Lärarna vet inte hur skolan fungerar, men det vet MP och V?

Den samlade oppositionen skäller naturligtvis som bandhundar. Jan Björklund vet inte hur skolan fungerar säger miljöpartiets skolpolitiske talesman. Men hur kommer det sig då att Lärarnas riksförbund stödjer förslaget? Förmodligen vet inte heller lärarna hur skolan fungerar. Det vet däremot Mats Pertoft, som förvisso har en bakgrund som Waldorflärare, men Waldorfskolorna är ju ofta en skyddad värld utan allt för många problematiska elever.

Nu är det ju knappast meningen att slänga ut elever i någon större utsträckning, men bara det faktum att det kan finnas möjligheter att ta till en sådan lösning om inget annat hjälper känns betryggande. Att, som idag, en enstaka elev som vet att ingenting kan hända, år efter år får trakassera sina klasskamrater, förstöra möjligheterna för framför allt de elever som har störst behov av lugn och ro, göra så att duktiga lärare byter skola, utan att något kan hända är inte acceptabelt. I nödfall kan ett skyddsombud skicka hem alla elever, om inte säkerheten kan garanteras. Men man kan inte skicka hem den elev som är problemet.

Naturligtvis beror alltid en elevs problem på något. Och visst måste man försöka finna orsaken, visst måste skolan också anstränga sig för att hitta lösningar som passar i det enskilda fallet. Men när situationen är sådan att man inte kommer längre låter man det ofta bara fortsätta utför. Värst blir det för eleven själv, när han lär sig att det inte blir någon ordentlig påföljd, och ofta finns det andra elever som hänger på dumheter, men som utan den negativa ledaren skulle sköta sig bra. Och mest synd är det alltid om dem som verkligen vill, som anstränger sig till det yttersta för att lyckas med skolan, men som inte får det stöd och den hjälp de behöver för att läraren är upptagen med att ta hand om de utåtagerande, eller bara för att ljudnivån i klassrummet är så hög att det inte blir möjligt med inlärning.

Jag bävar inför den skolpolitik som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att tvinga sossarna att driva om de, vilket Gud förbjude, skulle vinna valet. Då kommer man i sin vanliga missriktade välvilja att låta problemen fortgå, all skuld kommer att läggas på skolan när elever och föräldrar fråntas ansvaret för att hitta lösningar.

Och snart kommer flumskolans försvarare i det så kallade Lärarförbundet (de som mest organiserar dagisfröknar) att rycka ut mot Björklunds "förlegade lösningar". Om inte så kommer jag att bli mycket överraskad.

Läs mer i Svd här, här och här och i Sydsvenskan här.

Skrämmande upplevelser i bowlinghall

I går var magistern och bowlade tillsammans med tonårstvillingarna. Det är bra att göra saker tillsammans, och att hålla tvillingarna (och magistern) borta från datorn ett tag. Bowlinghallar är ganska intressanta fenomen, med sin skumma lukt att fotsvettiga bowlingskor där tidigare användare lämnat sina luktspår, med den amerikanska sextiotalsestetiken i bowlingbanorna, de ofta ölmagade övre medelåldringarna i illasittande t-shirts som dag efter dag rullar sina klot och fyller på ölmagarna mellan varven.

När man missar sina käglor, vilket händer rätt ofta, kommer det ner en slags grej (mitt ordförråd på detta område är tyvärr begränsat) och sopar bort dem (ja, den kommer ner även om man slår ner sina käglor, fast då gör den ingen nytta). På denna grej finns det ofta reklam, eftersom även bowlinghallar måste dra in pengar. I den bowlinghall vi besökte igår stod det www.impotenslinjen.com på grejen på vår bana. Nu är det förvisso möjligt att impotensen är utbredd bland de ölmagade, men är det verkligen så lyckat att påminna dem om detta mellan varje slag? Och vi som ännu inte drabbats, är det verkligen så lyckat att få oss att grubbla över vilket öde som kan vänta med tilltagande ålder? Att mellan varje slag bli påmind om att impotensen väntar, eller att bli påmind om de senaste motgångarna i sängkammaren, är ju inte direkt positivt för resultatet. Allt djupare och djupare försjunken i grubblerier gör man bara sämre och sämre ifrån sig.

Nej, helt andra resultat uppnådde jag i en annan bowlinghall. Där var grejen försedd med reklam för Vänsterpartiet (de där som inte vill kallas kommunister längre). Med tilltagande aggessivitet, med bilden av Ohly och hans kamrater framför sig blev man mer och mer taggad och resultaten blev bara bättre och bättre. Fast till sist behövde man en öl för att lugna ner sig så det kanske inte var så bra för ölmagarna...

Låt mig avsluta med lite musik som inte har något med bowlinghallar att göra (förutom att den heter Collide, vilket ju är vad klotet i alla fall borde göra med käglorna, åtminstone om man inte är försjunken i grubblerier). Men Howie Day är en utmärkt sångare. Trevlig fredagskväll!

En kommunist är en kommunist.

Nyligen sa väljarna i Kalifornien nej till att homosexuella skulle få gifta sig, något som jag beklagade. Men skall man se det positivt så var ändå marginalen ganska liten, så nästa gång skulle det kunna bli ja. I Massachusetts har man fortfarande kvar denna rätt, så helt nattsvart är det inte i USA. Även i vårt land är saker på gång. För mig är det självklart att homosexuella skall ha samma rättigheter som andra, och de som vill gifta sig i kyrkan skall självklart få det.

Men en sak kan jag inte förstå; Vem skulle vilja bli vigd av en präst som inte anser att homosexuella bör få gifta sig? Nog måste det väl ändå vara rätt trist att prästen som viger en inte tycker att man borde vigas? Men det tycker uppenbarligen inte Lars Ohly. På klassiskt kommunistmanér, som visar att han trots att han inte längre vill kännas vid denna benämning inte avlägsnat sig så långt från den, kräver han att präster skall tvingas att viga homosexuella. För närvarande anser han visserligen att straffet för den som vägrar skall bli att man blir fråntagen vigselrätten, men snart blir det väl omskolningsläger i Norrbotten, om nu kamrat Ohly skulle få makten.

Om jag raljerar? Ja, i viss mån. Jag tror kanske inte att det är aktuellt med sådana läger, men respekten för oliktänkande har aldrig varit stor hos kamraterna i Ohlys parti. Det skulle inte förvåna mig om man, efter det maktövertagande som Gud hjälpe oss ifrån, skulle kräva att lärare som inte presenterar den rätta synen på samhället skulle fråntas sina tjänster. Låt oss därför hoppas att Mona Sahlin fortsätter att samarbeta med miljöpartiet och ser till att hålla Ohlys kamrater borta från allt vad regeringsmakt heter!

Vänstern tiger om muslimska övergrepp

Ohlyckan Ohly har visat sitt rätta tryne när han i Ekots lördagsintervju först kallar Sveriges regering för odemokratisk, och sedan kallar den högst tvivelaktige Hugo Chavez för demokratisk. Ibland kan man ju börja tro att Ohlys anhang är ett demokratiskt sinnat parti, men nu har jag definitivt tagits ur den villfarelsen. Att Chavez stödjer gerillan i Colombia, stänger tv-stationer som kritiserar honom, försöker ändra grundlagen så att han kan väljas om på livstid, förstatligar privat egendom och som kronan på verket stoppar Simpsons på tv visar ju vad som väntar oss om kommunisterna tar över även här.

Hugo Chavez är ju också god vän med förtryckarna i Iran, med vilka man framför allt har USA-hatet gemensamt. Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan Sermin Özurkut har till exempel uttalat förståelse för den iranske presidentens krav på att Israel utplånas från kartan, Visst kritiserar Vänsterpartiet ibland avsaknaden av mänskliga rättigheter i Iran, men av någon anledning är man alltid mycket mer kritiskt mot det demokratiska Israel. Och vänstermänniskor i allmänhet är inte särdeles benägna att kritisera muslimska stater. Den som gör det blir i allmänhet beskylld för att vara islamofob.

En som lyckas med konststycket att både vara kommunist och islamkritisk är den i England bosatta Maryam Namazie som häromdagen besökte Borås. Hon säger klokt nog: – I västvärlden är vi ofta rädda att bli kallade för rasister om vi kritiserar islam. Men det är inte det minsta rasistiskt att ifrågasätta och kritisera en religion eller ett sätt att styra ett land. Rasism är att kritisera ett folk, och det är något annat.

Namazie är en av de modiga människor som grundat organisationen Ex-muslims i Storbritannien. Att lämna islam är ju samma sak som att utsätta sig för en dödsdom från företrädare för denna religion, så det krävs en hel del civilkurage för att ta steget.

Det är den här skillnaden som tycks vara så svår att förstå för många i Sverige. Även svenska kyrkan undviker att framhålla skillnaderna, och vill i stället betona likheterna mellan kristendom och islam. Visst finns det många likheter, men genom att misstänkliggöra all islamkritik når man ingenstans.

Jag påstår inte att händelser som denna fullständigt vidriga med den åttaåriga flickan som tvingats in i ett äktenskap i och för sig kan tillskrivas Islam som religion, men i ett muslimskt land där man lärt sig att inte ifrågasätta auktoriteter kan sådant ske. Förvisso har 61 ledamöter av det yemenitiska parlamentet velat få en lagändring till stånd, men det är bara en liten minoritet.

Och i Iran jagar polisen kvinnor som inte klär sig nog heltäckande. Samtidigt finns på Ung Vänsters hemsida denna förteckning över Israels brott mot palestinierna. Här finns inga nyanser, israelerna är skurkar och palestinierna offer. Försök hitta något kritiskt om någon muslimskt land hos Ung Vänster!

Skulle Vänsterpartiet släppa ifrån sig makten frivilligt?

Jan Björklund efterlyser mer historieundervisning om kommunismens brott mot mänskligheten. Detta är utmärkt, och som jag tidigare skrivit är det verkligen på tiden. Visserligen finns det många lärare som tar upp de grymheter som utförts i kommunismens namn, men många låter också bli. Ett skäl är givetvis att man inte vill utmana de vänsterkrafter som tyvärr fortfarande är ganska talrika på skolorna. Att undervisa om nazismens brott mot mänskligheten är givetvis väldigt viktigt, inte minst som det finns individer som förnekar att dessa ägt rum (fast de ofta strax därefter beklagar att Hitler inte lyckades helt, en logisk kullerbytta som visar på vilken intellektuell nivå våra så kallade nynassar oftast befinner sig).

Men även kommunismens brott måste lyftas upp till ytan. Givetvis skriker tokvänstern i högan sky. Och vill man då inte stöta sig med dess representanter så är det bekvämare att glömma bort det hela. I en nästan lika bristfällig logik som smånassarna använder börjar vänstern gapa om alla kapitalismens offer. Men vilka länder är det som lyckats lyfta sig ur fattigdomsfällan? Är det i Nordkorea eller Sydkorea som människor svälter?

Tyvärr är jag inte speciellt övertygad om att Vänsterpartiet om det, vilket Gud förbjude, en dag skulle komma till makten i vårt land, skulle vara speciellt benäget att frivilligt släppa ifrån sig makten. Jag tror visst att det finns gott om demokratiskt sinnade människor i Vänsterpartiet, men jag är allvarligt orolig för att dessa skulle manövreras ut. Inför hotet om att man skulle förlora makten igen skulle det finnas en stor risk för att man skulle införa begränsningar i demokratin. Argument om att "det arbetande folkets intressen hotas", "kapitalet vädrar morgonluft" och "vi måste försvara de svaga grupperna i samhället" skulle användas för att likt Hugo Chavez, en av vänsterns idoler införa regler som gör det svårare att ta ifrån vänstern makten.

Nu tror jag tack och lov inte att Vänsterpartiet någonsin kommer att få någon egen majoritet i Sverige, men skulle det hända så tror jag att man gör klokt i att lämna landet.

Vänstern hävdar också ofta att det inte finns något hot från vänster i Sverige medan det finns gott om högerextrema våldsbenägna grupper. Men AFA-aktivister, Reclaim the City-bråkmakare som gärna krossar skyltfönster, eldar borgerliga valstugor och misshandlar människor som de misstänker vara högerorienterade talar sitt tydliga språk.

Men här krävs enighet. Alla demokratiska krafter måste stå tillsammans. Det är viktigt att det inte blir en strid mellan borgerliga och socialister. Vi borgerliga måste låta bli att bunta ihop sossar och kommunister till något socialistiskt block, och alla demokratiskt sinnade socialister måste säga ifrån mot extremvänsterns tokerier. Undervisningen om kommunismens brott får inte bli undervisning om socialismens misslyckande. Även de ickekommunistiska vänsterkrafter som finns i vårt land måste få vara med i detta arbete. Annars blir det en dagslända som försvinner efter ett eventuellt maktskifte.

För att hitta material om kommunismen rekommenderas den här utmärkta sidan.

Även en Esbati kan finna ett korn!

Ibland behöver man vakna till och utsätta sig för lite chockterapi. Ett bra sätt är att gå in på Ali Esbatis blogg ( http://esbati.blogspot.com ) och läsa hans förvirrade blandning av blint israelhat, kommunistlögner och allmänt förvirrade åsikter. Ett praktexempel var häromdagen när han i förväg sågade Evin Rubars program om barnmisshandel, eftersom Rubar vågat kritisera feminister, och eftersom hon här vågade ta upp det tabubelagda ämnet att många människor som vuxit upp i kulturer med annan syn på barnuppfostran (det behöver ju inte alls vara araber eller iranier som avses, utan även i t ex Frankrike finns en helt annan syn på hur barn skall tillrättavisas) fortsätter att uppfostra barnen på samma sätt i Sverige, medan myndigheterna inte riktigt vågar ta tag i frågan. Nåväl, för Esbati får inte denna fråga diskuteras.

Men döm om min förvåning när jag på ett annat pålitligt chockterapiställe, vänstertidningen Flammans hemsida hittar en artikel om skolan signerad Esbati. Efter de vanliga vänsterflosklerna i inledningen, för att få kamraterna att läsa vidare kommer en hel del kloka tankar. Här några citat från Esbati:

” Ropen har skallat om att läraren ska ”vara en handledare”. Det har gett – förvisso billigare! – lärarlösa lektioner, och ritualiserat ”eget arbete”. Det gynnar elever som har verktygen med sig från sin uppväxtmiljö. Istället för att få hjälp i tillträdet till de kunskaper som tidigare generationer ackumulerat, antas envar kunna hitta sin egen vrå i liberal välmåga. I resonemang från vänsterhåll ställs ofta faktakunskaper mot träning i att sätta kunskaper i ett sammanhang. Men den undervisning som viker av från nödvändigheten att till eleverna lära ut sådant som de inte visste förut – som kräver ansträngning – skapar inga kritiskt tänkande individer, utan svårreparerade kunskapsluckor. Analyser sker inte i vakuum – de kräver kognitivt material. Hur många gånger har vi inte hört/sagt floskeln att undervisningen i historia inte ska gå ut på att ”rabbla årtal och kungar”? Det ska föreställa en marxistisk kritik: historien består inte av händelser utan av processer, bestäms inte av starka mäns viljor utan klassernas kamp. Visst! Men den som inte har en ungefärlig koll på vilka år första och andra världskriget ägde rum, kommer svårligen att kunna relatera mellankrigstiden till vår tids samhällsutveckling. Och man blir inte bättre på att ifrågasätta klassamhället om man inte vet något om Gustav III. En annan käpphäst är att ”kunskap inte kan mätas”. Det är slött självbedrägeri. Visst är det möjligt att få en bild av barns läsfärdigheter eller kontrollera förmågan att lösa ekvationer. Det ger varken en uttömmande bild av elevers kunskaper, eller motiverar att man ska stämpla minus i pannan på människor under utveckling. Betyg kan försvåra undervisningen, motverka samarbete och hämma kreativitet. Det betyder inte att elever och lärare inte bör utvärderas. En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov. Alternativet är att sönderdela och privatisera kunskapsbedömningen.” ( http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=4157 )

Att få läsa dessa tankar från detta oväntade håll är minst sagt omskakande. Vi har ju redan sett hur ledande socialdemokrater börjat såga partiets skolpolitik, men Vänsterpartiet har framstått som en garant för den missriktade välviljan, den tokiga politik som gjort att arbetarbarnen som inte haft stöd hemifrån har halkat efter mer och mer. Här på vår skola har vi också haft besök av tokvänsterns företrädare som låtit barnen förstå att om de skulle komma till makten så skall man få göra lite vad man vill i skolan, aldrig ha några läxor, aldrig just några prov och eleverna skall själva få makten. Detta blir givetvis populärt hos många elever. Och förvisso är det så att ju mindre man vet om samhället och hur saker hänger ihop, desto lättare offer blir man för populistiska partier som Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men Ali Esbati vill förstås inte att historieundervisningen i skolan skall ta upp känsliga saker som kommunismens brott mot mänskligheten. Det måste ju finnas någon gräns för hur mycket kunskap man orkar ta in…