Dyker in på en pizzeria i en uppländsk håla. Läser matsedeln. Börjar beställa. Avbryts av servitören:
- Sorry, I don't speak Swedish!
Någon vecka senare: En pub i Stockholm (Sveriges huvudstad). Frågar bartendern om en matsedel. Han säger:
- Sorry, do you speak English?
Nu är det ju inget problem för en världsvan kosmopolitisk polyglott engelsklärare att göra sig förstådd på English, men lite märkligt är det ju att kunskaper i det lokala tungomål som bönder och pensionärer fortfarande kan antas vilja bruka inte utgör krav för anställning i servicebranschen.
Samtidigt ser jag en motsatt trend. Förr sjöng ju alltid artister som ville slå och vara kommersiella på engelska. Och slog man inte internationellt kunde man ju alltid kamouflera sin oförmåga att skriva bra texter genom att saker och ting lät coola på English även om man egentligen inte hade så mycket att säga.
Men nu läser jag till min förvåning i en recension av Andreas Mattssons skiva Kick death's ass i Svenska Dagbladet följande rader:
Det kommersiellt smartaste hade ju varit att sjunga på svenska. Men Mattsson håller fast vid engelskan, och det visar sann kärlek till verkliga pophits.
Och visst stämmer det. De artister som är stora och säljer i Sweden numera sjunger på just detta lokala tungomål. Lars Winnerbäck, Kent, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, listan kan göras lång.
Också Aftonbladet är inne på samma tema. Lisa Miskovskys senaste skiva sågas under rubriken Borde sjunga på svenska i stället och i recensionen skriver Håkan Steen att om man sjunger på svenska behöver musiken inte vara så speciell, eftersom vi behöver pop på vårt eget språk.
Kanske är det så när engelskan tar för sig mer och mer av platsen i samhället att vi behöver hitta tryggheten i musiken. Och den tid är förbi när det var häftigt och spännande med engelska texter. Nu är engelska något man hör hela tiden, då blir i stället svenskan fräsch och angelägen.
En som inte valt sida, utan gjort karriär på både Swedish och engelska är den begåvade Annika Norlin, känd som Hello Saferide och Säkert. Lika skicklig på båda språken:
Men förutom att lyssna på musik på språk jag förstår kan jag tycka att det är spännande med totalt obegripliga texter, där själva texten blir som ett instrument likt de andra. Här ett bra exempel, den begåvade bretonska sångerskan Nolwenn Korbell:
Visar inlägg med etikett språk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett språk. Visa alla inlägg
tisdag 22 februari 2011
onsdag 17 februari 2010
Ek wou graag eendags Suid-Afrika besoek
Under mina resor har jag tillbringat många timmar i skivaffärer. En favoritkedja är fnac där man oftast kan lyssna på nästan alla skivor genom att hålla streckkoden mot en läsare. Tack vare detta har jag många bra skivor, på ett otal olika språk. Jag tycker visserligen om att lyssna på musik där jag förstår texten, men samtidigt tycker jag det är väldigt synd när så många väljer att sjunga på engelska i stället för sitt eget språk. Och när man lyssnar på språk man inte förstår blir texten ett av alla instrument, och man tänker mer på hur sångaren sjunger än på vad han sjunger.
Men med Last.fm och Spotify i datorn behöver man inte längre tillbringa timvis i skivaffärer för att hitta spännande musik. Tyvärr har dock inte Spotify hittat till den estniskspråkiga musiken än, och en hel del annat fattas också där. På Last.fm finns sådant, men där är det å andra sidan inte lika lätt att lyssna på det man vill. Därför var det med stor glädje jag fann att Spotify hade en hel del musik på afrikaans. Detta språk som man hör alldeles för lite av påminner ju väldigt mycket om nederländska, och det är inte alldeles lätt att höra skillnaden. Men musiken som kommer från Sydafrika har ofta en egen ton som gör att den känns spännande. Ett exempel är Abel Kramsaal vars senaste låt Blomkind ni kan höra ovan. Under apartheidtiden kunde skrivande på afrikaans uppfattas som ett stöd för regimen, men det är givetvis inte möjligt att kollektivt skuldbelägga alla som talar ett språk.
På något sätt är Sydafrika ett land som både lockar och skrämmer. Där finns så mycket av hat och förakt mot dem som är annorlunda, från de vita mot de svarta, från de svarta mot de vita och mellan olika grupper av svarta. Men samtidigt är det landet där man valde att försöka undvika att konflikterna lever vidare genom den s.k. Sannings- och försoningskommittén. Det är också ett land med en enorm brottslighet, men samtidigt finns det delar av landet där man lever fjärran från mycket av detta. Jag träffade nyligen en man från Sydafrika som berättade att det till exempel i princip inte finns några vanliga taxibilar där, förutom vid flygplatserna. Det skulle vara alldeles för farligt att färdas i en taxibil, och likaså är det nästan uteslutet för vita att åka med kollektiva färdmedel, utan alla har egen bil eller hyrbil. Det ger lite perspektiv på den otrygghet som man kanske kan känna på en svensk spårvagn en fredagkväll...
Jag har aldrig varit i Sydafrika, men jag har länge intresserat mig för landet. Jag har läst en hel del sydafrikanska böcker. Naturligtvis den store Coetzee, vars Onåd jag tycker är ett riktigt mästerverk. Några andra favoriter är The Good Doctor av Damon Galgut, Red Dust av Gillian Slovo och White Lightning av Justin Cartwright. Den förstanämnda finns även på svenska, men de andra måste man läsa på engelska. Alla de här böckerna är mycket välskrivna och läsvärda, och lyckas förmedla mycket av de komplicerade, av frågor om skuld och försoning, om det som gör Sydafrika till det fascinerande land det är.
Att sedan naturen är vacker och omväxlande, och att man har fantastiskt vin gör ju inte landet mindre intressant. Jag minns den tid då det ansågs väldigt fult att köpa varor från Sydafrika, något som jag i min vanliga trots försökte göra så ofta det gick. Det var lite svårt att förstå varför just Sydafrika skulle bojkottas, medan ingen krävde bojkott av Sovjet eller andra diktaturer. Det är lite samma mentalitet som den svenska vänstern visar upp idag med sina krav om bojkott av Israel men inte av Kina, Iran eller Kuba.
Jag antar att de flesta redan räknat ut att bloggrubriken idag betyder "Jag skulle gärna besöka Sydafrika en dag". Men faktum är att böcker, musik och internet ger ganska goda möjligheter att lära känna världen även om man måste stanna hemma. Och en av orsakerna för att åka till Afrika, nämligen att fara på Safari lockar mig inte nämnvärt. Djur kan man ju se på Kolmården, det är natur, människor, kultur och atmosfär som lockar i den riktiga världen.
Men nu var det ju egentligen musiken jag skulle skriva om. En av de artister jag till min stora glädje hittade på Spotify var Jan Blohm. Här ett par av hans bästa låtar:
fredag 27 mars 2009
Underjordiska österlänningar, Leninpristagare och skolvardag (i alla fall på torsdag)
Under veckan har jag gjort det mesta andra utom att vara i skolan. Alltså var det med en känsla av nyhetens behag jag igår vandrade uppför backarna mot skolans trygga famn. Och eleverna var lugna och arbetsvilliga efter att ha tränat aerodynamik (vikt pappersplan) och lekt av alla sina leklustar hos en stackars vikarie.
Liksom vid andra tillfällen då jag inte orkat förbereda mig så mycket så gick vi igenom lite grammatik, något som man skulle kunna tro att eleverna inte direkt skulle jubla över. Ja, i ärlighetens namn var det väl ingen samstämmig jubelkör som steg mot betongtaket, men faktum är att det är många sådana elever som inte annars är så förtjusta i svenska som tycker om grammatiken med dess logik och nästan matematiska system. Och för att få dem som tycker att grammatik är krångligt att inse att den svenska är ganska simpel skrev jag upp ett estniskt ord, böjt i alla fjorton kasus på tavlan.
Vad har jag då gjort under resten av veckan, undrar kanske någon. Jo, i onsdags har jag haft nöjet att sitta på en exklusiv föreläsning för fyra personer med den färske Leninpristagaren! I tisdags fick jag sitta ensam i ett litet rum med fem kvinnliga rektorer, och i måndags tillbringade jag hela dagen i underjorden med armenier, assyrier (och kanske en och annan syrian, fast jag fortfarande inte förstår skillnaden), pontiska greker, någon sur turk och diverse andra blandade personer, varav en var en modig riksdagsman.
Men just nu måste jag ta mig till gymmet, emedan människor i min ålder måste ägna sig åt sådant om inte kroppen skall hamna i förfall, och sedan skall jag på utvecklingssamtal med mina tonårstvillingar. Så titta gärna in på den här adressen igen för mer avslöjanden om ovanstående och andra spännande tilldragelser.
I väntan på detta kan ni här avnjuta en bra låt med Tomas Andersson Wij om ett av de exotiska landskap som finns i vårt avlånga, inte så långt norrut från de uppländska nejderna, och dit jag emellanåt funderar på att åka. Men så kommer jag att tänka på det belgiska ölet, den omväxlande maten, alla vackra städer som finns nere på kontinenten. Och så jämför jag med pizzerior och gatukök, ica och coop, ABF och Hyresgästföreningen. Och då går resan söderut i alla fall. Men en dag kanske...
Liksom vid andra tillfällen då jag inte orkat förbereda mig så mycket så gick vi igenom lite grammatik, något som man skulle kunna tro att eleverna inte direkt skulle jubla över. Ja, i ärlighetens namn var det väl ingen samstämmig jubelkör som steg mot betongtaket, men faktum är att det är många sådana elever som inte annars är så förtjusta i svenska som tycker om grammatiken med dess logik och nästan matematiska system. Och för att få dem som tycker att grammatik är krångligt att inse att den svenska är ganska simpel skrev jag upp ett estniskt ord, böjt i alla fjorton kasus på tavlan.
Vad har jag då gjort under resten av veckan, undrar kanske någon. Jo, i onsdags har jag haft nöjet att sitta på en exklusiv föreläsning för fyra personer med den färske Leninpristagaren! I tisdags fick jag sitta ensam i ett litet rum med fem kvinnliga rektorer, och i måndags tillbringade jag hela dagen i underjorden med armenier, assyrier (och kanske en och annan syrian, fast jag fortfarande inte förstår skillnaden), pontiska greker, någon sur turk och diverse andra blandade personer, varav en var en modig riksdagsman.
Men just nu måste jag ta mig till gymmet, emedan människor i min ålder måste ägna sig åt sådant om inte kroppen skall hamna i förfall, och sedan skall jag på utvecklingssamtal med mina tonårstvillingar. Så titta gärna in på den här adressen igen för mer avslöjanden om ovanstående och andra spännande tilldragelser.
I väntan på detta kan ni här avnjuta en bra låt med Tomas Andersson Wij om ett av de exotiska landskap som finns i vårt avlånga, inte så långt norrut från de uppländska nejderna, och dit jag emellanåt funderar på att åka. Men så kommer jag att tänka på det belgiska ölet, den omväxlande maten, alla vackra städer som finns nere på kontinenten. Och så jämför jag med pizzerior och gatukök, ica och coop, ABF och Hyresgästföreningen. Och då går resan söderut i alla fall. Men en dag kanske...
onsdag 18 mars 2009
Hyr en behå!
Att det svenska språket mer och mer skjuts i bakgrunden har väl inte undgått någon. I melodifestivalens final var det ju bara två bidrag som sjöngs på svenska. Själv håller jag på principen att aldrig rösta på något bidrag som är på engelska (grekiska och spanska går dock bra, eftersom de inte är något hot) så det blev Snälla, snälla och den snälla flickan som kom sist som fick mina röster. Jag vill gärna passa på att påminna om Estlands utmärkta låt, på estniska, inför finalen i Moskva.
Men värre än att bara använda engelska är ju när man skall blanda. En viss snabbmatskedja, känd för sina trista burgare och svampiga pommes genomförde nyligen en rätt rolig reklamkampanj där man blandade språken och låtsades (?) vilja kommunicera med föräldrar men inte låta barnen förstå att deras mat i själva verket kunde vara nyttig (påstår de i alla fall).
Mindre lyckat är det när man i Stockholms tunnelbana infört tvåspråkiga högtalarutrop. Och det andra språket är alls inte något av våra nationella minoritetsspråk (samiska, jiddisch, romani, finska eller meänkieli) utan av någon outgrundlig anledning engelska. När blev det officiellt språk? En protest finns att läsa här. Dessutom är högtalarutropen bara fåniga. Vem förstår inte; Nästa Medborgarplatsen, utan måste höra Next stop Medborgarplatsen för att förstå att man borde gå av om man skall till Medborgarplatsen? Jag menar, är det den intellektuella nivån vi vill ha på våra turister? Skall det vara någon mening med det borde namnen översättas: Här en liten lista med förslag på översättningar som ni kan roa er med att försöka översätta tillbaka:
Oh that plane,
Pussy yes,
Gruel village,
Mountain hammering,
Daddy's town,
Nude rose,
Healthy village mountain,
Advice house,
Coffin,
Smarted ant,
Old man's meadow.
Men blandningarna breder ut sig mer och mer, och ibland blir de ganska lustiga. Den här bilen (klicka på bilden för större format) kör omkring i södra Uppland och hyr tydligen ut behåar. Dock tycks man också dryga ut inkomsterna med att hyra ut verktyg, och jag vet inte om jag törs fundera över vilken sorts verktyg som passar att hyras ut tillsammans med behåar. Den tredje inkomstkällan, Kraftbåtsuthyrning (som fick stå på englishka) har jag svårt att para ihop med behåarna. Men kanske är det tänkt att man skall ikläda sig sin nyhyrda behå och glida omkring på Fyrisån i sin hyrda Powerbåt.
Men värre än att bara använda engelska är ju när man skall blanda. En viss snabbmatskedja, känd för sina trista burgare och svampiga pommes genomförde nyligen en rätt rolig reklamkampanj där man blandade språken och låtsades (?) vilja kommunicera med föräldrar men inte låta barnen förstå att deras mat i själva verket kunde vara nyttig (påstår de i alla fall).
Mindre lyckat är det när man i Stockholms tunnelbana infört tvåspråkiga högtalarutrop. Och det andra språket är alls inte något av våra nationella minoritetsspråk (samiska, jiddisch, romani, finska eller meänkieli) utan av någon outgrundlig anledning engelska. När blev det officiellt språk? En protest finns att läsa här. Dessutom är högtalarutropen bara fåniga. Vem förstår inte; Nästa Medborgarplatsen, utan måste höra Next stop Medborgarplatsen för att förstå att man borde gå av om man skall till Medborgarplatsen? Jag menar, är det den intellektuella nivån vi vill ha på våra turister? Skall det vara någon mening med det borde namnen översättas: Här en liten lista med förslag på översättningar som ni kan roa er med att försöka översätta tillbaka:
Oh that plane,
Pussy yes,
Gruel village,
Mountain hammering,
Daddy's town,
Nude rose,
Healthy village mountain,
Advice house,
Coffin,
Smarted ant,
Old man's meadow.
Men blandningarna breder ut sig mer och mer, och ibland blir de ganska lustiga. Den här bilen (klicka på bilden för större format) kör omkring i södra Uppland och hyr tydligen ut behåar. Dock tycks man också dryga ut inkomsterna med att hyra ut verktyg, och jag vet inte om jag törs fundera över vilken sorts verktyg som passar att hyras ut tillsammans med behåar. Den tredje inkomstkällan, Kraftbåtsuthyrning (som fick stå på englishka) har jag svårt att para ihop med behåarna. Men kanske är det tänkt att man skall ikläda sig sin nyhyrda behå och glida omkring på Fyrisån i sin hyrda Powerbåt.
tisdag 10 mars 2009
Och vi har en vinnare!
Samtidigt som det svenska melodifestivalsspektaklet rullar på med märkliga regler som går ut på att få så många som möjligt att ringa och rösta (vilket jag kan köpa så länge radiohjälpen får pengar, men inte annars) och låtar som i bästa fall (Snälla, snälla) är hyfsade, men i de allra flesta fall trista och meningslösa, och dessutom oftast på engelska, det minst originella språk man kan använda (nu har den här meningen spårat ur totalt, och jag kan ju inte sätta punkt nu eftersom det där som är utanför parentesen bara är bisatser och sådana kan ju inte gärna överleva på egen hand så ni får stå ut en stund till) så har mitt andra hemland (fast jag aldrig bott där) (men jag har estniskt pass också)(och jag borde få sparken som svensklärare med en mening som denna, men att radera är fegt), Estland lyckats utse en vinnare, en vinnare som borde gå långt.
Det är sångerskan och violinisten Sandra Nurmsalu som med gruppen Urban Symphony vann den estniska finalen med låten Rändajad (Vandrarna). Förutom att den är vacker, lite annorlunda och innehåller mitt absoluta favoritinstrument cello så har man modet att komma med ett bidrag på estniska. Nu gäller det ju att man inte gör som Lena Ph gjorde när hon sjöng på englishka när det blev den internationella finalen (det gjorde ont för mig som röstat på henne). Njut av låten!
En fri översättning av texten:
I ökenhettan flyger sanden
som iskall snö
natten kommer snart att bre ut sina vingar
vandrarna kommer att följas av vinden
Det är vägen, de vandrar så från dag till dag
Det är vägen, de vandrar från en tid till en annan
Det är vägen som sträcker sig som en osynlig stig
Den väntar framför dem om de vågar ta risken
Den följer blott de frusna själarna
Månljuset gör skuggor av dem
Som en solstråle kommer morgonljuset
tillbaka med värme
Det är sångerskan och violinisten Sandra Nurmsalu som med gruppen Urban Symphony vann den estniska finalen med låten Rändajad (Vandrarna). Förutom att den är vacker, lite annorlunda och innehåller mitt absoluta favoritinstrument cello så har man modet att komma med ett bidrag på estniska. Nu gäller det ju att man inte gör som Lena Ph gjorde när hon sjöng på englishka när det blev den internationella finalen (det gjorde ont för mig som röstat på henne). Njut av låten!
En fri översättning av texten:
I ökenhettan flyger sanden
som iskall snö
natten kommer snart att bre ut sina vingar
vandrarna kommer att följas av vinden
Det är vägen, de vandrar så från dag till dag
Det är vägen, de vandrar från en tid till en annan
Det är vägen som sträcker sig som en osynlig stig
Den väntar framför dem om de vågar ta risken
Den följer blott de frusna själarna
Månljuset gör skuggor av dem
Som en solstråle kommer morgonljuset
tillbaka med värme
torsdag 26 juni 2008
Det spelar väl ingen roll hur man stavar, eller?
Många radikala lärare, till exempel de som skapar våra nationella prov, anser att stavning inte är så viktigt. Bland exemplen på uppsatser som uppnår olika betyg kan man se att ett ganska stort antal stavfel accepteras även för högre betyg. Allra mest tolerant mot stavfel är man i de nationella proven i engelska. Här accepteras allsköns stavningsvarianter så länge de är "begripliga för en engelsktalande person". Likaså anses allehanda grammatiska fel vara acceptabla. Vi engelsklärare blir ofta tvungna att höja elevernas betyg efter de nationella proven då kraven är väldigt låga.
Är det då så oviktigt med stavningen? Ja, den som läser Svenska Dagbladet eller Aftonbladet i dag kan läsa om tatueraren som tappade en bokstav, vilket ledde till skadeståndskrav på ett stort antal tusenlappar. Nu kan man i och för sig hävda att just i det här fallet skulle ju en engelsktalande person ha missförstått texten, men jag vill ändå påstå att man genom att tona ned vikten av att lära sig stava korrekt gör eleverna en björntjänst. Det är ju inte bara tatuerare som behöver kunna stava. Visserligen kan man ju använda stavningsprogrammet på datorn, men inte heller det är fullkomligt. Och i många andra datorsammanhang är stavningen väldigt viktig för att man skall hitta det man söker.
Så jag skulle nog vilja hävda att stavning och grammatik är nödvändiga ingredienser i inlärningen av såväl modersmålet som främmande språk. Däremot är det naturligtvis viktigt att elever vågar uttrycka sig även när de inte har så goda kunskaper, att man tar chanser och risker, och visst måste undervisningens främsta mål vara att man kan kommunicera. Men det ena utesluter inte det andra. Kanske borde dock kraven på de nationella proven ses över, inte bara för tatuerarnas skull.
Är det då så oviktigt med stavningen? Ja, den som läser Svenska Dagbladet eller Aftonbladet i dag kan läsa om tatueraren som tappade en bokstav, vilket ledde till skadeståndskrav på ett stort antal tusenlappar. Nu kan man i och för sig hävda att just i det här fallet skulle ju en engelsktalande person ha missförstått texten, men jag vill ändå påstå att man genom att tona ned vikten av att lära sig stava korrekt gör eleverna en björntjänst. Det är ju inte bara tatuerare som behöver kunna stava. Visserligen kan man ju använda stavningsprogrammet på datorn, men inte heller det är fullkomligt. Och i många andra datorsammanhang är stavningen väldigt viktig för att man skall hitta det man söker.
Så jag skulle nog vilja hävda att stavning och grammatik är nödvändiga ingredienser i inlärningen av såväl modersmålet som främmande språk. Däremot är det naturligtvis viktigt att elever vågar uttrycka sig även när de inte har så goda kunskaper, att man tar chanser och risker, och visst måste undervisningens främsta mål vara att man kan kommunicera. Men det ena utesluter inte det andra. Kanske borde dock kraven på de nationella proven ses över, inte bara för tatuerarnas skull.
fredag 2 maj 2008
Om "svenskad" film och "estade" ryssar.
Det var ett tag sedan magistern hann med att skriva på bloggen. Högar med uppsatser väntar på uppmärksamhet, trädgården kräver sitt, och familjen vill också ha lite uppmärksamhet. Idag har stora delar av familjen varit på bio och sett den utmärkta, och av kritikerna alltför lågt skattade filmen Be kind, rewind. Den kan varmt rekommenderas, det är en film som gör en glad och ger en hel del glada skratt. Historien är tämligen galen, med en elektrifierad man som avmagnetiserar en hel videobutik, och om hur man sedan gör egna ("svenskade", bara detta underbara ord gör ju filmen värd att se) versioner. Jack Black är halvtokig som vanlig, men det blir ändå en film som har ett positivt och varmt budskap.
Till bloggen hittar trots min slöhet en hel del läsare, varav en del kommenterar gamla inlägg. Så är det till exempel en anonym läsare som uttalar sig om Estland. Enligt denne är det betydligt vanligare med en negativ inställning till den andra folkgruppen hos esterna i Estland än hos ryssarna. Vidare påstår han att det nästan bara bor ryssar i de hemska betongkasernerna i förorterna till Tallinn. Och visst är det sant att en majoritet av dem som bor i dessa områden är ryssar. Dock är det en hel del ester som också bor där, jag har själv hälsar på släktingar där. Frågan är om det inte är en större andel ester i Lasnamäe än vad det finns svenskar i Rinkeby? Att husen byggdes till stor del med syftet att kunna öka ryssarnas andel av befolkningen är ju en starkt bidragande orsak till att befolkningssammansättningen är som den är. Det är knappast esterna som bett om att dessa hus skall byggas.
Vidare tycker anonym att det är märkligt att man, trots att 20 % talar ryska inte tillhandahåller all service på ryska. Han gör en jämförelse med Sverige, och påstår att om vi hade 20 % som talade ett språk skulle de säkert få allt på sitt språk. Men detta visar ju bara hur lite vår anonyme vän förstått av historien. Om det hade förhållit sig på det sättet att Sverige varit ockuperat av en främmande makt och våra invånare under lång tid tvingats att lära sig ett främmande språk, om den som velat tala svenska i butiker och banker etc förlöjligats och förolämpats vore det kanske inte så konstigt om vi nu höll på att landets officiella språk vore svenska.
De allra allra flesta ester har alls ingenting emot ryssar som sådana. Däremot är de trötta på den offermentalitet som en del ryssar visar upp. I stället för att göra det naturliga och lära sig estniska om man väljer en framtid i Estland väljer de att göra sig till offer och påstå att de diskrimineras. Men den invandrare i Sverige som väljer att inte lära sig svenska har ju också väldigt små chanser till ett arbete. Skillnaden är förstås att man i Sverige klarar sig ganska bra utan att ha ett arbete, något som inte är fallet i Estland på samma sätt. Jag tycker att Sverige bör ställa högre krav på att de som vill bo här också lär sig språket, något som är nödvändigt för att bryta utanförskapet. På samma sätt måste det vara ett krav att de ryssar som vill bli estniska medborgare måste kunna landets språk.
Av någon anledning är det ändå väldigt få ryssar som väljer att återvända till Ryssland. De allra flesta inser att de har det mycket bättre i Estland. Men ett fåtal högljudda klagar, och får gärna medhåll av gamla vänsteranhängare i utlandet.
Till bloggen hittar trots min slöhet en hel del läsare, varav en del kommenterar gamla inlägg. Så är det till exempel en anonym läsare som uttalar sig om Estland. Enligt denne är det betydligt vanligare med en negativ inställning till den andra folkgruppen hos esterna i Estland än hos ryssarna. Vidare påstår han att det nästan bara bor ryssar i de hemska betongkasernerna i förorterna till Tallinn. Och visst är det sant att en majoritet av dem som bor i dessa områden är ryssar. Dock är det en hel del ester som också bor där, jag har själv hälsar på släktingar där. Frågan är om det inte är en större andel ester i Lasnamäe än vad det finns svenskar i Rinkeby? Att husen byggdes till stor del med syftet att kunna öka ryssarnas andel av befolkningen är ju en starkt bidragande orsak till att befolkningssammansättningen är som den är. Det är knappast esterna som bett om att dessa hus skall byggas.
Vidare tycker anonym att det är märkligt att man, trots att 20 % talar ryska inte tillhandahåller all service på ryska. Han gör en jämförelse med Sverige, och påstår att om vi hade 20 % som talade ett språk skulle de säkert få allt på sitt språk. Men detta visar ju bara hur lite vår anonyme vän förstått av historien. Om det hade förhållit sig på det sättet att Sverige varit ockuperat av en främmande makt och våra invånare under lång tid tvingats att lära sig ett främmande språk, om den som velat tala svenska i butiker och banker etc förlöjligats och förolämpats vore det kanske inte så konstigt om vi nu höll på att landets officiella språk vore svenska.
De allra allra flesta ester har alls ingenting emot ryssar som sådana. Däremot är de trötta på den offermentalitet som en del ryssar visar upp. I stället för att göra det naturliga och lära sig estniska om man väljer en framtid i Estland väljer de att göra sig till offer och påstå att de diskrimineras. Men den invandrare i Sverige som väljer att inte lära sig svenska har ju också väldigt små chanser till ett arbete. Skillnaden är förstås att man i Sverige klarar sig ganska bra utan att ha ett arbete, något som inte är fallet i Estland på samma sätt. Jag tycker att Sverige bör ställa högre krav på att de som vill bo här också lär sig språket, något som är nödvändigt för att bryta utanförskapet. På samma sätt måste det vara ett krav att de ryssar som vill bli estniska medborgare måste kunna landets språk.
Av någon anledning är det ändå väldigt få ryssar som väljer att återvända till Ryssland. De allra flesta inser att de har det mycket bättre i Estland. Men ett fåtal högljudda klagar, och får gärna medhåll av gamla vänsteranhängare i utlandet.
onsdag 19 mars 2008
Röda händer och vit snö.
Snön faller över Uppland och magistern har just lagt ifrån sig boken Röda händer av Jens Christian Grøndahl. Ibland får jag frågan vem min favoritförfattare är, och svaret brukar bli denne Grøndahl. Vem är då han, och varför har jag fastnat för honom? Grøndahl är förstås dansk, född 1959 vilket gör honom till nästan jämnårig med mig.
Den första bok av Grøndahl som jag läste var Tystnad i oktober, den bok med vilken han fick sitt stora internationella genombrott. Och jag var genast fast. Hans otroligt vackra språk, och skildringen av människors liv med alla deras brister och tillkortakommanden, men även stunder av lycka och kärlek talade verkligen till mig.
Tystnad i oktober börjar med att berättaren, den 44-årige konstkritikern inser att hans hustru sedan 18 år farit iväg. Så småningom ser har med hjälp av kreditkortsräkningar att hon farit på en resa i spåren efter en resa som de tidigare gjort tillsammans. Detta väcker minnen och funderingar, inte minst kring hur våra liv formas av tillfälligheter. Han minns hur hon kom in i hans liv, han minns de händelser som utgjort deras liv tillsammans, han ser tillbaka på små och stora händelser i sitt eget liv.
Just det här är väldigt typiskt för Grøndahl. Att man råkar befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kanske kommer att leda till att man träffar en person som får en avgörande betydelse i ens liv. Böckerna innehåller också många tankar om kärleken, om världen, om konsten (Grøndahl är mycket konstintresserad, och många huvudpersoner i hans böcker är konstkritiker ) och om relationerna mellan föräldrar och barn. Ibland kanske handlingen i böckerna kan verka närmast banal, men språket är alltid vackert. Och är inte också livet ibland lite banalt?
Vill man kritisera Grøndahl kan man hävda att han upprepar sig. Nästan alla hans böcker handlar om kärlek, om resor, om konst, har en intellektuell medelålders huvudperson, och som sagt om hur slumpen styr våra liv. Och visst underlättar det att man som jag är intresserad av dessa saker och själv är en intellektuell medelålders person. Och jag läser faktiskt hellre om sådant än om alkoholiserade hustrumisshandlande arbetslösa finnar i förorten.
Några andra bra böcker av Grøndahl är Lucca, Ett annat ljus (fast det är nog den jag tycker minst om), Kvinden i midten (bara på danska), Hjärtljud och Piazza Bukarest. Men nu var det Röda händer jag egentligen skulle skriva om. Den handlar om en man som av en slump (!) träffar en kvinna som han mött en gång tidigare, när han var ung. Kvinnan har av en slump (!) i sin ungdom blivit inblandad i den tyska terrorismen i Baader-Meinhofkretsarna. Utifrån denna händelse minns huvudpersonen sitt eget liv, kvinnan berättar om sitt och så småningom reser (!) de ner till Tyskland där en rättegång just äger rum.
Trots att det finns mycket som är typiskt Grøndahl här så är boken ändå lite annorlunda, och kanske lite mer samhällsorienterad, även om det politiska inte kommer att dominera. En mycket bra och klart läsvärd bok, men den når inte Tystnad i oktobers och Luccas höjder. Några (kanske framför allt förlaget, som anar pengar) vill framhålla den mera som en spänningsroman, och visst har den sådana inslag, men den är mera en roman om människors relationer och om de tillfälligheter som styr våra liv.
Allra helst skall man läsa Grøndahl på danska. I likhet med de flesta författare för vilka språket är viktigt ger det en extra dimension att läsa på orginalspråket. Jag har börjat undvika att läsa även engelsk skönlitteratur i översättning (även om jag gav upp med Trainspotting, men jag vet inte om jag vill läsa den översatt heller ) . Jag tycker visserligen att Grøndahls översättare brukar vara nog så kompetenta, men det gör sig ändå bäst på danska. Och danska är faktiskt inte så svårt (jo, jag vet att de pratar med gröt i munnen och har syvoghalvfjerds konstiga räkneord) att läsa, utan det är den talade danskan som kan vålla problem. Visst fastnar man kanske på ett och annat ord, men för de allra flesta är det bara ovant i början. Efter ett tag kommer man in i språket och plötsligt öppnar sig en ny litteratur. Ännu mindre svårt är det ju med norska, så vågar man bara kan man hitta böcker som inte finns översatta.
Jag vet inte om det är sant, men det sägs att danskar och norrmän är betydligt mer pigga på att läsa på svenska, medan svenskar väldigt sällan vågar sig på att läsa på grannspråken. Det är synd! Som ett litet smakprov, eller som en läsövning följer här inledningen till en annan av Grøndahls böcker, Piazza Bucarest:
En morgen i marts kørte jeg nordpå for at besøge Scott en sidste gang, før han rejste hjem til Amerika. Vinteren havde løsnet sit greb, men alting fremstod endnu tæret i det disede sollys, selv himlen var lyseblå på en udvasket måde. Jeg fulgte motorvejstrafikkens monotone rytme og tænkte ikke over, hvor jeg var på vej hen, før jeg var kommet gennem Limfjordstunnelen og i bakspejlet så de svulmende røgskyer fange solen over Aalborgs høje skorstene og industribygninger. Jeg mærkede den samme frihed brede sig i mig som alle de andre gange, jeg har været på vej op til Scott og set himlen åbne sig i alle retninger over det stadig tommere, stadig mere undselige landskab. Jeg kunne ikke lade være med at smile til de lange hegn af spinkle rønnebærtræer langs markernes ubrudte kurver og de hvidkalkede landsbykirker uden klokketårne, der ligger som lysende små undtagelser i den vidtstrakte ensomhed.
Den första bok av Grøndahl som jag läste var Tystnad i oktober, den bok med vilken han fick sitt stora internationella genombrott. Och jag var genast fast. Hans otroligt vackra språk, och skildringen av människors liv med alla deras brister och tillkortakommanden, men även stunder av lycka och kärlek talade verkligen till mig.
Tystnad i oktober börjar med att berättaren, den 44-årige konstkritikern inser att hans hustru sedan 18 år farit iväg. Så småningom ser har med hjälp av kreditkortsräkningar att hon farit på en resa i spåren efter en resa som de tidigare gjort tillsammans. Detta väcker minnen och funderingar, inte minst kring hur våra liv formas av tillfälligheter. Han minns hur hon kom in i hans liv, han minns de händelser som utgjort deras liv tillsammans, han ser tillbaka på små och stora händelser i sitt eget liv.
Just det här är väldigt typiskt för Grøndahl. Att man råkar befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kanske kommer att leda till att man träffar en person som får en avgörande betydelse i ens liv. Böckerna innehåller också många tankar om kärleken, om världen, om konsten (Grøndahl är mycket konstintresserad, och många huvudpersoner i hans böcker är konstkritiker ) och om relationerna mellan föräldrar och barn. Ibland kanske handlingen i böckerna kan verka närmast banal, men språket är alltid vackert. Och är inte också livet ibland lite banalt?
Vill man kritisera Grøndahl kan man hävda att han upprepar sig. Nästan alla hans böcker handlar om kärlek, om resor, om konst, har en intellektuell medelålders huvudperson, och som sagt om hur slumpen styr våra liv. Och visst underlättar det att man som jag är intresserad av dessa saker och själv är en intellektuell medelålders person. Och jag läser faktiskt hellre om sådant än om alkoholiserade hustrumisshandlande arbetslösa finnar i förorten.
Några andra bra böcker av Grøndahl är Lucca, Ett annat ljus (fast det är nog den jag tycker minst om), Kvinden i midten (bara på danska), Hjärtljud och Piazza Bukarest. Men nu var det Röda händer jag egentligen skulle skriva om. Den handlar om en man som av en slump (!) träffar en kvinna som han mött en gång tidigare, när han var ung. Kvinnan har av en slump (!) i sin ungdom blivit inblandad i den tyska terrorismen i Baader-Meinhofkretsarna. Utifrån denna händelse minns huvudpersonen sitt eget liv, kvinnan berättar om sitt och så småningom reser (!) de ner till Tyskland där en rättegång just äger rum.
Trots att det finns mycket som är typiskt Grøndahl här så är boken ändå lite annorlunda, och kanske lite mer samhällsorienterad, även om det politiska inte kommer att dominera. En mycket bra och klart läsvärd bok, men den når inte Tystnad i oktobers och Luccas höjder. Några (kanske framför allt förlaget, som anar pengar) vill framhålla den mera som en spänningsroman, och visst har den sådana inslag, men den är mera en roman om människors relationer och om de tillfälligheter som styr våra liv.
Allra helst skall man läsa Grøndahl på danska. I likhet med de flesta författare för vilka språket är viktigt ger det en extra dimension att läsa på orginalspråket. Jag har börjat undvika att läsa även engelsk skönlitteratur i översättning (även om jag gav upp med Trainspotting, men jag vet inte om jag vill läsa den översatt heller ) . Jag tycker visserligen att Grøndahls översättare brukar vara nog så kompetenta, men det gör sig ändå bäst på danska. Och danska är faktiskt inte så svårt (jo, jag vet att de pratar med gröt i munnen och har syvoghalvfjerds konstiga räkneord) att läsa, utan det är den talade danskan som kan vålla problem. Visst fastnar man kanske på ett och annat ord, men för de allra flesta är det bara ovant i början. Efter ett tag kommer man in i språket och plötsligt öppnar sig en ny litteratur. Ännu mindre svårt är det ju med norska, så vågar man bara kan man hitta böcker som inte finns översatta.
Jag vet inte om det är sant, men det sägs att danskar och norrmän är betydligt mer pigga på att läsa på svenska, medan svenskar väldigt sällan vågar sig på att läsa på grannspråken. Det är synd! Som ett litet smakprov, eller som en läsövning följer här inledningen till en annan av Grøndahls böcker, Piazza Bucarest:
En morgen i marts kørte jeg nordpå for at besøge Scott en sidste gang, før han rejste hjem til Amerika. Vinteren havde løsnet sit greb, men alting fremstod endnu tæret i det disede sollys, selv himlen var lyseblå på en udvasket måde. Jeg fulgte motorvejstrafikkens monotone rytme og tænkte ikke over, hvor jeg var på vej hen, før jeg var kommet gennem Limfjordstunnelen og i bakspejlet så de svulmende røgskyer fange solen over Aalborgs høje skorstene og industribygninger. Jeg mærkede den samme frihed brede sig i mig som alle de andre gange, jeg har været på vej op til Scott og set himlen åbne sig i alle retninger over det stadig tommere, stadig mere undselige landskab. Jeg kunne ikke lade være med at smile til de lange hegn af spinkle rønnebærtræer langs markernes ubrudte kurver og de hvidkalkede landsbykirker uden klokketårne, der ligger som lysende små undtagelser i den vidtstrakte ensomhed.
måndag 10 mars 2008
Louise Hoffsten vid Fyrisån och Carola på bål
Förra veckans inlägg på bloggen drog inte helt oväntat igång en hel del reaktioner. Att palestinafanatikerna helst skulle vilja se mig avskedad som lärare är nu inget som oroar mig nämnvärt. Säkerligen finns det israeliska hökar som skulle vilja detsamma, men dessa kommer knappast till tals i den svenska debatten.
Denna marsmåndag (som nu börjat övergå i tisdag) tänker magistern dock inte lägga sig i världspolitiken. Då syftet med denna blogg är att återspegla livet för den medelålders pedagogen med inslag av såväl politik som pedagogik, samt allt annat som intresserar mig så tänkte jag hålla mig i musikens värld denna gång. Som väl alla har noterat så var det ju andra chansen i melodifestivalen i lördags. Av skäl som framgår nedan så missade dock magistern detta kulturevenemang denna gång, något som jag inte sörjer nämnvärt. Den största behållningen av hela programserien (förutom de slantar som tillkommer Radiohjälpen) är ju den begåvade programledaren Kristjan Luuk. Vad gäller själva musiken så är den väl ofta rätt ointressant, även om vissa låtar sticker ut.
Men nu vore jag inte magister Nyman om jag inte hade lite principiella synpunkter. Min invändning gäller språket som bidragen framförs på. Som den inbitne liberal jag är anser jag givetvis inte att man skall återgå till forna tiders språkregler, då varje land var tvunget att framföra sin låt på sitt lokala tungomål. Jag vill inte förbjuda någon att sjunga på engelska, men jag har min rätt att vägra rösta på något av dessa anglifierade verk. Jag inser givetvis att det är lättare att dölja en töntig text om man sjunger på engelska, men huvudskälet torde ju vara att man tror att det blir lättare att slå internationellt.
Jag glömmer aldrig det stora sveket; när jag röstade intensivt på den ack så fagra Lena Philipson som sedan svek genom att i finalen framföra sin låt på engelska. Låten tappade genast minst 65 % av sin kraft och känsla och nådde givetvis inte ända fram.
Därför var det ju glädjande när den serbiska låten trots avsaknad av anglotugg tog hem hela rubbet i fjol. Att sedan Serbien kanske inte är det mest lockande resmålet 2008 är ju en helt annan fråga som vi får ta en annan dag.
För övrigt har jag ju redan tidigare lagt ut den genom tiderna mest framstående låt som deltagit i den internationella finalen, en låt som på engelska skulle vara helt ointressant. Att sedan Frankrike av alla länder nu skall sjunga på engelska är ju anmärkningsvärt i sig, och när det gäller just det landet är det kanske acceptabelt att man gör det för en gångs skull.
Är jag då en svallande nationalist som anser att man till varje pris måste skicka en knätofsande viking till Belgrad? Alls icke! Jag skulle gärna skicka en värdig representant för vårt mångkulturella samhälle. Varför inte en same som sjunger på samiska (som Norge) eller en iranska som sjunger på persiska, eller varför inte en turk som sjunger på tyska, eller i princip vad som helst som inte är på engelska.
Följaktligen tycker jag inte synd om Carola som blev slagen av den svenskspråkiga Nordman. Men jag har en idé: Carola säger ju att hon känner sig som om hon blivit bränd på bål. I kvällspressen talar Charlotte Perelli om häxjakten på Carola. Och Nordman har i sin låt en ganska blodfattig tös som utan något större engagemang låter sig brännas på bål gång på gång. Varför inte ta in Carola där? Säga vad man vill om Carola, men hon saknar ju inte utstrålning. Eftersom hon tydligen kan leva sig in i hur det känns att bli bränd på bål borde hon kunna prestera ett bättre framförande än det nuvarande eldoffret. Genast skulle låten bli än mer spännande (inte för att den är så värst spännande innan) och alla Carolas fans skulle också kunna rösta på den.
Själv har jag inget emot Carola, men jag har aldrig riktigt kommit över att hon med sin fåniga vindmaskin slog den sensuella Amina med den otroligt mycket starkare låten C'est le derniere qui a parlé qui a raison.
Men varför missade jag då kulturevenemanget från Sameland? Jo, jag befann mig i en något sydligare lokal, närmare bestämt Katalin i Uppsala. Där uppträdde östgötaslättens egen drottning, Louise Hoffsten. Eftersom kvinnan i mitt liv likaledes har sina rötter i den östgötska myllan finns det ett visst intresse för kulturyttringar från denna trakt. Själv kanske jag håller kung Winnerbäck högre, men Hoffsten är inte fy skam. Och till glädje för mitt antianglohjärta har hon nu börjat sjunga mer och mer på svenska. Medelåldern på konsertpubliken var ungefär min egen, vilket ju hör till ovanligheterna, men det är ju roligt att även 55+arna gör annat än sitter på parkbänkar och matar duvor. Här fanns nog de flesta åldrar från 25 till 75 (och till och med några barn) representerade, och kul är det, även om det kanske hade varit mer fart på konserten om publiken i större utsträckning skulle stått upp. Men fart blev det ändå och jag tycker att de allra flesta låtarna var riktigt bra, men konserten kanske skulle ha vunnit på om det nya, ofta lite mer stillsamma Peter Le Marc-materialet blandats med hennes tidigare mer bluesiga och rockiga stil. Nu blev det mest i extranumren det gamla kom fram. Mitt betyg blir fyra pekpinnar!
Konserten fick dock bara två korpar av landskapets stora tidning UNT. Nu ifrågasätter jag givetvis inte recensentens rätt att ha vilka åsikter han vill, men jag noterar att den konsert som han på senare tid har gett fem korpar var med Marilyn Manson. Kanske är det mindre sannolikt att samma person skulle uppskatta Louise Hoffsten och den nyss nämnde sångaren. Det är lite grann samma sak som när DN envisas med att låta en person som inte tycker om Lars Winnerbäck recensera hans skivor och konserter.
Katalin i Uppsala är en trevlig konsertlokal, och man kan även äta där. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att det är hygglig mat, men knappast speciellt spännande. Men Uppsala är (till skillnad från Örebro) en stad med ett rikt restaurangutbud. Liksom i de flesta städer så genomgår många matställen även här genomgripande makeovers (usch, en anglicism) med jämna mellanrum. Ett ställe har dock klarat sig ända sedan åttiotalet. Det är den mycket sympatiska restaurangen Trattoria Commedia på Skolgatan (en passande adress för magistern). Där kan man i en miljö som av vissa anses som sunkig, men som i själva verket har stil och patina, avnjuta italiensk mat av en klass som ingen i Italien skulle skämmas över. Till exempel de utsökta pastarullarna Baci di Suocera kan varmt rekommenderas. Och för blott 280 kronor kan man inmundiga en flaska av det underbara vinet Torre del Falasco Valpolicella Ripasso.
Men jag vore ju inte magistern om jag inte skulle klaga på något. Fast jag vill inte se det som ett klagomål, utan mer som ett utvecklingssamtal med ett uppnåendemål som kan leda till ännu bättre resultat. Det gäller den i och för sig vänliga och uppmärksamma serveringspersonalens italienska uttal. En liten lektion men någon lokal italiensklärare om hur c uttalas före olika vokaler vore på sin plats!
Låt dock detta inte avskräcka er från att besöka denna restaurang, men tro inte att ni är de enda som vill göra det. Så beställ bord!
Denna marsmåndag (som nu börjat övergå i tisdag) tänker magistern dock inte lägga sig i världspolitiken. Då syftet med denna blogg är att återspegla livet för den medelålders pedagogen med inslag av såväl politik som pedagogik, samt allt annat som intresserar mig så tänkte jag hålla mig i musikens värld denna gång. Som väl alla har noterat så var det ju andra chansen i melodifestivalen i lördags. Av skäl som framgår nedan så missade dock magistern detta kulturevenemang denna gång, något som jag inte sörjer nämnvärt. Den största behållningen av hela programserien (förutom de slantar som tillkommer Radiohjälpen) är ju den begåvade programledaren Kristjan Luuk. Vad gäller själva musiken så är den väl ofta rätt ointressant, även om vissa låtar sticker ut.
Men nu vore jag inte magister Nyman om jag inte hade lite principiella synpunkter. Min invändning gäller språket som bidragen framförs på. Som den inbitne liberal jag är anser jag givetvis inte att man skall återgå till forna tiders språkregler, då varje land var tvunget att framföra sin låt på sitt lokala tungomål. Jag vill inte förbjuda någon att sjunga på engelska, men jag har min rätt att vägra rösta på något av dessa anglifierade verk. Jag inser givetvis att det är lättare att dölja en töntig text om man sjunger på engelska, men huvudskälet torde ju vara att man tror att det blir lättare att slå internationellt.
Jag glömmer aldrig det stora sveket; när jag röstade intensivt på den ack så fagra Lena Philipson som sedan svek genom att i finalen framföra sin låt på engelska. Låten tappade genast minst 65 % av sin kraft och känsla och nådde givetvis inte ända fram.
Därför var det ju glädjande när den serbiska låten trots avsaknad av anglotugg tog hem hela rubbet i fjol. Att sedan Serbien kanske inte är det mest lockande resmålet 2008 är ju en helt annan fråga som vi får ta en annan dag.
För övrigt har jag ju redan tidigare lagt ut den genom tiderna mest framstående låt som deltagit i den internationella finalen, en låt som på engelska skulle vara helt ointressant. Att sedan Frankrike av alla länder nu skall sjunga på engelska är ju anmärkningsvärt i sig, och när det gäller just det landet är det kanske acceptabelt att man gör det för en gångs skull.
Är jag då en svallande nationalist som anser att man till varje pris måste skicka en knätofsande viking till Belgrad? Alls icke! Jag skulle gärna skicka en värdig representant för vårt mångkulturella samhälle. Varför inte en same som sjunger på samiska (som Norge) eller en iranska som sjunger på persiska, eller varför inte en turk som sjunger på tyska, eller i princip vad som helst som inte är på engelska.
Följaktligen tycker jag inte synd om Carola som blev slagen av den svenskspråkiga Nordman. Men jag har en idé: Carola säger ju att hon känner sig som om hon blivit bränd på bål. I kvällspressen talar Charlotte Perelli om häxjakten på Carola. Och Nordman har i sin låt en ganska blodfattig tös som utan något större engagemang låter sig brännas på bål gång på gång. Varför inte ta in Carola där? Säga vad man vill om Carola, men hon saknar ju inte utstrålning. Eftersom hon tydligen kan leva sig in i hur det känns att bli bränd på bål borde hon kunna prestera ett bättre framförande än det nuvarande eldoffret. Genast skulle låten bli än mer spännande (inte för att den är så värst spännande innan) och alla Carolas fans skulle också kunna rösta på den.
Själv har jag inget emot Carola, men jag har aldrig riktigt kommit över att hon med sin fåniga vindmaskin slog den sensuella Amina med den otroligt mycket starkare låten C'est le derniere qui a parlé qui a raison.
Men varför missade jag då kulturevenemanget från Sameland? Jo, jag befann mig i en något sydligare lokal, närmare bestämt Katalin i Uppsala. Där uppträdde östgötaslättens egen drottning, Louise Hoffsten. Eftersom kvinnan i mitt liv likaledes har sina rötter i den östgötska myllan finns det ett visst intresse för kulturyttringar från denna trakt. Själv kanske jag håller kung Winnerbäck högre, men Hoffsten är inte fy skam. Och till glädje för mitt antianglohjärta har hon nu börjat sjunga mer och mer på svenska. Medelåldern på konsertpubliken var ungefär min egen, vilket ju hör till ovanligheterna, men det är ju roligt att även 55+arna gör annat än sitter på parkbänkar och matar duvor. Här fanns nog de flesta åldrar från 25 till 75 (och till och med några barn) representerade, och kul är det, även om det kanske hade varit mer fart på konserten om publiken i större utsträckning skulle stått upp. Men fart blev det ändå och jag tycker att de allra flesta låtarna var riktigt bra, men konserten kanske skulle ha vunnit på om det nya, ofta lite mer stillsamma Peter Le Marc-materialet blandats med hennes tidigare mer bluesiga och rockiga stil. Nu blev det mest i extranumren det gamla kom fram. Mitt betyg blir fyra pekpinnar!
Konserten fick dock bara två korpar av landskapets stora tidning UNT. Nu ifrågasätter jag givetvis inte recensentens rätt att ha vilka åsikter han vill, men jag noterar att den konsert som han på senare tid har gett fem korpar var med Marilyn Manson. Kanske är det mindre sannolikt att samma person skulle uppskatta Louise Hoffsten och den nyss nämnde sångaren. Det är lite grann samma sak som när DN envisas med att låta en person som inte tycker om Lars Winnerbäck recensera hans skivor och konserter.
Katalin i Uppsala är en trevlig konsertlokal, och man kan även äta där. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att det är hygglig mat, men knappast speciellt spännande. Men Uppsala är (till skillnad från Örebro) en stad med ett rikt restaurangutbud. Liksom i de flesta städer så genomgår många matställen även här genomgripande makeovers (usch, en anglicism) med jämna mellanrum. Ett ställe har dock klarat sig ända sedan åttiotalet. Det är den mycket sympatiska restaurangen Trattoria Commedia på Skolgatan (en passande adress för magistern). Där kan man i en miljö som av vissa anses som sunkig, men som i själva verket har stil och patina, avnjuta italiensk mat av en klass som ingen i Italien skulle skämmas över. Till exempel de utsökta pastarullarna Baci di Suocera kan varmt rekommenderas. Och för blott 280 kronor kan man inmundiga en flaska av det underbara vinet Torre del Falasco Valpolicella Ripasso.
Men jag vore ju inte magistern om jag inte skulle klaga på något. Fast jag vill inte se det som ett klagomål, utan mer som ett utvecklingssamtal med ett uppnåendemål som kan leda till ännu bättre resultat. Det gäller den i och för sig vänliga och uppmärksamma serveringspersonalens italienska uttal. En liten lektion men någon lokal italiensklärare om hur c uttalas före olika vokaler vore på sin plats!
Låt dock detta inte avskräcka er från att besöka denna restaurang, men tro inte att ni är de enda som vill göra det. Så beställ bord!
fredag 29 februari 2008
Varför talar inte Reinfeldt samiska?
Estlands president Toomas Hendrik Ilves har råkat i blåsväder efter att ha uttalat att han har lika lite anledning att lära sig ryska som att lära sig urdu. Av någon anledning anser många av landets ryssar, liksom ännu fler ryssar på andra sidan gränsen att Ilves borde tala ryska, och att ryska skulle göras till ett officiellt språk i Estland. (Svd) (Sydsvenskan). Enligt TT "kokar Estlands ryssar åter av ilska".
För svenskar som aldrig förvägrats möjligheten att använda sitt eget språk i alla sammanhang kan det nog vara svårt att förstå de känslor som esterna har när man för på tal att ryska borde bli ett officiellt språk i landet. Men om man upplevt den förnedring det innebar att i sitt eget land inte kunna använda sitt eget språk som man ständigt utsattes för under sovjettiden är det lättare att förstå. Att tvingas tala ryska i så gott som alla officiella sammanhang, att ständigt möta inställningen att estniskan var mindre värd medförde att det naturligtvis blev en reaktion när esterna återigen kunde styra sitt land.
Visst skulle man kunna hävda att ryskan skulle kunna ges officiell minoritetsspråksstatus, ungefär som finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch har i Sverige (men det är ju ingen som kräver att svenska politiker behärskar dessa språk och kanske kan en dag tiden vara mogen för ett sådant beslut. Tyvärr finns det dock väldigt många ryssar som än idag är mycket obenägna att lära sig estniska, vilket ju inte gör esternas inställning till ryskan mer positiv. För några år sedan besökte jag en ryskspråkig skola i ett litet estniskt samhälle. Rektorn för skolan, en barsk kvinna talade engelska med mig och förklarade att hon minnsann inte tänkte lära sig estniska. Hon såg fram mot den dag då Estland skulle gå med i EU vilket hon hoppades skulle medföra att man skulle sluta kräva att ryssarna lärde sig estniska.
Men det är långt i från alla ryssar som har den inställningen. Speciellt yngre ryssar är ofta betydligt mer positiva, och ser tydligt vilka fördelar det estniska medborgarskapet ger till skillnad från det ryska. Förutom de ekonomiska framstegen så finns det många rysktalande som också ser värdet av en demokratisk samhällsutveckling, något som man inte är bortskämd med på andra sidan Estlands östgräns. (AB). Jag tror därför att TT:s påstående att Estlands ryssar kokar av ilska är starkt överdrivet.
I TT:s telegram beklagar man sig över att presidenten lagt upp frågor och svar från TT-intervjun på sin hemsida utan tillstånd. Detta må ju TT beklaga sig över, men fortsättningen är mycket märklig. Man skriver nämligen att det bara är på engelska och estniska som presidentens svar kan läsas, eftersom Ilves inte har någon rysk version av sin hemsida. Att TT inte drar sig för att låta sina märkliga åsikter färga av sina telegram har vi ju märkt tidigare när det gäller Israel-Palestina-konflikten, men nu dyker det upp igen. Varför skulle Estlands president ha en rysk hemsida? Har månne Sveriges regering hemsida på alla våra invandrarspråk, eller ens på de nationella minoritetsspråken?
(på bilden ovan ser man det moderna Estland växa fram, i det här fallet i staden Rakvere i norra Estland)
tisdag 4 december 2007
Ropen skalla, skall åt alla!
December är en vacker månad. Förvisso är vädret ännu snarast novemberlikt, men magistern älskar november. Men arbetsbördan är tung just nu. Av någon anledning har magistern trots 21 års erfarenhet ännu inte lyckats lära sig att planera betygssättning i god tid. Så det finns inte tid och energi till några längre och djupare inlägg.
Men på sin väg till och från sin arbetsplats passerar magistern en annan arbetsplats. En plats där byggnadsarbetare (som förmodligen tjäna mycket mer än magistern, trots att de inte har några studieskulder) ägna sig åt att bygga. Runt arbetsplatsen finns ett högt staket och på det höga staketet sitta några skyltar. De första dagarna reagerar inte magistern, eftersom dessa skyltar äro något han alltid tycker sig ha sett. Men sedan ser han efter närmare, och roas så smått av språket. Nog voro det ett antal år sedan de plurala verbformerna avskaffades i vårt avlånga land. Men varför inte? Fredrik Lindström och hans likasinnade propagera ju för att man inte skola hava några regler, utan utgå från människornas användande. Så kanske är det dags för de plurala verbformernas revansch? Om vi äro tillräckligt många som använda dem så kanske de komma att bliva mer och mer accepterade. Kan någon hindra oss?
Måhända är detta ett alltför radikal-konservativt krav. Men det finns en annan fråga som engagerar mig. Ordet skall, och då icke i betydelsen hundläte, är också utrotningshotat. Själv undviker jag nogsamt den lilla otäcka formen ska. Är inte det någon slags musik som skinnhuvuden lyssnar på förresten? Men som en sann liberal jag är i och för sig i viss mån benägen att hålla med Fredrik Lindström-gänget om att språkets normer bör följa människornas användning. Men det är ju inget som hindrar att vi kämpar emot, och ser till att verkligen använda de former vi tycker om.
Nu hör jag att Regeringskansliet infört ska som norm. Huruvida detta innebär att det blir förbjudet att skriva skall vet jag inte, men det låter som ett otäckt slag mot det vackra skall. Så låtom oss kämpa!
torsdag 12 april 2007
Om Sverige hade varit Belgien.
Belgien är ett spännande land. Inte minst språksituationen gör landet intressant. Låt oss göra en jämförelse. Ponera att svenskan aldrig kommit att dominera i Norrland, utan finskan hade kommit att ta över hela norra Sverige. Ja, denna dominans hade varit så stor att till och med Stockholms omgivningar blivit finsktalande. Dock talas fortfarande svenska i landet södra del. Även Stockholm domineras av de svensktalande, men då cirka 15% av stadens invånare talar finska står alla gatuskyltar på två språk. Dessutom är det ju huvudstad för hela landet. Nåväl, i huvudstaden finns inga större språkproblem, mer än att en del tycker att det kan vara svårt att få service på finska.
Men åker man ut några kilometer kommer man till helt finsktalande områden. I Sollentuna kommun sätter man också upp stora skyltar vid infarterna där det står:
Sollentuna - där finnarna känner sig hemma! En reklamskylt vid en handelsträdgård som även har med ordet trädgård på svenska målas över med texten "Suomeksi!"
Gränsen mellan de finsk- och svensktalande områdena är tydlig. Med undantag av huvudstaden finns inga tvåspråkiga kommuner. En märklig tanke? Ja, men ungefär så är det i Belgien.
Jämförelsen med Sverige haltar genom att språkens namn är helt andra än landets namn. Det finns inget ”belgiskt” språk. Men många människor anser att de är belgare, medan åter andra vill se sig själva bara som valloner eller flamländare.
Det hela kompliceras ytterligare av att franskan tidigare varit det dominerande språket med högre status, medan flamländskan (eller nederländskan som den kanske bör kallas, det är trots allt i princip en dialekt av detta språk) talats av enkla bönder och hantverkare. Sedan de vallonska delarna sett sina tunga industrier tappa mark, arbetslösheten nått höga siffror samtidigt som Flandern nåtts av IT-boom och välstånd har saken komplicerats ytterligare. Detta har gett grogrund åt rörelser som det sedermera olagligförklarade Vlaams Blok som dock har ersatts av Vlaams Belang. Dessa rörelser menar att Flandern borde göra sig kvitt den sydliga rikshalvan som är den tärande. Att den här rörelsen dessutom står för en allmänt invandrarfientlig och extremnationalistisk politik gör inte saken bättre.
Det som jag kallar för Sollentuna ovan är kommunen Dilbeek som är en granne till Bryssel. När man reser in i denna kommun möts man av skyltar med texten Dilbeek – waar Vlamingen thuis zijn. (Dilbeek – där flamländare känner sig hemma!). I den lysande lilla filmbloggen som tidningen Le Soir har skapat där flamländske Jan och vallonske Jean reser runt Belgien finns en episod där de ritar en skylt med texten Dilbeek- där också valloner känner sig hemma. Den skylten försöker de sedan få Dilbeekbor att acceptera, vilket i och för sig inte visar sig helt omöjligt. Dock beklagar sig en del över att det är svårt att klara sig i affärer i sitt eget hemland med flamländskan, och någon berättar om hur det räcker med en enda fransktalande för att ett helt sällskap skall gå över till detta språk. Men visst är skyltarna en provokation, och jag har sett överklottrade exemplar. Men också skylten med texten Jardin vid en plantskola några kilometer utanför gränsen till det tvåspråkiga Bryssel har klottrats över med texten Vlaams. Men i det tvåspråkiga Bryssel lever språken sida vid sida, och jag såg inga överklottrade skyltar. Det tycks inte så mycket röra sig om något hat, utan mer om principen om att hålla på vad som skall vara rätt i rätt område.
Alla som förstår franska och/eller flamländska bör absolut se dessa roliga episoder som lär en mycket om Belgien. Länken här går till den episod som handlar om Dilbeek, men se även de andra.
Annars är det mest fascinerande att se hur lätt man byter mellan språken, och hur naturligt tvåspråkiga (eller trespråkiga, eftersom de flesta i alla fall i Flandern också är bra på engelska) väldigt många människor är i detta trevliga land.
torsdag 8 februari 2007
Förbudsivrande folkpartister?
Magistern läser med viss förundran ibland vår egen facktidning Skolvärlden. För några år sedan hade man en krönikör, Jean Bolinder, som förblindad av egna negativa erfarenheter av skolan fick utgjuta galla över lärarkåren. Varför han skulle göra det i vår egen tidning förstod jag aldrig. Förvisso kan det vara nyttigt att bli ifrågasatt, men alltför många lärare blir ofta ifrågasatta av såväl elever, föräldrar som skolledare.
Den här gången har jag reagerat på ledarsidan, där redaktören Kerstin Weyler rekommenderar de folkpartistiska politiker som tycker att man skall tala ett språk som alla förstår i klassrummen att hyra filmen Elina - som om jag inte fanns. Bortsett från att detta är en lysande film som alla som inte har sett borde se, så har jag lite svårt att förstå tanken. I filmen skildras hur barnen i Tornedalen inte tilläts tala sitt lokala tungomål i skolan. Detta var givetvis ett övergrepp, speciellt som det ju inte bara handlade om språket i klassrummet, utan svenskan var det enda tillåtna språket även på skolgårdarna.
Parallellen till Skåne är dock inte helt solklar. I Tornedalen torde de allra flesta ha förstått meänkieli då det ju var majoritetsspråk därstädes. I Skåne handlar det om att turkarna skulle prata turkiska, bosnierna bosniska, albanerna albanska osv. Förutom att detta knappast befrämjar integrationen så har det andra mindre roliga praktiska konsekvenser. Läraren skulle vara helt ovetande om vad som sägs, elever skulle inte kunna veta vad som sägs om dem. Känslan av obehag när några ser på dig och talar ett språk som du inte förstår med menande leenden är en högst obehaglig upplevelse av mobbning. Att sedan klasskamraterna egentligen talar om fotboll gör ju inte saken bättre för dig.
Kerstin Weyler skriver: "Vad det betyder för ett barn eller vuxen, att ens eget språk inte duger, krävs ingen större fantasi för att förstå". Nej, förvisso. Naturligtvis är det skolans uppgift att stärka elevernas självkänsla och få dem att inse att alla språkkunskaper är värdefulla, men också att inse att man om man skall klara sig i Sverige måste förstå att kunskaper i svenska är nödvändiga. Om man alltid talar sitt modersmål, hemma, i föreningslivet, med kompisar, så ges det inte många möjligheter att tala och öva svenska. Låt därför skolan vara ett sådant tillfälle.
Den här gången har jag reagerat på ledarsidan, där redaktören Kerstin Weyler rekommenderar de folkpartistiska politiker som tycker att man skall tala ett språk som alla förstår i klassrummen att hyra filmen Elina - som om jag inte fanns. Bortsett från att detta är en lysande film som alla som inte har sett borde se, så har jag lite svårt att förstå tanken. I filmen skildras hur barnen i Tornedalen inte tilläts tala sitt lokala tungomål i skolan. Detta var givetvis ett övergrepp, speciellt som det ju inte bara handlade om språket i klassrummet, utan svenskan var det enda tillåtna språket även på skolgårdarna.
Parallellen till Skåne är dock inte helt solklar. I Tornedalen torde de allra flesta ha förstått meänkieli då det ju var majoritetsspråk därstädes. I Skåne handlar det om att turkarna skulle prata turkiska, bosnierna bosniska, albanerna albanska osv. Förutom att detta knappast befrämjar integrationen så har det andra mindre roliga praktiska konsekvenser. Läraren skulle vara helt ovetande om vad som sägs, elever skulle inte kunna veta vad som sägs om dem. Känslan av obehag när några ser på dig och talar ett språk som du inte förstår med menande leenden är en högst obehaglig upplevelse av mobbning. Att sedan klasskamraterna egentligen talar om fotboll gör ju inte saken bättre för dig.
Kerstin Weyler skriver: "Vad det betyder för ett barn eller vuxen, att ens eget språk inte duger, krävs ingen större fantasi för att förstå". Nej, förvisso. Naturligtvis är det skolans uppgift att stärka elevernas självkänsla och få dem att inse att alla språkkunskaper är värdefulla, men också att inse att man om man skall klara sig i Sverige måste förstå att kunskaper i svenska är nödvändiga. Om man alltid talar sitt modersmål, hemma, i föreningslivet, med kompisar, så ges det inte många möjligheter att tala och öva svenska. Låt därför skolan vara ett sådant tillfälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
