Boktips för sommarlovet!

På en hästgård i England växer Sophie upp som dotter till en framgångsrik travtränare och en alkoholiserad mamma. I en svensk småstad växer Erik upp, släkt med den legendariske raggaridolen Eddie Meduza. Att de kommer att mötas och bli viktiga i varandras liv råder det aldrig någon tvekan om i Per Hagmans lysande bok "Vänner för livet". Men det dröjer länge innan de möts. Och det är inga vanliga Svensssonliv de lever. Båda hamnar i något som närmast är att betrakta som lyxprostitution.

Per Hagman skriver med ett flyt och en känsla som gör boken svår att lägga ifrån sig, även om den faktiskt ibland är lite väl ordrik. Jag har svårt för böcker som handlar om alltför många personer, och här är det ständigt de två huvudpersonerna som dominerar berättelsen helt, och man får en stark känsla av insikt i deras liv och vad som driver dem att handla som de gör, och hur de söker efter något. Hagman är bland annat uppvuxen i Afrika, och bor även nu till stor del utanför Sverige. I boken ställs också ofta det internationella, glamorösa livet mot det provinsiella svenska.

Jag är ingen mästare på att skriva recensioner, en svår konst. Tyvärr är ju inte heller de flesta recensioner man läser i dagspressen speciellt läsvärda, men en riktigt bra sådan finns om denna bok i DN skriven av Jonas Thente. Läs den här. För en gångs skull en recension som gör boken rättvisa, och inte bara är ett referat följt av några klyschor.

Kultur från det stora landet i väster



Personen på bilden har en ytterst vag anknytning till texten. Han är troligen inte kanadensare, men kan tänkas leva ett ensamt liv. Han kan dock möjligen ha en anknytning till bokens italienska handling.


Alltför ofta hinner jag inte med att läsa böcker, eftersom jag sitter för mycket vid datorn. Andra perioder händer det att jag läser för mycket böcker, och då inte hinner sitta vid datorn. På senare tid har det inte blivit så mycket bloggande, även om datorn ofta lockar ändå på många andra sätt. Men jag har i alla fall hunnit med att läsa en del goda böcker, och tänkte nu tipsa mänskligheten om dessa.

Faktum är att jag hittat fyra riktigt bra böcker, två svenska och två kanadensiska. Ända sedan jag 1978 besökte Kanada för första gången har detta land varit ett av mina favoritländer, ett slags amerikansk dröm med fria vidder, men betydligt mer europeiskt, tryggare och inte så vapenfixerat som dess granne i söder. Ett lyckat exempel på ett mångkulturellt samhälle, på många sätt ett föredöme för både Sverige och andra länder. Men mer om det en annan gång. Nu handlar det om litteratur.

Den första kanadensiska boken jag läste i år var Douglas Couplands "Eleanor Rigby". Coupland är mest känd för sin debutbok "Generation X" som fick stor uppmärksamhet och gav upphov till denna benämning. Men den här boken har (i likhet med en av mina absoluta favoritböcker, Haruki Murakamis "Norwegian Wood") fått namn efter en Beatleslåt. Ni kanske minns den texten "Ah, look at all the lonely people, where do they all come from?"

Boken handlar om Liz Dunn, en överviktig, oattraktiv och tråkig kvinna som lever ett inrutat liv i sin trista lägenhet i Vancouver, har ett enformigt jobb och som aldrig råkat ut för något spännande sedan den dag då hon som tonåring hittade ett lik i skogen. Hon känner sig som en av de där brickorna i Alfapet som inte har någon bokstav på sig. Plötsligt dyker en allvarligt MS-sjuk ung man in i hennes liv, en man som visar sig vara hennes son.

Låter det skojigt? Kanske inte, men det är det faktiskt! Coupland kan konsten att skriva roligt, han har en ganska drastisk humor som kan få ganska tragiska händelser att bli komiska, utan att någonsin tappa den mänskliga värmen. För även om en del av händelserna i boken är minst sagt absurda så är det ändå just värmen och humorn som är det man minns.

En person i min närhet tyckte att boken var alltför utflippad, och kanske underlättar ett visst mått av galenskap för att verkligen uppskatta alla märkliga förvecklingar i handlingen. Jag tror dock inte att boken finns översatt till svenska, men för alla som behärskar engelska tillräckligt bra kan jag varmt rekommendera den. Jag kan inte avslöja mer av handlingen utan att förstöra läsupplevelsen, men det är definitivt inte en förutsägbar bok.

Jag återkommer inom kort med fler lästips från Sverige och Kanada.
Till sist lite bra kanadensisk musik med Nickelback

Brunner går vilse på Söder, vänstern rasar, men jag är ljum.

En gång i tiden skrev Ernst Brunner om Kocksgatan, en bok som jag minns att jag tyckte om. När jag började läsa hans senaste bok, Hornsgatan, fanns det mycket som förde tankarna till Kocksgatan. Naturligtvis var det titeln, men även inledningen med den sexiga Ingrid förde tankarna till den heta sexscenen i Kocksgatan med öppna fönster som lät ljuden sprida sig över gården. Brunner är en skicklig författare och jag skulle gärna vilja tycka om den här boken. Men tyvärr blir jag besviken.

Det blir lite för mycket frossande i elände, uteliggare i tunnlar, en nedgången prostituerad knarkare, en halvgalen konstnär, en tatuerare vars kunder önskar allt bisarrare plågsamma behandlingar. Det verkar som om Brunner har fastnat i någon slags känsla av att vårt land är på väg utför. Pridefestivalen skildras som någon slags orgie av dekadens i en ton som skulle kunna vara hämtad ur en kristdemokrats memoarer, med en viss indignation över etablissemangets stöd för denna manifestation. Men naturligtvis måste en huvudperson i en bok kunna få uttrycka åsikter utan att författaren nödvändigtvis måste stå för dessa. Det är bara det att det mest känns trist och ointressant.

Samtidigt finns det en hel del samhällskritik som jag har lättare att ta till mig. Den superfeministiske konstkritikern som parodieras, och den stora tidningens kulturredaktion med festen där figurer som författare Jan Tjohou passerar revy är klart underhållande. Men riktigt trist blir det med de historiska återblickarna på Söders förflutna som skildras på ett irriterande flåsmustigt sätt som får en att längta efter den tidiga Fogelström som gjorde det här så mycket bättre.

Svenska Dagbladets recensent skriver att det här är en författare som inte är rädd för att inte vara politiskt korrekt, och visst retar boken gallfeber på vänsteretablissemanget, och alltså borde jag älska den. Men jag är ledsen, men det kan jag inte. Den är helt enkelt inte speciellt engagerande. Det är alltför uppenbart att Brunner framför allt vill framföra sina åsikter, och bara i andra hand berätta en histora. Andra recensenter tycks ha riktigt svårt för boken, som Dagens Nyheters Dan Jönsson, som kallar den för en "kulturkonservativ spya". Det intressantaste (eller mest intressanta, har lite svårt för att bestämma mig för vilken komparativform jag föredrar (förlåt denna utvikning)) med hans recension är att den har tagits bort från nätet. Blev den månne för mycket för Dagens Nyheter, var det kanske lite väl känsligt eftersom den fest med den stora tidningens kulturredaktion som parodieras i romanen naturligtvis var DN:s? Eller är det för att Brunner skriver på Bonniers förlag? På DN På stan finns det i alla fall en artikel om boken, alls inte så kritisk.

När den samlade vänstern ylar mot Brunner är det givetvis frestande att gå i försvar. Men jag har ändå svårt för den här boken hur gärna jag än vill tycka om den. Boken är inte dålig, men den lämnar mig ganska sval. I stället för att läsa någon halvtrist deckare kan man givetvis läsa denna bok, men det finns så många bättre. I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte alls kom igenom en annan bok av Brunner, nämligen hans bok om Bellman, Fukta din aska. Så kanske är min smak inte riktigt kompatibel med Brunners senare författarskap. I Aftonbladet skriver dock Gunder Andersson en mer positiv recension där han förutspår att reaktionerna på boken kommer att delas i två läger, de som talar om gubbgnöl, och de som njuter av det språkliga artisteriet. Kanske är det för att jag är folkpartist som jag inte hamnar i någon av fållorna...

Just nu läser jag en annan Söderskildrare, nämligen Klas Östergren, vars Gangsters äntligen hamnat i min läshög. Återkommer med en recension när den är utläst. Ett tips är dock att den kommer att få ett högre betyg.

Ek wou graag eendags Suid-Afrika besoek

Under mina resor har jag tillbringat många timmar i skivaffärer. En favoritkedja är fnac där man oftast kan lyssna på nästan alla skivor genom att hålla streckkoden mot en läsare. Tack vare detta har jag många bra skivor, på ett otal olika språk. Jag tycker visserligen om att lyssna på musik där jag förstår texten, men samtidigt tycker jag det är väldigt synd när så många väljer att sjunga på engelska i stället för sitt eget språk. Och när man lyssnar på språk man inte förstår blir texten ett av alla instrument, och man tänker mer på hur sångaren sjunger än på vad han sjunger.

Men med Last.fm och Spotify i datorn behöver man inte längre tillbringa timvis i skivaffärer för att hitta spännande musik. Tyvärr har dock inte Spotify hittat till den estniskspråkiga musiken än, och en hel del annat fattas också där. På Last.fm finns sådant, men där är det å andra sidan inte lika lätt att lyssna på det man vill. Därför var det med stor glädje jag fann att Spotify hade en hel del musik på afrikaans. Detta språk som man hör alldeles för lite av påminner ju väldigt mycket om nederländska, och det är inte alldeles lätt att höra skillnaden. Men musiken som kommer från Sydafrika har ofta en egen ton som gör att den känns spännande. Ett exempel är Abel Kramsaal vars senaste låt Blomkind ni kan höra ovan. Under apartheidtiden kunde skrivande på afrikaans uppfattas som ett stöd för regimen, men det är givetvis inte möjligt att kollektivt skuldbelägga alla som talar ett språk.

På något sätt är Sydafrika ett land som både lockar och skrämmer. Där finns så mycket av hat och förakt mot dem som är annorlunda, från de vita mot de svarta, från de svarta mot de vita och mellan olika grupper av svarta. Men samtidigt är det landet där man valde att försöka undvika att konflikterna lever vidare genom den s.k. Sannings- och försoningskommittén. Det är också ett land med en enorm brottslighet, men samtidigt finns det delar av landet där man lever fjärran från mycket av detta. Jag träffade nyligen en man från Sydafrika som berättade att det till exempel i princip inte finns några vanliga taxibilar där, förutom vid flygplatserna. Det skulle vara alldeles för farligt att färdas i en taxibil, och likaså är det nästan uteslutet för vita att åka med kollektiva färdmedel, utan alla har egen bil eller hyrbil. Det ger lite perspektiv på den otrygghet som man kanske kan känna på en svensk spårvagn en fredagkväll...

Jag har aldrig varit i Sydafrika, men jag har länge intresserat mig för landet. Jag har läst en hel del sydafrikanska böcker. Naturligtvis den store Coetzee, vars Onåd jag tycker är ett riktigt mästerverk. Några andra favoriter är The Good Doctor av Damon Galgut, Red Dust av Gillian Slovo och White Lightning av Justin Cartwright. Den förstanämnda finns även på svenska, men de andra måste man läsa på engelska. Alla de här böckerna är mycket välskrivna och läsvärda, och lyckas förmedla mycket av de komplicerade, av frågor om skuld och försoning, om det som gör Sydafrika till det fascinerande land det är.

Att sedan naturen är vacker och omväxlande, och att man har fantastiskt vin gör ju inte landet mindre intressant. Jag minns den tid då det ansågs väldigt fult att köpa varor från Sydafrika, något som jag i min vanliga trots försökte göra så ofta det gick. Det var lite svårt att förstå varför just Sydafrika skulle bojkottas, medan ingen krävde bojkott av Sovjet eller andra diktaturer. Det är lite samma mentalitet som den svenska vänstern visar upp idag med sina krav om bojkott av Israel men inte av Kina, Iran eller Kuba.

Jag antar att de flesta redan räknat ut att bloggrubriken idag betyder "Jag skulle gärna besöka Sydafrika en dag". Men faktum är att böcker, musik och internet ger ganska goda möjligheter att lära känna världen även om man måste stanna hemma. Och en av orsakerna för att åka till Afrika, nämligen att fara på Safari lockar mig inte nämnvärt. Djur kan man ju se på Kolmården, det är natur, människor, kultur och atmosfär som lockar i den riktiga världen.

Men nu var det ju egentligen musiken jag skulle skriva om. En av de artister jag till min stora glädje hittade på Spotify var Jan Blohm. Här ett par av hans bästa låtar:

Kyla, värme, skidor, svett och böcker.

Nu har jag läst ut den bok jag skrev om häromdagen, Kjell Westös Gå inte ensam ut i natten. Jag skrev redan då, fast jag hade hundra sidor kvar, att boken var mycket bra, och faktum är att den sedan blev ännu bättre. Att Kjell Westö är en av de största författarna på svenska är helt klart. Boken är helt oförutsägbar, och det är svårt att inte bli berörd av Frank Loman och hans olyckliga kärlek och sökande efter sanningen om sin familj. Läs den!

Kanske bör du dock inte innan du läst boken läsa Martina Lowdens (ja just hon, författaren till den oläsbara boken Allt som jag nämnde som ett exempel på böcker jag inte uppskattar, och så hamnar jag på just hennes recension idag!) recension av boken i DN.. Hon tycker givetvis inte om denna bok, hon menar att hon inte känner något när hon läser den. Jag påstår givetvis inte att hon har fel, men själv känner jag betydligt mer än när jag försökte läsa hennes bok. Visserligen kände jag en hel del även då, till exempel leda, men framför allt tycker jag att det är svårt att bli oberörd av Westös bok. Att de kvinnliga karaktärerna (enligt Lowden) introduceras med påståenden om huruvida de är vackra eller inte påstås visa att boken är grund och saknar djup.

Måhända är jag samma typ av mansgris i femtioårsåldern som Kjell Westö, men det första jag lägger märke till hos en kvinna är huruvida hon är vacker eller inte. Att man sedan kan vara vacker på så otroligt många olika sätt är ju bara en av de saker som gör livet värt att leva.

Jag håller betydligt mer med Mats Gellerfelt som hyllar boken i Svd. Även i Sydsvenskan finns en i grunden positiv, om än lite mindre översvallande recension om boken.


Vintern är fortfarande lika vacker, och efter lite grävande och letande i garage och förråd lyckades jag hitta både pjäxor, stavar och skidor. I lördags blev det så en skidtur. Sol, snö, skidåkare som gled fram mellan kolonilotter, radhus och åkrar. Så vackert, och så skönt efter helgens stillasittande.



Och idag var det dags för änny mer aktiviteter för att motverka åldrandet, uppkomsten av ölmage och kroppens obönhörliga förfall. Jag har tidigare skrivit om Bikram-yoga, dvs yoga i fyrtio graders värme. Den här gången besökte vi ett ställe som heter du Calme och som ligger på Birkagatan i Stockholm. Förra gången var vi på Perfection nära Stureplan. Och vi uppskattade Bikram-yogan redan förra gången, men den här gången var det mycket bättre. Dels var instruktören betydligt bättre, mycket mer engagerad och förtroendeingivande, dels var hela atmosfären på duCalme mycket behagligare. Visserligen var instruktionen på engelska, men det vållar ju inte nödvändigtvis några problem, annat än rent principiella (vi bör ju slå vakt om det svenska språket i vårt land).

Så alla som tror sig klara av en ganska hård träning i fyrtio graders värme i nittio minuter rekommenderas varmt att prova på denna aktivitiet. Vi slog till och köpte kort för att komma tillbaka! ( Läs gärna denna artikel i Svd och detta inlägg av en annan bloggare också för en mer allsidig bild)

Men lite avundsjuk blir jag i alla fall på studenterna från Leeds som blev insnöade på en pub. Vad jag inte kan förstå är dock hur det utmärkta ölet Riggwelter blev det som blev sist kvar. Hur kan man rata en sådan delikatess till förmån för simpel lager?

Till sist en låt bara för att den är så bra:

Årets första boktips!

Nu är det 2010! Det år då magistern kommer att fylla femtio! Femtio låter väldigt mycket, närmast skrämmande mycket. Men om man i stället tänker på att man är jämnårig med Antonio Banderas, Hugh Grant och Sean Penn så känns det något mindre betungande. Vi får väl se om femtioårskrisen anfaller vartefter den stora dagen närmar sig.

Ute är det vinter. En vintrig promenad i solen över åkrarna till den lilla kyrkan där min far och svåger har sina gravar blev en del av dagen idag. Sedan in i värmen med en god bok. Jag hade för en tid sedan en vana att försöka hitta författare som var födda samma år som jag. Tack vare det fann jag många författarskap som jag kanske inte hade upptäckt annars. Jag kan nämna Tim Winton, Julie Myerson, Lulu Wang och Almudena Grandes som några minnesvärda bekantskaper. Men två av mina absoluta favoritförfattare är faktiskt födda på grannåren, 1959 och 1961. Inte nog med det, de kommer också från varsitt grannland, Danmark och Finland. Om den ene, Jens Christian Grøndahl har jag skrivit förut.


Men just nu avnjuter jag en bok av den andre, Kjell Westö, en av de främsta författarna på svenska. Ändå kommer han inte alls från vårt avlånga, utan är en del av den allt mindre svenskspråkiga minoriteten i Finland. För den som inte läst något av honom så finns det mycket att se fram emot. Hans serie om Helsingfors, som börjar med Drakarna över Helsingfors, fortsätter med Vådan av att vara Skrake, sedan kommer Där vi en gång gått, och till sist den bok som förgyllt min jul- och nyårshelg, tegelstenen Gå inte ensam ut i natten. Dessutom finns den utmärkta Lang. Förutom de intressanta historierna och personerna så får man sig en hel del lokalfärg, finlandssvenska uttryck (och ibland även en del finska ord som inte alltid är översatta, men som jag med hjälp av estniskkunskaperna ändå oftast förstår) och givetvis alltid den levande staden Helsingfors.




Gå inte ensam ut i natten handlar om tre unga människor, Adriana, Jouni och Ariel som växer upp i Helsingfors under femtio- och sextiotalet. De har en kort men intensiv karriär som artister, men går sedan helt olika vägar. Det är en ingående skildring av deras ungdomstid, med droger, politik och musik, men även deras drömmar, längtan och sökandet efter en plats i tillvaron. Kanske är det ibland övertypiskt, för naturligtvis finns allt det som vi förknippar med dessa årtionden här, men det är ändå så bra och engagerande skrivet att man kan förlåta det övertypiska. Och kanske blir det ibland lite för mycket av allt, men det känns ändå nödvändigt för att man verkligen skall lära känna personerna. För sen börjar det liksom om, men Frank Loman, liksom Kjell Westö själv född 1961.

Och det är nu boken blir riktigt engagerande, i alla fall för mig som har lättare att identifiera mig med Frank än de tidigare tre. Men det hela visar sig hänga ihop på många sätt. Kjell Westö skriver, utan att man tänker så väldigt mycket på språket, men får karaktärerna att bli väldigt levande och engagerande så att det är svårt att lägga boken ifrån sig. Ändå är det svårt att bära den med sig, eftersom den är tung och stor. Det här är stor berättarkonst, en bok som verkligen berättar en historia om riktiga människor, en bok där handlingen och människorna är det viktiga.


Men kanske skall man vara en gubbe i femtioårsåldern för att verkligen uppskatta boken, vad vet jag. Yngre människor är kanske uppdelade i gruppen som uppskattar Daniel Sjölin och Martina Lowden (gissningsvis cirka 2% av befolkningen), och sedan de andra som i bästa fall läser deckare eller som bara tittar på tv eller läser Blondin-Bella. Själv har jag gjort försök med både Lowden och Sjölin, men tvingades tyvärr ge upp. Men jag hoppas att jag har fel, och jag tror att den här boken kan ha mycket att ge även den som inte närmat sig halvseklet.

En uppdatering om boken här.

En helg för kroppen och själen!

Helgen är snart över. Ännu väntar På spåret med min landsman Kristian Luuk som visst sänds i SVT 24 framåt söndagskvällen. Det skall bli spännande att se hur han och Fredrik Lindström, mannnen som gjort mer för språkintresset i Sverige än landets samlade kår av svensklärare, lyckas med detta uppdrag. Själv har jag alltid varit svag för programmet, och det går inte att förneka att Oldsberg och framför allt Björn Hellberg, varit lysande i sina uppgifter.

Helgen har annars inte tillbringats på latsidan. Redan klockan nio på lördagsförmiddagen infann jag mig tillsammans med tonårstvillingarna på en körskola för att genomlida en obligatorisk handledarkurs. Här hade en tämligen tråkig trafiklärare förmånen att disponera ett tjugotal personer i tre och en halv timme. Vi kunde inte gå därifrån oavsett hur tråkig han var eftersom han kunde ge oss det så hett efterlängtade tillståndet att övningsköra privat. Alltså fick vi genomlida hans dåliga skämt, trista historier ur hans förflutna och annat innan han efter cirka en och en halv timme äntligen lyckades förmedla en del av intresse. Men för mig som pedagog gav det en del funderingar över hur man skall hålla en publiks intresse vid liv.

Senare på lördagen gick det betydligt hetare till. Nyfiken som jag är på nya saker ville jag prova på något som heter Bikram-yoga. Detta är en träningsform där man ägnar sig åt yoga i fyrtio graders värme. Det finns onekligen en viss logik i att man skall ha det varmt när man utför yoga, eftersom yogan ju kommer från Indien, ett land där det oftast är mycket varmt. Bikramyogan innebär att man under nittio minuter utför en viss serie av yogapositioner i ett rum där det är fyrtio grader varmt. Detta påstås passa alla oavsett tidigare erfarenhet och kondition. Det sistnämnda tror jag dock att man skall ta med en nypa salt. Det är förvisso sant att man även om man, likt magistern, aldrig provat på yoga kan utföra det mesta, om än på ett betydligt mindre avancerat sätt än vad som avses, men har man inte en hyfsad grundkondition tror jag inte att man orkar med att hålla igång i nittio minuter i ett så varmt rum. Det är ingen överdrift att säga att svetten verkligen rinner, ja närmast forsar. Och visst hände det att man funderade över om man inte borde fly, men efteråt kändes det fantastiskt. Jag kommer nog inte att kunna motstå frestelsen att utsätt mig för denna prövning fler gånger. Att sedan en del av rörelserna kräver en betydligt mer flexibel kropp än min är ju sant, men jag tror att man ändå kommer att bli mer smidig när man gjort det några gånger. Fördelen är att man utgår från sin egen förmåga och sin egen smidighet eller brist på sådan, och gör sitt bästa. Värmen bidrar också till att man blir mindre stel, även om svetten gör det svårt att få grepp om armar och fötter.

Men helgen har inte bara ägnats åt fysisk aktivitet. Även själen har fått sitt (även om Bikram har ett starkt själsligt innehåll). Jag har också haft nöjet att läsa en riktigt god bok. Boken ifrån heter Kanonväder och är skriven av Carin Svensson (som numera heter Carin Ardelius och är gift med författaren Lars Ardelius) som faktiskt debuterade som författare på engelska då hon bodde på Nya Zeeland (där hon bodde i tjugo år). Kanske är det just för att hon så länge bott utomlands som hon har en så bra blick för vad som är Sverige, för alla de nyanser i den helhet som utgör vårt land. Boken handlar om en fyrtionioårig kvinna (dvs jämnårig med undertecknad) som på restaurang Bosporen i Leksand möter en country-cowboy med hästsvans och hörapparat och följer med honom i hans skruttiga Audi genom vårt land, till Malmö, Karlstad, Upplands Väsby och andra äktsvenska platser. Jag kan sakna det här vardagssvenska, något som mest kommer fram i deckare (varför skall jag behöva stå ut med en trist mordintrig för att få läsa om vanliga människor i Sverige?) i den nutida litteraturen. Boken är välskriven, människorna känns äkta och engagerande och det är ett rent nöje att läsa den!

Låna inte ut den här boken till en Sverigedemokrat!

Sakari Nuottimäki är måhända inte det mest internationellt gångbara namnet. (Jämfört med min nyfödde lille släkting i Estland som heter Kahrut-Kiur i förnamn så torde dock Sakari vara ganska lätthanterligt för de flesta). Nu vill inte jag sätta mig till doms över andra människors val av namn, vare sig det gäller traditionella namn som kan bli svårhanterliga i globaliseringens tidevarv, eller förändring av sitt givna namn till någon slags låtsasengelska. Hur som helst, och jag lägger inga värderingar på det, så kallar sig Sakari för Zac O'Yeah, vilket ju är rätt catchy.

Zac-Sakari har införlivat mig i sin läsarskara med boken Guru, som var den första bok om religion som jag frivilligt läste. Nu är inte Guru någon vanlig religionsbok, utan lika mycket en reseskildring, en genre som jag uppskattar mycket, även om man mycket sällan hittar någon svensk sådan värd sitt pris. Guru är både rolig,lärorik och tankeväckande. Men det var inte den boken jag skulle skriva om.

I stället är det O'Yeahs näst senaste opus, deckaren Tandooriälgen som jag tänkte berätta om. Å nej, inte en deckare till tänker måhända den läsare som liksom jag fått mer än nog av alla dessa kriminalhistorier som pumpas ut av än den ene, än den andre som egentligen hellre skulle skriva riktiga böcker, men som har en stor hög med räkningar på skrivbordet.

Men det här är verkligen ingen dussindeckare. Den utspelar sig i staden Gautampuri, vilket är det nya namnet för Göteborg. Det är en framtidsskildring, men ingen avlägsen framtid. Klimatet i Sverige har blivit hett och tryckande på grund av miljöförstöringen, och ekonomin i Europa har bara gått utför. I stället är det en asiatisk stormakt, den Sydasiatiska unionen, med bas i Indien som tagit över det nedgångna Europa. USA finns kvar som stormakt, om än försvagat. En svensk exilregering finns i Nueva Suecia i Paraguay, men den är tandlös. Det svenska folket är också tämligen marginaliserat och förpassat till att antingen försöka göra karriär på ockupationsmaktens villkor, eller att förfalla i alkoholmissbruk i nedgångna infödingskvarter.

Är då detta bara en skämtsam bild av framtiden? Jag tänker på en av mina kollegor på skolan som säger sig ha legat vaken om natten vid tanken på hur många civilingenjörer Indien utbildar varje år och hur dessa har stora kunskaper om vad som efterfrågas i västvärlden. Och nu är indierna på väg till månen också...

Boken är precis som baksidestexten anger "En av de mest originella deckare som skrivits på svenska", men det gör inte att jag är alltigenom positiv. Visserligen skriver O'Yeah bitvis så bra att man vill utropa hans efternamn, se bara denna beskrivning av ett morgontidigt Gautampuri:

"Himlen hade tömts på regn för natten. Moskiter svävade i hungriga matköer över Masthuggsterrassen. Han observerade en tunn ångslöja i luften. Om det inte vore för några uteliggare som kokade chai hade det varit omöjligt att avgöra om ångorna var det grå ljuset före gryningen eller bara var en reflexion av det närmaste ozonhålet i den vanliga smoggen. Men det var morgonen som kom klättrandes över djungeln i öster. Snart skulle solen kliva ut i läderstövlar och med sina knytnävar av ljus dräpa natten som belägrat gator och kajer, piska liv i väggarna till Gautampuris skyskrapor, suga ut dimmorna med sin törstiga tunga, få staden att skina som rumpan på en nypryglad masochist."

Det är alltså en ganska brutal bild av staden som ges, och likaså är intrigen mycket våldsam och hårdkokt. Det hela är dock skildrat med en stor portion humor av det svartare slaget, och invävt i det hela finns stora kunskaper om såväl indisk religion som samhällsförhållanden. Men det blir lite för mycket. Dels blir det lite väl mycket gottande i obehagliga detaljer, till exempel om hur polisen undanröjer bevismaterial genom att i tron att det rör sig om en annan typ av kött inmundigar det tandoorimarinerade mordoffret, och liknande frosseri i blod och obehagligheter som säkert uppskattas av splatterälskare, men blir lite väl magstarkt för undertecknad. Sedan drabbas jag som vanligt av mitt ointresse för deckarintriger, och när det mal på om alla cyniska snutar tröttnar jag och letar efter passager som den jag citerade ovan.

Så betyget blir, trots den stora dosen originalitet, tre och en halv tandoorimarinerade älgar. Men jag är säker på att jag skall läsa O'Yeahs biografi om Gandhi, som nyligen utkommit.

Och en sak till: Skildringen av det nedgångna Gautampuri ligger väldigt nära den världsbild som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och deras likasinnade förmedlar om ett framtida Sverige där svenskarna blivit en nedgången underklass uppblandad med blatteblod medan invandrarna tagit över. Den svenska kulturen har här blivit en patetisk lämning som högtidlighålls under intagande av stora mängder alkohol av nostalgiska losers. Nu tror jag inte för ett ögonblick att Zac skulle ha några sympatier för Sd, men visst kan man läsa boken på ett sådant sätt. Detta är i och för sig ingen kritik, men låna inte ut boken till personer med sådana sympatier!

Skall Helena slå sin man?

Det finns saker som väcker stora förväntningar. En ny skiva av Lars Winnerbäck, ett nytt uttalande av Jan Björklund, eller en ny bok av Bengt Ohlsson. I dag skall jag uppehålla mig vid det sistnämnda.

Bengt Ohlsson är en person som jag hyser stor beundran för. Jag har tidigare på bloggen skrivit om hans lysande föredrag om en gammal Nina Hagen-låt, jag läser oftast med mycket stor behållning hans välformulerade krönikor i DN På Stan, där han med stor energi tar sig an det ena mer omöjliga ämnet än det andra, och nästan alltid lyckas ta hem många poänger.

Jag har också läst hans engagerande "skilsmässoroman" Se till mig som liten är, och självklart den fantastiska Gregorius, en bedrift bara att komma på idén att göra en slags nytolkning av Doktor Glas, men dessutom med ett lysande resultat.

Men nu lånar jag hem Hennes mjukaste röst från biblioteket, som talbok. Perfekt till disken, strykningen, potatisskalningen och andra intressanta göromål som vi nordiska män numera har nöjet att dela med våra kära. Men sedan blir jag alltmer besviken. Huvudpersonen är en totalt outhärdlig människa som man kan förstå att hennes närstående knappt står ut med, och det är måhända en bedrift att skildra en sådan människa på ett så ingående sätt, men jag blir inte ett dugg engagerad. Det enda jag tänker är att jag inte står ut med att höra mer av hennes självgoda gnäll. Dessutom lär boken utspela sig i Nova Scotia i Kanada. Jag förstår inte varför, jag förstår inte ens hur man skall förstå det av boken. Uppenbarligen har Ohlsson aldrig satt sin fot där, och det gör att miljön bara blir påklistrad.

Den här boken har säkert sina goda sidor, men jag får nog efter en tredjedel och återbördar resten olyssnad till biblioteket. Där finner jag Ohlssons hustrus, Helena von Zweigbergks, nya bok Ur vulkanens mun som talbok. Så nu får vi se om hustrun kan ge sin make en match. Förväntningarna är höga. Jag återkommer med en rapport.

Men det finns faktiskt de som tycker om Bengts bok. Läs gärna den här recensionen för en allsidigare bild.

Om kulturutbud och efterfrågan.

Att stryka, diska och laga mat är inte nödvändigtvis kul. Bra mycket roligare är det om man har något bra att lyssna på. För tillfället har jag Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga som CD-bok. Det är många skjortor som blir strukna nu, och jag konstaterar till min glädje att detta skall bli en serie med fyra böcker. Det är vackert, det är mänskligt och gripande. Och uppläsaren, Jonas Karlsson, mannen som ser ut som en bilmekaniker och alls inte som en skicklig uppläsare gör en utmärkt insats och gör boken ännu bättre. Och visserligen har jag inte läst Da Vinci-koden, men jag har en känsla av att det är en förolämpning mot Zafóns mästerverk att göra en jämförelse (även om jag kan ana att förlaget gärna gör det av kommersiella skäl).

Nu finns det ju inte någon motsättning mellan kvalitet och publiktillströmning till kulturella evenemang, men visst kan det vara märkligt ibland hur olika det slår.
I Uppsala är kulturutbudet stort. Publiktillströmningen kan vara lite varierande, men i lärdomsstaden är kulturintresset oftast stort. Riktigt stort blev intresset inför försommarens stora händelse med operan Tosca som spelas två dagar i början av juni. Förutom att opera inte är så vanligt i Uppsala var upplägget väldigt spännande. Första akten spelas nämligen i domkyrkan, den andra i universitetets aula och den tredje i Rikssalen i Uppsala slott. Dessvärre försvann biljetterna i ett nafs. Redan tretton minuter över nio på den första försäljningsdagens morgon var det kört. Men finns det någon som har ett par biljetter över så hör gärna av er till magistern.

Blott tre mil söderut ligger Märsta. Ett samhälle som för omvärlden mest är känt för de brutaltrista husen längs gamla E4:an och järnvägen. Men här finns också annat. I utkanten av samhället ligger det mycket vackra Steninge slott med kulturcentrum, ett högst rekommendabelt utflyktsmål. Och mitt i Märsta finns en unik sevärdhet, en avgjutning i brons av en telegrafstolpe som restes 1953 till minne av landets första telegraflinje som gick mellan Stockholm och Uppsala.

Förutom dessa spännande attraktioner finns det också en gymnasieskola som tidigare hette Märstagymnasiet. I förhoppning om att det mer flashiga namnet Arlandagymnasiet skulle öka elevtillströmningen har den nu fått byta namn. Dessutom har den byggnad där den ligger fått det pretentiösa namnet Kunskapens hus (för mig låter det som någonting ur 1984). Nåväl, nu skall jag komma fram till det jag skulle skriva om. I detta kunskapshus finns det en teater som heter Kulturum. Och på denna teater infann sig igår en liten skara entusiaster för att bevista en premiär. Teatern har 400 sittplatser, men bara cirka 30 av dessa var besatta. Men vi som var där fick en stor kulturupplevelse. Det var operagruppen Operavox från Stockholm som förlagt premiären av sin föreställning Zajberflöte till Märsta. Längtan efter opera är dock dessvärre rätt begränsad här, och man hade inte ansträngt sig så mycket för att locka publik från andra orter.

Vad fick vi då se och höra? Jo, musiken var Mozarts Trollflöjten och givetvis var det även hans text som sjöngs (på svenska) men uppsättningen var kul och nyskapande. Det handlar om Tamino, en kille som spelar mycket dataspel och som skapat ett dataspel med karaktärer från sin vardag där han själv är huvudperson. Taminos frånskilda föräldrar Papageno och Papagena förvandlar ett möte hon skolkuratorn till ett gräl mellan varandra. I skolan finns det ett tufft tjejgäng, Tre damer, som är i tjänst hos Nattens drottning och kören utgörs av det villrådiga och förvirrade lärarkollegiet.
Förutom att uppsättningen är nyskapande och spännande är kvaliteten musikaliskt också hög. Det är ingen stor orkester som spelar utan ett kapell bestående av sex stråkar och ett piano, men det fungerar bra. En och annan falsk ton kanske hörs ibland hos någon solist, men annars låter det riktigt bra. Lars Bergwik som Papageno och Natalia Usmanova som Papagena gör mycket goda insatser liksom Carolie Uemura som Pamina. Och kören håller riktigt bra klass. Även Tamino och hans alter ego som sjungs av Mads Korsgaard och Martin Wallin gör en god insats och Anna Harring klarar Nattens drottnings area på ett bra sätt.

Det enda som är sorgligt är som sagt publiktillströmningen. I dag söndag hålls ännu en föreställning i Märsta, och den 11 april är det dags för premiär i huvudstaden. Jag hoppas verkligen att man får den publik man förtjänar där. Och till alla er som missade föreställningarna i Märsta: Ibland kan man hitta skatterna där man minst anar det.

Röda händer och vit snö.

Snön faller över Uppland och magistern har just lagt ifrån sig boken Röda händer av Jens Christian Grøndahl. Ibland får jag frågan vem min favoritförfattare är, och svaret brukar bli denne Grøndahl. Vem är då han, och varför har jag fastnat för honom? Grøndahl är förstås dansk, född 1959 vilket gör honom till nästan jämnårig med mig.

Den första bok av Grøndahl som jag läste var Tystnad i oktober, den bok med vilken han fick sitt stora internationella genombrott. Och jag var genast fast. Hans otroligt vackra språk, och skildringen av människors liv med alla deras brister och tillkortakommanden, men även stunder av lycka och kärlek talade verkligen till mig.

Tystnad i oktober börjar med att berättaren, den 44-årige konstkritikern inser att hans hustru sedan 18 år farit iväg. Så småningom ser har med hjälp av kreditkortsräkningar att hon farit på en resa i spåren efter en resa som de tidigare gjort tillsammans. Detta väcker minnen och funderingar, inte minst kring hur våra liv formas av tillfälligheter. Han minns hur hon kom in i hans liv, han minns de händelser som utgjort deras liv tillsammans, han ser tillbaka på små och stora händelser i sitt eget liv.

Just det här är väldigt typiskt för Grøndahl. Att man råkar befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kanske kommer att leda till att man träffar en person som får en avgörande betydelse i ens liv. Böckerna innehåller också många tankar om kärleken, om världen, om konsten (Grøndahl är mycket konstintresserad, och många huvudpersoner i hans böcker är konstkritiker ) och om relationerna mellan föräldrar och barn. Ibland kanske handlingen i böckerna kan verka närmast banal, men språket är alltid vackert. Och är inte också livet ibland lite banalt?

Vill man kritisera Grøndahl kan man hävda att han upprepar sig. Nästan alla hans böcker handlar om kärlek, om resor, om konst, har en intellektuell medelålders huvudperson, och som sagt om hur slumpen styr våra liv. Och visst underlättar det att man som jag är intresserad av dessa saker och själv är en intellektuell medelålders person. Och jag läser faktiskt hellre om sådant än om alkoholiserade hustrumisshandlande arbetslösa finnar i förorten.

Några andra bra böcker av Grøndahl är Lucca, Ett annat ljus (fast det är nog den jag tycker minst om), Kvinden i midten (bara på danska), Hjärtljud och Piazza Bukarest. Men nu var det Röda händer jag egentligen skulle skriva om. Den handlar om en man som av en slump (!) träffar en kvinna som han mött en gång tidigare, när han var ung. Kvinnan har av en slump (!) i sin ungdom blivit inblandad i den tyska terrorismen i Baader-Meinhofkretsarna. Utifrån denna händelse minns huvudpersonen sitt eget liv, kvinnan berättar om sitt och så småningom reser (!) de ner till Tyskland där en rättegång just äger rum.

Trots att det finns mycket som är typiskt Grøndahl här så är boken ändå lite annorlunda, och kanske lite mer samhällsorienterad, även om det politiska inte kommer att dominera. En mycket bra och klart läsvärd bok, men den når inte Tystnad i oktobers och Luccas höjder. Några (kanske framför allt förlaget, som anar pengar) vill framhålla den mera som en spänningsroman, och visst har den sådana inslag, men den är mera en roman om människors relationer och om de tillfälligheter som styr våra liv.

Allra helst skall man läsa Grøndahl på danska. I likhet med de flesta författare för vilka språket är viktigt ger det en extra dimension att läsa på orginalspråket. Jag har börjat undvika att läsa även engelsk skönlitteratur i översättning (även om jag gav upp med Trainspotting, men jag vet inte om jag vill läsa den översatt heller ) . Jag tycker visserligen att Grøndahls översättare brukar vara nog så kompetenta, men det gör sig ändå bäst på danska. Och danska är faktiskt inte så svårt (jo, jag vet att de pratar med gröt i munnen och har syvoghalvfjerds konstiga räkneord) att läsa, utan det är den talade danskan som kan vålla problem. Visst fastnar man kanske på ett och annat ord, men för de allra flesta är det bara ovant i början. Efter ett tag kommer man in i språket och plötsligt öppnar sig en ny litteratur. Ännu mindre svårt är det ju med norska, så vågar man bara kan man hitta böcker som inte finns översatta.

Jag vet inte om det är sant, men det sägs att danskar och norrmän är betydligt mer pigga på att läsa på svenska, medan svenskar väldigt sällan vågar sig på att läsa på grannspråken. Det är synd! Som ett litet smakprov, eller som en läsövning följer här inledningen till en annan av Grøndahls böcker, Piazza Bucarest:

En morgen i marts kørte jeg nordpå for at besøge Scott en sidste gang, før han rejste hjem til Amerika. Vinteren havde løsnet sit greb, men alting fremstod endnu tæret i det disede sollys, selv himlen var lyseblå på en udvasket måde. Jeg fulgte motorvejstrafikkens monotone rytme og tænkte ikke over, hvor jeg var på vej hen, før jeg var kommet gennem Limfjordstunnelen og i bakspejlet så de svulmende røgskyer fange solen over Aalborgs høje skorstene og industribygninger. Jeg mærkede den samme frihed brede sig i mig som alle de andre gange, jeg har været på vej op til Scott og set himlen åbne sig i alle retninger over det stadig tommere, stadig mere undselige landskab. Jeg kunne ikke lade være med at smile til de lange hegn af spinkle rønnebærtræer langs markernes ubrudte kurver og de hvidkalkede landsbykirker uden klokketårne, der ligger som lysende små undtagelser i den vidtstrakte ensomhed.

Rapport från en diskbalja

Understundom måste magistern ägna sig åt manuellt arbete. Disken börjar se väldigt odiskad ut, skjortorna börjar se alltför skrynkliga ut, och tvätten längtar in i Electrolux varma famn. Allt detta arbete måste utföras, men ger knappast erforderlig intellektuell stimulans. Nutidens unga har mp3 och mp4 och det ena med det andra, men magistern förstår inte sådant. Men det finns cd-böcker. Dessa är väldigt praktiska då de möjliggör simultan lyssning och hushållsarbete.

Den senaste tiden har jag lyssnat på Mobergs gamla klassiker Utvandrarna, Invandrarna och nu senast Nybyggarna. Även om det ibland blir ofrivilligt komiskt med allt "Jag tyar inte mer" och liknande utrop som ljuder över de gamla indianbygderna, och det faktum att man på tio år, trots att man levt bland sina landsmän tycks ha förvandlat sitt modersmål till en uppblandad rotvälska, så är det ju ett verk som står sig väl. Kanske skulle en mer utbredd läsning av dessa böcker ge ökad förståelse för hur kurder, somalier och andra som slagit sig ner i de gamla vikingabygderna har det.

Det går också att dra paralleller till religionen. De fundamentalistiska strömningar som återfinns i Rinkeby och Rosengård kan jämföras med de fundamentalistiska kristna som på ett högst okristet sätt tar avstånd från människor som inte håller sig till den "rena lutherska läran". Och precis som i Rinkeby och Rosengård finns här människor som flytt undan intolerans och förtryck som själva saknar tolerans för andra.

Och så kommer det. Nästan i slutet av boken ett citat som får en att undra om så lite har förändrats. Karl Oskar funderar över skillnaderna mellan livet i det gamla och det nya hemlandet:
"Själva arbetet var lika hårt och tungt i det nya landet som i det gamla, men det fanns en stor skillnad emellan Amerika och Sverige. I Amerika gav mödan utbyte, här fick man lön för att man knogade och strävade. Det var för denna skillnads skull som Karl Oskar hade bytt fosterland."
Dessa rader skulle ju lika gärna kunna vara uttalade år 2007 av någon som fått nog av landet med världens högsta skattetryck. Visserligen hade Karl Oskar och hans samtida i Sverige inte några riktiga möjligheter att påverka de bördor som staten lade på dem, medan vi ju nu i alla fall har valt en ny regering som förhoppningsvis kan minska bördan något. Men det finns så många som skriker högt efter pengar, och i kulisserna finns den tuffa bönan Mona som kanske lyckas återvinna en del av de sossar för vilka godsägare Persson var för mycket. Så hoppet om en rejäl förändring i vårt land kanske snart är borta.

Men på andra sidan Östersjön finns det länder som vågar ha ett lågt skattetryck. Vem vågar lära av dem?

Saknaden efter Friheten

Fast Saknaden kom före Friheten. Ja, nu menar jag i Ulf Lundells produktion. För ett tag läste jag en krönika av Bengt Ohlsson, min absoluta favoritkrönikör i DN På stan. Han beklagade sig över Ulf Lundells senare böcker och skrev om en vän som gett honom en av Lundells böcker eftersom han inte ville ha kvar den i sin lägenhet. Och Ohlsson placerade den på dass för att över huvud taget kunna ha den i sin lägenhet. Jag brukar oftast tycka som Bengt Ohlsson om det mesta, men inte denna gång.

För några dagar sedan läste jag alltså ut Friheten. Denna tegelsten kom ut 1999 och präglas mycket riktigt av någon slags fin-de-siecle-stämning, förstärkt av en "snart-50-årskris". Och kanske är det för att magistern själv snart närmar sig denna ålder som jag nu faktiskt saknar boken när jag läst ut den. Eller kanske är det för att boken blivit en självklar detalj på mitt nattduksbord där den haft sin givna plats i cirka fem år. Ungefär så lång tid har det tagit för den att bli utläst. Hur kan man då sakna en bok som det tagit så lång tid att läsa?

Ja, nu har ju den här boken en del avigsidor. Den första, och kanske största är dess format. Vikten gör att det inte känns lockande att ta med sig den för att läsa på tåg, bussar och andra allmänna fortskaffningsmedel. Inte heller läser man den gärna i sängen, då armarna lätt blir utarmade. Och så vet man ungefär vad man skall möta när man öppnar den. Lite gnäll om hur kallt Sverige har blivit och att det var bättre förr. Lite om misslyckade relationer med kvinnor. Lite mordhistorier som ibland känns påkomna för att göra boken mer intressant. Lite, eller förresten ganska mycket om svårigheterna att skriva.

Men det är också en bok som innehåller en av svenska språkets mest underhållande skildringar av en av Sveriges mest spridda exportartiklar, nämligen IKEA. Lundells skildring av IKEA i denna bok är helt lysande. Låt mig citera inledningen:
"Jag föreställer mej gärna en himmel, ett himmelrike, även om jag inte kan tro på något sådant; ej heller kan jag tro på något helvete, men om, säjer om, det skulle visa sej vara så, att det ändå finns ett helvete och att just jag skulle råka hamna där efter döden, då föreställer jag mej att detta helvete inte alls kommer att vara som det så gärna ställs fram i bild och ord: eld och svavel och pina och drakar och djävlar och hela konkarongen. Finns det ett helvete så kommer det att vara som det är på IKEA. Som det IKEA som ligger i Kungens Kurva."

För er som vet med er att ni aldrig kommer att orka läsa hela denna bok; skaffa ett ex, inte omöjligt att hitta på bibliotek eller för ett bra pris på närmsta antikvariat, slå upp sidan 15 och läs denna underbara skildring. Resten av boken tål också att läsas, men läs lite då och då och växla med andra böcker, annars finns en viss risk för utmattning. Och nu när den efter fem år är utläst så måste jag nog skaffa en till Lundell att ha på nattduksbordet när andan faller på.

Och när vi ändå är inne på Lundell: Missa inte det utsökta akustiska albumet Tolv sånger från 1984 med underbara låtar som Tuff match, En Stockholmstjej igen, och Ljusstrålen under färd.