Landet som inte finns finns ändå.

Det är intressant att notera att det så ofta bortglömda Nagorno-Karabach nu letat sig ut på tidningssidorna igen. Det lilla fridfulla området (eller landet?) i Kaukasus som jag beskrivit i mina tidigare bloggposter (här, här och här )är givetvis en tickande krutdurk, men förmodligen är Rysslands stöd till Armenien tillräckligt avskräckande för att azererna skall avhålla sig från att gå till angrepp. Jag tror fortfarande att risken för att den som kommer dit som turist skall drabbas av några krigshandlingar är minimal, så länge man håller sig borta från själva frontlinjen.

Vad som är intressant är ju också att samtidigt som Ryssland (och Iran) är vänskapligt inställda till Armenien så finns det en stor och inflytelserik exilarmensk lobby i USA som gör sitt yttersta för att inte låta motviljan mot armenernas andra vänner i alltför hög grad styra den amerikanska politiken här.

Jag återkommer snart med ytterligare några rapporter om min resa i Artsakh, som landet heter på armenska.

Twin Peaks håller än!

År 1990 bodde jag femhundra meter från mitt nuvarande hus, jag jobbade på samma skola som nu, jag körde buss på helgerna som nu, jag var gift med samma kvinna som nu. Jag var 29 år gammal och hade naturligtvis aldrig hört talas om ordet blogg. Datorn var ett mystiskt väsen som nog skulle komma att förändra samhället, men föga anade jag hur stor förändringen skulle bli.



Men teven fanns där. I ett hörn av vardagsrummet stod den, licensen var visserligen inte betald (förrän en kontrollant råkade ringa på när den var på (lyckligtvis kunde man hävda att den var nyinköpt så slapp man böter)). Det socialistiska DDR-monopolet började få sina första trevande konkurrenter, med patetiskt undermåliga nyhetssändningar, men i alla fall, ett första steg mot frihet! Hysteriska vänstertanter ropade på förbud mot parabolantenner, oroliga över att människor skulle sluta tänka i socialistiska banor och sluta köpa sossarnas version av verkligheten.



Men det var i själva statstelevisionen det visades, programmet som lyckades gripa tag, skaka om och få en att förundras. Kunde en banal historia om några mord verkligen vara så snyggt gjord. Varje detalj genomtänkt och estetiskt tilltalande. Jag talar naturligtvis om Twin Peaks, och som DN påminner om är det idag exakt 20 år sedan den tjugonioårige magistern slog sig ner i sin svarta plyschsoffa efter att ha bytt blöjor på den snart ettårige parvel som numera kämpar med att finna ett mål i livet.



Amerikanska deckarserier var ju även på DDR-Sverigetiden en viktig del av teveutbudet, och även om en del hade sina kul gimmickar som Kojaks klubbor, McClouds häst eller Colombos papegoja och buckliga Peugeot så var historierna förutsägbara, personerna endimensionella och ointressanta, och miljöerna såg ut precis som man visste att de skulle göra.

Men nu kom alltså Twin Peaks och allt blev annorlunda. Att en kvinna talade med sitt vedträ var något helt naturligt, ingenting förvånade. Och så var det Bob, själva symbolen för det onda. Bobs hånflinande anlete fick kalla kårar att dra fram genom bostadsrättens trygghet och gjorde att när sonen vuxit till sig lite och bad att få "titta tvinn piks!" så blev svaret ett obevekligt nej. Det var vår skyldighet att skydda honom för Bob. Bob var ondskan, den ondska som finns under civilisationens yta, som kan dyka upp när man minst anar det, den ondska som varje förälder skall skydda sitt barn för.



År 2010, helt ovetande om att det är tjugoårsjubileum, gör sig längtan efter något mer spännande än det vanliga utbudet att dennu fyrtionioårige magistern köper Twin Peaks första säsong på Tradera. Och serien är fortfarande lika bra, även om man nu också fått en extra dimension av löje över en del av kläderna och frisyrerna. Och Bob är fortfarande lika ond, flickorna på dinern lika lockande och förföriska, agent Cooper lika cool och jag blir avundsjuk över hans förmåga att njuta av något så banalt som en kopp (amerikanskt!) kaffe. Andra säsongen införskaffas också, men den är inte riktigt lika bra som den första. Men ändå så mycket bättre än ack så mycket annat. Innan du tittar på det sista klippet med Bob så se till att alla dörrar och fönster är låsta...


Läs gärna även denna bloggares minnen.

Halleluja!

Helgens mest spännande inslag var en expedition in i vårt överfulla garage för att hitta utebelysningen som varje god villaägare så här i adventstider förväntas montera på någon för ändamålet lämplig buske eller liknande. Alla på gatan har någonting för att signalera väntan på Kalle Anka och Jesus, utom en man som är medlem i Bahai. För att inte även jag skall antas vara Bahaiare så sätter jag upp lite lampor i vildvinet och en och annan stake i fönstret.

Helgens Halleluja-upplevelse var dock inte av det religiösa slaget (även om den nog gav tankar åt Intelligent design-hållet, kan det verkligen finnas någonting så gott om det inte finns en gud?). Det handlade om ett öl som jag inhandlade på vårt hatälskade monopol. Ölet kom dessutom från det hatälskade landet i väster, Obamas förenta stater.

Det känns lite motigt att behöva medge att amerikanerna, dessutom inga judiska östkustliberaler av det slag jag gärna vill känna sympati med, utan läskiga rednecks från Colorado, kan åstadkomma något så himmelskt, men det har de faktiskt gjort. Ölet (kan man ens använda samma ord om denna brygd som om Heineken eller Carlsberg?) heter Hibernation Ale, och är något av det godast jag någonsin druckit. Enligt Systembolaget både luktar och smakar det knäckebröd, och jag undrar var man hittar det knäckebröd som håller denna klass.

Frihet, faror, fylleri och friluftsbad.

Magister Nymans röst i bloggosfären har på sistone varit ovanligt tyst. Detta beror givetvis på att sommaren har så mycket annat som lockar än datorns tangentbord. Det finns en hel värld därute som måste ses. I år har jag haft nöjet att besöka Kanada, företrädesvis Quebec, och också sett en del av det nordösta hörnet av USA. Jag kommer att återkomma med mer tankar och reflektioner samt intryck från denna resa. I dag tänkte jag dock beröra ett högaktuellt ämne, nämligen bad och badvakter.

Nyss hemkommen till ett högsommarvarmt Sverige finner jag till min förvåning att folk tycks drunkna i stora mängder runt om i landet. Plötsligt börjar folk intressera sig för badvakter, ett ämne som annars bara lyfts fram i samband med tv-serien Baywatch.

För en vecka sedan befann jag mig på en kanadensisk badstrand, i Cowansville i Quebec, där badvakterna strejkade för högre lön. Visserligen badade folk i alla fall, men skylten med badning förbjuden var uppsatt, och i lokaltidningen betonade man att bad måste ske med yttersta försiktighet och helt på egen risk. Jag konstaterade då (felaktigt?) att svenskar klarar av att bada helt utan badvakter utan att drunkna.

Och inte nog med att badandet på stranden i Cowansville i normala fall övervakades av två badvakter. Dessutom fanns det cirka tio meter ut i vattnet ett rep som absolut inte fick överskridas. Utanför detta rep bottnade man nämligen inte, och detta var givetvis alldeles för farligt. På en annan strand i närheten, i Lac Brome, fanns repet längre ut då det var mer långgrunt, men inte heller här var det tillåtet att ge sig ut på djupt vatten. Badning var här enligt anslag förbjudet utanför badvakternas tjänstgöringstid.

Jag hade inte tillfälle att denna gång besöka någon badstrand i USA, men jag tror att det råder samma förhållanden där. Hörde i morse i P1 ett reportage om hur folk trotsar badförbudet i Potomacfloden i Washington DC, men ständigt måste se upp för ordningsmakten.

Det är lätt att tro att trygghetsnarkomanin är ett typiskt svenskt fenomen, och just Amerika är ju en världsdel som mera förknippas med frihet än med förmynderi, men i vissa fall är friheten större i vårt land. Samma reportage i P1 berättade också om en picknick i en park där man ständigt utsattes för noggranna kontroller av parkvakter som skulle granska om det verkligen var alkoholfritt öl man drack.

I Sverige har det ju skrivits en hel del om tokiga butiksbiträden som kräver leg av 70-åringar som vill köpa öl. Själv har jag inte råkat ut för något sådant här, men när jag skulle köpa ett sexpack öl i en butik i Malone, NY var jag tvungen att visa leg. Detta trots att jag för snart 27 år sedan uppnådde 21 års ålder som man måste ha gjort för att dricka alkohol i USA. Jag läste också i en lokaltidning om ett gäng 20-åringar som arresterats för att ha färdats i en bil med några flaskor öl. Hade det däremot rört sig om en pistol hade det nog inte varit lika illa...

Vem skulle jag rösta på om jag bodde i USA?

I USA håller man som bäst på med att utse kandidater till valet i höst. Det är intressant att fundera över hur man skulle rösta om man var amerikansk medborgare. Min första impuls blir att det skulle kännas roligt om Barack Hussein Obama fick flytta in i Vita huset. Om inte annat så skulle det kännas som en frisk fläkt, och dessutom givetvis betyda väldigt mycket för alla afro-amerikaner, även om jag i och för sig inte tycker om att tänka i rastermer. Men det går ändå inte att bortse från symbolvärdet i att en representant för en folkgrupp som ännu för 46 år sedan då Barack Obama föddes inte hade samma rättigheter som de vita nu skulle få landets högsta ämbete.

Men då infinner sig givetvis också tanken om att även en representant för det historiskt sett förtryckta kvinnokönet på samma grunder skulle kunna aspirera på mitt stöd. Å andra sidan har hon ju redan bott i huset, vilket inte direkt känns som något nytt och spännande.

Men om man nu bortser från personerna, och deras eventuella symbolvärden, vad handlar det då egentligen om? Ja, Irakkriget är givetvis en viktig fråga i sammanhanget. Och även om jag inte tror att USA befinner sig i Irak av någon oegennyttig anledning (talet om att försvara demokratin kräver att landet i fråga är tillräckligt ekonomiskt intressant) så går det ju inte att förneka att det faktum att Saddam Hussein förpassats till historiens gravkammare är något positivt. Läget i Irak är förvisso inte mycket att glädjas åt, men kanhända är det ändå på väg mot något bättre. Att det sedan ljögs ganska mycket för att få opinion för kriget är ju mindre bra. Dock är jag inte säker på att ett absolut motstånd mot kriget redan från början i sig måste vara en merit, vilket Obamas anhängare anser.

Vad gäller sociala frågor, som till exempel frågan om allmän sjukförsäkring är det dock lättare att sympatisera med demokraterna. Jag har inte kunnat förmå mig till att se den obehaglige Michael Moores film om USA:s sjukvårdssystem, och jag är helt övertygad om att hans hyllningar av såväl Kuba som europeiska system inte riktigt håller för en närmare granskning, men jag tror ändå att det finns behov av ett system som förbättrar möjligheterna för fler att få en bättre sjukvård utan att behöva sätta sig i skuld i det stora landet i väster. Därmed inte sagt att jag tycker att vår svenska sjukvård direkt är något lysande exempel.

Något som dock inte talar till demokraternas fördel är inställningen till frihandel. I sin strävan efter att få stöd från arbetargrupper, men även av tradition är man motståndare till frihandel. Här står repulikanerna för en klokare politik.

Men frågor som de homosexuellas rättigheter, och allehanda konservativt religiöst tankegods som de flesta republikanska kandidater sympatiser med talar ändå för demokraterna. För att inte tala om synen på vapenkontroll. Och miljöfrågor!

Orolig blir man däremot när man ser hur den svenska sossemaffian hyllar Obama. Att sitta i samma båt som en man som Göran Greider är ju inget att eftersträva. Men amerikansk politik är inte riktigt samma sak som den svenska. Den som eftersträvar skattehöjningar i USA vill ändå inte ha tillnärmelsevis lika höga skatter som våra nya moderater accepterar.