Bilder från Ukraina 42: Att leta efter symboler för det nya och det gamla.

Destroy the City 2013 hann inte färdigt med sitt arbete. Staden står kvar.

Längs strandpromenaden ligger både moderna byggnader...

...och mer traditionella.

Till sist når jag fram till den spännande jättebyggnaden som lockade mig. Den ser dock ut att ha haft sina glansdagar bakom sig. 

Lite efterforskningar visar att denna byggnad aldrig haft några glansdagar. Den påbörjades 1973 och det skulle bli ett enormt hotell med 600 rum, som skulle sätta staden på kartan, lite grann som när våra svenska kommunalpolitiker bygger arenor. 

Parus, segel, skulle den heta efter sin form och bli en symbol för staden. Men 1984 hade arbetet avstannat, och trots en del försök att pumpa in nya pengar i projektet så har det inte hänt något. I stället för äppelkindade sovjetmedborgare befolkas huset mest av uteliggare, klottrare och narkomaner.

Jag ger mig dock inte in i Parus labyrinter, men håller ändå ögonen öppna efter politisk grafitti. På en vägg hittar jag denna diskussion, där det första budskapet: "Tre länder, en nation" vilket syftar på Ryssland, Belarus och Ukraina har ändrats. I stället står där Ryssland, Belarus och Kazakstan.

Betydligt högre konstnärligt värde har denna väggmålning med Berkut (namnet på kravallpolisen vilket betyder havsörn), molotovcocktail och den ukrainska solrosen.

Även enkla budskap finns, som här där Putins namn åtföljs av en nedsättande benämning och ett hakkors. 

Riktigt avancerad är denna väggmålning med den liggande pojken i vysjyvanka (traditionell skjorta) med Ukrainas karta i huvudet, med orden Future och Hope. Även en svångrem finns med, hur man nu skall tolka det, liksom ett cannabisblad på Krim! Ibland hittar man den intressantaste konsten på husväggar och inte på muséer. 

Andra budskap kan man se på bilarna. Här: Jag älskar Ukrainas armé!

Och den här driftige gossen sålde bilflaggor till bilister som stannade vid rödljuset.

Och den slutgiltiga symbolen för att man säger nej till Sovjetstaten är givetvis att välta Leninstatyn. 

Nu har sockeln i stället blivit en minnesplats för de dödade.

Objektet vaktas av Pravyj Sektor, Högra sektorn.

Och den som vaktar är denne frusne gosse. Han kommer fram och frågar mig något på ryska, och när jag säger att jag inte förstår ryska frågar han på ukrainska (som helt tydligt inte är hans modersmål) om jag skulle kunna ge honom en slant för hemresan, som skall kosta 42 hryvnia. Jag ger honom 30, och blir en av de där västerlänningarna som enligt den ryska propagandan understödjer högerextremisterna i Ukraina. 

Torget där Lenin stod heter dock fortfarande Lenintorget. Och stadens huvudgata heter Karl Marx prospekt.

Karl Marx hade dock inga liv på sitt samvete, även om hans läror ledde till mångas död. Värre var det med Feliks Dzierzynski, den polske aristokraten som kom att grunda Tjekan, som sedan blev NKVD och KGB. 

Bisarrt nog ligger de flesta av stadens mest exklusiva butiker just på Dzierzynskigatan. Inte så långt från Dnipropetrovsk ligger också staden Dniprodzerzjynsk. Dags för namnbyte snart hoppas jag. 

Under skylten med texten till en ukrainsk sång tågar här den kommande generationen.

Offentligt konst var en av Sovjetstatens starka sidor.

Idag har bilderna andra förtecken, men visst finns det likheter.

De här herrarna letar inte efter Victorias hemligheter i butiken bakom dem, utan de spelar schack.

Det mest olycksbådande symboliska namnet är dock namnet på denna vapenaffär. Det verkar dock inte skrämma bort kunderna. 
Dnipropetrovsk är en stad full av symboler, från såväl svunnen tid som vår tid. 
Mer om den svunna tiden kommer i nästa avsnitt på bloggen, men även där kommer en del som pekar framåt. 

Flytande och fasta sevärdheter i Lombardiet.

Envisa tungor hävdar att Sverige är fantastiskt och att det alls inte finns någon anledning att lämna detta land. Själv får jag dock ganska ofta nog av vyer som den ovan, och ger efter för suget från kontinenten. Det hela underlättas av lågprisbolagens lockande erbjudanden. Så köper min kvinna och jag biljetter till Milano för 780 kronor (två personer, inklusive allt utom incheckat bagage) och packar vårt handbagage (som på Easyjet får väga hur mycket som helst bara man orkar lyfta upp det på bagagehyllan)(men gud nåde den som försöker komma med två små väskor, det är strängt förbjudet att ha mer än ett handbagage!)(undrar ni varför två miniväskor är värre än en stor? Svaret är att det är ett schweiziskt bolag och i Schweiz är principer alltid viktigare än fritt och logiskt tänkande)

Vi undviker dock själva Milano och ger oss ut på jakt efter en del av de sevärdheter jag tidigare besökt när jag haft elevutbyten med Italien. Nu är det dags att visa min kvinna dessa platser.

En av de vackraste är klostret Certosa di Pavia, som ligger mellan Milano och Pavia. Min hustru kämpar tappert med att försöka töja ut sin klänning så att inte de sexgalna munkarna skall hindra henne från att gå in i kyrkan (själv fick jag inte besöka Peterskyrkan i Rom för några år sedan då mina knän annars skulle fått någon munk att drägla). Munkarna är dock mer intresserade av småpojkar och ägnar oss inga blickar.

Klostret i fråga är mycket sevärt, och vi får se de radhusliknande celler där munkarna tillbringade sin tid med bibelläsning och ivriga försök att jaga bort syndiga tankar. Nu är klostret ägnat turismen, och i viss mån försäljning av klosterlikör och andra flytande sevärdheter.

Att man inte får fotografera inne i kyrkan kan jag köpa, men när munkarna försöker hindra fotografering utomhus också blir det närmast en sport att försöka trotsa dessa påvepolare och i sann luthersk anda tar jag så många kort jag hinner.

Eftersom vi inte ytterligare vill understödja påvens skadliga inflytande över världen undviker vi de flytande sevärdheterna i klosterboden. Men det finns andra flytande sevärdheter i trakten, till exempel Italiens enda kvarvarande flytande bro. Det låter kanske inte så hemskt spännande, men det är faktiskt rätt kul att se denna på en slags båtar vilande bro över den vackra floden Ticino.

Förmodligen är det mer dramatiskt att se den i samband med vårfloden, men å andra sidan finns det nu en hel lättklädda solande damer att beskåda runt bron (eller herrar om man föredrar det).




För att de manliga bilförarna inte skall bli distaherade har man påpassligt satt upp en skylt som varnar för kvinnliga behag, vilken syns på bilden nedan.




Bron som ligger i Bereguardo tycks locka till sig mängder av människor som frekventerar barerna och restaurangerna runt den, och det hela är gemytligt och trivsamt.

När kvällen nalkas beger vi oss till den vackra staden Vigevano, som ligger knappa fyra mil sydväst om Milano. Själv har jag lite traumatiska minnen från denna stad då vi var hembjudna till en lärare i denna stad i samband med en elevutbytesresa. Vi såg givetvis fram emot en läcker italiensk middag med charkuterier, delikata grönsaker och underbara kötträtter. Till detta då ett läckert vin och till sist en stark espresso, och sedan pricken över i, en liten grappa för att underlätta matsmältningen.

I själva verket visade det sig att de plastkorvar som figurerar i våra svenska matvarubutiker innehållande risgrynsgröt eller bruna bönor också finns i Italien. Där innehåller de polenta, och en sådan tub utgjorde huvuddelen av vår middag. Till detta serverades vatten, eftersom vi hamnat hos något så sällsynt som en italiensk nykterist. Kaffe fanns förvisso, men det handlade om Lidls variant på Nescafe...

Trots detta trauma vågar jag dock återvända till Vigevano. Anledningen är det underbara torg som syns på bilderna, torget med de vackra kullerstenarna, de fantastiska fasaderna och den konkava kyrkofasaden i kortändan.

Torget förfulas dock av en flagga från Ohlys italienska bröder. Till skillnad från Sverige där Ohly och hans kumpaner numera låtsas vara något annat än kommunister så skäms inte italienarna, utan låter den symbol i vars namn så många miljoner människor mördats, spärrats in och trakasserats fladdra fritt över detta vackra torg. Ja, italienarna sitter faktiskt och äter mat, dricker och har trevligt under denna hemska fana.

Det är dags att skölja ner dessa upplevelser. Vi beger oss till en livsmedelsbutik och förvånas över att hitta öl från Estland. I en närmast monumental butelj med det virilt klingande namnet Viru saluförs här totalt smaklöst blasköl från det trista bryggeriet A le Coq i Tartu. Trots detta är det givetvis med en hel del nationell stolthet jag observerar hur en törstig italiensk familjefar fyller sin kundvagn med denna brygd.


Själva njuter vi betydligt mer av de utsökta italienska brygderna i flaskorna på bilden nedan med Felliniinspirerade etiketter, och mycket mer kvinnliga former än den estniska fallossymbolen.

Kvällens höjdpunkt är dock den promenad vi tar efter middagen på det lilla hotell mellan risfälten där vi bor. Först är det cikadorna vi hör när vi kommer ut, sedan fascineras vi av mängder med eldflugor. Men snart kommer vi in mellan risfälten som ju så här års är översvämmade. Då hör vi det kväkande ljudet av tusentals grodor som vill uttrycka den enkla känsla av lycka som det innebär att vara groda på ett risfält i Italien, och att ännu en dag ha undgått såväl rovfåglar som kocken från hotellet, och att vara omgiven av andra lika lyckliga och romantiskt sinnade systrar och bröder.

En nackdel med att inte ha något incheckat bagage är ju att man inte kan ta med sig några flaskor hem. Vi har råkat köpa en flaska vin som vi inte hunnit dricka upp, möjligen för att vi blev så tagna av grodsången att vi inte behövde berusa oss mer. Därför tänker vi oss en liten picknick på flygplatsen då hyrbilen är inlämnad. Men som vanligt blir tiden knapp och vi får till sist bara tjugo minuter innan planets avgång. Men vinet kostade 18 euro och kan ju inte hällas ut, och att betala 20 euro för att checka in väskan verkar också fel. Med nordisk effektivitet hinner vi tömma flaskan och hasta ombord på planet glada och nöjda med vår helg i Lombardiet.

Pol Pot i våra hjärtan!

Som mina trogna läsare vet så ägnar jag detta läsår halva min tid åt att läsa religion. Detta äger rum på Uppsala universtiets ökända religionsinstitution, känd för att ha härbärgerat tvivelaktiga figurer som Jan Bergman och hans polare Sigbert Axelsson-Fisk som ägnat möda åt att försvara Ahmed Rami och andra judehatare. Numera heter en av de stora stjärnorna där Mattias Gardell (jo, han är bror till Jonas, i fall ni undrade).

En stor del av kursen går ut på att få oss mer positivt inställda till islam, och med tanke på hur mycket möda många muslimer ägnar åt motsatsen så kan det ju kanske behövas. Av någon anledning (troligtvis framför allt USA-hat) så är Mattias Gardell väldigt positivt inställd till islam, och till och med till islamister. Den som läser hans bok "Bin Ladin i våra hjärtan" (hur sjutton kan man ge boken denna titel, visst, han citerar en gymnasieelev, men fortfarande har han ju valt titeln???) får sig till livs en bild av islamister som någon slags folkhemsmysfarbröder. Han har ju också myntat begreppet folkhemsislamister om en del av dem som han anser ligga i mittfåran. Nu ursäktar sig Gardell med att han menar att folkhemsideologin inte alls är oproblematisk, men syftet är nog helt klart i alla fall.

För någon vecka sedan fick vi kursdeltagare (av oss sex var det bara fyra som kunde komma) en exklusiv föreläsning med Gardell, som då nyligen blivit utsedd till Leninpristagare av den gamle otäckingen och Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal. Det finns alltså uppenbarligen ett slags Jan Myrdalsällskap, en slags exklusiv klubb för vänsternostalgiker som tycks hålla till i källaren till ett hotell som ägs av en av medlemmarna, och där man inrett ett Leninbad! Det vore spännande om Kaliber kunde skicka dit en reporter som kunde ta reda på vilka visor som står på repertoaren under badträffarna!

Nå, i alla fall så satt vi fyra kursdeltagare, och en lärare och fick oss en föreläsning av Gardell. Någon hade tydligen varnat honom för att en av kursdeltagarna var en folkpartistisk kommunpolitiker (dessutom med israelsympatier, alltså i hans värld en riktigt otäck figur) så det kanske ledde till att han var lite försiktigare än han brukar (påstod andra som hört honom förut). Det var hur som helst en intressant upplevelse att lyssna till honom, och han är en hal ål som slingrar sig ur de flesta fällor på ett skickligt sätt. Hans skinnbyxor och allt annat än diskreta framtoning bidrar till att göra honom till allt annat än en dussinfigur. Men hans världsbild tycks helt förmörkas av hans oresonliga antipati mot USA och Israel, en antipati som gör att han inte reagerar särdeles starkt mot islamisternas syn på homosexuella, eller Israels rätt att existera. En av hans folkhemsislamister har också i år beklagat att Hitler inte lyckades ta död på judarna, och utlovat att muslimerna skall lyckas. Förvisso tog Gardell avstånd från detta, och naturligtvis är det sant att han ju inte kan ta ansvar för allt som sägs av dessa personer efter det att hans bok är skriven, men nog har han lyckats välja fel personer att försvara, för det dominerande intrycket av hans bok är ändå att han vill ge en mer positiv bild av islamister.

Nu har Gardell tilldelats ytterligare en utmärkelse. Av en jury bestående av Peter Englund och hans två katter har Gardell fått det nyinstiftade Pol Pot-priset! Att Myrdal alltid beundrat Pol Pot och hans gärning är ju ingen hemlighet. Peter Englund visar att han är precis det som Myrdalsällskapet säger sig vilja belöna, modig och upprorisk!

Till sist Jan Myrdalsällskapets motivering för att dela ut ett Leninpris:

Priset delas ut av Jan Myrdalsällskapet som arbetar för att sätta
fokus på Jan Myrdals författargärning och hans mer än 60-åriga
insatser i svenskt kulturliv. Genom sitt namn anknyter priset till
Leninpriset, som från 1925 delades ut i Sovjetunionen och fungerade som motpol till olika borgerliga pris i väst. Att en svensk som Artur Lundkvist 1958 kunde tilldelas detta pris var ett uttryck för en bred humanistisk och socialistisk kultursyn, som i dagens svenska offentlighet är i det närmaste utraderad. Genom priset vill vi verka för att återställa dessa värden.

Visst andas det riktig Sovjetnostalgi? Man känner hur man helst av allt skulle vilja återställa alla värden till det som rådde innan järnridån försvann. Innan de revolutionära sekterna förtvinat. Tillbaka till revolutionsromantiken, när alla som krävde mänskliga rättigheter i kommunistiska länder kunde avfärdas som kontrarevolutionära kapitalistagenter. Men det finns tröst för Myrdal och hans vänner. Nordkoreas heroiska raketuppskjutning där hyllningssångerna nu sprids i hela universum!

En alldeles lysande artikel om Myrdals pris i tidningen Fokus hittar ni här.

Vi andra som tycker att frihet är viktigare än anpassning till diktatorer och förtryckande religioner kan glädjas åt att Fogh Rasmussen sagt ifrån; några ursäkter för muhammedkarikatyrerna blir det inte!

På jakt efter skönhet i Frankrike

Dagen har ägnats åt busskörning, denna gång för sista gången i min tio år gamla och slitna uniform från det stora bussbolaget. Nästa gång blir det fräscha kläder, skjortor med axelklaffar från det bolag som tagit över trafiken. I år är det tjugo år sedan jag började köra buss på helgerna, och tjugo år sedan jag började på den skola där jag fortfarande kämpar vidare (och trivs). Tjugo år sedan min äldste son föddes och tjugo år sedan jag och min kära hustru avgav våra äktenskapslöften i den lilla elvahundratalskyrkan på slätten. Det är också tjugo år sedan Berlinmuren föll och drömmen om Sovjetkommunismens fall kunde börja bli verklighet. Men mer om detta en annan dag (eller natt).

För övrigt kan noteras att även lillasystern börjat blogga. Jag hälsar henne välkommen hit till den märkliga spännande bloggvärlden där jag nu tillbringat drygt två år av mitt liv.

Större delen av veckan har ägnats åt franska äventyr. Med tonårstvillingarna i följe for den sportlovande magistern till Paris för några dagars intagande av nya impulser och intryck. Hustrun som inte har sportlov fick vackert stanna hemma, men smet så småningom till Bryssel i tjänsten. Hennes frånvaro gav oss tillfälle att besöka Louvren, ett museum hon gör sitt bästa för att undvika. Detta är dock föga originellt läser jag i Lonely Planet-guiden som påstår att det förmodligen är "the most actively avoided museum in the world". Men visst är det förståeligt att många väljer att undvika stället, inte minst eftersom det är så gigantiskt. Och av dem som går dit så tycks en väldigt stor andel följa den mer eller mindre snitslade banan till Mona Lisa, med en och annan pliktskyldig titt på något i guideboken omnämnt verk utmed vägen. Så vad gör då vi? Jo, naturligtvis följer vi med några små avvikelser snitslarna och pöbeln och ställer oss och glor. Själv har jag varit där tidigare och jag vill minnas att hennes leende då var både gåtfullare och gladare. Nu ser hon mest trött ut, men jag klandrar henne inte, jag har full förståelse för att hennes entusiasm avtagit.

Efter pliktvisiten hos La Gioconda vill jag visa barnen min favorit, Hieronymus Bosch, eller Jerome van Aken, men det visar sig att det bara finns ett enda verk av denne surrealistiske pionjär, och det är inget av hans främsta. Däremot finns jämte honom ett spännande verk av Pieter Huys som är klart inspirerat av Bosch (klicka på bilderna i länkarna för att se dem i större format). Sedan är det bara en halvtimme kvar till stängningsdags vilket innebär att personalen gör sitt bästa för att fösa turisthjordarna mot utgången så att de skall kunna gå hem, helst före stängningsdags.

Men helt klart är att bästa tiden att besöka Louvren är på onsdags- eller fredagskvällarna när det är öppet till 22 (nåja, vid 21.20 ungefär börjar personalen tycka att det är dags att dra) och inte alls lika många människor som på dagen, och dessutom ett slags avslappnad kvällskulturtrivselstämning där en något större andel tycks ha ett visst kulturintresse och inte bara vara pliktskyldiga guideboksavprickare.

Den av Paris invånare som jag helst skulle ha träffat höll sig dock undan. Vem jag tänker på? En ledtråd: liksom mina föräldrar flydde undan kommunismen i Estland flydde också hennes undan kommunister, nämligen undan Röda Brigadernas hot i Italien. Som sjuåring kom hon till Frankrike och har väl sedan klarat sig rätt hyfsat. Även hennes man är son till flyktingar undan kommunismen, denna gång från Ungern. Så vi skulle ha en del gemensamt att tala om om jag skulle få tillfälle att träffa Carla Bruni-Sarkozy. Förutom att hon är vacker som en fransk vårdag (och till skillnad från Filippa Reinfeldt även förekommer på nakenbilder (dvs utanför Fredriks privata album)) så sjunger hon ju helt underbart. Så eftersom jag inte fick träffa henne så får vi väl njuta av denna vackra sång (observera, det är helt ofarligt även för moraltanter, hon är väl påklädd) :

Vänstern tiger om muslimska övergrepp

Ohlyckan Ohly har visat sitt rätta tryne när han i Ekots lördagsintervju först kallar Sveriges regering för odemokratisk, och sedan kallar den högst tvivelaktige Hugo Chavez för demokratisk. Ibland kan man ju börja tro att Ohlys anhang är ett demokratiskt sinnat parti, men nu har jag definitivt tagits ur den villfarelsen. Att Chavez stödjer gerillan i Colombia, stänger tv-stationer som kritiserar honom, försöker ändra grundlagen så att han kan väljas om på livstid, förstatligar privat egendom och som kronan på verket stoppar Simpsons på tv visar ju vad som väntar oss om kommunisterna tar över även här.

Hugo Chavez är ju också god vän med förtryckarna i Iran, med vilka man framför allt har USA-hatet gemensamt. Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan Sermin Özurkut har till exempel uttalat förståelse för den iranske presidentens krav på att Israel utplånas från kartan, Visst kritiserar Vänsterpartiet ibland avsaknaden av mänskliga rättigheter i Iran, men av någon anledning är man alltid mycket mer kritiskt mot det demokratiska Israel. Och vänstermänniskor i allmänhet är inte särdeles benägna att kritisera muslimska stater. Den som gör det blir i allmänhet beskylld för att vara islamofob.

En som lyckas med konststycket att både vara kommunist och islamkritisk är den i England bosatta Maryam Namazie som häromdagen besökte Borås. Hon säger klokt nog: – I västvärlden är vi ofta rädda att bli kallade för rasister om vi kritiserar islam. Men det är inte det minsta rasistiskt att ifrågasätta och kritisera en religion eller ett sätt att styra ett land. Rasism är att kritisera ett folk, och det är något annat.

Namazie är en av de modiga människor som grundat organisationen Ex-muslims i Storbritannien. Att lämna islam är ju samma sak som att utsätta sig för en dödsdom från företrädare för denna religion, så det krävs en hel del civilkurage för att ta steget.

Det är den här skillnaden som tycks vara så svår att förstå för många i Sverige. Även svenska kyrkan undviker att framhålla skillnaderna, och vill i stället betona likheterna mellan kristendom och islam. Visst finns det många likheter, men genom att misstänkliggöra all islamkritik når man ingenstans.

Jag påstår inte att händelser som denna fullständigt vidriga med den åttaåriga flickan som tvingats in i ett äktenskap i och för sig kan tillskrivas Islam som religion, men i ett muslimskt land där man lärt sig att inte ifrågasätta auktoriteter kan sådant ske. Förvisso har 61 ledamöter av det yemenitiska parlamentet velat få en lagändring till stånd, men det är bara en liten minoritet.

Och i Iran jagar polisen kvinnor som inte klär sig nog heltäckande. Samtidigt finns på Ung Vänsters hemsida denna förteckning över Israels brott mot palestinierna. Här finns inga nyanser, israelerna är skurkar och palestinierna offer. Försök hitta något kritiskt om någon muslimskt land hos Ung Vänster!

Frihetens fiender missbrukar friheten

Så har då tokvänstern och nassarna haft sin årliga julafton i Salem. Jag undviker nogsamt att skriva höger om nazister då jag inte anser att de har speciellt högervridna åsikter. För mig är höger antingen konservatism, en ideologi som till stor del bygger på kristna värden. Eller också liberalism, som i sin mer "högervridna" nyliberala form handlar mycket om att slå vakt om allas frihet oavsett kön, ras (fast egentligen finns det ju bara en mänsklig ras), nationalitet, religion, sexuell läggning etc. Och ingen av dessa ideologier har speciellt mycket gemensamt med nynazisternas förvirrade tankar, som tycks bygga på ett gammalt folkhemsideal, vilket dock skall vara förbehållet blonda och blåögda. De kristna tankarna om människors lika värde och kärleken till sin nästa finns inte att spåra här, och någon frihet är det inte tal om.

Men ändå gladde det mig, mitt i allt elände, att igår när jag hörde ekonyheterna om bråken i Salem så benämndes det hela "demonstrerande höger- och vänsterextrema grupper". Även om jag som sagt inte delar åsikten att nationalsocialister är höger, så gläds jag i alla fall åt att tokvänstern kallas vänsterextrema. Annars brukar den gängse terminologin vara "anti-rasister" eller "anti-fascister". Och vem är inte anti-rasist eller anti-fascist, men för den skull går jag inte ut och bränner soptunnor och kastar sten på poliser och brandmän.

Nej, vad det handlar om här är ju att kommunistiska och nazistiska element försöker få uppmärksamhet för sina tvivelaktiga ideal. Nazisterna är tyvärr smarta nog för att förstå att det är bra att hålla sig lugn och framstå som offer. Detta ger positiv publicitet. Kommunisterna saknar tydligen denna elementära insikt i public relations, och det är ju förvisso glädjande att deras rätta ansikte kommer fram. Problemet är ju bara att nazisterna vinner överlägset på poäng här.

Vad gäller den svåra frågan om det är rätt att ge demonstrationstillstånd så är den ju inte helt lätt att besvara. Å ena sidan måste vi slå vakt om yttrandefriheten, men skulle jag bo i Salem skulle jag absolut inte vilja se detta upprepas år efter år. Polisens försäkran om att man skulle klara av situationen verkar inte riktigt ha varit förankrad i verkligheten.

Det blir i alla fall tydligt att det finns starka och välorganiserade grupper som är motståndare till frihet och demokrati. Det känns ju ironiskt att poliser måste riskera liv och lem, att villaägare får sina tomter vandaliserade, att skattebetalarna i Salem får betala för att städa upp efter härjningarna bara för att demokratins fiender skall få utnyttja sina demokratiska rättigheter, rättigheter som definitivt inte skulle finnas om de själva hade makten.

Skulle Vänsterpartiet släppa ifrån sig makten frivilligt?

Jan Björklund efterlyser mer historieundervisning om kommunismens brott mot mänskligheten. Detta är utmärkt, och som jag tidigare skrivit är det verkligen på tiden. Visserligen finns det många lärare som tar upp de grymheter som utförts i kommunismens namn, men många låter också bli. Ett skäl är givetvis att man inte vill utmana de vänsterkrafter som tyvärr fortfarande är ganska talrika på skolorna. Att undervisa om nazismens brott mot mänskligheten är givetvis väldigt viktigt, inte minst som det finns individer som förnekar att dessa ägt rum (fast de ofta strax därefter beklagar att Hitler inte lyckades helt, en logisk kullerbytta som visar på vilken intellektuell nivå våra så kallade nynassar oftast befinner sig).

Men även kommunismens brott måste lyftas upp till ytan. Givetvis skriker tokvänstern i högan sky. Och vill man då inte stöta sig med dess representanter så är det bekvämare att glömma bort det hela. I en nästan lika bristfällig logik som smånassarna använder börjar vänstern gapa om alla kapitalismens offer. Men vilka länder är det som lyckats lyfta sig ur fattigdomsfällan? Är det i Nordkorea eller Sydkorea som människor svälter?

Tyvärr är jag inte speciellt övertygad om att Vänsterpartiet om det, vilket Gud förbjude, en dag skulle komma till makten i vårt land, skulle vara speciellt benäget att frivilligt släppa ifrån sig makten. Jag tror visst att det finns gott om demokratiskt sinnade människor i Vänsterpartiet, men jag är allvarligt orolig för att dessa skulle manövreras ut. Inför hotet om att man skulle förlora makten igen skulle det finnas en stor risk för att man skulle införa begränsningar i demokratin. Argument om att "det arbetande folkets intressen hotas", "kapitalet vädrar morgonluft" och "vi måste försvara de svaga grupperna i samhället" skulle användas för att likt Hugo Chavez, en av vänsterns idoler införa regler som gör det svårare att ta ifrån vänstern makten.

Nu tror jag tack och lov inte att Vänsterpartiet någonsin kommer att få någon egen majoritet i Sverige, men skulle det hända så tror jag att man gör klokt i att lämna landet.

Vänstern hävdar också ofta att det inte finns något hot från vänster i Sverige medan det finns gott om högerextrema våldsbenägna grupper. Men AFA-aktivister, Reclaim the City-bråkmakare som gärna krossar skyltfönster, eldar borgerliga valstugor och misshandlar människor som de misstänker vara högerorienterade talar sitt tydliga språk.

Men här krävs enighet. Alla demokratiska krafter måste stå tillsammans. Det är viktigt att det inte blir en strid mellan borgerliga och socialister. Vi borgerliga måste låta bli att bunta ihop sossar och kommunister till något socialistiskt block, och alla demokratiskt sinnade socialister måste säga ifrån mot extremvänsterns tokerier. Undervisningen om kommunismens brott får inte bli undervisning om socialismens misslyckande. Även de ickekommunistiska vänsterkrafter som finns i vårt land måste få vara med i detta arbete. Annars blir det en dagslända som försvinner efter ett eventuellt maktskifte.

För att hitta material om kommunismen rekommenderas den här utmärkta sidan.

Även en Esbati kan finna ett korn!

Ibland behöver man vakna till och utsätta sig för lite chockterapi. Ett bra sätt är att gå in på Ali Esbatis blogg ( http://esbati.blogspot.com ) och läsa hans förvirrade blandning av blint israelhat, kommunistlögner och allmänt förvirrade åsikter. Ett praktexempel var häromdagen när han i förväg sågade Evin Rubars program om barnmisshandel, eftersom Rubar vågat kritisera feminister, och eftersom hon här vågade ta upp det tabubelagda ämnet att många människor som vuxit upp i kulturer med annan syn på barnuppfostran (det behöver ju inte alls vara araber eller iranier som avses, utan även i t ex Frankrike finns en helt annan syn på hur barn skall tillrättavisas) fortsätter att uppfostra barnen på samma sätt i Sverige, medan myndigheterna inte riktigt vågar ta tag i frågan. Nåväl, för Esbati får inte denna fråga diskuteras.

Men döm om min förvåning när jag på ett annat pålitligt chockterapiställe, vänstertidningen Flammans hemsida hittar en artikel om skolan signerad Esbati. Efter de vanliga vänsterflosklerna i inledningen, för att få kamraterna att läsa vidare kommer en hel del kloka tankar. Här några citat från Esbati:

” Ropen har skallat om att läraren ska ”vara en handledare”. Det har gett – förvisso billigare! – lärarlösa lektioner, och ritualiserat ”eget arbete”. Det gynnar elever som har verktygen med sig från sin uppväxtmiljö. Istället för att få hjälp i tillträdet till de kunskaper som tidigare generationer ackumulerat, antas envar kunna hitta sin egen vrå i liberal välmåga. I resonemang från vänsterhåll ställs ofta faktakunskaper mot träning i att sätta kunskaper i ett sammanhang. Men den undervisning som viker av från nödvändigheten att till eleverna lära ut sådant som de inte visste förut – som kräver ansträngning – skapar inga kritiskt tänkande individer, utan svårreparerade kunskapsluckor. Analyser sker inte i vakuum – de kräver kognitivt material. Hur många gånger har vi inte hört/sagt floskeln att undervisningen i historia inte ska gå ut på att ”rabbla årtal och kungar”? Det ska föreställa en marxistisk kritik: historien består inte av händelser utan av processer, bestäms inte av starka mäns viljor utan klassernas kamp. Visst! Men den som inte har en ungefärlig koll på vilka år första och andra världskriget ägde rum, kommer svårligen att kunna relatera mellankrigstiden till vår tids samhällsutveckling. Och man blir inte bättre på att ifrågasätta klassamhället om man inte vet något om Gustav III. En annan käpphäst är att ”kunskap inte kan mätas”. Det är slött självbedrägeri. Visst är det möjligt att få en bild av barns läsfärdigheter eller kontrollera förmågan att lösa ekvationer. Det ger varken en uttömmande bild av elevers kunskaper, eller motiverar att man ska stämpla minus i pannan på människor under utveckling. Betyg kan försvåra undervisningen, motverka samarbete och hämma kreativitet. Det betyder inte att elever och lärare inte bör utvärderas. En vänster som slår vakt om enhetsskolan borde till exempel kunna sätta värde på nationella prov. Alternativet är att sönderdela och privatisera kunskapsbedömningen.” ( http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=4157 )

Att få läsa dessa tankar från detta oväntade håll är minst sagt omskakande. Vi har ju redan sett hur ledande socialdemokrater börjat såga partiets skolpolitik, men Vänsterpartiet har framstått som en garant för den missriktade välviljan, den tokiga politik som gjort att arbetarbarnen som inte haft stöd hemifrån har halkat efter mer och mer. Här på vår skola har vi också haft besök av tokvänsterns företrädare som låtit barnen förstå att om de skulle komma till makten så skall man få göra lite vad man vill i skolan, aldrig ha några läxor, aldrig just några prov och eleverna skall själva få makten. Detta blir givetvis populärt hos många elever. Och förvisso är det så att ju mindre man vet om samhället och hur saker hänger ihop, desto lättare offer blir man för populistiska partier som Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men Ali Esbati vill förstås inte att historieundervisningen i skolan skall ta upp känsliga saker som kommunismens brott mot mänskligheten. Det måste ju finnas någon gräns för hur mycket kunskap man orkar ta in…

Läs Staffan Skott!

I Dagens Nyheter finns i dag en debattartikel där det framgår att skolelevernas kunskaper om kommunismens brott är högst bristfälliga. På samma sätt som en gång i tiden ett liknande avslöjande om dåliga kunskaper om nazismens illdåd föranledde skapandet av Levande Historia, som sedermera blivit en myndighet så bör detta leda till förändring. Att Vänsterpartiet alltid vänt sig mot att ge Levande Historia i uppdrag att informera om dessa brott är ju ett intressant faktum, som säger en hel del om detta partis förment demokratiska fasad.

Nu är det faktiskt så att Levande Historia har anordnat seminarier för lärare om såväl kommunistiska som andra övergrepp mot mänskligheten. Själv har jag deltagit i deras seminarier om såväl nazism som kommunism, och även i ett intressant seminarium om det turkiska folkmordet på armenier och andra kristna grupper. Men det inte alls lika lätt att hitta bra material om dessa ämnen. Jag har dock låtit mina nior läsa den ypperliga boken Aldrig mer av Staffan Skott. Den är ett bra vaccin mot kommunistiska lögner.

På den tid då jag själv gick i skolan, 1970-talet, så var situationen värre. Våra plyschbyxklädda lärare med näbbstövlar ansåg att supermakterna var lika onda, fast USA var förstås lite ondare ändå, för de krigade ju i Vietnam. I Sovjet hade man visserligen inte så mycket frihet, men för det arbetande folket var det ju annat som var viktigare. Man hade ju jämlikhet och arbete åt alla! Föreslog man att de östeuropeiska folken kanske skulle kunna göra sig fria från sovjetiskt styre var man en krigshetsare och USA-lakej.

Det fanns förstås undantag, men borgerligt sinnade höll sig oftast tysta. Däremot fanns det kinakommunister som inte tyckte om Sovjet, men som givetvis ansåg att all kritik mot Kina var borgerlig eller revisionistisk propaganda.

Så illa är inte läget i skolan idag, men fortfarande finns det kolleger som undviker kommunismens avigsidor för att inte riskera att bli högervridna. Kolleger som väljer att blunda för de miljoner döda som kommunismen lämnat efter sig eftersom kommunismens grundtankar ändå är goda. Och kolleger som tycker att det är lättare att göra som man alltid har gjort. Och det finns ju Schindlers list och andra bra filmer om nazismen, men inga lämpliga om den andra sidan.

Men det finns ju material att hämta för den som letar. Förutom Staffan Skotts bok kan jag rekommendera webb-sidan http://www.omkommunismen.se som så vitt jag förstår är gjord av delvis samma personer som skrivit dagens artikel i DN. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=647904

Så därför tycker jag att vi alla som är verksamma i skolan skall se till att få bort den slagsida som undervisningen kring 1900-talets historia ofta fått. Låt oss göra upp med sjuttiotalet en gång för alla!

Att vara ryss är svårt

Den estniske professorn och riksdagsledamoten Peeter Tulviste skriver i den estniska tidningen Eesti Päevaleht bland annat följande kloka och tänkvärda ord (här i min egen översättning):

"I och med sönderfallandet av det röda imperiet förlorade den ryska identiteten sina viktigaste grundvalar, och man har hittills inte hittat nya, även om sökandet pågår. Det som finns kvar är stoltheten över segern i kriget, och i den frågan är många ryssar förståeligt nog mycket känsliga. Visst måste man tillerkänna ryssarna deras seger, men vi får därvid inte glömma att den röda armén inte befriade oss från fascisterna, utan precis tvärtom. Det var de som erövrade oss 1940 efter en överenskommelse med samma fascister (Molotov-Ribbentroppakten), utplånade vår stat, mördade och arresterade, deporterade kvinnor och barn. När vi berättar denna sanning förstör vi ohjälpligt den kanske enda kvarvarande grundvalen för det ryska folkets självbild. Men här står vi och kan inte annat. "
http://www.epl.ee/arvamus/384532 (på estniska)

Jag tycker att det här citatet ger en annan aspekt på frågan om vem som var befriare och vem som var offer. Många i Sverige, och kanske ännu mer i andra länder i Väst vill gärna se andra världskriget som ett krig mellan det onda och det goda. Ett krig där de goda allierade vann över de onda nazisterna. Och givetvis skall vi vara tacksamma för att Hitlers tredje rike inte fick bestå. De ester som trodde på Hitlers löften skulle nog ha fått inse att de knappast skulle dugt som rena arier när tyskarna inte längre behövde deras stöd.

Att försöka avgöra vilket som var mest ont av nazism och kommunism kanske inte leder så långt. Visst kan man gå med på att nazism är en genomond ideologi, och att en god människa knappast kan vara nazist. Däremot kan en människa med goda avsikter vara kommunist, men det kräver att man är väldigt naiv. Men för att med hedern i behåll kunna förespråka kommunismen krävs att man erkänner de brott och övergrepp som begåtts i dess namn. Att man gör upp med deportationer, kränkningar av allehanda mänskliga rättigheter. Att man är medveten om att en ideologi som tillerkänner individen ett så litet värde väldigt lätt leder till att individen förlorar sina möjligheter att kritisera de makthavare som anses ha det allmännas bästa för ögonen.

Tulviste kritiserar i sin artikel också ryssarna i Estland för att det är så få som tar avstånd från dem som protesterar på gatorna, och efterlyser de ryssar som liksom esterna vet vad som hände 1940. Det är förmodligen alldeles korrekt att det är först när man även bland ryssarna börjar erkänna att historien inte alltid bara består av svart och vitt som man kan komma längre.

Men visst kan man också försöka förstå ryssarna i Estland. Jämför med de vita i Sydafrika. Man har alltid fått lära sig att man är mer värd än de icke-vita, att de svartas språk är primitivare, att man själv står för kulturen och har förtjänat sin herreroll. Plötsligt förvandlas allting. Plötsligt är man inte herre längre. Det är ingen lätt omställning, och kanske är det också nyttigt att försöka tänka sig in i hur en sådan omställning kan kännas.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=646028
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15352503.asp

Bronssoldaten i Tallinn

Det är tydligt att det föreligger en viss oklarhet rörande den svenska regeringens syn på det som händer i Tallinn. Förvisso är det sant att det rör sig om en intern estnisk angelägenhet, men det faktum att ett annat grannland till Estland lägger sig i desto mer gör att ett tydligt stöd från Sverige vore önskvärt. Se denna länk till DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644699

I DN idag fanns det också en intressant analys av Mette Risa. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644550

Men nog är det märkligt och upprörande att det land som definitivt inte gjort upp med brotten i dess förflutna, det land där en staty över den gamla NKVD-chefen Dzerzjinskij återuppfördes för bara ett par år sedan, det land där de demokratiska rättigheterna kränks på allehanda sätt lägger sig i interna angelägenheter i det väl fungerande och demokratiska grannlandet Estland.

Många krafter försöker utmåla det hela som en kamp mellan ryssar och ester. Detta är långt i från hela sanningen. Väldigt många ryssar i Estland inser att de har det mycket bättre i Estland än de skulle ha det i Ryssland. De deltar aktivt i samhällslivet, de röstar i estniska val och känner sig som estniska medborgare. Dessa ryssar inser också att för att kunna klara sig i Estland krävs att man lär sig språket. Däremot finns det en hel del personer som saknar den gamla sovjettiden. Den tid då man kunde klara sig på ryska, då man kunde snäsa åt ester som försökte tala sitt eget språk i sitt eget land. Den tid då man kunde få ett arbete där man inte behövde göra någonting mer än att infinna sig på arbetsplatsen, ofta berusad och sedan kvittera ut sin lön. Dessa människor, som långt ifrån alltid är ryssar, vill oftast klamra sig fast vid symbolerna för det gamla samhället. Värt att notera är dock att även dessa ryssar oftast föredrar att stanna i Estland med dess högre levnadsstandard jämfört med att söka sig till sitt älskade Ryssland.

Det finns också ester som saknar denna tid. De flesta av dem är äldre, de hade bra jobb under sovjettiden och allehanda förmåner. Deras idol, den gamla ex-kommunisten Edgar Savisaar har bett det ryska folket om ursäkt för flyttandet av krigsmonumentet. Så det är lite förenklat att utmåla det hela bara som en kamp mellan ester och ryssar. I stället är det en kamp mellan västerländsk demokrati och sovjetnostalgi. Det borde inte vara så svårt för någon i Sverige att ta ställning i denna fråga.

Förvisso finns det motsättningar mellan ester och ryssar i Estland. Men de allra flesta människor ser inte nationaliteten som det viktigaste. Kunde man inte då ha låtit monumentet stå kvar? Det störde väl ingen? Jo, jag menar att det faktiskt gjorde det. De människor som dagligen passerade denna symbol för den så kallade befrielsen kände det som ett hån. Förvisso kan man säga att ryssarna jagade bort nazisterna från Estland, men till vilket pris? Fråga släktingarna till de tiotusentals ester som deporterades till Sibirien, för att tvingas arbeta ihjäl sig i arbetslägren i Gulag-arkipelagen. Fråga de människor som för bara 25 år sedan levde i ett samhälle där man inte vågade föra fram sina åsikter öppet. De människor som tvingades hylla kommunistiska symboler, tala ryska och som tvingades leva på en materiell standard som inte kunde jämföras med den i vårt land.

För alla dessa människor, och för alla andra som vill ha ett fritt samhälle med demokratiska rättigheter var det ett hån att dagligen tvingas se detta monument mitt i centrala Tallinn. Och det handlar ju inte heller om att monumentet skall skrotas, utan det skulle bara flyttas till en mindre betydelsefull plats. En plats där alla fredligt sinnade sovjetnostalgiker kan samlas och drömma sig tillbaka till fornstora dar.

"Jag bönar och ber fast jag egentligen vet, att det redan är alldeles för sent".

Mikael Wiehe har givit sig ut på barrikaderna igen till försvar för det kommunistiska paradiset Kuba. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=624887 För säkerhets skull påpekar han att han anser att de 69 politiska fångarna är 69 för många, och följaktligen borde friges. Det är märkligt med de här gamla kommunisterna, som envisas med att försvara en diktatur. Med användande av tvivelaktiga faktauppgifter om landets förträfflighet jämför man med andra länder och kommer alltid fram till att Kuba ändå, trots sina brister, är att föredra.

Till skillnad från sina kolleger på Kuba så har Wiehe fri tillgång till Internet. Han har fri tillgång till att läsa vad han vill, att söka vilken information han vill. På Kuba kontrolleras all information av myndigheterna. Om nu det kommunistiska systemet verkligen vore så förträffligt, hur kommer det sig då att alla kommunistiska makthavare i alla länder är så rädda för att människorna skall få ta del av fri information?

Som svar på detta anför givetvis kommunisterna att den fattige lantarbetaren ändå inte har fri tillgång till Internet, annat än i praktiken. Detta är givetvis korrekt, men förutsätter att alternativet till kommunismen är ett stagnerat bondesamhälle. Naturligtvis kan det finnas de som har ett sådant samhällsideal, åtminstone om man är godsägare på en bananplantage. Men vi som tror på en liberal ekonomi vet att de länder som tagit sig ur fattigdomen är de där en fri ekonomi och en fri opinionsbildning går hand i hand.

Sedan kan man givetvis kritisera USA:s politik mot Kuba, eftersom den ju varken befrämjar fri handel eller fri opinionsbildning, och bara bidrar till att ge kommunisterna argument genom att de kan skylla följderna av det sjuka kommunistiska systemet på amerikanerna. Och naturligtvis kan man kritisera det som händer på Guantanamobasen också. Men skillnaden är ju att även en amerikansk medborgare kan kritisera allt detta utan att riskera att förlora sin frihet.

Men Wiehe och hans kamrater anser sig själv veta bäst vad som är bäst för andra. Om det kubanska folket fritt skulle få välja skulle de ju kunna bli offer för högerkrafter och det transnationella kapitalet och rösta in "folkfiender" att leda sitt land. Därför är det bättre att inte riskera experiment med alltför stor frihet. Men man kanske kan frige de där 69 så att det ser lite snyggt ut. Men det är nog bäst att kontrollera informationstillgången så inte folket blir lurat...