Kryssa Fredrik Malm! Och försvara yttrandefriheten!

Nu är det dags att rösta i Europaparlamentsvalet. Att det blir Folkpartiet som skall få min röst är helt klart (även om jag faktiskt röstade på moderaterna förra gången. Saken var nämligen den att jag egentligen tänkte rösta på Folkpartiet, men såg den sedermera till Fi! övergångna Maria Carlshamre som hon hette då, i en t-shirt med texten Ja till kärleken, nej till porren eller någon liknande bisarr text. Bestämde mig då för att välja ett annat parti. Och snart var Carlshamre i Schymans knä!)

Vem skall då få min röst? Jo, valet är ganska lätt. Jag tycker att Fredrik Malm, namn nummer fyra på fp-listan är det bästa valet. En framåt ung man med ett stort internationellt engagemang. Så var han till exempel den enda borgerliga svenska riksdagsman som röstade för att fördöma turkarnas folkmord på armenierna. Han är också engagerad för oppositionen på Kuba och i Iran, för det israeliska folket och för assyrierna.

Han har en intressant blogg som jag följer och som finns med i min blogglista här på bloggen. Där kan man till exempel läsa om hur en valarbetare på det torgmöte som Fredrik just lämnat blev misshandlad av vänsterslödder. Det tvivelaktiga Nätverket mot rasism förklarar lamt att man inte står bakom angreppet, men det är svårt att tolka deras lama pressmeddelande som ett klart avståndstagande.

Tvyärr är det alltför ofta som vänsterdemonstrationer, till exempel mot Israel övergår i våld och skadegörelse. Och det är alltför få inom vänstern som säger ifrån. Ofta får man höra undanflykter om att nazister också använder våld, men alla som verkligen försvarar demokratin tar självklart avstånd från våld från båda sidor!

Arbetarnas stora dag!

I fredags var det så ånyo dags för arbetarrörelsens stora stolta dag. Under röda fanor marscherade man på gator och torg. Stolt flammade de röda fanorna mot den soliga himmelen, sida vid sida gick rörelsens ombudsmän, pensionärer som aldrig ifrågasatt partiets visdom, eritreanska regeringsanhängare, vanliga hederliga arbetare och andra medborgare som fortfarande vill högtidlighålla denna något förlegade dag.

Samtidigt på alla tidningskiosker trummar arbetarrörelsens stora organ med anor från kampen för yttrandefriheten ut ett nytt budskap som skall föra rörelsen in i nittiotalet. Vilket budskap har man så valt ut för denna högtidliga dag? Blir det månne en vision om hur Monas tappra hjältar skall ta tillbaka makten? Kanske ett recept på hur man skall möta krisen? Måhända lite kritik mot Fredriks högerspöken? Eller kanske något europeiskt för att uppmana till intresse för det stundande Eu-valet?



Nej, en stor nyhet har inträffat i konungariket. En nyhet som tränger undan rörelsens stora dubbelröda dag från löpsedlarna. En stor nyhet som bara måste fram, trots att alla vill läsa om den oförtrutna kampen för arbetarnas rättigheter.

Läs allt om detta drama här och känn stolthet över vår svenska pressfrihet!

Fildelning är fel, men mord är värre!

Jag har tyvärr lite svårt att förstå den stora upprördheten över att de som olagligen sprider andras verk på internet straffas för det. Men däremot blir jag upprörd när jag läser om hur dessa brott bedöms jämfört med andra, som i mitt tycke är betydligt värre. På en av mina favoritbloggares, Nordic Dervish blogg, hittar jag en länk till en intressant artikel. Där berättas om hur Kushtrim Ademi och Abdurrahman Nika som mördat en homosexuell man i Malmö får straff som är betydligt lindrigare än de otäcka fildelarnas. Det faktum att Abdurrahman tycks ha en blogg med islamistisk inriktning gör inte saken roligare. Visserligen är Kushtrim och Abdurrahman unga, men de är ju straffmyndiga och har med berått mod tagit livet av en man. Dessutom borde ju brottet ses som ett hatbrott eftersom det uppenbarligen är så att offret valts ut på grund av sin homosexualitet. Dessa uppgifter kommer delvis från bloggen Nätverk mot politisk korrekthet, en blogg som driver en klart invandrarfientlig linje som jag tar avstånd ifrån. Men lika lite som högerextremisterna har rätt när de vill begränsa invandring därför att en del invandrare begår brott, lika lite är det rätt att tysta ner kopplingen mellan extrem islamism och hatbrott mot judar, homosexuella, eller för den delen mot högerextremister.

Min inställning till invandring är i grunden positiv. Sverige bör ha öppna gränser för människor som vill arbeta och bygga upp en tillvaro i vårt land. Vi måste vara öppna för andra kulturer och religioner, men vi måste också kräva respekt tillbaka. Den som inte vill bo i ett land med yttrandefrihet (det må gälla muhammedkarikatyrer, rondellmuhammedar, ecce homo eller tokvänster) har hamnat fel. Och vill man bli svensk medborgare så skall man lära sig svenska!


Nej, fortsätt gärna att jaga fildelare. Men fildelning är ett brott som närmast är att jämföra med fortkörning (eller egentligen mindre farligt eftersom fortkörare faktiskt riskerar andras liv). Svensk lagstiftning har alltid haft en tendens att se mindre allvarligt på brott mot andras liv och hälsa, och prioriterat egendomsbrott. Det är lite märkligt att man i ett land som så länge styrts av socialdemokraterna ser mindre allvarligt på en typ av brott som i första hand drabbar vanligt folk än på brott som drabbar företag och kapitalister. Om inte de etablerade partierna tar det här på allvar öppnar det för märkliga grupperingar som Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Anknyter till artiklar i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Skillnaden mellan tråklagom och modiga danskar

Här i vårt avlånga, politiskt korrekta land ser Näringslivets etiska råd till att allt som kan väcka glädje och varma känslor i vinterkylan förbjuds och att all reklam håller en ultralagom halvtorr nivå. Denna terrororganisation slår ner på allt som vågar sticka upp. Följaktligen har vi en mycket hög självmordsnivå, och i bygderna sniffar ungdomarna tändargas medan deras föräldrar apatiskt vaxar sina Volvobilar.

Helt annat är läget i vårt dejliga grannland i sydväst. Landet där Pedersen kör knallert, där wienerbröden inte är kalorikontrollerade, där ölen flödar, där man förstått att en smörgås inte skall bestå av en tjock skiva degigt bröd med en pyttebit pålägg, där räkneorden är lika underbart galna som deras oefterhärmliga uttal av diverse konsonanter och vokaler.

Tack vare bloggen Mina tankar blir dina tankar så har jag uppmärksammats på hur reklamen kan se ut i denna frihetens högborg. Det är nästan så att jag skulle vilja fara till Danmark bara för att köpa en tvättmaskin. Tyvärr räcker det inte, därför att Fleggaard är en gränsbutik på andra sidan den tyska gränsen.

Se filmerna själv på Fleggaard.dk. Börja med tv-reklamen, för att sedan avnjuta den andra filmen. Måhända är Danmark det land som man skall emigrera till om Mona blir statsminister (dock är väl Danmark den enda plats på jorden som har högre skatter än Sverige, så det kanske inte var en bra idé.).

Apropå Danmark, så började det en dansk serie som heter Sommer på SVT1 i onsdags. Första avsnittet var riktigt bra, och jag ser redan fram mot nästa. Förutom att det var en intresseväckande handling så är det ju alltid en njutning att lyssna på det danska språket. Låt mig därför till sist få spela upp den bästa låt som någonsin deltagit i Eurovisionsschlagerfestivalen, den underbara Fra Mols til Skagen med Aud Wilken från år 1995. Den som håller med kan gå in och rösta på denna låt i Politikens omröstning om den bästa danske melodifestivalslåten.


(En artikel i Sydsvenskan om handelns kris i Danmark)

Om Israel och Rödeby - problemet är detsamma.

Det är inte så lätt att röra upp känslor med politiska diskussioner i lärarrum och andra fikarum. Visst kan man ibland få höra engagerade diskussioner om huruvida det är ett större problem med skattefusk eller fusk med sjukpenning, och ibland kan väl Björklunds uttalanden om skolan provocera en och annan överlevande sextioåtta att slänga ur sig någonting upprört. Men riktigt upprörda känslor blir det först när Israel-Palestinakonflikten kommer på tal. Då kan vanligen stillsamma gamla biologilärare förvandlas till exalterade fanatiker, och diskussionerna blir ofta hätska men sällan konstruktiva.

Detta gäller även i bloggosfären, denna nutida förlängning av fikarummen. För att slippa omedelbara mothugg, och förhoppningsvis nå en större publik än den upprörde biologen och en och annan förskräckt vikarie kan man ta med sig sin kopp med tvivelaktigt automatkaffe och logga in på en dator. Och alldeles oavsett vilken sida man stödjer i konflikten så är det ju otvivelaktigt fruktansvärt att oskyldiga offer skördas, oavsett om det är israeliska eller palestinska barn och ungdomar.

Men mina sympatier i konflikten ligger ändå hos israelerna. Detta ger dem dock inte rätten att begå vilka övergrepp som helst, men jag tycker ändå man måste försöka se bakgrunden. Jag skulle vilja dra parallellen till en plats närmare oss, nämligen det ökända Rödeby. Som jag tidigare skrivit kan man aldrig acceptera att någon skjuter ihjäl tonåringar, oavsett vilka hemskheter dessa har utfört. Men man måste försöka förstå. Att ständigt få sitt liv förstört av mopedligister, att få sin egendom vandaliserad, sina barn mobbade, att utsättas för dagliga kränkningar och övergrepp leder till att man till sist går över gränsen. Reaktionen när man försökt sig på allt annat utan att lyckas kan bli att man går för långt. En vacker dag tar man fram geväret och skjuter.

Det är ju samma sak som händer i Israel. När samhällen med fredliga invånare dag efter dag utsätts för beskjutning, när man i åratal har fått vänja sig vid bombdåd och terrorattacker, när man omges av länder som kränker en genom att nedvärdera och smutskasta ens land blir det till sist för mycket. När en stor del av världen, liksom polisen i Rödeby, väljer att blunda för fiendens övergrepp och lämnar en åt ens öde kan man komma att gå för långt.

Men finns det då inte moderata krafter i Israel som borde kunna bromsa och stoppa de värsta övergreppen. Jo, men problemet är att fienden väljer att inte se dessa. Alla israeler dras över en kam. När fredligt sinnade israeler som författarna Amos Oz, David Grossman och AB Yehoshsua som alla tillhör den israeliska fredsrörelsen inbjuds till den internationella bokmässan i Turin bojkottas den av ett antal arabiska intellektuella med Tariq Ramadan i spetsen, skriver Jackie Jakubowski i dagens DN Kultur (dock inte på nätet).

Så visst kan man kritisera Israel och de övergrepp detta land begår. Men man skall ändå komma ihåg att det också finns många israeler som gör detta, och det är tillåtet att göra det i demokratin Israel. Det finns ju också många palestinier som kritiserar de palestinska illdåden, men Hamas är inte speciellt benäget att lyssna på dessa kritiker. Dessa går i stället ofta ett obehagligt öde till mötes. Och de som kritiserar regimer i de allra flesta muslimska länder riskerar, om inte livet, så i alla fall sin frihet och sitt arbete.

Till försvar för mångkultur och Muhammedkarikatyrer!

Muslimerna i Göteborg känner sig kränkta. Det är lite grann som Peter och vargen. Har man ropat "Kränkt!" 387 gånger så orkar ingen lyssna längre. Blir man kränkt av att andra utnyttjar den yttrandefrihet som vi i Västeuropa kämpat till oss, och inte av att ens egna trosfränder hotar människor till livet bara för att de uttryckt sig olämpligt så förlorar man sin trovärdighet.

Synd, därför att denna gång fanns det all anledning att lyssna. Något ärkesvin har alltså lagt svinhuvuden vid den tomt där man håller på och bygger en moské. Självklart är detta helt oacceptabelt och för en gångs skulle förstår jag att man känner sig kränkt. De människor som ägnar sig åt att släpa svinhuvuden till moskétomten är lika främmande som de militanta islamisterna till hur yttrandefriheten fungerar.

Nej, jag tycker inte att islam är ett hot i sig. Men däremot är den militanta islamismen ett hot som måste tas på allvar. Precis som Lars Leijonborg föreslagit vore det önskvärt med en imamutbildning i Sverige, en utbildning som skulle förklara det svenska samhället med dess tolerans för olika åsikter (fast efter att ha läst Maciej Zarembas helt lysande artiklar om alla som blir kränkta undrar man hur det står till med toleransen i vårt land).

De här människorna som tycker att invandringen är ett så stort hot mot svensk kultur har påfallande ofta svårt att uttrycka sig på korrekt svenska. Okej, man skall inte göra narr av människor som har läs- och skrivsvårigheter, men det blir lite patetiskt när invandrare uttrycker sig på perfekt svenska samtidigt som andra, som tycker att deras kultur och språk hotas, knappt kan skriva en korrekt mening på detta språk.

Samtidigt som jag tycker att man måste våga tala öppet om problemen med det mångkulturella samhället så vill jag ändå försvara det. Om det finns statistik som visar att en viss folkgrupp i högre grad än andra ägnar sig åt en viss typ av brottslighet så är det inget som skall förtigas. Nej, fram med sanningen i dagsljuset så att man kan analysera den och fundera på vad den beror på. Genom att förtiga sanningen visar vi att det finns saker som vi inte vågar stå för.

Men varför skall vi då acceptera ett mångkulturellt samhälle? Jo, om vi nu bortser från de rent humanitära aspekterna så kan vi ju också konstatera att det är just kulturmöten, att man får nya impulser från andra som gör att kulturer utvecklas. Hur mycket spännande kultur kommer från Sjöbo egentligen? Det är ett historiskt faktum att det just på platser där det funnits många olika nationaliteter som levt tillsammans, på platser där religioner och språk mötts och interagerat som det skett spännande och nyskapande saker.

Men vilka är då rädda för kulturmötena? Ja, dels är det ju Sverigedemokrater och de rörelser som finns ännu längre ut på deras kant (som jag ogärna kallar höger), men även de islamistiska tokarna. Lika lite som Sven-Olles efterföljare i den skånska myllan vill låta sina döttrar umgås med araber vill de hårdföra islamisterna i Rosengård låta sina döttrar dejta skånska bondpågar. Och Åke Greens åsikter om homosexuella delas av de fanatiska muslimerna.

Nej, skiljelinjen går alltså inte mellan svenskar och invandrare. Eller mellan kristna och muslimer. Skiljelinjen går mellan tolerans och intolerans. Mellan respekt och respektlöshet. Mellan människor som accepterar andra, och som vill att även de som tycker annorlunda skall få yttra sig och människor som bara vill låta sina meningsfränder tala.

Jag försvarar allas rätt att uttrycka sig och respekterar andras åsikter. Men för att få min respekt måste du också acceptera mina åsikter. Den som inte tar avstånd från dödshoten mot Muhammedtecknarna har inte gjort sig förtjänt av att lyssnas på. Den som inte respekterar andra människors yttrandefrihet skall visserligen själv ha rätt att säga det han vill, men vi måste också ha friheten att låta bli att lyssna på honom.

Jag kan rekommendera en blogg som innehåller en hel del skrämmande och intressanta fakta om islamisterna i vårt land. Och glöm inte heller Ayaan Hirsi Ali som ständigt hotas av islamisterna!

Vi måste våga försvara friheten!

I dag är det viktigt att vi visar vår solidaritet med Danmark till försvar för yttrandefriheten! Liksom med Lars Vilks rondellmuhammed må man tycka vad man vill om kvaliteten på dessa konstnärliga alster, men vi som vill försvara yttrandefriheten får aldrig låta oss tystas. Se gärna också Hans Lindströms lysande teckningar om de muslimska fanatikernas skrämmande förakt för mänskliga rättigheter. Därmed inte sagt att det inte finns goda människor som är muslimer, men vem kan visa mig ett muslimskt land med fullständiga fri- och rättigheter? Tyvärr får vi väl snart höra några vänsterdebattörer snyfta om hur de stackars muslimerna blir kränkta igen. Men kommunister och muslimer har ju tyvärr ofta samma inställning till demokrati och mänskliga rättigheter.

För dig som kom in på den här sidan utan att kunna se bilderna, klicka här (jag får inte riktigt till det här med tekniken alla gånger.

Frihetens fiender missbrukar friheten

Så har då tokvänstern och nassarna haft sin årliga julafton i Salem. Jag undviker nogsamt att skriva höger om nazister då jag inte anser att de har speciellt högervridna åsikter. För mig är höger antingen konservatism, en ideologi som till stor del bygger på kristna värden. Eller också liberalism, som i sin mer "högervridna" nyliberala form handlar mycket om att slå vakt om allas frihet oavsett kön, ras (fast egentligen finns det ju bara en mänsklig ras), nationalitet, religion, sexuell läggning etc. Och ingen av dessa ideologier har speciellt mycket gemensamt med nynazisternas förvirrade tankar, som tycks bygga på ett gammalt folkhemsideal, vilket dock skall vara förbehållet blonda och blåögda. De kristna tankarna om människors lika värde och kärleken till sin nästa finns inte att spåra här, och någon frihet är det inte tal om.

Men ändå gladde det mig, mitt i allt elände, att igår när jag hörde ekonyheterna om bråken i Salem så benämndes det hela "demonstrerande höger- och vänsterextrema grupper". Även om jag som sagt inte delar åsikten att nationalsocialister är höger, så gläds jag i alla fall åt att tokvänstern kallas vänsterextrema. Annars brukar den gängse terminologin vara "anti-rasister" eller "anti-fascister". Och vem är inte anti-rasist eller anti-fascist, men för den skull går jag inte ut och bränner soptunnor och kastar sten på poliser och brandmän.

Nej, vad det handlar om här är ju att kommunistiska och nazistiska element försöker få uppmärksamhet för sina tvivelaktiga ideal. Nazisterna är tyvärr smarta nog för att förstå att det är bra att hålla sig lugn och framstå som offer. Detta ger positiv publicitet. Kommunisterna saknar tydligen denna elementära insikt i public relations, och det är ju förvisso glädjande att deras rätta ansikte kommer fram. Problemet är ju bara att nazisterna vinner överlägset på poäng här.

Vad gäller den svåra frågan om det är rätt att ge demonstrationstillstånd så är den ju inte helt lätt att besvara. Å ena sidan måste vi slå vakt om yttrandefriheten, men skulle jag bo i Salem skulle jag absolut inte vilja se detta upprepas år efter år. Polisens försäkran om att man skulle klara av situationen verkar inte riktigt ha varit förankrad i verkligheten.

Det blir i alla fall tydligt att det finns starka och välorganiserade grupper som är motståndare till frihet och demokrati. Det känns ju ironiskt att poliser måste riskera liv och lem, att villaägare får sina tomter vandaliserade, att skattebetalarna i Salem får betala för att städa upp efter härjningarna bara för att demokratins fiender skall få utnyttja sina demokratiska rättigheter, rättigheter som definitivt inte skulle finnas om de själva hade makten.

Våga försvara porren!

I en mycket klok ledarartikel skriver Maria Abrahamsson i Svd om pornografi. Det är ett ämne som engagerar människor, och det anses allmänt att man skall ha en avståndstagande inställning till detta fenomen. Ämnet behandlas också på Idag-sidan. Trots att det alltså är så tabu att försvara porren i Sverige är det ju så många som spenderar så mycket tid med att ägna sig åt detta "förbjudna". Porren lastas också för allehanda elände, och våra myndigheter och kommuner ställer villigt upp när diverse porrfientliga grupper som Roks kräver att man skall boka porrfritt. För att övertyga om hur hemskt det är med porr används de mest bisarra argument, som att städerskor skall slippa torka bort sperma från onanerande handelsresande. Vad blir nästa steg, att förbjuda samlag på hotellrum? Jag bara undrar...

Ett tips för den som vill motverka dumheter av det här slaget är att se till att gå in på Roks hemsida och titta på listan med porrfria hotell, och försöka undvika dessa. Inte för att man nödvändigtvis då behöver titta på porr, utan för att protestera mot censur och förmyndarmentalitet.

Ett märkligt faktum är också att så många feminister kämpar mot porren. I själva verket är det ju så att det finns ett samband mellan kvinnoförtryck och tillgänglighet på pornografi. Som Petra Östergren skriver i den utmärkta boken Porr, horor och feminister så är det just länder som de nordeuropeiska och USA där jämställdhet mellan könen värderas högt som pornografin är lättåtkomlig, medan länder där kvinnor förtrycks också förbjuder porr.

Petra Östergren visar också hur porrmotståndarna står för en mycket konservativ syn på sexualitet. Ett citat:
"Det enda som inte porr- och prostitutionsmotståndarna kritiserar är faktiskt penis-vaginala samlag som utförs av två jämnåriga heterosexuella individer utan fysiska skavanker i en stabil relation. Det kan tyckas paradoxalt att radikala feministiska rörelser inte har en mer tillåtande sexualmoral"

Östergren visar också hur myten om samband mellan sexuellt våld och tillgång till pornografi görs till en sanning av porrmotståndarna, trots att inga vetenskapliga bevis finns för detta. Läs boken, och var beredd på att kanske behöva ompröva en del av dina förutfattade meningar!

Nu är det förvisso sant att mycket av den porr som finns, ja till och med det allra mesta verkligen är undermåligt och tämligen fantasilöst. Men det gäller ju så mycket annat, till exempel utbudet på våra tv-kanaler. Tyvärr blir ju inte intresset för att göra kvalitativt mera högtstående pornografi större av att så många oreflekterat tar avstånd från all porr.

Kanske kan porren också bidra till att människor får ett intressantare och mera spännande sexualliv, och kanske härigenom bidra till förhållanden ges ny stimulans och inte ebbar ut i tristess. Och för den som inte känner något behov av porr är det ju bara att låta bli. Att det sedan finns de som överkonsumerar är ju inte specifikt bara för porr. Att vara gift med någon som tillbringar all tid i garaget eller på gymmet är knappast bättre.

Jag återkommer en annan gång till bokens avdelning om prostitution, som jag kanske inte riktigt tycker är lika enkel att ta ställning till. Under tiden, läs gärna Ann Heberleins intressanta recension i Sydsvenskan.