Fyrtioåttaåring försökte förgäves fly fortbildningsdag!

Vi lärare utsätts emellanåt för så kallade fortbildningsdagar. Det kan vara allt möjligt, från den så kallade ADHD-mannen som jag berättade om tidigare i höstas, eller någon pedagogiknisse som tror att hans eller hennes abstrakta teorier har något med verkligheten att göra. Den gemensamma nämnaren brukar vara att lärare måste sluta ägna sig åt undervisning och i stället samarbeta kring käcka projekt. Oftast kan det vara klokt att ta med en god bok och sätta sig längst bak.

I början på denna termin inträffade återigen en sådan föreläsning. Vis av mina tidigare erfarenheter gjorde jag mitt bästa för att slippa. Försökte övertyga rektorn om att jag och min visaste So-kollega borde ägna oss åt att skriva kursplaner för So:n. Han menade dock att denna föreläsning var så viktig att det inte alls gick för sig. (Måhända är det därför han är rektor och jag bara en vanlig katederslav).

Full av onda aningar kom jag så in i den brutalfula betongaula på den lokala gymnasieskolan dit alla grundskolelärare inkommenderats. Ut på scenen kom en liten tant med tämligen tråkiga kläder och jag började redan ångra att jag inte tagit med någon bok. För att ytterligare spä på mina ondaste aningar lyckades den lilla tanten slänga in några negativa kommentarer om Vår Store Ledare (Jan Björklund, alltså) och jag började redan fundera på om man kunde smita vid fikat utan att rektorn märkte det.

Men efter ett tag märkte jag att de ord som nådde mina öron inte alls var det vanliga snömoset. Här stod en kvinna som visste vad hon pratade om. Hennes namn var Kristina Lohman och hon var rektor vid en skola i Norrköping. Hon hade skrivit ett mastersarbete om kvalitet i bedömning, dvs ungefär om vad man bedömer och hur det går till. Till skillnad från de flumnissar som drabbade oss på fortbildningsdagar för några år sedan menade hon inte att faktakunskaper var oviktiga (eftersom fakta kan man ju alltid hitta på Internet), utan betonade i stället att man bara kan dra slutsatser och se sammanhang om man hade vissa grundkunskaper.

Stod hon då bara och strök oss medhårs? Är det därför jag föll för hennes ord? Nej, det kändes helt klart att hon var en rektor som ställde krav på sin personal, men som också föreföll att kunna stimulera personalen genom att ställa kloka frågor om varför man gjorde som man gjorde. Och det måste man ju säga, att under alla år jag varit lärare har jag nog aldrig upplevt hur det känns att ha en rektor som bidrar till att utveckla min undervisning. Rektorerna är oftast ganska ointresserade av sådant, och vill i stället att man skall vara aktiv på konferenser och liknande.

Men Kristina Lohman hade gett sig på de stackars lärarnas allra heligaste, nämligen proven och börjat ifrågasätta hur de såg ut. Till exempel en sak som man själv emellanåt tillämpat i viss mån, nämligen att eleverna för ett G skall ha vissa faktakunskaper, och för ett högre betyg kunna tillämpa dessa och sätta in dem i ett sammanhang. Men vilken nytta gör faktakunskaper som inte kan användas?

Ett prov bör alltså vara uppbyggt så att eleverna måste tänka, inte bara återge fakta, även om det handlar om G-nivån. Egentligen borde det ju vara självklart, men det blir lätt så att proven ser ut på ett visst sätt av gammal vana. Och de frågor där man verkligen måste tänka är för de allra duktigaste eleverna. Vidare ifrågasatte hon varför proven alltid ligger i slutet av ett avsnitt. När provet är gjort går man vidare, kanske vore det klokare att ha provet mitt i, och sedan kunna utveckla det mer som man märkte att eleverna inte riktigt tagit till sig.

Ett annat klokt råd var att man borde använda mer av arbetstiden för att diskutera kunskapsfrågor i stället för de elevsociala frågorna som tillåts ta alltför mycket tid.
Så när fikarasten kom hade jag inte minsta lust att smita iväg, möjligen då för att söka jobb hos rektor Lohman. Tänk att ha en rektor som är så engagerad och som aktivt engagerar sig i vårt arbete. Detta förutsätter förstås att rektorn ifråga har erfarenhet av att vara lärare (och då menar jag inte dagisfröken, som vår förra rektor).

Visserligen höll jag inte med rektor Lohman om allt, men jag kände att det här var en förmiddag som hade bidragit till min utveckling för att bli en ännu bättre lärare. Så jag sände en tacksam tanke till min rektor (som säkert kommer att bli en riktigt bra rektor när han fått några års erfarenhet till) för att han tvingade mig att gå på denna föreläsning.

Professorer i flumpedagogik i kamp mot kunskaper!

Det är föga förvånande att flumpedagogikens företrädare, som legat lite lågt ett tag för att vässa argumenten börjat gå till attack. De får givetvis god hjälp av vänstermedia, som Dagens Eko som gjort en undersökning bland pedagogikprofessorer, vilka givetvis inte kan hitta några vetenskapliga belägg för att tidiga betyg, och betyg i fler steg skulle vara bra för eleverna. Men vilka är det då som blivit professorer i pedagogik? Jo, för att ha en chans att bli detta krävs givetvis de rätta åsikterna. Man skall vara anhängare av en radikal pedagogik, motståndare till betyg, och förväntas förmodligen ha en socialistisk världsbild.

Att pedagogikprofessorernas verklighetsuppfattning skiljer sig från vanliga dödligas är inte förvånande. Många är de elever från lärarhögskolorna som på praktikperioderna märkt att de kunskaper i pedagogik som de fått sig till livs inte har så mycket med verkligheten att göra. Lärarna som finns ute i verkligheten har ofta en betydligt mer positiv inställning till fler och tidigare betyg. Därmed inte sagt att vi sväljer allt, och visst måste vi dra öronen åt oss när vi får fler och fler arbetsuppgifter, och när riktlinjerna för det vi skall göra är oklara.

Även Lärarnas Riksförbund har länge krävt tidigare betyg i fler steg. Att det andra förbundet inte gjort det beror på att det är dominerat av förskollärare, fritidspedagoger och lågstadielärare, och att det dessutom alltid haft en större lojalitet mot Partiet (gissa vilket) än mot skolan.

Vi lärare i skolan har också länge känt oss underkuvade av diverse flumpedagoger som pådyvlat oss sina åsikter på studiedagar o dyl, ivrigt påhejade av våra dagisfröknar som blivit rektorer. Det har handlat om att vi aldrig skall undervisa, utan bara vara handledare för barnen. Det har handlat om att faktakunskaper är något fult, eller om den otäcka katederundervisningen. Vidare har universalmedicinen för att råda bot varit det heliga Arbetslaget, dvs att timmar av vår arbetstid skall slösas bort på onödiga möten som sällan leder någonstans.

Därför är det viktigt att vi visar vårt stöd för Jan Björklund, och inte låter det faktum att han någon gång slarvat med källorna överskugga det faktum att hans recept för skolan, ehuru ibland lite förenklat, är betydligt mer förankrat i verkligheten än professornas i flumpedagogik.

Läs Björklunds senast inlägg i Svenska Dagbladet.

Är skolan till för rektorerna eller för eleverna?

Allt mer sällan sätter jag mig numera i tv-soffan. Varför nöja sig med tv:s utbud när hela världen väntar på mig i min dator? De gånger jag sitter framför tv:n är det oftast för att se en film på dvd. Men häromdagen blev nyfikenheten mig övermäktig. Vad var det då som lockade? Jo, den nya serien om klass 9a. Mina förväntningar var inte så höga. Jag förväntade mig någon slags snömos av den typ som lärarutbildare och rektorer älskar. Den sorten där det enda som lovordas är elevdemokrati och stora ämnesövergripande teman som inte syfar till att eleverna skall lära sig några fakta (de kan man alltid googla på) utan bara vill få dem att se någon slags diffusa helheter.

Men riktigt så var det inte. Det visade sig att serien var ganska vettig. Man gav elever en chans att utveckla sina tankar på ett trevligt sätt, man gav en vettig pensionerad lärarutbildare chansen att framföra den inte helt okontroversiella men ack så sanna uppgiften att den svenska skolan framför allt är bra på dålig ordning. De superpedagoger man samlat ihop verkade faktiskt vara människor som vågade undervisa (detta ord som nästan var tabu innan Jan Björklund befriade oss från de värsta vänsteravarterna) och vara lärare, inte någon sorts diffusa kompishandledare.

Att sedan elevernas betyg inte visat sig vara så katastrofala som utlovats i förhandsreklamen må ju vara lite oärligt, men det faktum att dessa elever, varav en hel del inte tycks veta om London ligger i Pakistan eller inte, har godkända betyg säger ju en hel del om tillståndet i skolan. Fast en del av rektorerna tycker säkert att just denna kunskap är irrelevant, eftersom det är enkelt att googla London och se var det ligger.

Tyvärr tycks det vara så att det på vissa skolor är väldigt enkelt att få höga betyg. Dels finns det lärare som undviker prov och andra typer av kunskapskontroller till förmån för någon sorts gruppsamtal och andra grupparbeten där elever lätt kan slinka igenom utan att besitta några som helst kunskaper. Sedan finns det lärare som låter eleverna lämna in arbeten som hämtats rakt av från internet utan att anstränga sig nämnvärt för att kontrollera om eleven ens vet vad han skrivit. Och på vissa skolor är den allmänna nivån så låg att vem som helst som visar något som helst framsteg belönas med höga betyg. Inte heller de nationella proven är någon egentlig garanti för att det finns substans i betygen eftersom det åtminstone i svenskan finns ganska stora möjligheter att rätta dem väldigt generöst.

Många gymnasielärare jag talat med uttrycker sin oro över hur låga kunskaper elever från vissa skolor har, och hur stora variationerna i betygssättning i grundskolan tycks vara. Att sedan kunskapsnivån på gymnasiet också varierar väldigt mycket är en annan historia. Hörde nyligen på tåget några gymnasister som diskuterade sina skolor. Den ena sa:
- Vi har det väldigt slappt. Vi har en lärare som vi har i typ de flesta ämnen, och hon tror inte på läxor, så vi får aldrig några.
Denna inställning att inte tro på läxor är givetvis förödande, inte minst för de elever som sedan vill studera vidare. I någon sorts extremt jämlikhetstänkande (eftersom alla elever inte har samma möjlighet att få hjälp med läxor skall man inte ha några) försämrar man hela vårt lands framtid hellre än att vissa elever skall känna sig sämre eftersom deras mödrar och fäder inte förmår hjälpa till med läxorna.

Hur blir man då en superpedagog? Jag tror att väldigt mycket ligger i personligheten. Det är inte alla som kan bli riktigt bra lärare, lika lite som alla har förutsättningar för att bli riktigt bra snickare. Men några saker som är viktiga är förmågan att lyssna, att anpassa sin undervisning efter de elever man har, att vara flexibel, att våga vara lärare och ledare, att inte alltid hålla på prestigen.

Och i dessa dagar när allt mer onödiga uppgifter av typen pappersifyllande och lokala-arbetsplansskrivande läggs på våra axlar så måste man också lära sig att prioritera det som verkligen är viktigt, nämligen eleverna. Detta ger tyvärr inte så mycket uppskattning från de flesta skolledningar (brukar själv på utvecklingssamtal hos rektorerna få höra att jag måste vara mer aktiv på konferenser, skriva betygskriterier etc, och sällan eller aldrig någonting om min undervisning) och följaktligen inte många kronor i lönekuvertet. Men det kanske är värt mer att kunna känna sig nöjd med det man gör?

En annan bloggare som skrivit ett intressant inlägg om klass 9a hittar ni här.

På spaning efter den belgiska skolverkligheten

Som jag nämnt tidigare hade magistern nyligen förmånen att få besöka en belgisk skola. Här följer några intryck från detta besök. Måhända har jag missuppfattat något, måhända är inte alla faktauppgifter korrekta, så läsare som vet bättre är välkomna att höra av sig.



Nåväl, en blåsig morgon i oktober stod jag så på en blåsig järnvägsperrrong någonstans i Belgien och väntade på en rektor om vilken jag inte visste så mycket. Hade jag nu befunnit mig i Sverige hade jag förmodligen spanat efter någon som såg ut som en dagisfröken, men här är nog saker annorlunda, tänkte jag. Efter en stund kom en skinande svart merca glidande och ut hoppade en man i fyrtioårsåldern i grå kavaj och svarta byxor, dvs ungefär vad jag hade väntat mig.




Efter att ha installerat mig på mitt hotell vandrade jag till skolan och tog tag i porten. Den visade sig vara låst, något som förvånade. Jag hittade dock en ringklocka och blev insläppt och hänvisad till ett stort kontor med diverse krucifix och tavlor med religiösa motiv. Detta kontor hade rektorn övertagit, med krucifix och allt efter en nunna som tidigare förestått skolan. De allra flesta skolor i Belgien är nämligen katolska, och ofta är det nunnor som styr dem.



Det religiösa inslaget är dock inte så starkt, även om man ibland besöker mässan, och också har en rent katolsk religionsundervisning. Dock finns här inga tendenser till att föra fram "intelligent design" och liknande idéer som den kristna högern i USA vill jämställa med evolutionsläran. Rektorn förklarade också att man trots påvens påbud i motsatt riktning uppmärksammar världs-Aidsdagen genom att bjuda in någon Hiv-smittad.



Byggnaden i sig var inte vacker. En typisk skolbyggnad, byggd för att vara ändamålsenlig, inte för att njutas av. Men den var väldigt ren och fin. Inte en tillstymmelse till klotter eller skadegörelse. Respekten för lärarna verkade betydligt större än man är van vid hemifrån, men ändå verkade förhållandet mellan elever och lärare vänligt. Eleverna var dock lite oroliga för att få anmärkningar i de kort som de skulle ta med sig hem varje fredag.

I Belgien har man inte infört någon enhetlig grundskola, utan från 12 års ålder delas eleverna upp utifrån sina val och framtidsplaner. Enligt rektorn var det tidigare så att lärare besökte hemmen, och utifrån sina iakttagelser där mer eller mindre talade om för familjerna vad barnen skulle göra utifrån principen att den som hade en proletär bakgrund skulle hålla sig där. Så är det lyckligtvis inte längre, men det tidiga valet gör att man kanske väldigt mycket väljer utifrån föräldrarnas önskemål.

Grupperna i de olika ämnena var ofta små. Bland sådant som förvånar en svensk var att så många läste latin redan från tolvårsåldern, samt att man inte började med engelska förrän i fjortonårsåldern. Nu är det förvisso så att det första främmande språket här i den flamländsktalande delen av landet är franska, men det som är mest märkligt är att kunskaperna i engelska i just denna flamländsktalande del mestadels är mycket goda. Också de elever som nyligen börjat med engelska kunde förvånansvärt mycket, vilket rektorn förklarade med filmer, dataspel och musik. Filmerna är ju inte dubbade här så engelskan hörs ofta. Många tycks mena att man borde börja med engelskan tidigare.

Vad gäller franskan så är ju den alltså obligatorisk i detta tvåspråkiga land (eller egentligen trespråkiga, det finns en liten tysktalande del av Belgien) och följaktligen är flamländskan obligatorisk i Vallonien. Dock tycks det var lite si och så med den saken. Rektorn berättade om ett samarbetsprojekt man haft med en vallonsk skola. I projektet ingick att göra en film där man presenterade sig själv och sin stad. För eleverna i rektorns skola var det inga problem att göra detta på franska, men för de fransktalande eleverna var det otänkbart att göra det på nederländska. Endast ett mycket litet antal lyckades säga någon hel mening på detta förvisso svåruttalade, men alls icke omöjliga tungomål. Fast det handlade nog mest om bristen på vilja.

Tokiga idéer som att inte ha betyg, avskaffa läxor och liknande snömos som understundom förs fram i den svenska skoldebatten tycktes belgarna lyckligt ovetande om.

Hur var det då med den låsta ingångsdörren? Var det rädsla för ligister från grannskolor som låg bakom? Nej, saken var den att man tog sitt ansvar för vad som skulle kunna hända eleverna om de försvann. På lunchen var det en hel del elever som gick hem eller till något kafé för att äta, fri skollunch har inte heller nått Belgien. Dessa elever var tvungna att visa upp ett tillståndskort för att komma ut. De övriga fick inte lämna skolans område under skoldagen. Måhända spökar Belgiens hemska pedofilhistorier här, men visst är det lite märkligt att vi i Sverige samtidigt som vi har ett ansvar för elevernas väl och ve under hela skoldagen ändå låter dem lämna skolområdet hur som helst.


Nu tror inte magistern att allt är bättre i den belgiska skolan. Jag tror till exempel att det är olyckligt att i så tidig ålder dela in eleverna utifrån val som de är för unga för att göra. Men visst är den svenska modellen där alla skall tvingas läsa ungefär samma kurser för att alla absolut skall ges möjlighet att fortsätta till universitetet ungefär lika tokig. Och jag tror att vi har en hel del att lära av Belgien vad gäller lärarnas auktoritet och skolans möjligheter att ställa krav på eleverna vad gäller studier och uppförande. I Sverige finns tyvärr en tendens att tycka att all utjämning är bra. Och eftersom inte alla kan bli duktiga så är det bättre att alla blir halvdåliga, för då har vi i alla fall jämlikhet!

Bra rektorer och löner tänder lärarna!

I dagens DN läser jag om skolforskaren Lennart Grosin. Han har en hel del åsikter om skolan, och mycket av hans åsikter stämmer överens med den verklighet jag befinner mig i. Däremot ställer jag mig lite tveksam till hans påstående:
- Besvärliga elever är i allt väsentligt en produkt av en dålig skola. Rektorn och lärarna måste ompröva sitt sätt att arbeta.
Visst finns det korn av sanning i detta påstående, men riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker att Grosin alltför mycket bortser från föräldrarnas betydelse. Föräldrar som inte vågar vara föräldrar, som inte ställer upp när vi ringer och rapporterar om sådant som eleven gjort, utan tar deras parti och försvarar det dåliga beteendet. Ofta handlar det om ensamma mammor som inte orkar ta strid mot sina tonårssöner. Man köper deras lögner för att få lugn och ro. Ibland finns det också ett inslag av kamp mellan två frånskilda föräldrar där man inte vågar stöta sig med sitt barn av rädsla för att det då kan föredra att bo hos den andra föräldern.

Men inte bara ensamma föräldrar sviker. Det finns även mycket, till det yttre, välmående familjer där barnen får som de vill. För att orka arbeta så mycket som man känner sig tvungen till för att ha råd med ny bil och nya köksskåp köper man barnens lojalitet med nya datorer, mopeder och andra prylar. Men man ställer inga motkrav på att barnen skall klara av skolan. Detta skulle kanske kräva att man själv la ner tid på att hjälpa till med läxorna, och hur skall man då hinna med sitt eget liv?

Alltså retade jag mig på det Grosin sa här ovan. Men när jag nämnde det för en kollega sa han:
- Men varför klarar de det i Finland då?
Och det gav mig en tankeställare. Kanske är det så att vi i skolan är alltför accepterande i vissa fall. Om vi var mer bestämda och ställde högre krav på eleverna kanske vi kunde uppnå bättre resultat. Fast jag tror ändå att föräldrarnas betydelse är större än många vill medge. Jag misstänker att lärarnas auktoritet i Finland är en annan.

Men Grosin har mycket klokt att komma med. Så säger han till exempel:
Rektorns huvudsakliga arbetsplats är lektionssalarna, för det är där det händer! Han eller hon ska vara närvarande i hela skolan och observera undervisningen.Huvuduppgiften är att stödja och uppmuntra lärarna och skapa goda förutsättningar för undervisningen. Om någons lektioner inte fungerar är det dags för åtgärder.

Just så är det! Rektorerna har hamnat i en roll där det är viktigare att skriva fina kvalitetsrapporter, jämställdhetsplaner och andra fina dokument som sätts in i någon pärm och redovisas för politikerna, än att ägna sig åt den dagliga verksamheten. Även om det nu inte i första hand är rektorernas fel att det är på det sättet, eftersom de har kraven på sig från sina chefer, så måste de våga säga ifrån. Men en bidragande orsak är att fel personer blir rektorer. I min kommun var det för tiotalet år sedan högsta mode att dagisfröknar skulle göras till rektorer över grundskolor, till och med högstadieskolor. Inget ont om dagisfröknar (jo, jag vet att de blir vansinniga om man kallar dem för det, men jag föredrar att kalla saker vid deras verkliga namn. Jag tror till exempel inte att städerskor blir lyckligare i sitt jobb av att heta lokalvårdare eller sanitetstekniker eller något liknande) men precis lika opassande som det vore att låta en läkare bli rektor tycker jag att det är att ha en dagisfröken.

Mycket riktigt gick de allra flesta av dessa rektorer in i väggen mycket snart och gav upp. En och annan blev kvar, och i vissa fall kanske det tydde på att personliga egenskaper gjorde att de kunde klara av sitt jobb. Men för att man skall kunna bidra med någonting i den dagliga verksamheten krävs att man har de rätta kunskaperna. Om vi har rektorer som har en gedigen erfarenhet av att vara lärare kan de också klara av att leda andra.

Ett annat problem är att många rektorer fått sina jobb pga de rätta åsikterna. Och dessa åsikter ligger oftast väldigt långt från Jan Björklunds. För att bli rektor skulle man anse att eleverna skulle söka sina egna kunskaper, och katederundervisning var ett ord som ansågs vara tio gånger värre än den värsta svordom.

Grosin har tankar om detta också:
I Sverige har allt fler lärare klivit ner från katedern och låtit eleverna forska fram sin kunskap på egen hand. Andelen sådan elevstyrd undervisning har under de senaste tio åren ökat från 25 till 50 procent i den svenska skolan, enligt Skolverket.Lennart Grosin gillar inte den trenden. Han anser att alldeles för många lärare sviker eleverna genom att abdikera som kunskapsförmedlare.- De svaga eleverna som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten.

Detta är huvudet på spiken! Visst är det bra att eleverna lär sig att söka kunskap på egen hand, men detta får aldrig bli mer än en del av skolarbetet. Framför allt bör det också vara en fördjupningsuppgift för elever som snabbt och lätt klarat av grunderna. Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper! Detta enkla påstående kunde nästan kosta en fem års lönehöjningar om det uttalades för några år sedan. Nu finns det mycket som talar för en omsvängning, och man börjar våga tala om det goda berättandet, till och med på den bastion för flumskolan som lärarhögskolan utgör.

Om detta skriver man även på svensklärarbloggen, och även om jag inte riktigt delar den bloggarens inställning till ordningsbetyg och tidigare betyg, så tycker jag att det var mycket välformulerade tankar som framför här.

Men för att lärare skall bli motiverade och orka kämpa, orka göra inspirerande lektioner och orka se alla elever krävs inte bara att vi får uppmuntrande tillrop av våra rektorer. Vi behöver också ha en anständig lön, och en arbetsbörda som inte oavbrutet ökar. Det stora sveket var när sossarna i samförstånd med Lärarförbundet, denna lärarfientliga organisation, sålde ut den statliga skolan till kommunpolitikerna. Det andra sveket var när även det något mer lärarvänliga LR sålde ut regleringen av undervisningstiden i utbyte mot småpengar. Nu väntar vi på att våra fackliga organisationer skall få den regering som lovat att satsa på skolan att visa att det inte bara handlar om tomma ord!

Katederundervisning

Ett av de fulaste ord som man känner till på lärarhögskolor, och ofta även bland rektorer är katederundervisning. Detta anses vara något helt förkastligt, och höra en gången tid till. I stället så skall eleverna helst hitta sin egen kunskap. Detta skall helst ske med hjälp av Internet så att skolan ifråga kan påstå sig vara i takt med tiden. Denna så kallade kunskap skall sedan redovisas på något lämpligt sätt.

Och visst är det bra att eleverna får söka fakta på Internet, förutsatt att de också får lära sig att kritiskt granska vad de finner. Och inte är det något fel med olika typer av redovisningar heller. Ibland kanske man kan göra ett häfte, ibland en väggtidning, ibland framföra det man lärt sig muntligt eller dramatisera det. Problemet är bara att det alltför ofta bara blir ett flyttande av fakta från ett ställe till ett annat.

Nej, jag anser att en lärare skall göra just det som sägs i ordet lärare, nämligen lära sina elever något. Eleverna kan naturligtvis ofta själva hitta en del fakta, även om det ibland är ett väldigt ineffektivt sätt att hitta kunskap. Men när det gäller att förstå sammanhangen och sätta in de fakta man hittat i dessa sammanhang behövs det en lärare. Och det skall vara en lärare med ämneskunskaper. Ämneskunskaper tonas också gärna ner av dessa nyskapande pedagoger. Till och med ordet lärare ifrågasätts, vilket ju i och för sig är logiskt om man nu inte tycker att lärarna skall lära ut.

Vill jag då ha en skola där läraren står och mässar medan eleverna andäktigt tar in Kunskapen?
Nej, men jag vill att det skall vara tydligt att en lärare är en lärare. Och en lärare har blivit lärare därför att han eller hon dels kan mycket, dels kan lära ut. Därför skall läraren stå och förklara saker för sina elever, berätta, redogöra, föreläsa, men också, och det är nästan det allra viktigaste, samtala med dem. För det bästa är naturligtvis om man utgår från vad eleverna vill veta, och också tar till sig av deras erfarenheter och kunskaper. Och eftersom många elever har stora kunskaper, i vissa fall större än även en kunnig lärares, om många saker så är det lärarens uppgift att låta dem berätta vad de kan, att skapa ett klimat där de också törs göra det, och även törs göra misstag.

Sedan skall eleverna naturligtvis också få arbeta på andra sätt. Man måste alltid komma ihåg att det i varje klass finns en del elever för vilka ett sätt att lära passar bäst, och andra som har lättare för ett annat. Dessutom så blir det alltid mer stimulerande att gå i en skola där man inte alltid arbetar på samma sätt.

Men jag anser nog att något av det allra viktigaste för en lärare är att kunna föra ett samtal med en klass, ett samtal som syftar till att låta så många som möjligt komma till tals. Ett samtal som visar att man bryr sig om sina elever, men också ett samtal som syftar till att lära eleverna sådant som de inte kan. För tvärtom mot vad en del moderna pedagoger påstår så tror jag att man kan lära människor någonting. Att sedan alla moderna pedagoger inte har den förmågan är en annan sak...