Kung Winnerbäck erövrar Hovet!

Äntligen var det så dags för konserten! I råkall decembervinter vandrar magistern och hans kvinna mot Hovet. Det är dags för den konsert med Sveriges största artist som blev inställd pga den influensa som inte längre får kallas gris-. Två konserter som skulle hållits på Globens annex har slagits ihop till en på den gamla Isstadion som nu kallas Hovet.



Förväntningarna är höga. Det börjar lite lamt med ett förband med en man vid namn Andreas Grega som väl är rätt okej, men som knappast lockar till hurrarop. Men sedan kommer han. Mannen som placerat Linköping på världskartan. Mannen som utmanar pressen genom att konsekvent hålla sig undan intervjuare, skvallerjournalister och de andra som är så viktiga för att andra artister skall få någon publik, men som ändå ofta baktalas av samma artister. Lars Winnerbäck tycks dock inte ha svårt att få publik i alla fall.




Jag hörde för ett tag sedan på Svensktoppen (brukar byta till P4 när jag kör buss vid den tiden på söndagar för att slippa höra någon töntig bypräst hålla högmässa) när Winnerbäck gratulerades för att ha legat i en evighet på listan med den fantastiska Om du lämnar mig nu. Han fick då någon fråga om sina texter och sa då de kloka orden: "Om jag hade haft något mer att säga hade jag skrivit en vers till."

Och det är svårt att stå emot hans sympatiska framtoning. I ett av de sällsynta mellansnacken på konserten berättar han om hur en kvällstidning i en artikel om tjuriga artister ägnade ett helt stycke åt honom. Han frågar publiken om vi tycker han är tjurig, vilket givetvis förnekas. Han berättar om hur han blir lite besvärad av folksamlingar större än sex sju personer, och jämför sig med en pilot som när han väl kommit upp i luften upptäcker att han är rädd för att flyga. "För mig är det ni som är luften" avslutar han.


Konserten är en lysande blandning av låtar från större delen av hans karriär. Min gamla favoritlåt Elden görs här i en spännande nytappning. Och en annan helt lysande låt, den fantastiska Söndermarken, som berikat vårt språk med underbara ord som tandläkarväder, tätortstimotej och medelbeige, får avsluta hela konserten. Visserligen sker detta exakt 22.45 precis så som angivits i förväg (spontanitet är kanske inte hans starka sida). Men vem kan klaga när man just hört denna underbara låt med den första versen:
Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar,
tandläkarväder


Och som bakgrund visas bilder, bilder av det medelbeiga, kommunalgrå, av ett trist industriområde i Linköping, av en kundvagn som rullar över en öde parkeringsplats och det blir en helt underbar upplevelse av skönhet. Jag tror att Winnerbäcks styrka i mångt och mycket just ligger i att han får fram det vackra i vardagen, utan att skönmåla gör han poesi av vanliga människors vardag, men ändå ur ett utanförperspektiv, en vilja att inte riktigt vilja bli en medelsvensson. För mig är det samma skönhet som finns i Lars Lerins konst. Och Winnerbäck har en vacker röst, och dessutom hör man väldigt väl vad han sjunger.

Kanske blev den här konserten ändå inte en lika fantastisk upplevelse som sommaren 2008 på Zinkensdamms IP. En konsert som höll på att regna bort, men där musiken tvingade undan regnet, där alla var lite lagom frusna och fuktiga men ändå bara njöt. Kanske borde man ha varit nära scenen i folkhavet för att riktigt få känslan, sittplats är inte riktigt samma sak. Det tog nog lite längre denna gång innan den riktiga känslan infann sig, men sammantaget var det ändå en stor konsert, ett lyft i decemberverkligheten med betygssättning (och nytt personligt ig-rekord!) och ännu en påminnelse om hur fantastisk världen är.

Precis som förra gången reagerar jag, som är van vid den multikulturella förortstillvaron över hur Winnerbäcks publik ser nästan lika etniskt svensk ut som Sverigedemokraternas riksstämma. Kanske måste man vara uppvuxen i det avlånga för att verkligen kunna ta till sig den här musiken. Kanske är det här ett så typiskt uttryck för svenskhet, en svenskhet som inte innebär misstänkliggörande av andra kulturer, utan bara lyfter fram skönheten i det typiska svenska, att det blir svårt att ta till sig för den som har en annan bakgrund.

Till sist en gammal inspelning med Söndermarken, från den tiden då Hovet var Winnerbäcks kompband och inte den arena där han visade vem som är kung år 2009.

En annan som var på konserten skriver så här.

Rembrandt i stället för Winnerbäck

Hösten lunkar på, dagarna är gråa, tunga. Molntäcket ligger tungt på våra axlar, löven lyser upp lite, men snart är de borta. En årstid när många blir lite deppiga, men själv älskar jag november. Det var länge sedan solen visade sig nu.

Av Winnerbäckskonserten blev det inte mycket. En av musikerna hade fått svininfluensa, så det var bara att vända i porten. En ny konsert är planerad till den 14 december, så vi får hoppas att influensan inte drabbar någon annan då.

Min kvinna och jag blev lite villrådiga, att vända hem kändes lite snopet. En kvällstidning införskaffades (egentligen mot mina principer, men det fanns inget annat att tillgå. Nu fick vi läsa om Sveriges värsta präster på köpet!), en taxi hittades och vips befann vi oss vid BioRio där Peter Greenaways senast alster om Rembrandts Nattvakten visades. Det var med stora förväntningar, både pga Greenaways tidigare filmer, och efter att ha läst recensionerna i DN och Svd (speciellt Svd var lite väl positiva, DN:s gav den rimliga tre i betyg) som vi bänkade oss bland den sofistikerade publiken, fjärran från mobilpratande och popcornfrossande tonåringar. Men efter en halvtimme började fler och fler lämna salongen. Det var svårt att få något sammanhang, det var segt och allt det spännande äventyrliga visuella som brukar prägla Greenaways filmer lyste med sin frånvaro. Inte heller fanns här någon spännande musik, utan det kändes mest som filmad, dammig teater, ett historiskt drama som fastnat i en dammig teater för åtskilliga årtionden sedan.

Jag frågar min kvinna om kanske vi också skall ge oss av, men hon tycker inte alls det. Naturligtvis är hon klokare än jag även denna gång, och så småningom lyfter filmen faktiskt. Mot slutet är jag riktigt glad att vi inte gav upp, och historien blir både begriplig och mer gripande efter ett tag. Men teorierna om tavlan är många, och det är lätt att man blir mer förvirrad än fascinerad av dessa. Erotiken är som vanligt ett av Greenaways intresseområden, och känns som en skön kontrast mot det dammiga.

Kanske är det också det lilla antiklimax det ändå innebär att vara på bio i stället för att se Sveriges största artist live som bidrar till att det inte blir helt lyckat. Men det här är inte något av Greenaways storverk. För den som inte sett honom förut rekommenderas The Pillow Book, Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare eller Zoo. Där kommer han verkligen till sin rätt och hans användande av filmkonstens möjligheter, utnyttjandet av musiken leder till fantastiska konstverk.

Winnerbäck som skådespelare!

I magisterns lilla serie "Bra låtar med videor med Sveriges främsta i oväntade roller" som inleddes med Sveriges främsta konstnär Lars Lerins insats som frånskild förälder förra veckan kommer nu en njutbar låt med den undersköna Pernilla Andersson, som inte bara är vacker utan också har gett ut en skiva på svenska som innehåller många fina låtar med bra texter.

I videon hittar man Svante Thuresson som hotellportier, och det är kanske inte så sensationellt. Men vem är det som kör bilen om inte Sveriges främste artist, Lars Winnerbäck. Hoppas för övrigt att ni inte missade det lysande programmet om honom i Svt förra veckan. Men njut nu av videon och Pernillas vackra röst:

Winnerbäcks bästa låt?

En regnig kväll för inte så länge sedan fick jag nöjet att njuta av Lars Winnerbäcks sång och musik på Zinkensdamms IP i Stockholm. Regnet höll sig dock undan under Winnerbäcks framträdande, och konserten var fantastisk. Alla hans låtar är bra, men frågan är om inte det här är en av de allra bästa?