tavlan.

Vad har jag då gjort under resten av veckan, undrar kanske någon. Jo, i onsdags har jag haft nöjet att sitta på en exklusiv föreläsning för fyra personer med den färske Leninpristagaren! I tisdags fick jag sitta ensam i ett litet rum med fem kvinnliga rektorer, och i måndags tillbringade jag hela dagen i underjorden med armenier, assyrier (och kanske en och annan syrian, fast jag fortfarande inte förstår skillnaden), pontiska greker, någon sur turk och diverse andra blandade personer, varav en var en modig riksdagsman.

Men just nu måste jag ta mig till gymmet, emedan människor i min ålder måste ägna sig åt sådant om inte kroppen skall hamna i förfall, och sedan skall jag på utvecklingssamtal med mina tonårstvillingar. Så titta gärna in på den här adressen igen för mer avslöjanden om ovanstående och andra spännande tilldragelser.

I väntan på detta kan ni här avnjuta en bra låt med Tomas Andersson Wij om ett av de exotiska landskap som finns i vårt avlånga, inte så långt norrut från de uppländska nejderna, och dit jag emellanåt funderar på att åka. Men så kommer jag att tänka på det belgiska ölet, den omväxlande maten, alla vackra städer som finns nere på kontinenten. Och så jämför jag med pizzerior och gatukök, ica och coop, ABF och Hyresgästföreningen. Och då går resan söderut i alla fall. Men en dag kanske...

Alla är inte lika!

I Dagens Nyheter läser jag om Fredrik. Fredrik har haft problem med sin skolgång, och har fått det att fungera när han hamnade i en resursklass på en annan skola. Men nu skall han tvingas tillbaka till sin vanliga klass, och bara få vissa ämnen i en liten grupp. Det här är inget unikt, men lika tokigt för det. Det finns en övertro på att alla elever skall kunna stöpas i samma form. Även på vår skola har vi för närvarande en liten undervisningsgrupp för elever med olika diagnoser, men denna grupp skall försvinna och eleverna skall in i vanliga klasser.

Det här är så dumt och ogenomtänkt. Hand i hand går här den borgerliga sparideologin, kortsiktig och enfaldig, och den socialistiska tanken om att alla är lika och skall vara i samma grupper. De som blir lidande är i första hand de elever som tvingas in i grupper där de inte känner att de passar, men även andra elever i de fall som de som tvingas in är utåtagerande. Och självklart drabbas lärarna som både får en orolig miljö, och känner sig otillräckliga.

Nej, vi måste våga erkänna att alla är olika. Alla mår inte bra av att till varje pris tvingas in i vanliga klasser, utan för en del är mindre grupper och andra skolformer idealiska. Som det nu är finns det elever i vanliga klasser som inte har någon som helst förmåga att ta till sig undervisningen där, men som får sitta av tiden därför att det är för dyrt med andra lösningar, och för att den rådande sosseideologin om att alla skall vara tillsammans fortfarande dominerar. Och den lärare som klagar för mycket anses inte vara nyskapande och flexibel och får då inte samma löneutveckling som sina tigande kolleger.

Läs också ett annat intressant inlägg om skolan här, och ett mycket tänkvärt sådant om föräldraskap här.

Om lärarutbildning och skolverklighet.

Utredaren Sigbrit Franke har presenterat den nya lärarutbildningen. Vill man veta om det är ett bra förslag är det ju bara att se vad Lärarförbundet säger. I det här fallet är man missnöjda, vilket torde innebära att det är ett bra förslag. Visserligen har jag inte läst hela förslaget, men det jag sett verkar bra. Den märkliga inställning som präglade de senaste sosseårens lärarutbildning, nämligen att dagisfröknar och gymnasielärare egentligen var samma sak har nu förpassats till historiens papperskorg.

Det riktiga lärarförbundet, det som inte ansluter dagisfröknar och rektorer, nämligen Lärarnas Riksförbund har också berömt detta förslag. Detsamma har P J Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida i en utmärkt och mycket välformulerad artikel som rekommenderas.

Det är också glädjande att utredningen föreslår att kraven för att komma in på lärarutbildningen skall skärpas. Som det nu är kommer nästan alla in, och det är alltför ofta personer som dels har mycket bristande kunskaper, något som i och för sig bör kunna kompenseras om utbildningen är bra, men dels sådana som har väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig något som hamnar på denna viktiga utbildning. Läraren måste vara bäst i klassen, annars kommer han eller hon aldrig att få någon respekt av vare sig elever eller föräldrar.

Men skall man få sökande som inte bara väljer lärarutbildningen för att de inte kommer in någon annanstans krävs mer än höjda krav. Det krävs givetvis anständiga löner, men också bättre förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Alltför mycket tid går åt till diverse konferenser, möten, arbetslagsträffar etc, och till att skriva olika planer, dokument, åtgärdsplaner, rapporter och så vidare i all oändlighet. Det är knappt så man hinner med att planera sina lektioner på grund av alla dessa biuppgifter. Men för många rektorer tycks dessa planer vara viktigare än kvalitet på undervisningen, inte minst för rektorer med ett förflutet som dagisfröknar vilka knappast har kompetensen att bedöma om undervisningen på högstadiet är bra eller dålig.

Och som det inte var nog med annat elände så har det brett ut sig en ny fluga bland föräldrar. I stället för att samarbeta med skolan för att hjälpa sina barn att lyckas så har fler och fler börjat anmäla skolor till Skolverket. Därför måste vi ägna timmar åt att dokumentera alla åtgärder vi genomför för att hjälpa elever med svårigheter så att vi kan visa upp det när Skolverket hör av sig. Det är en variant av det amerikanska systemet där man kan bli stämd för allt möjligt som tycks vara under framväxt i vår svenska skolverklighet.

Magistern blir lyft!

Det går allt längre tid mellan uppdateringarna på denna blogg. Är det måhända så att magistern börjar tröttna på att blogga? Eller har hans hjärna blivit så utsliten av att försöka få in kunskap i det inte alltid så mottagliga elevmaterialet så att den inte längre förmår skapa blogginlägg?

Nej, fullt så illa är det inte. Men magistern håller på att bli lyft. Ja, inte i ansiktet eller någon annan kroppsdel utan det handlar snarare om själen. Vår regering ägnar sig nämligen inte bara åt FRA-lagen, utan har ju infört något som kalllas lärarlyftet. Det innebär att lärare kan studera på heltid och få 80% av lönen, eller på halvtid och få 90%. Själv ägnar jag mig åt det sistnämnda och deltar tillsammans med fyra (!) andra lärare i en kurs i religion vid ett framstående universitet. Varför vi bara är fem kan man ju fråga sig, och det är ju lite synd. Jag är dock glad över att jag inte läser på heltid då det visar sig att kurser som denna i vår digitala tidsålder mest består i att man sitter vid sin dator. Där skriver man PM, deltar i seminarier och gör andra uppgifter. En (!) gång i höst träffades vi fysiskt. Därför är det ju glädjande att jag fyra dagar i veckan har förmånen att träffa mina elever och kolleger på riktigt.

Nu är det lite speciellt med religion för mig. En gång i tiden började jag faktiskt läsa religion, men hoppade av efter två veckor. De andra deltagarna i kursen såg ut ungefär som jag väntade mig att människor som läste religion skulle göra i det tidiga åttiotalet. Jag insåg snabbt att jag inte passade in i detta djupsinniga tedrickargäng. Men nu anser jag mig ha uppnått tillräcklig mognad (även om det säkert kan ifrågasättas) för att ta itu med religionsbiten. Om inte annat så har jag, helt utan kunskaper och insikter, undervisat i detta ämne i cirka 15 år.

Och kursen är faktiskt spännande och intressant. Har just skrivit ett litet PM om hur man skulle kunna använda sig av The Simpsons för att diskutera livsåskådningsfrågor. Det som gör kursen bra är att den sätter in religionen i ett samhälleligt sammanhang, och visst, det blir kanske mer sociologi än religion ibland, men det gör det bara mer intressant.

Och även om man mest sitter vid sin dator så är det ett lyft att få lite kvalificerad fortbildning, och att tvingas tänka lite nya tankar. En annan fördel med det hela är att jag slipper en hel massa meningslösa arbetslagsmöten och andra mer eller mindre plågsamma konferenser eftersom jag bara jobbar halvtid...

Fyrtioåttaåring försökte förgäves fly fortbildningsdag!

Vi lärare utsätts emellanåt för så kallade fortbildningsdagar. Det kan vara allt möjligt, från den så kallade ADHD-mannen som jag berättade om tidigare i höstas, eller någon pedagogiknisse som tror att hans eller hennes abstrakta teorier har något med verkligheten att göra. Den gemensamma nämnaren brukar vara att lärare måste sluta ägna sig åt undervisning och i stället samarbeta kring käcka projekt. Oftast kan det vara klokt att ta med en god bok och sätta sig längst bak.

I början på denna termin inträffade återigen en sådan föreläsning. Vis av mina tidigare erfarenheter gjorde jag mitt bästa för att slippa. Försökte övertyga rektorn om att jag och min visaste So-kollega borde ägna oss åt att skriva kursplaner för So:n. Han menade dock att denna föreläsning var så viktig att det inte alls gick för sig. (Måhända är det därför han är rektor och jag bara en vanlig katederslav).

Full av onda aningar kom jag så in i den brutalfula betongaula på den lokala gymnasieskolan dit alla grundskolelärare inkommenderats. Ut på scenen kom en liten tant med tämligen tråkiga kläder och jag började redan ångra att jag inte tagit med någon bok. För att ytterligare spä på mina ondaste aningar lyckades den lilla tanten slänga in några negativa kommentarer om Vår Store Ledare (Jan Björklund, alltså) och jag började redan fundera på om man kunde smita vid fikat utan att rektorn märkte det.

Men efter ett tag märkte jag att de ord som nådde mina öron inte alls var det vanliga snömoset. Här stod en kvinna som visste vad hon pratade om. Hennes namn var Kristina Lohman och hon var rektor vid en skola i Norrköping. Hon hade skrivit ett mastersarbete om kvalitet i bedömning, dvs ungefär om vad man bedömer och hur det går till. Till skillnad från de flumnissar som drabbade oss på fortbildningsdagar för några år sedan menade hon inte att faktakunskaper var oviktiga (eftersom fakta kan man ju alltid hitta på Internet), utan betonade i stället att man bara kan dra slutsatser och se sammanhang om man hade vissa grundkunskaper.

Stod hon då bara och strök oss medhårs? Är det därför jag föll för hennes ord? Nej, det kändes helt klart att hon var en rektor som ställde krav på sin personal, men som också föreföll att kunna stimulera personalen genom att ställa kloka frågor om varför man gjorde som man gjorde. Och det måste man ju säga, att under alla år jag varit lärare har jag nog aldrig upplevt hur det känns att ha en rektor som bidrar till att utveckla min undervisning. Rektorerna är oftast ganska ointresserade av sådant, och vill i stället att man skall vara aktiv på konferenser och liknande.

Men Kristina Lohman hade gett sig på de stackars lärarnas allra heligaste, nämligen proven och börjat ifrågasätta hur de såg ut. Till exempel en sak som man själv emellanåt tillämpat i viss mån, nämligen att eleverna för ett G skall ha vissa faktakunskaper, och för ett högre betyg kunna tillämpa dessa och sätta in dem i ett sammanhang. Men vilken nytta gör faktakunskaper som inte kan användas?

Ett prov bör alltså vara uppbyggt så att eleverna måste tänka, inte bara återge fakta, även om det handlar om G-nivån. Egentligen borde det ju vara självklart, men det blir lätt så att proven ser ut på ett visst sätt av gammal vana. Och de frågor där man verkligen måste tänka är för de allra duktigaste eleverna. Vidare ifrågasatte hon varför proven alltid ligger i slutet av ett avsnitt. När provet är gjort går man vidare, kanske vore det klokare att ha provet mitt i, och sedan kunna utveckla det mer som man märkte att eleverna inte riktigt tagit till sig.

Ett annat klokt råd var att man borde använda mer av arbetstiden för att diskutera kunskapsfrågor i stället för de elevsociala frågorna som tillåts ta alltför mycket tid.
Så när fikarasten kom hade jag inte minsta lust att smita iväg, möjligen då för att söka jobb hos rektor Lohman. Tänk att ha en rektor som är så engagerad och som aktivt engagerar sig i vårt arbete. Detta förutsätter förstås att rektorn ifråga har erfarenhet av att vara lärare (och då menar jag inte dagisfröken, som vår förra rektor).

Visserligen höll jag inte med rektor Lohman om allt, men jag kände att det här var en förmiddag som hade bidragit till min utveckling för att bli en ännu bättre lärare. Så jag sände en tacksam tanke till min rektor (som säkert kommer att bli en riktigt bra rektor när han fått några års erfarenhet till) för att han tvingade mig att gå på denna föreläsning.

Palestinska bögar, små danskar, ADHD och Gud.

Terminen börjar rulla igång så smått, och innan elevmaterialet tågar in får vi lärare ta del av fortbildning. I tre timmar får vi lyssna till en man med ADHD som förmedlar tvivelaktiga fakta på felstavade overheadbilder. Han skryter också med att han vet om att de är felstavade och har diskuterat det med en lärare! Visst kan det vara intressant att ta del av hur det kan vara att ha ADHD, både han och hans son har fått denna diagnos, och i början är det faktiskt rätt givande, men efter 45 minuter blir det bara upprepning och lite pajaseri. Men nu vet vi allt om honom och hans äktenskap. Han är kritisk till medicinering och framhåller sin son som ett gott exempel på att det går bra ändå. Sonen dricker visserligen för mycket nu som 23-åring, men har gott om flickvänner så det är nog bra ändå...

Noterar att den märkliga lag som innebär att den man som en enda gång haft sex med en annan man aldrig i hela sitt liv får lämna blod, medan den som hoppat i säng med hundratals kvinnor är välkommen. Fortfarande kommer dock bögar som inte avstår från sex under ett halvår inte att vara välkomna, och kanske är det en säkerhetsåtgärd man får leva med. Men det känns som en märklig diskriminering, ungefär som om man förutsätter att alla homosexuella lever promiskuöst, medan heterosexuella inte gör det. Men visst är det svårt att avgöra var gränsen skall gå mellan säkerhet och risk för diskriminering. (Svenska Dagbladet)

När jag nu ändå är inne på bögämnet så är det ju värt att notera att det av många vänstermänniskor så avskydda landet Israel ju faktiskt är det enda ställe i Mellanöstern där homosexuella inte trakasseras (visst finns det tossiga ortodoxa judar som protesterar mot dem, men det är inte ett allmänt förtryck). I Israel finns det lagar mot diskriminering av homosexuella, man har haft en homosexuell parlamentsledamot, man har ordnat konferenser för homosexuella araber (dit visserligen många inte kunnat åka då de flesta arabländer inte tillåter sina medborgare att besöka Israel). I armén finns flera öppet homosexuella officerare, och när den transsexuella Dana International representerade landet i Eurovisionsschlagern var det hela 80 % av de tillfrågade i en undersökning som ansåg att Dana var en värdig representant för landet.

Samtidigt döms bögar till döden både i Saudiarabien och Iran, och på Gazaremsan torteras de av Hamasanhängare, och stöts ut av sina familjer. Det påstås att flera hundra homosexuella palestinier flytt från Gaza till Israel, eftersom de känner sig tryggare där än bland sina egna landsmän.

Men den svenska vänstern fortsätter att se Israel som den stora skurken...

Inte fullt så allvarliga saker, men ändå obegripliga händer även i vårt avlånga land. Dagen berättar om en kyrka i Alunda som vägras bidrag från Östhammars kommun. Varför då? Jo, man har det diskriminerande kravet att medlemmarna skall tro på Gud! Jag förmodar att detta innebär att nykterhetsföreningar måste ta med även ickenyktra (och kanske börja med vinprovning), Arbetarkommunen måste ansluta alla nazister som vill vara med och så vidare.

Till sist så finns det nyheter även för den som är orolig för att Sverige skall konkurreras ut av andra länder. Det finns nämligen en ny marknad för oss, danska dagisbarn! I Köpenhamn är bristen på dagisplatser så stor att man överväger att köpa in sig på den svenska sidan, berättar Politiken. Detta nobbas dock av Malmö. Men varför inte sprida idén längre bort. En timme på flygplan kan väl inte vara så trist för en liten dansk, och då kan man komma till Smålands djupa skogar, vilket torde vara nog så exotiskt. Kan vi dessutom lära de små danskarna att uttala fler av de bokstäver som finns i det förvisso vackra, men ibland svårbegripliga danska tungomålet så kanske vi kan bryta den utveckling mot att danskar och svenskar börjar tala engelska med varann som brer ut sig allt mer.

Det spelar väl ingen roll hur man stavar, eller?

Många radikala lärare, till exempel de som skapar våra nationella prov, anser att stavning inte är så viktigt. Bland exemplen på uppsatser som uppnår olika betyg kan man se att ett ganska stort antal stavfel accepteras även för högre betyg. Allra mest tolerant mot stavfel är man i de nationella proven i engelska. Här accepteras allsköns stavningsvarianter så länge de är "begripliga för en engelsktalande person". Likaså anses allehanda grammatiska fel vara acceptabla. Vi engelsklärare blir ofta tvungna att höja elevernas betyg efter de nationella proven då kraven är väldigt låga.

Är det då så oviktigt med stavningen? Ja, den som läser Svenska Dagbladet eller Aftonbladet i dag kan läsa om tatueraren som tappade en bokstav, vilket ledde till skadeståndskrav på ett stort antal tusenlappar. Nu kan man i och för sig hävda att just i det här fallet skulle ju en engelsktalande person ha missförstått texten, men jag vill ändå påstå att man genom att tona ned vikten av att lära sig stava korrekt gör eleverna en björntjänst. Det är ju inte bara tatuerare som behöver kunna stava. Visserligen kan man ju använda stavningsprogrammet på datorn, men inte heller det är fullkomligt. Och i många andra datorsammanhang är stavningen väldigt viktig för att man skall hitta det man söker.

Så jag skulle nog vilja hävda att stavning och grammatik är nödvändiga ingredienser i inlärningen av såväl modersmålet som främmande språk. Däremot är det naturligtvis viktigt att elever vågar uttrycka sig även när de inte har så goda kunskaper, att man tar chanser och risker, och visst måste undervisningens främsta mål vara att man kan kommunicera. Men det ena utesluter inte det andra. Kanske borde dock kraven på de nationella proven ses över, inte bara för tatuerarnas skull.

Varför går man i skolan, och varför måste man ha syslöjd?

Svenska femtonåringar är mer stressade i skolan än ungdomar i andra länder, visar en undersökning. Jag är inte förvånad. Det är naturligtvis en fullständigt absurd, och mycket stressande upplevelse att plötsligt, med bara ett och ett halvt år kvar i grundskolan få sina första betyg. Nu är det ju en förändring på gång, men det tar tid att genomföra. Dock tycks ju nu även socialdemokraterna ha fattat att det är en nödvändig förändring.

Sedan finns det ju de som tycker att betygens betydelse överskattas, till exempel bloggaren Filippa Mannerheim. På sätt och vis har hon ju rätt, det är ett misslyckande om skolan inte kan få eleverna att intressera sig för att ta till sig kunskap på andra sätt än med betygen. Men samtidigt blir betygen mer dramatiska än de skulle behöva bli genom att man får vänta så länge på dem.

Och jag kan ju själv se tillbaka på min egen skoltid. Förvisso var jag intresserad av att lära mig engelska, tyska, historia, samhällskunskap och geografi. Även svenskan väckte ett visst intresse. Men fysik, kemi, biologi, matte, religion, slöjd, bild, musik, idrott! Inte hade jag i femtonårsåldern något intresse av att lära mig dessa saker. Men så här i efterhand är jag ändå tacksam för att betygen fanns så att jag tvingades ta till mig vissa kunskaper även i dessa ämnen. Och så är det väl ändå med de flesta elever. Vissa ämnen är man intresserad av, i bästa fall kan engagerade lärare få en intresserad av fler ämnen, men visa mig den elev som tycker att alla ämnen är intressanta!

Om vi nu tycker att elever bör ha vissa kunskaper och färdigheter i alla ämnen så måste man alltså ha några incitament som gör att de tar till sig dessa kunskaper. Förhoppningsvis kommer de allra flesta elever en vacker dag att inse att det ändå var bra att kunna lite även om det som de inte trodde de skulle ha glädje av. Själv har jag dock vid 47 års ålder ännu inte nått till insikt om varför jag skulle kunna syslöjd, men det kanske kommer...

Tankar mellan Rammstein och Hegerland

För varje dag som går, för varje timme som rullar förbi närmar sig sommarlovet. Dessa veckor som ju naggats i kanten rejält från den dag då juni, juli och augusti sades vara en av de viktigaste orsakerna att bli lärare, dessa veckor som fortfarande gör att man kan lägga på lärarna mer och mer arbete med förevändningen att vår arbetstid ju skall slås ut på hela året, dessa veckor är snart här!

Missförstå mig nu inte, kära läsare. Jag trivs bra med mitt jobb, trots att inte alla elever tindrar med ögonen och längtar efter att låta kunskapens salighet fylla deras små hjärnor. Jag trivs bra trots att inte alla rektorer förstår vad skolan egentligen är till för, utan lever kvar i sjuttiotalsflum och verklighetsfrämmande kreativitetshämmande övertro på arbetslagsmöten, där lärare tvingas slösa bort sin tid så att rättande och lektionsförberedelser måste göras på söndagen. Jag trivs bra trots att vissa föräldrar (ofta men inte alltid frånskilda sådana) inte orkar med att ta strid med sina barn, utan hellre är kompis med dem och sedan anmäler lärare som ställer krav till Skolverket för att barnen blir kränkta.

Men allt det positiva överväger ändå. När jag ser på eleverna i nian och tänker tillbaka på hur de var när jag fick dem i sjuan, vilken utveckling både kunskapsmässigt och mognadsmässigt som har skett, och tänker på vilken roll jag har i detta. Jag tror att det jag gör sätter spår. Jag tror att jag kan väcka intresse för att lära sig mer om vår värld, kunskaper som kan bidra till ett engagemang. Jag tror att en och annan elev, även sådana som nu tycker att jag kan vara en plåga, kommer att tänka tillbaka på den där Nyman som trots allt lyckades väcka ett visst intresse för kunskap.

Men nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet. Då är inte engagemanget på topp. Lektionsplaneringen sköts med lillfingret. Arbetsinsatsen är helt inriktad på högarna med arbeten som inflyter, som alltid sista inlämningsdagen. Men vem är jag att klaga? Har jag någonsin gjort färdigt något i god tid?

Livet består dock inte bara av skola. En förutsättning för att överleva är ett visst intag av kulturyttringar. Den senaste veckans skörd av sådana har varit tillfredsställande. Förutom musiken som oftast finns i bakgrunden (just nu Rammstein) naturligtvis litteraturen. Har nyss lagt ifrån mig boken Kicki och Lasse av Peter Kihlgård, en märklig och mycket läsvärd bok som jag kommer att återkomma till inom kort när jag hunnit smälta den.

Men även teatern har fått del av mina surt förvärvade slantar. Min kvinna lyckades med konststycket att köpa biljetter till Dramaten på den efterlängtade kväll då Eurovisionsschlagerfinalen gick av stapeln, utan att jag reagerade förrän det var för sent. Lyckades dock komma över denna motgång utan att låta mig nedslås allt för mycket. Hann i alla fall se större delen av röstsammanräkningen vilket ju är en stor del av nöjet. Och vinnarlåten var ju rätt okej. Fast Turkiet var nog bäst.

Men vad tyckte då magistern och hans kvinna om det de såg på Dramaten? Och varför var vi på bio bara några dagar tidigare (till råga på allt samma kväll som den första delfinalen i ESC)? Och till sist den kanske märkligaste frågan: varför i hela fridens namn befann vi oss för några timmar sedan på ett föredrag om en gammal låt från 1974 med Nina Hagen?

Se där ett antal frågor som kommer att besvaras på denna blogg. Så välkommen tillbaka, kära läsare!

Om lärarförakt och israelhat

Det är mycket nu. Om en månad börjar sommarlovet. Vårt absurda betygssystem, som snart förhoppningsvis är förpassat till historiens soptipp, medför att när eleverna äntligen får sina första betyg är det bara ett och ett halvt år till slutbetygen kommer. Och en del elever har väntat in i det sista innan de förstått att det betyg de nu kommer att få är ganska viktigt. Så nu, med en månad kvar, vaknar vissa till och vill göra allt som de missat tidigare. I en del fall är det inte eleverna, utan deras mödrar som vaknat. Bättre sent än aldrig, kan ju tyckas.

Men en annan och ännu värre ovana än att komma igång i elfte timmen och plugga har plötsligt spritt sig. I stället för att föräldrarna tar sitt ansvar för telningarnas bristande pluggande så lägger man skulden på skolan. Och vad gör man då? Jo, en liten anmälan till Skolverket är senaste flugan. Nu förnekar inte jag att det kan finnas lärare som inte sköter sina åligganden, och inte tar sitt jobb på allvar (eller kanske har funderat för mycket på vilken arbetsinsats som är rimlig med den lön man får). Men de lärare jag har sett bli anmälda hör alls inte till denna kategori. I stället handlar det om mycket engagerade pedagoger som verkligen gör sitt yttersta för att hjälpa eleverna framåt. Men ändå råkar de ut för dessa anmälningar.

Tyvärr tycks det mest handla om föräldrars frustation över att livet inte blev vad man tänkt sig, att barnen inte når upp till de krav man ställer på dem, att relationen med den senast partnern inte fungerar. Denna frustration kan man kanske kompensera med att försöka lägga skulden på någon annan. En slags folkhemsk motsvarighet till amerikanernas förkärlek för stämningar.

För att gardera oss mot detta måste vi lärare dokumentera allt vi gör. Varje samtal med elever, varje stödinsats, varje föräldrakontakt skall nedtecknas i skrift, bevaras för eftervärlden i fall en skolverksanmälan skulle ramla in när någon mamma får en ny livskris. Är det någon som blir förvånad av att färre vill bli lärare?

I Dagens Nyheter skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner om hur Göran Persson medvetet arbetat för att sänka lärarnas status. Hon påminner om hur våra arbetsgivarföreträdare försökt avskaffa begreppen lärare och undervisning. Vad hon inte nämner är ju den goda hjälp Perssons pack fick av det andra lärarfacket, det som mest kämpat för att höja statusen för dagisfröknarna och fritidspedagogerna, och möjligen lågstadielärarna i något slags överdriven jämlikhetsiver Det fack som svalde Perssons locktoner medan vi strejkade den fagra hösten 1989.

Så låt oss inte glömma sossarnas svek. Och även om vår kära nuvarande regering har sina brister, även om regeringen sitter och sjunger I natt jag drömde (det finns inga soldater mer, det finns inga gevär, och ingen känner längre till det ordet militär) och inte törs skicka någon högre uppsatt minister än den gode Leijonborg till Israels sextioårsfirande (samtidigt som Mona Sahlin törs, vilket verkligen hedrar henne!) så måste vi kämpa för att slippa få tillbaka den socialdemokratiska utbildningspolitiken, om än med vissa uppiffade inslag.

En klok kvinna, som borde sitta i regeringen, är Birgitta Ohlsson. På hennes hemsida kan man läsa ett utmärkt inlägg om staten Israel. Utan att blunda för de brister som detta land uppvisar pekar hon på de förtjänster som detta stolta lilla land uppvisar. Birgitta Ohlsson skriver:

"Men glöm aldrig att Israel är idag det enda landet i regionen där fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt överallt i arabvärlden och i snitt sitter det sex procent kvinnor i arabvärldens parlament.
Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats.
Men framför allt och det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Vill israelerna ha bort premiärminister Ehud Olmert, så är det bara att rösta bort honom i nästa val."

Av någon anledning väljer så många i Sverige för att blunda för dessa enkla fakta. Samtidigt som medierna är fyllda av kritik mot Israel så tvingas judar och andra israelvänner smyga ut i smågrupper från synagogan i Stockholm för att demonstranter utan respekt för demokratin uppträder hotfullt. Om detta framförs givetvis ingen kritik från vänsterhåll. Ett bra inlägg på den liksom Birgitta Ohlsson alltid israelvänlige Fredrick Federleys alltid läsvärda blogg finns här. Också Upsala Nya Tidning skriver om detta.