Finns det elefanter i Belgien?

Elefanter är kanske inte det första man associerar med Bryssel. Förvisso kanske en del ser rosa sådana efter alltför många underbara belgiska öl, och andra kanske liknar Eu-byråkraterna vid elefantliknande kolosser. Men elefanterna här ovan står utanför det fantastiska Afrikamuseet i Tervueren strax utanför Bryssel. Hit tar man sig enkelt med spårvagn från tunnelbanestationen Montgomery, en mycket trevlig resa som går via exklusiva förorter fulla av ambassader och en stor skog.

Museet som syns på bilden ovan är fullt av föremål från Afrikas alla hörn, men även en hel del från andra delar av världen. Dessutom har man ofta intressanta utställningar med Afrikatema. Missa inte heller restaurangen med afrikanska rätter. Även om byggnaden härstammar från den koloniala epoken så präglas de moderna utställningarna av en stor respekt för afrikansk kultur. Men mycket av museet är ganska gammalmodigt charmigt på ett sätt som för tankarna till hur museer brukade vara när magistern var en liten gosse. Kontrasten mot de nya utställningarna är spännande. Och en promenad i parken är en trevlig avslutning här ute.



Att ta sig fram i Bryssel med omnejd är annars mycket lätt såväl med tunnelbana som med bussar och spårvagn. En av mina favoritbusslinjer är 61:an som utgår från nyss nämnda Montgomery och slingrar sig fram, genom smala gator, uppför och nerför till Nordstationen. Den passerar såväl exklusiva kvarter, som betydligt enklare sådana, en del befolkade mest av araber. Det som är speciellt med Bryssel är att det ofta är så nära mellan dessa olika områden. Man har inte klumpat ihop alla invandrare i Rosengård eller Tensta, utan de finns synliga överallt.


Bryssel är inte alltid vackert, men alltid omväxlande och spännande. Det är en härlig stad att gå i , och blir man trött är det bara att sätta sig på en buss eller spårvagn. Om man köper en dagsbiljett för 4.50 eller en tredagsbiljett för 9.50 så kan man åka så mycket man vill.



Men i vintras var vi där en måndag, och eftersom det var kallt så tyckte vi att ett museum vore trevligt. Men måndagar och museibesök går ju inte riktigt ihop. I Bryssel är det väldigt svårt att hitta ett museum som är öppet på måndagar. Men Belgien är ju ett litet land, och någonstans måste man väl kunna hitta ett museum som är öppet på en måndag? Jag letar och letar, och till sist hittar jag faktiskt ett. Det ligger i Tournai, en stad nära franska gränsen, men dit tar man sig enkelt med tåget på en dryg timme.

Där ligger museet på bilden, i en byggnad ritad av ingen mindre än Victor Horta (läs om Hortamuseet här!). Men när vi hittar museet undrar vi om vi inte läst fel. Det ser allt annat än öppet ut, men vi lyckas öppna den tunga dörren och hittar en halvsovande vaktmästare, som tycks sitta och drömma sig in i någon tavla med nakna damer (ja, det är i alla fall vad jag skulle drömma om) men som kvicknar till och säljer oss biljetter. Snart kommer också ytterligare en måndagsmuseibesökare så vi behöver inte känna oss ensamma.

Utanför hotellet har någon medelst rep förvandlat denna nakna staty till en erotisk installation.

I Tournai finns också en vacker katedral, som plötsligt fungerar som en madeleinekaka för mig. Jag känner genast igen dess torn, som prydde en affisch i det sextiotalsinredda kök i den villa vars nedervåning jag delade med en smålänning som livnärde sig på burkspaghetti under mina studieår i början av åttiotalet i solstaden Karlstad. Jag börjar fundera över vad det blev av denne man som jag delade lägenhet med under tre år, men alltmer sällan sa något till. Hans intressen var matematik, fotboll och burkspaghetti, och det är svårt att tala om dessa saker i tre år, i alla fall för mig.



Vi tar oss in i katedralen (som är med på Unescos världsarvslista) där en mycket vänlig vaktmästare, som sitter i en bur (den enda uppvärmda platsen i katedralen) (och förhoppningsvis inte drömmer om nakna damer), kommer ut och berättar om kyrkans spännande historia för oss (misstänker att man inte får riktigt lika bra service om man kommer dit under turistsäsong).
Sedan är det dags för lite mat och framför allt öl. Denna lokala sort visar sig var mycket god, och hjälper till att värma upp våra något frusna kroppar innan vi far tillbaka till Bryssel.


Lite andra Brysseltips här: Svenska Dagbladet, här på bloggen.
Alla bilderna här kan ses i stort format om du klickar på dem.

Nakenchock med säckpipa

>

I Belgien kan man göra mycket. Till exempel kan man lyssna på säckpipa med nittio nakna belgare och belgiskor. Det kan man knappast göra i Sverige. Inte ens med nittio nakna svenskar och svenskor.

Saken är den att man i Belgien, liksom i Holland, Tyskland och Österrike inte lider av samma överdrivna prydhet som tagit makten över det svenska folket. Därför behöver man inte dela upp sig på herr- och damavdelningar när man skall bada bastu, och givetvis har man inte baddräkt på sig i bastun eller när man svalkar sig i poolen efteråt. (Är inte detta hysteriska uppdelande av omklädningsrum ett slags förlegad heteronormalitet? Homosexuella får ju byta om i gemensamma omklädningsrum eftersom alla förutsätts vara heterosexuella. Detta borde anmälas till någon ombudsperson) (och att ha badkläder i en bastu är ju fullständigt sjukt och borde förbjudas i lag!) Dessutom har man ypperliga badanläggningar med många olika bastur och pooler.

Till exempel besökte vi i förra veckan ett ställe som heter t’Mineraal och ligger strax utanför det lilla samhället Rijmenam nära Mechelen, inte alls långt från Bryssel. Dit tar man sig enkelt med buss från Bryssels flygplats, eller från Mechelen. Eftersom vi skulle flyga tillbaka till kung Bores land med kvällsplanet tog vi med oss vårt pick och pack och låste in det i flygplatsens förvaringsboxar, och tog sedan bussen till Rijmenam. Den mycket vänlige busschauffören som inte var så bra på vare sig engelska eller franska bad några ungdomar som steg på strax innan vi skulle gå av att tolka vägbeskrivningen, och ritade dessutom en karta åt oss. Det är bra att ha en karta i Belgien eftersom belgare är väldigt bra på att sätta upp mer eller mindre obegripliga skyltar (som den på bilden ovan ) eller också att sätta begripliga skyltar på helt oväntade och väldigt svårupptäckta platser.

Med hjälp av kartan fann vi så byggnaden på bilden, som ju ser ut som vilken småindustri som helst. Men det som produceras bakom denna enkla fasad är något så svårfångat som välmående. Den som går in genom dörren tyngd av stress och bekymmer kommer ut några timmar senare med ett saligt leende på läpparna, i ett saligt tillstånd av total njutning. Det är kombinationen av avslappnande bastubad, en behaglig miljö, fantastisk belgisk öl, en underbar portion sallad med varm getost som bidrar till ett nirvanaliknande tillstånd som ger kraft att ta itu med vardagen igen.

Här inne finns sex olika bastur med olika karaktär och temperatur. Några är torra, andra fuktiga, några är heta, andra svalare. Dessutom finns bubbelpooler, en 32-gradig utomhusbassäng och en svalare inomhus, en trädgård där man kan sola hela kroppen om det är tillräckligt varmt, vilrum, en restaurang där framför allt salladerna och ölen lockar (tung mat passar inte till bastubad). Baddräkter är bannlysta, men badrock är obligatoriskt i restaurang och vilrum.

Missa inte heller ”opgieting”. Det är den ceremoni då badmästaren kommer in och häller vatten på de heta stenarna i bastun, vatten som är parfymerat med olika dofter som påverkar en på olika vis. Ofta håller han en liten föreläsning om hur olika dofter verkar. När han hällt på går han så runt och viftar frenetiskt med sin våta handduk så att den heta luften når alla närvarande. Efter en paus då den som fått nog kan lämna bastun upprepas det så några gånger, ibland med en paus då man får gå ut och svalka sig. Ofta skickar han också runt is eller apelsinklyftor för att återställa temperatur- och vätskebalansen. Efter denna procedur känner man sig helt underbart mör och behaglig!

I Tyskland är detta än vanligare, och man har oftast Aufguss, som det heter där, minst varje timme. I Belgien är det inte lika vanligt, och t ex på t’Mineraal hade man det bara tre gånger under söndagen då vi var där. Därför gäller det att vara ute i god tid för att få en plats. Men är man ovan bör man hålla sig på de nedre bänkarna. Viktigt är att alltid ha en handduk att sitta på, och även fötterna skall vara på handduken, annars får man en tillsägelse. Och är man extremt pryd finns det inget som hindrar att man har en handduk runt kroppen, men man väcker ju mindre uppmärksamhet om man är naken i detta sammanhang. Här finns alla åldrar, dock mera sällan tonåringar för vilka nakenheten kan vara känslig. Men från 20+ upp till 80+ är alla lika vanligt förekommande.

Men hur sjutton kom det där med säckpipan in i bilden? Jo, det var vid vårt förra besök i Belgien, i december då vi besökte en annan, kanske lika bra badanläggning som hette Hezemeer där man hade skotska temaveckor. Hezemeers opgietsauna var gigantisk, och jag räknade till inte mindre än nittio personer där inne. Här gjorde man opgietingen till en riktig show, med två karlar i någon slags kiltliknande höftkläder som med en imponerande koreografi till inspelad säckpipemusik spred den underbara värmen till alla nittio lyckliga män och kvinnor.

Nu har jag hört att det lär finnas ett ställe i vårt avlånga rike där liknande saker föregår, men det är i en stad som förefaller så avlägsen att det verkar enklare att åka till Bryssel. Staden heter Örnsköldsvik, och kanske åker magistern dit någon gång för att besöka Paradisbadet. Men för alla som har vägarna förbi Belgien, Holland, Österrike eller Tyskland finns det hundratals underbara adresser att upptäcka där ljuvlig njutning väntar. Fördelen med just Belgien är att maten och ölen är överlägsen de andra ländernas.

Den som har frågor får gärna skriva direkt till magistern på adressen kartulikoor@hotmail.com eller fråga i kommentarfältet.

Elyseiska fält i Paris och Bryssel.

En fredag i tevesoffan med Så ska det låta är ju inte det sämsta, om det inte blir varje fredag. Dagens avsnitt var riktigt bra, trots katastrofen Marie Picasso (hur kunde hon vinna Idol? Hon saknar utstrålning, sångröst, talang. Amanda Jensen är ju från en annan planet jämfört med Picasso. Bara det att man tar sig artistnamnet Marie Picasso är ju en smärre katastrof). Claes Malmberg var lysande, Lasse Holm riktigt bra och Sveriges förmodligen vackraste kvinna Jessica Andersson sjunger nästan lika bra som hon är snygg.

Men förra helgen var magistern på äventyr i Belgien (igen!). När man kommer upp i 48-årsåldern måste man bestämma sig för om man skall sjunka ner i tv-träsket och aldrig ta sig upp, eller om man vill se allt det fantastiska som finns i världen på riktigt. Så en dryg vecka efter vandringarna på Champs Elysées i Paris befann jag och min käresta oss nu i det gamla växthuset i botaniska trädgården i Bryssel som nu blivit konsertlokal och lyssnade på en grupp som märkligt nog hette Elysian Fields. Naturligtvis hade vi aldrig hört talas om denna grupp förut, men hoppas göra det igen. De kommer från New York och vi hörde en del låtar på internet innan, och blev alls inte avskräckta. Men konserten var helt fantastisk, och musiken svår att ge någon riktig etikett. Lyssna gärna på den här inspelningen som är gjord i Geneve några dagar tidigare.

Till skillnad från denna låt så var det mest hon, Jennifer Charles, som sjöng annars, och hennes röst var mycket suggestiv och förförisk, liksom hela hennes uppenbarelse. Det framgår dock inte riktigt på filmen som dock är bättre än de andra filmerna med gruppen på Youtube. Hela stämningen på konserten var närmast magisk, och med en god belgisk öl i handen blir ju allting ännu bättre.

Lyssna gärna på fler låtar med gruppen på Myspace. Som ni får höra då är låtarna ganska varierande och intressanta. Men hur mycket ni än lyssnar, eller ser på youtube kommer ni aldrig att komma i närheten av stämningen på konserten.

Om det inte vore natt skulle jag ha hittat på en bra rubrik.

Om det inte vore natt nu skulle jag skriva om allt det jag vill skriva om. Jag skulle skriva om några av de fantastiska böcker jag läst. Jag skulle skriva om några av de resor jag gjort. Jag skulle skriva om mina elever, som jag ibland skäller på, men som jag kan sakna när jag inte träffat dem på ett tag.
Men nu måste jag snart uppsöka sängen, där min kära hustru redan sover sött. Själv har jag fått lite oregelbundna tider nu när jag lärarlyfter mig och bara jobbar halvtid. Och egentligen borde jag läsa min kurslitteratur i stället för att sitta här vid datorn och lyssna på musik och läsa favoritbloggar.
Men så fort kurslitteraturen är läst, räkningarna betalda, barnen hjälpta med läxorna, maten lagad, hustrun uppmärksammad, elevernas uppsatser rättade, lektionerna planerade, de politiska uppdragen förberedda och lite annat smått och gott så skall jag skriva mer. Men först måste jag sova. Och nu har vår polska städerska sagt upp sig också!
I väntan på det kan ni trösta er med denna video med den belgiske sångaren Sioen. En bra låt och en snygg video, perfekt vid denna nattliga timma:

Öl och arkitektur i Bryssel

Sista helgen innan betygen skulle vara satta, den helg då magistern borde ha suttit och svettats över huruvida lille Kalle skulle ha g+ eller vg- på sitt senaste alster for den oansvarige magistern på en avkopplande långhelg i favoritlandet Belgien. Och åker man till Belgien så hamnar givetvis en och annan öl i strupen. Så här års hittar man en hel del spännande julöl, men det är bäst att vara försiktig då alkoholhalten ofta är hög. En favorit var Stille Nacht från De Dolle Brouwers, en utsökt brygd som lär ha den högsta densiteten av alla belgiska ölsorter. Huruvida det var densiteten eller det faktum att den innehöll 12% alkohol som var hemligheten bakom denna delikata dryck kan jag inte svara på, men den höll i alla fall vinterkylan på avstånd ganska länge.


Men Belgien har ju inte bara öl att bjuda på. Veckoslutet bjöd på en hel del andra spännande upplevelser, såväl besök på landets troligen enda måndagsöppna konstmuseum som upplevelsen att lyssna på säckpipa bland nittio nakna belgare och belgiskor. Men mer om detta en annan dag. I dag tänkte jag försöka sprida lite kunskap om Victor Horta. I Sverige är han inte så känd, men internationellt är intresset för honom och hans verk stort. Det märks inte minst om man besöker Hortamuseet i Bryssel. Det är visserligen inte helt lätt att hitta dit. Vi lyckades visserligen med det redan för ett par år sedan men visste då inte om att öppettiderna var 14.00-17.30 och då det var flera timmar kvar tills de skulle öppna var vi tvungna att gå. Även förra året gjorde jag ett försök att hitta dit, men eftersom jag var tvungen att hinna med ett plan var jag nödsakad att ge upp. Jag tog nämligen tunnelbanan till stationen Horta där det finns en till synes informativ skylt om hur man skall hitta till museet. Men dessvärre är skylten förmodligen bekostad av museipersonalen och har som enda syfte att minska köerna. Den är nämligen totalt förvirrande och ingen människa kan med hjälp av den hitta sitt mål.

Nåväl, denna gång utrustade vi oss med en detaljerad kartbok och begav oss mot museet. Till sist, strax efter att vi undrat om inte kartboken också hade till syfte att hålla folkmassorna borta fann vi så en liten gata med en lång kö. Nåja, kön var väl inte så väldigt lång, den bestod av ett trettiotal personer. Men eftersom det var kallt och regnet hängde i luften kändes den inte helt lockande. Dock ville vi inte ge upp nu när vi var så nära det hägrande målet. En stor del av de köande var spanjorer (släktskapen med Gaudi finns ju där, dessutom är ju Spanien ett land med många stora arkitekter, t ex de i Sverige kända Bofill (Bofills båge), Calatrava (Turning Torso) och Moneo (Moderna museet)), men där fanns också amerikaner, tyskar och så belgare förstås.

Alltså ställde vi oss i kön och kom så småningom in. Museet är inrymt i ett hus som Horta ritat åt sig själv och sin fru i början av 1900-talet. Det är ett mycket vackert hus, i den jugendstil som Horta var en av pionjärerna för. Museet släpper bara in 45 besökare åt gången, så det blir aldrig så trångt där inne. För den som vill ha en föraning av vad som väntar rekommenderas museets hemsida. Men ha gott om tid på er, ta reda på hur man hittar dit innan (tro inte att folk på gatan vet var det ligger) och ta på varma kläder om ni går dit på vintern (det kan vara nog så kallt i Bryssel).

Museet är alltså öppet 14.00-17.30, alla dagar utom måndagar. För den som vill gå på museum på måndagar i Belgien finns det inte så många alternativ. Men jag kommer inom kort att återkomma med ett tips.

Vem kan den bloggaren vara?

I Dagens Nyheter skriver man om en undersökning som påstås visa att Bryssel är den tråkigaste huvudstaden i Europa. Nu tycks det hela vara lite märkligt, eftersom av de två efterföljande kandidaterna till topplaceringen är det så vitt jag vet bara en som verkligen är en huvudstad. Men jag kan misstänka, med tanke på min erfarenhet av schweiziska städer att Bern skulle bli en alltför hård konkurrent till Bryssel. Zürich är däremot en riktigt trevlig (och ganska oschweizisk stad, dock ingen huvudstad).

Jag tycker dock att Marianne Björklund ger ett bra porträtt av Bryssel i sin artikel. Liknelsen med den gamla ingångna toffeln är faktiskt rätt träffande, även om det ju finns guldkorn som är lätta att ta åt sig redan vid det första besöket. Att sedan staden som sin symbol har en urinerande pojke (som för övrigt har en betydligt mindre känd likaledes urinerande kvinnlig motsvarighet) där turisterna flockas är ju kanske inte heller något som bidrar till att öka stadens lockelse. Och förvisso finns här inget Eiffeltorn, ingen Tower Bridge, inget monumentalt stadshus vid en blå fjärd. Men staden har så mycket annat att erbjuda.

Dn-artikeln citerar en bloggare som sägs ha skrivit "Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen". Min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem denne bloggare är, men ni kan ju se själva. En del andra tips på vad man kan göra i staden finner ni här.

Till det som bidrar till att göra Bryssel så trevligt är, förutom den underbara chokladen och den helt gudomliga ölen, även den internationella atmosfären. Det här är verkligen, och känns verkligen som Europas huvudstad. Här möts människor från såväl Europas alla hörn och vrår, men staden präglas även av en mångfald av invandrare från resten av världen. Och till skillnad från Frankrike där invandrarna till stor del bor i betongförorter och en del mera förslummade områden finns de betydligt mer spridda här. Visserligen är det även här en hel del ganska förfallna kvarter där invandrarna är mer talrika än annorstädes, men det rör sig oftast inte om några stora områden. I stället är det mestadels ganska nära mellan folkgrupperna, och genom att promenera några hundra meter tar man sig från kvarter där de flesta kvinnor bär slöja och affärsskyltarna är på turkiska till gator där de flesta bilar kostar mer än två årslöner för en lärare och där damernas chica kjolar och höga klackar förgyller tillvaron.

Att sedan kulturlivet blir mer spännande och konsertutbudet större som en följd av att staden drar till sig många aktiva och utåtriktade människor är ju ytterligare en fördel. Förutom konserter finns här också många spännande utställningar på stadens museer.

Till stadens fördelar hör också att den är allt annat än enhetlig. Byggnadsstilar och hustyper blandas vilt på ett sätt som skulle få en svensk stadsarkitekt att rotera i sin kontorsstol. Men för mig är det alltid lika spännande att promenera i staden, gå från kvarter till kvarter på små bakgator, stanna på ett kafé och njuta av en underbar öl, köpa en bit choklad och njuta av livet.

Stolta belgare?

Igår demonstrerade mer än 30000 belgare för belgisk enighet, och efterlyste en lösning på problemet med att landet fortfarande står utan regering. Inte helt oväntat var majoriteten av demonstranterna fransktalande, men även en hel del flamländsktalande deltog. Jag har tidigare skrivit en del om motsättningarna mellan språkgrupperna i Belgien, och där finns också en länk till en intressant och rolig reportageserie om språkfrågan i landet (förutsätter dock lite kunskaper i flamländska eller franska). Rent allmänt kan sägas att det finns en tendens i Flandern att se Vallonien som den tärande delen av landet. Man talar gärna om hur framgångsrika man är i den flamländsktalande nordliga delen av landet, och om hur Vallonien mest gör slut på skattepengar från norr.



Men under mitt senaste besök i Belgien gjorde jag också en del andra iakttagelser. Trots att jag vid befann mig bara några kilometer från den nederländska gränsen märkte jag att man gärna uttalade sig negativt om Holland. Dels var det naturligtvis den lite väl liberala inställningen till droger i det nordliga grannlandet som ådrog sig mina belgiska kollegers irritation, men man beklagade sig också väldigt mycket över den totala bristen på kulinarisk finess och påstod att maten i Holland var mer eller mindre oätlig. Belgien och dess matkultur framhölls som något helt annat. I den mån det var några belgare som man baktalade så var det inte alls de fransktalande. I stället påstod man att folk från Antwerpen var mindre sympatiska. Här nämndes såväl det stora stödet för det suspekta Vlaams Belang, men även antwerpenbornas påstådda snorkighet och det faktum att många av dem påstod att de inte förstod andra flamländska dialekter.



Nu kanske det inte är så märkligt att man ondgör sig över folk från andra städer. I Stockholm hör man allt som oftast en hel del nedsättande om göteborgare, för att inte tala om hur landsortsborna samstämmigt avfärdar stockholmarna som uppblåsta snobbar (fast sen vill de oftast flytta dit i alla fall). Det intressanta är bara att jag under mina dagar i Belgien hörde en hel del negativt om nederländare (som ju talar samma språk) och om antwerpare, men inget om valloner. Så även om flamländarna kanske inte går man ur huse för att demonstrera för belgisk enhet, så tror jag att det ändå finns en stark känsla för det belgiska hos många. Och varje gång man är i Belgien slås man av den starka känsla som det belgiska ölet väcker. De flesta belgare är med rätta stolta över sina bryggeriprodukter, och även om man ofta föredrar sitt lokala märke så provar man gärna andra sorter, oavsett språkområde.

Själv avnjuter jag med fördel en Orval, visserligen ett märke som man även hittar på närmaste Systembolag, men icke desto mindre delikat. Om det inte vore måndag morgon skulle jag gärna utbringa en skål för Belgien!

På spaning efter den belgiska skolverkligheten

Som jag nämnt tidigare hade magistern nyligen förmånen att få besöka en belgisk skola. Här följer några intryck från detta besök. Måhända har jag missuppfattat något, måhända är inte alla faktauppgifter korrekta, så läsare som vet bättre är välkomna att höra av sig.



Nåväl, en blåsig morgon i oktober stod jag så på en blåsig järnvägsperrrong någonstans i Belgien och väntade på en rektor om vilken jag inte visste så mycket. Hade jag nu befunnit mig i Sverige hade jag förmodligen spanat efter någon som såg ut som en dagisfröken, men här är nog saker annorlunda, tänkte jag. Efter en stund kom en skinande svart merca glidande och ut hoppade en man i fyrtioårsåldern i grå kavaj och svarta byxor, dvs ungefär vad jag hade väntat mig.




Efter att ha installerat mig på mitt hotell vandrade jag till skolan och tog tag i porten. Den visade sig vara låst, något som förvånade. Jag hittade dock en ringklocka och blev insläppt och hänvisad till ett stort kontor med diverse krucifix och tavlor med religiösa motiv. Detta kontor hade rektorn övertagit, med krucifix och allt efter en nunna som tidigare förestått skolan. De allra flesta skolor i Belgien är nämligen katolska, och ofta är det nunnor som styr dem.



Det religiösa inslaget är dock inte så starkt, även om man ibland besöker mässan, och också har en rent katolsk religionsundervisning. Dock finns här inga tendenser till att föra fram "intelligent design" och liknande idéer som den kristna högern i USA vill jämställa med evolutionsläran. Rektorn förklarade också att man trots påvens påbud i motsatt riktning uppmärksammar världs-Aidsdagen genom att bjuda in någon Hiv-smittad.



Byggnaden i sig var inte vacker. En typisk skolbyggnad, byggd för att vara ändamålsenlig, inte för att njutas av. Men den var väldigt ren och fin. Inte en tillstymmelse till klotter eller skadegörelse. Respekten för lärarna verkade betydligt större än man är van vid hemifrån, men ändå verkade förhållandet mellan elever och lärare vänligt. Eleverna var dock lite oroliga för att få anmärkningar i de kort som de skulle ta med sig hem varje fredag.

I Belgien har man inte infört någon enhetlig grundskola, utan från 12 års ålder delas eleverna upp utifrån sina val och framtidsplaner. Enligt rektorn var det tidigare så att lärare besökte hemmen, och utifrån sina iakttagelser där mer eller mindre talade om för familjerna vad barnen skulle göra utifrån principen att den som hade en proletär bakgrund skulle hålla sig där. Så är det lyckligtvis inte längre, men det tidiga valet gör att man kanske väldigt mycket väljer utifrån föräldrarnas önskemål.

Grupperna i de olika ämnena var ofta små. Bland sådant som förvånar en svensk var att så många läste latin redan från tolvårsåldern, samt att man inte började med engelska förrän i fjortonårsåldern. Nu är det förvisso så att det första främmande språket här i den flamländsktalande delen av landet är franska, men det som är mest märkligt är att kunskaperna i engelska i just denna flamländsktalande del mestadels är mycket goda. Också de elever som nyligen börjat med engelska kunde förvånansvärt mycket, vilket rektorn förklarade med filmer, dataspel och musik. Filmerna är ju inte dubbade här så engelskan hörs ofta. Många tycks mena att man borde börja med engelskan tidigare.

Vad gäller franskan så är ju den alltså obligatorisk i detta tvåspråkiga land (eller egentligen trespråkiga, det finns en liten tysktalande del av Belgien) och följaktligen är flamländskan obligatorisk i Vallonien. Dock tycks det var lite si och så med den saken. Rektorn berättade om ett samarbetsprojekt man haft med en vallonsk skola. I projektet ingick att göra en film där man presenterade sig själv och sin stad. För eleverna i rektorns skola var det inga problem att göra detta på franska, men för de fransktalande eleverna var det otänkbart att göra det på nederländska. Endast ett mycket litet antal lyckades säga någon hel mening på detta förvisso svåruttalade, men alls icke omöjliga tungomål. Fast det handlade nog mest om bristen på vilja.

Tokiga idéer som att inte ha betyg, avskaffa läxor och liknande snömos som understundom förs fram i den svenska skoldebatten tycktes belgarna lyckligt ovetande om.

Hur var det då med den låsta ingångsdörren? Var det rädsla för ligister från grannskolor som låg bakom? Nej, saken var den att man tog sitt ansvar för vad som skulle kunna hända eleverna om de försvann. På lunchen var det en hel del elever som gick hem eller till något kafé för att äta, fri skollunch har inte heller nått Belgien. Dessa elever var tvungna att visa upp ett tillståndskort för att komma ut. De övriga fick inte lämna skolans område under skoldagen. Måhända spökar Belgiens hemska pedofilhistorier här, men visst är det lite märkligt att vi i Sverige samtidigt som vi har ett ansvar för elevernas väl och ve under hela skoldagen ändå låter dem lämna skolområdet hur som helst.


Nu tror inte magistern att allt är bättre i den belgiska skolan. Jag tror till exempel att det är olyckligt att i så tidig ålder dela in eleverna utifrån val som de är för unga för att göra. Men visst är den svenska modellen där alla skall tvingas läsa ungefär samma kurser för att alla absolut skall ges möjlighet att fortsätta till universitetet ungefär lika tokig. Och jag tror att vi har en hel del att lära av Belgien vad gäller lärarnas auktoritet och skolans möjligheter att ställa krav på eleverna vad gäller studier och uppförande. I Sverige finns tyvärr en tendens att tycka att all utjämning är bra. Och eftersom inte alla kan bli duktiga så är det bättre att alla blir halvdåliga, för då har vi i alla fall jämlikhet!

Skål för nykterheten!

Som jag nämnde förra veckan hade jag nyligen tillfälle att besöka Belgien. De som regelbundet läser min blogg har nog förstått att jag har varma känslor för detta märkliga land. Men allt är inte perfekt där (och vore allting perfekt skulle jag nog inte trivas där) och det finns faktiskt en del saker som är bättre i vårt kära Svedala.

Till dessa hör affärstiderna. Jag minns hur det var i min barndom när affärerna stängde 18.00, på lördagarna 13.oo och på söndagar kunde man bara drömma om att handla. En gång i tiden, när jag var medlem i Moderata Ungdomsförbundet (det var innan de Nya Moderaterna uppfunnits) så argumenterade jag mot arga sossar som förklarade att fria affärstider skulle utgöra ett hot mot stackars handelsanställda. Numera finns det knappast sådana åsikter ens hos de mest rabiata LO-aktivister. Men i till exempel Danmark, Tyskland, Österrike och Belgien är det annorlunda. Där är det inte lätt att hitta affärer som är öppna när man är ledig. Nåja, i Belgien finns det i alla fall en del Nachtwinkels, butiker som oftas förestås av sydlänningar och som har öppet sent. Men ibland är man hänvisad till automater. De vanligaste är Broodautomaten, brödautomater där man kan få sig en limpa på de märkligaste tider. Men ibland finns det automater för både det ena och det andra. Nu är ju inte detta så märkligt. Jag minns i min ungdom när det fanns varuautomater för både mat och dryck även i svenska municipalsamhällen. Men en sak fanns det inte i de svenska automaterna: vin och öl. Självklart vore det fullständigt otänkbart att sätta upp en automat som säljer vin och öl i ett svenskt samhälle. Och skulle det finnas en sådan automat skulle köerna av ungdomar och barn vara långa. Efter ett tag skulle telningarna ligga utslagna i alla närbelägna parker.

Så är det inte i Belgien. På min jakt efter någonting att stoppa i magen kom jag till en nachtwinkel i Duinbergen på den belgiska kusten. Denna winkel visade sig bestå av ett rum fyllt av automater. Och i en av automaterna såg jag denna syn:

Och det fanns inte något fack där man var tvungen att stoppa in sitt leg, utan minsta knodd kunde här få sitt lystmäte av alkoholhaltiga drycker. Ändå såg jag inte en tillstymmelse till raglande ungdomar i omgivningarna. Inte heller tycks dessa eller andra automater ha behov av särskilda säkerhetsåtgärder för att förhindra inbrott och vandalisering, en starkt bidragande orsak till det låga antalet varuautomater i Sverige.

Senare berättade jag för mina belgiska kolleger om mina iakttagelser. Berättade också om min son som blivit medlem i Ungdomens Nykterhetsförbund. Hade dock stora svårigheter med att berätta om detta faktum. Till sist frågade en lärare lite förläget:

-Menar du Anonyma Alkoholister?

Jag förklarade att det inte alls handlade om att han skulle ha några problem med alkoholen, utan att det helt enkelt rörde sig om en rörelse där man frivilligt valde att avstå från alkoholen. Detta gjorde dem mycket konfunderade, och de frågade bara: - Varför då?

Nu hör det ju till saken att jag själv inte är någon anhängare av helnykterhet, även om jag tycker att det är väldigt bra att tonårssöner är det. Personligen skulle jag mycket hellre avstå från att äta kött än att sluta avnjuta underbart belgiskt öl, fantastiska viner från världens alla hörn, för att inte tala om rökig Islay-whisky. Höll dock en liten föreläsning om folkrörelsernas framväxt och det nedsupna svenska folket på 1800-talet.

Men säg den idyll som varar för evigt. Nästa dag visades ett inslag på tv om att väldigt många studenter på universiteten drack sig berusade varje dag. Allt fler studenter begav sig redan vid lunchtid till någon bar där de ägnade sig åt att avnjuta landets förstklassiga bryggeriprodukter. Så kanske vi skulle börja exportera lite nykterhet. Kanske kan vi få belgiskt öl i utbyte?

Läsande djur och öldrickande lärare

Ännu en gång har magistern haft förmånen att besöka Belgien. Landet där ölen smakar som i himmelen, om det nu hade funnits någon öl i himmelen. Landet där chokladen får Maraboustorken att flyga bort rodnande av skam. Landet där trädgårdstomtarna trivs, men även jag.

Denna gång hade jag också tillfälle att göra ett mycket intressant studiebesök på en belgisk skola. Jag kommer att återkomma med mer om detta inom kort.

För dagen endast några reflektioner. Det finns förvisso en del som är märkligt i Belgien, men var finns det inte det? Men en av de märkligare sakerna möter en redan på flygplatsen. Där kan man i likhet med de flesta andra flygplatser ägna sig åt diverse aktiviteter. Dock bör man undvika att dricka öl och äta. Detta i ett land som alltså är känt för såväl sin ypperliga öl som för sin högtstående matkultur. På flygplatsen finns en bar som heter någonting i stil med Belgian Beer Bar och där man har en skylt som förkunnar att man har en god sortering belgisk öl. Detta sortiment visar sig dock bestå av det förvisso godtagbara Leffe, det tråkiga lagerölet Stella-Artois samt Hoegaarden som möjligen kan duga som törstsläckare en varm sommardag.

Med maten är det ännu värre. På flygplatsen kan man tro att man hamnat i England eller något liknande ställe med undermålig matkultur. Medtag matsäck!

Och sedan ytterligare ett mysterium. I bokhandeln är två hyllor märkta Human Interest. Att det huvudsakligen är människor som läser böcker, oavsett vilka böcker det rör sig om trodde jag var självklart. Vad finns det då för böcker på dessa hyllor? Jo, dels en hel del om religion och psykologi. Om det nu möjligen kan tänkas finnas ett visst intresse för litteratur hos våra fyrfota vänner så är det förvisso sant att just dessa områden inte ligger närmast till hands. Möjligen kan det finnas hundar som vill läsa om Pavlov, men teologi torde de i alla fall var högst ointresserade av. Men nu kommer vi till det riktigt märkliga. På dessa hyllor finns också böcker om djur. Här fanns till exempel ett präktigt bildverk om pudlar, några böcker om katter samt ett par ormböcker. Och skulle det nu förhålla sig så att ett eller annat djur skulle vilja ha något att läsa skulle jag misstänka att just dessa böcker skulle vara bland favoriterna. Och vem är det som läser böckerna på de andra hyllorna?

I likhet med tidigare besök hamnar jag på Delirium café i Bryssel. I denna något sunkiga källarlokal finns minst tvåtusen ölsorter att tillgå. Jag lyckas dessvärre välja ut en av de mindre delikata, även om den förvisso hade en ganska intressant om än lite väl syrlig smak. Den hette Vichtenaar, och jag tror inte jag kommer att beställa den igen. Avnjuter i stället ett säkert kort, Orval, som man ju visserligen även kan köpa hemma på bolaget, men som ändå erbjuder säker njutning.

Näring för kropp och själ i Bryssel

Att hitta bra restauranger i en främmande storstad kan ibland vara som att leta efter en nål i en höstack. Om höstacken heter Bryssel kan man göra alla möjliga fynd. Här finns ett flertal lyxkrogar med allehanda stjärnor såväl i köken som i guideböcker. Dock är priserna sällan lämpade för en vanlig turist. Vidare finns det gott om turistfällor. Den välkända turistrestauranggatan Rue des Bouchers har ju sin charm, och visst kan man äta här, speciellt om man roas av att äta musslor med pommes frites. Men här följer några andra tips:

Många trevliga restauranger hittar man i Eu-kvarteren, på t ex Rue Franklin. Här äter många EU-tjänstemän regelbundet middag på restaurang, och vill då varken betala alltför mycket eller äta alltför illa. De italienska restaurangerna dominerar, och en av de trevligare bland dessa är La Pineta på Rue Franklin 26. Det är en ganska typisk italiensk restaurang, med trevlig personal och god mat till ett bra pris.


Lite mer exotisk, och belägen nere i centrum är marockanska restaurangen Kasbah.
Den ligger på rue Antoine Dansaert 20. Här äter man utsökt marockansk mat, och min kvinna som varit där flera gånger innan vi kom till Marocko blev faktiskt lite besviken på den äkta marockanska maten som inte var i klass med den belgisk-marockanska. Huruvida detta beror på att den belgiska varianten passar våra nordiska smaklökar bättre, eller om det månne är så att den marockanska mattraditionen förvaltas bäst i exil skall vi låta vara osagt. Men det här är i alla fall en sympatisk restaurang med mycket trevlig miljö.


Så till sevärdheterna. Alla måste ju naturligtvis stå och trängas vid Manneken Pis, men färre hittar Janneken Pis, den kvinnliga motsvarigheten. Inte heller den är egentligen värd någon omväg, men om man ändå skall besöka Delirium Café med alla dess ölsorter. (se tidigare inlägg) så är det precis utanför.


En mer sevärd symbol för Bryssel än de kissande barnen är Atomium. Det är en förstoring av en järnatom och invigdes till världsutställningen 1958. Den har nyligen fått en uppsnyggning och är ett intressant monument över tidsandan på 50-talet med dess optimistiska tro på vetenskapens landvinningar. Att den sedan innehåller såväl tidstypiska detaljer som mer moderna konstnärliga inslag, vilket framgår av bilderna här gör den än mer intressant. Som en extra bonus är utsikten över denna gröna del av staden mycket sevärd.


>

För den konstintresserade är Musées Royaux des Beaux Arts ett måste.
Samlingarna är gigantiska, och för att inte tröttna bör man försöka nöja sig med ett urval. Museet består egentligen av två delar, det moderna och det klassiska. Till mina favoriter hör Rene Magritte vars surrealistiska konst är väl representerad här. Även en annan belgisk konstnär, Paul Delvaux som kanske inte är lika känd i Sverige är en spännande bekantskap.

Museet är mycket trevligt, och det finns olika slingor man kan följa beroende på intresse.

Ett mer avkopplande inslag som också kan rekommenderas är ett besök på den behagliga bad- och bastuanläggningen Thermen Dilbeek. Här finns ett flertal olika bastutyper, bubbelpooler, bassäng mm. Pryda svenskar som tror att man skall bada bastu med baddräkt eller könsuppdelat kan dock bli lite chockerade. En varm och solig dag kan man också ligga och sola i trädgården, men då måste man vara tidigt på plats för att ha en chans att få en solstol. Här finns också en bra restaurang där man kan äta iförd badrock.





Bland Bryssels många museer tycker jag också att Autoworld bör nämnas. Här finns en fantastisk samling bilar från alla epoker i en vacker utställningshall, som i sin tur är belägen i den behagliga Parc du Cinquantenaire/Jubelpark, en park som också innehåller flera andra museer.

Om Sverige hade varit Belgien.

Belgien är ett spännande land. Inte minst språksituationen gör landet intressant. Låt oss göra en jämförelse. Ponera att svenskan aldrig kommit att dominera i Norrland, utan finskan hade kommit att ta över hela norra Sverige. Ja, denna dominans hade varit så stor att till och med Stockholms omgivningar blivit finsktalande. Dock talas fortfarande svenska i landet södra del. Även Stockholm domineras av de svensktalande, men då cirka 15% av stadens invånare talar finska står alla gatuskyltar på två språk. Dessutom är det ju huvudstad för hela landet. Nåväl, i huvudstaden finns inga större språkproblem, mer än att en del tycker att det kan vara svårt att få service på finska.

Men åker man ut några kilometer kommer man till helt finsktalande områden. I Sollentuna kommun sätter man också upp stora skyltar vid infarterna där det står:
Sollentuna - där finnarna känner sig hemma! En reklamskylt vid en handelsträdgård som även har med ordet trädgård på svenska målas över med texten "Suomeksi!"
Gränsen mellan de finsk- och svensktalande områdena är tydlig. Med undantag av huvudstaden finns inga tvåspråkiga kommuner. En märklig tanke? Ja, men ungefär så är det i Belgien.
Jämförelsen med Sverige haltar genom att språkens namn är helt andra än landets namn. Det finns inget ”belgiskt” språk. Men många människor anser att de är belgare, medan åter andra vill se sig själva bara som valloner eller flamländare.

Det hela kompliceras ytterligare av att franskan tidigare varit det dominerande språket med högre status, medan flamländskan (eller nederländskan som den kanske bör kallas, det är trots allt i princip en dialekt av detta språk) talats av enkla bönder och hantverkare. Sedan de vallonska delarna sett sina tunga industrier tappa mark, arbetslösheten nått höga siffror samtidigt som Flandern nåtts av IT-boom och välstånd har saken komplicerats ytterligare. Detta har gett grogrund åt rörelser som det sedermera olagligförklarade Vlaams Blok som dock har ersatts av Vlaams Belang. Dessa rörelser menar att Flandern borde göra sig kvitt den sydliga rikshalvan som är den tärande. Att den här rörelsen dessutom står för en allmänt invandrarfientlig och extremnationalistisk politik gör inte saken bättre.

Det som jag kallar för Sollentuna ovan är kommunen Dilbeek som är en granne till Bryssel. När man reser in i denna kommun möts man av skyltar med texten Dilbeek – waar Vlamingen thuis zijn. (Dilbeek – där flamländare känner sig hemma!). I den lysande lilla filmbloggen som tidningen Le Soir har skapat där flamländske Jan och vallonske Jean reser runt Belgien finns en episod där de ritar en skylt med texten Dilbeek- där också valloner känner sig hemma. Den skylten försöker de sedan få Dilbeekbor att acceptera, vilket i och för sig inte visar sig helt omöjligt. Dock beklagar sig en del över att det är svårt att klara sig i affärer i sitt eget hemland med flamländskan, och någon berättar om hur det räcker med en enda fransktalande för att ett helt sällskap skall gå över till detta språk. Men visst är skyltarna en provokation, och jag har sett överklottrade exemplar. Men också skylten med texten Jardin vid en plantskola några kilometer utanför gränsen till det tvåspråkiga Bryssel har klottrats över med texten Vlaams. Men i det tvåspråkiga Bryssel lever språken sida vid sida, och jag såg inga överklottrade skyltar. Det tycks inte så mycket röra sig om något hat, utan mer om principen om att hålla på vad som skall vara rätt i rätt område.

Alla som förstår franska och/eller flamländska bör absolut se dessa roliga episoder som lär en mycket om Belgien. Länken här går till den episod som handlar om Dilbeek, men se även de andra.

Annars är det mest fascinerande att se hur lätt man byter mellan språken, och hur naturligt tvåspråkiga (eller trespråkiga, eftersom de flesta i alla fall i Flandern också är bra på engelska) väldigt många människor är i detta trevliga land.

Zita Swoon!

Öl är förvisso en kulturyttring. Då menar jag givetvis öl av belgisk typ, företrädesvis klosteröl och annan öl med anor och respekt för traditioner. Öl av typen Pripps Blå Puré eller vad den nu heter som annonseras flitigt på våra tevekanaler har varken med kultur eller kvalitet att göra.

Men i längden vill man kanske också uppsöka andra typer av kulturyttringar. Även sådana är flitigt förekommande i Bryssel. Det fantastiska Internet hjälper ju oss världmedborgare att sitta hemma i våra torftigt IKEA-inredda mexitegelvillor och ta del av alla kulturyttringar som finns i vår underbara värld. Så när man ger sig ut i världen kan man enkelt förbereda sig och ta reda på vad som händer i den metropol man avser att besöka. Ibland hittar man riktigt spännande saker!

Vid ett tidigare besök i Bryssel hade vi prickat in en konsert med den brittiske sångaren Jamie Cullum, en man som befinner sig i ett spännande gränsland mellan jazz och pop, och som anses alltför poppig av renläriga jazzlyssnare, och alltför jazzig av äkta popsnören. Men vi som inte är renläriga alls faller för hans härliga musik och inte minst hans scennärvaro. Den konsert med honom som vi såg i Bryssel, på den fantastiska konsertlokalen Ancienne Belgique, satte djupa spår. Vi såg honom senare också på Cirkus i Stockholm, men konserten i Bryssel var snäppet vassare.

">

Anledningen var att på Cirkus sitter man städat i bekväma fåtöljer, medan Ancienne Belgique (AB) är mer av rockklubb, visserligen med en del fåtöljer längst bak, men med ett stort golv där man kan leva sig in i musiken. Och det känns ju betryggande att man som glad pensionär kommer att kunna sitta där bak i fåtöljerna och avnjuta musiken i denna härliga lokal.

Nåväl, denna gång fanns det inga världartister på ingående i Bryssel, och på Ancienne Belgiques hemsida annonserades Zita Swoon, ett namn som inte sa mig någonting. En del efterforskningar visade att det rörde sig om en flamländsk indierockgrupp som funnits rätt många år, och de låtar jag lyckades lyssna på lät lovande. Alltså köpte vi biljetter och begav oss till AB. Publiken såg rätt blandad ut, och även om vi medelåldringar låg klart över snittåldern, så fanns där folk mellan fem och sjuttio ungefär. Efter att med hjälp av kall Leffe Blond ha genomlidit förbandet så kom då Zita Swoon in på scenen. Och vilket drag det blev! En lysande sångare, fantastiska musiker och charmiga körflickor fick fart på publiken och det var en konsertupplevelse som gjorde magistern och hans kvinna lyckliga. Blandningen av tempo, stilar, språk (tyvärr ingen flamländska dock), instrument och den konstanta spelglädjen kombinerat med en entusiastisk publik gjorde att det var omöjligt att stå still.

För dig som blir nyfiken på Zita Swoon finns här en gammal konsert. Skillnaden är att man numera också sjunger en del på franska, vilket är lite anmärkningsvärt med tanke på språksituationen i Belgien. Zita Swoon kommer nämligen från Antwerpen, och är det något man inte gör i Antwerpen så är det sjunger på franska. Men mer om språksituationen i Belgien en annan natt.

Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen

Många säger att Bryssel är så tråkigt. Det lär inte finnas just någonting att se, det lär vara gyttrigt och trist i största allmänhet. Dessa människor har antingen inte varit i Bryssel, eller gått omkring på de gator i stadens mitt där de flesta turister håller sig. På dessa gator har de trängts med alla andra turister, kanske sett det vackra Grand Place, men konstaterat att det är ett undantag eftersom det mesta andra de sett varit tråkigt. Sedan har de tagit en öl, vanligen någon sort som de redan provat innan hemma i Örkelljunga, Öregrund eller Örebro. Kanske har man också vågat sig på lite flottiga pommes frites med majonnäs.

Därefter har de gått för att se Manneken Pis, och givetvis funnit att detta är en tämligen ointressant sevärdhet som dessutom skyms av stora gäng med japaner samt små flockar norrmän, ester, ryssar, engelsmän, tyskar osv osv. Till sist hamnar man på Rue des Bouchers, restauranggatan där de låtit sig dras in på en restaurang av de påstridiga kyparna. Förmodligen har de sedan satt i sig musslor med pommes frites, denna bisarra kombination, till ett pris som inte motsvarar kvaliteten.

Och husen har oftast inte passat ihop med varandra, människorna har varit så blandade att man inte riktigt förstått i vilken typ av stadsdel man hamnat, och ingenting har varit så där storslaget och pampigt som Paris eller sådär annorlunda och lättintagligt som Amsterdam eller sådär välkänt från tv som London.

Så då åker man hem till Örkelljunga, Öregrund eller Örebro och säger att Bryssel är en tråkig stad och det kunde man ju tänka sig för det är ju där dom där EU-byråkraterna sitter som försöker tala om för oss hur stora jordgubbarna skall vara och vilken vinkel det skall vara på gurkorna.

Magistern for till Bryssel med sin kvinna. Vi for i längtan efter våren och konstaterade något besviket när vi kommit fram att det var varmare hemma. Men det är lätt att finna tröst i Bryssel. Visserligen kan man inte dränka sina sorger, men man kan hålla dem på avstånd ett bra tag medan man provar sig igenom valda delar av det belgiska ölutbudet. Om man dessutom införskaffar en del belgisk choklad så har man vad som behövs för att må bra, även när våren tvekar. Efter någon dag så gav dock våren med sig, solen sken, fåglarna kvittrade och... ja, just det, fåglarna kvittrade och jag hörde dem! Vi var nästan mitt inne i den stora staden, vår unions stolta huvudstad och vi gick på gator nästan helt utan trafik. Och husen var vackra och husen var fula, allting blandat. Kanske är det för att de vackra husen framstår som ännu vackrare när de jämförs med de fula, eller kanske är det bara för att blandningen är så charmig och ogenomtänkt, men det är svårt att inte falla för stadens charm. Dock är kvarteren runtomkring Grand Place egentligen ganska tråkiga, och kryllar dessutom av turister och inrättningar som syftar till att lura av dessa deras pengar.

Det finns dock två undantag, undantag som vänder sig till ölvänner. Det ena är Delirium Café , ett eldorado för ölvänner. Detta ställe lär ha skaffat sig en filial i den stad som den begåvade skribenten Claes Britton kallar för "Sveriges framstjärt", nämligen Göteborg, men varför åka dit när man kan åka till Bryssel? På Delirium Café kan man avnjuta det mesta som finns av belgisk ölkultur, och även öl från andra länder (varför nu någon skulle vilja göra det). Dock finns inte det mytiska, svårfunna Westvleeteren, det öl som lär vara världens bästa att finna ens här. Min favorit? Ja, kanske Abbaye des Rocs, ett utsökt öl, möjligen lite för sötaktigt för en del, men fruktansvärt gott. Och starkt. Just styrkan på den belgiska ölen gör att man inte kan prova hur många sorter som helst på några dagar.

Nåväl, själva lokalen är inte direkt något under av mysighet, men det kan man stå ut med med detta utbud. Den andra anledningen att hålla sig kvar i dessa kvarter är också ölrelaterad. Butiken som ligger på Rue Marché Aux Herbes 56 har ett fantastiskt urval av ölsorter, och mycket vänlig och hjälpsam personal. Här syns en liten del av deras sortiment:

Timmen är nu sen, och det finns så mycket mer att berätta om Bryssel. Jag lovar att återkomma med fler orsaker till varför jag tycker så mycket om denna stad, och även om hela Belgien. Och jag lovar också fler tips om vad man skall se, vad man kan göra och var man kan äta när man är där.