Boktips för sommarlovet!

På en hästgård i England växer Sophie upp som dotter till en framgångsrik travtränare och en alkoholiserad mamma. I en svensk småstad växer Erik upp, släkt med den legendariske raggaridolen Eddie Meduza. Att de kommer att mötas och bli viktiga i varandras liv råder det aldrig någon tvekan om i Per Hagmans lysande bok "Vänner för livet". Men det dröjer länge innan de möts. Och det är inga vanliga Svensssonliv de lever. Båda hamnar i något som närmast är att betrakta som lyxprostitution.

Per Hagman skriver med ett flyt och en känsla som gör boken svår att lägga ifrån sig, även om den faktiskt ibland är lite väl ordrik. Jag har svårt för böcker som handlar om alltför många personer, och här är det ständigt de två huvudpersonerna som dominerar berättelsen helt, och man får en stark känsla av insikt i deras liv och vad som driver dem att handla som de gör, och hur de söker efter något. Hagman är bland annat uppvuxen i Afrika, och bor även nu till stor del utanför Sverige. I boken ställs också ofta det internationella, glamorösa livet mot det provinsiella svenska.

Jag är ingen mästare på att skriva recensioner, en svår konst. Tyvärr är ju inte heller de flesta recensioner man läser i dagspressen speciellt läsvärda, men en riktigt bra sådan finns om denna bok i DN skriven av Jonas Thente. Läs den här. För en gångs skull en recension som gör boken rättvisa, och inte bara är ett referat följt av några klyschor.

Brunner går vilse på Söder, vänstern rasar, men jag är ljum.

En gång i tiden skrev Ernst Brunner om Kocksgatan, en bok som jag minns att jag tyckte om. När jag började läsa hans senaste bok, Hornsgatan, fanns det mycket som förde tankarna till Kocksgatan. Naturligtvis var det titeln, men även inledningen med den sexiga Ingrid förde tankarna till den heta sexscenen i Kocksgatan med öppna fönster som lät ljuden sprida sig över gården. Brunner är en skicklig författare och jag skulle gärna vilja tycka om den här boken. Men tyvärr blir jag besviken.

Det blir lite för mycket frossande i elände, uteliggare i tunnlar, en nedgången prostituerad knarkare, en halvgalen konstnär, en tatuerare vars kunder önskar allt bisarrare plågsamma behandlingar. Det verkar som om Brunner har fastnat i någon slags känsla av att vårt land är på väg utför. Pridefestivalen skildras som någon slags orgie av dekadens i en ton som skulle kunna vara hämtad ur en kristdemokrats memoarer, med en viss indignation över etablissemangets stöd för denna manifestation. Men naturligtvis måste en huvudperson i en bok kunna få uttrycka åsikter utan att författaren nödvändigtvis måste stå för dessa. Det är bara det att det mest känns trist och ointressant.

Samtidigt finns det en hel del samhällskritik som jag har lättare att ta till mig. Den superfeministiske konstkritikern som parodieras, och den stora tidningens kulturredaktion med festen där figurer som författare Jan Tjohou passerar revy är klart underhållande. Men riktigt trist blir det med de historiska återblickarna på Söders förflutna som skildras på ett irriterande flåsmustigt sätt som får en att längta efter den tidiga Fogelström som gjorde det här så mycket bättre.

Svenska Dagbladets recensent skriver att det här är en författare som inte är rädd för att inte vara politiskt korrekt, och visst retar boken gallfeber på vänsteretablissemanget, och alltså borde jag älska den. Men jag är ledsen, men det kan jag inte. Den är helt enkelt inte speciellt engagerande. Det är alltför uppenbart att Brunner framför allt vill framföra sina åsikter, och bara i andra hand berätta en histora. Andra recensenter tycks ha riktigt svårt för boken, som Dagens Nyheters Dan Jönsson, som kallar den för en "kulturkonservativ spya". Det intressantaste (eller mest intressanta, har lite svårt för att bestämma mig för vilken komparativform jag föredrar (förlåt denna utvikning)) med hans recension är att den har tagits bort från nätet. Blev den månne för mycket för Dagens Nyheter, var det kanske lite väl känsligt eftersom den fest med den stora tidningens kulturredaktion som parodieras i romanen naturligtvis var DN:s? Eller är det för att Brunner skriver på Bonniers förlag? På DN På stan finns det i alla fall en artikel om boken, alls inte så kritisk.

När den samlade vänstern ylar mot Brunner är det givetvis frestande att gå i försvar. Men jag har ändå svårt för den här boken hur gärna jag än vill tycka om den. Boken är inte dålig, men den lämnar mig ganska sval. I stället för att läsa någon halvtrist deckare kan man givetvis läsa denna bok, men det finns så många bättre. I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte alls kom igenom en annan bok av Brunner, nämligen hans bok om Bellman, Fukta din aska. Så kanske är min smak inte riktigt kompatibel med Brunners senare författarskap. I Aftonbladet skriver dock Gunder Andersson en mer positiv recension där han förutspår att reaktionerna på boken kommer att delas i två läger, de som talar om gubbgnöl, och de som njuter av det språkliga artisteriet. Kanske är det för att jag är folkpartist som jag inte hamnar i någon av fållorna...

Just nu läser jag en annan Söderskildrare, nämligen Klas Östergren, vars Gangsters äntligen hamnat i min läshög. Återkommer med en recension när den är utläst. Ett tips är dock att den kommer att få ett högre betyg.

Ek wou graag eendags Suid-Afrika besoek

Under mina resor har jag tillbringat många timmar i skivaffärer. En favoritkedja är fnac där man oftast kan lyssna på nästan alla skivor genom att hålla streckkoden mot en läsare. Tack vare detta har jag många bra skivor, på ett otal olika språk. Jag tycker visserligen om att lyssna på musik där jag förstår texten, men samtidigt tycker jag det är väldigt synd när så många väljer att sjunga på engelska i stället för sitt eget språk. Och när man lyssnar på språk man inte förstår blir texten ett av alla instrument, och man tänker mer på hur sångaren sjunger än på vad han sjunger.

Men med Last.fm och Spotify i datorn behöver man inte längre tillbringa timvis i skivaffärer för att hitta spännande musik. Tyvärr har dock inte Spotify hittat till den estniskspråkiga musiken än, och en hel del annat fattas också där. På Last.fm finns sådant, men där är det å andra sidan inte lika lätt att lyssna på det man vill. Därför var det med stor glädje jag fann att Spotify hade en hel del musik på afrikaans. Detta språk som man hör alldeles för lite av påminner ju väldigt mycket om nederländska, och det är inte alldeles lätt att höra skillnaden. Men musiken som kommer från Sydafrika har ofta en egen ton som gör att den känns spännande. Ett exempel är Abel Kramsaal vars senaste låt Blomkind ni kan höra ovan. Under apartheidtiden kunde skrivande på afrikaans uppfattas som ett stöd för regimen, men det är givetvis inte möjligt att kollektivt skuldbelägga alla som talar ett språk.

På något sätt är Sydafrika ett land som både lockar och skrämmer. Där finns så mycket av hat och förakt mot dem som är annorlunda, från de vita mot de svarta, från de svarta mot de vita och mellan olika grupper av svarta. Men samtidigt är det landet där man valde att försöka undvika att konflikterna lever vidare genom den s.k. Sannings- och försoningskommittén. Det är också ett land med en enorm brottslighet, men samtidigt finns det delar av landet där man lever fjärran från mycket av detta. Jag träffade nyligen en man från Sydafrika som berättade att det till exempel i princip inte finns några vanliga taxibilar där, förutom vid flygplatserna. Det skulle vara alldeles för farligt att färdas i en taxibil, och likaså är det nästan uteslutet för vita att åka med kollektiva färdmedel, utan alla har egen bil eller hyrbil. Det ger lite perspektiv på den otrygghet som man kanske kan känna på en svensk spårvagn en fredagkväll...

Jag har aldrig varit i Sydafrika, men jag har länge intresserat mig för landet. Jag har läst en hel del sydafrikanska böcker. Naturligtvis den store Coetzee, vars Onåd jag tycker är ett riktigt mästerverk. Några andra favoriter är The Good Doctor av Damon Galgut, Red Dust av Gillian Slovo och White Lightning av Justin Cartwright. Den förstanämnda finns även på svenska, men de andra måste man läsa på engelska. Alla de här böckerna är mycket välskrivna och läsvärda, och lyckas förmedla mycket av de komplicerade, av frågor om skuld och försoning, om det som gör Sydafrika till det fascinerande land det är.

Att sedan naturen är vacker och omväxlande, och att man har fantastiskt vin gör ju inte landet mindre intressant. Jag minns den tid då det ansågs väldigt fult att köpa varor från Sydafrika, något som jag i min vanliga trots försökte göra så ofta det gick. Det var lite svårt att förstå varför just Sydafrika skulle bojkottas, medan ingen krävde bojkott av Sovjet eller andra diktaturer. Det är lite samma mentalitet som den svenska vänstern visar upp idag med sina krav om bojkott av Israel men inte av Kina, Iran eller Kuba.

Jag antar att de flesta redan räknat ut att bloggrubriken idag betyder "Jag skulle gärna besöka Sydafrika en dag". Men faktum är att böcker, musik och internet ger ganska goda möjligheter att lära känna världen även om man måste stanna hemma. Och en av orsakerna för att åka till Afrika, nämligen att fara på Safari lockar mig inte nämnvärt. Djur kan man ju se på Kolmården, det är natur, människor, kultur och atmosfär som lockar i den riktiga världen.

Men nu var det ju egentligen musiken jag skulle skriva om. En av de artister jag till min stora glädje hittade på Spotify var Jan Blohm. Här ett par av hans bästa låtar:

Kyla, värme, skidor, svett och böcker.

Nu har jag läst ut den bok jag skrev om häromdagen, Kjell Westös Gå inte ensam ut i natten. Jag skrev redan då, fast jag hade hundra sidor kvar, att boken var mycket bra, och faktum är att den sedan blev ännu bättre. Att Kjell Westö är en av de största författarna på svenska är helt klart. Boken är helt oförutsägbar, och det är svårt att inte bli berörd av Frank Loman och hans olyckliga kärlek och sökande efter sanningen om sin familj. Läs den!

Kanske bör du dock inte innan du läst boken läsa Martina Lowdens (ja just hon, författaren till den oläsbara boken Allt som jag nämnde som ett exempel på böcker jag inte uppskattar, och så hamnar jag på just hennes recension idag!) recension av boken i DN.. Hon tycker givetvis inte om denna bok, hon menar att hon inte känner något när hon läser den. Jag påstår givetvis inte att hon har fel, men själv känner jag betydligt mer än när jag försökte läsa hennes bok. Visserligen kände jag en hel del även då, till exempel leda, men framför allt tycker jag att det är svårt att bli oberörd av Westös bok. Att de kvinnliga karaktärerna (enligt Lowden) introduceras med påståenden om huruvida de är vackra eller inte påstås visa att boken är grund och saknar djup.

Måhända är jag samma typ av mansgris i femtioårsåldern som Kjell Westö, men det första jag lägger märke till hos en kvinna är huruvida hon är vacker eller inte. Att man sedan kan vara vacker på så otroligt många olika sätt är ju bara en av de saker som gör livet värt att leva.

Jag håller betydligt mer med Mats Gellerfelt som hyllar boken i Svd. Även i Sydsvenskan finns en i grunden positiv, om än lite mindre översvallande recension om boken.


Vintern är fortfarande lika vacker, och efter lite grävande och letande i garage och förråd lyckades jag hitta både pjäxor, stavar och skidor. I lördags blev det så en skidtur. Sol, snö, skidåkare som gled fram mellan kolonilotter, radhus och åkrar. Så vackert, och så skönt efter helgens stillasittande.



Och idag var det dags för änny mer aktiviteter för att motverka åldrandet, uppkomsten av ölmage och kroppens obönhörliga förfall. Jag har tidigare skrivit om Bikram-yoga, dvs yoga i fyrtio graders värme. Den här gången besökte vi ett ställe som heter du Calme och som ligger på Birkagatan i Stockholm. Förra gången var vi på Perfection nära Stureplan. Och vi uppskattade Bikram-yogan redan förra gången, men den här gången var det mycket bättre. Dels var instruktören betydligt bättre, mycket mer engagerad och förtroendeingivande, dels var hela atmosfären på duCalme mycket behagligare. Visserligen var instruktionen på engelska, men det vållar ju inte nödvändigtvis några problem, annat än rent principiella (vi bör ju slå vakt om det svenska språket i vårt land).

Så alla som tror sig klara av en ganska hård träning i fyrtio graders värme i nittio minuter rekommenderas varmt att prova på denna aktivitiet. Vi slog till och köpte kort för att komma tillbaka! ( Läs gärna denna artikel i Svd och detta inlägg av en annan bloggare också för en mer allsidig bild)

Men lite avundsjuk blir jag i alla fall på studenterna från Leeds som blev insnöade på en pub. Vad jag inte kan förstå är dock hur det utmärkta ölet Riggwelter blev det som blev sist kvar. Hur kan man rata en sådan delikatess till förmån för simpel lager?

Till sist en låt bara för att den är så bra:

Årets första boktips!

Nu är det 2010! Det år då magistern kommer att fylla femtio! Femtio låter väldigt mycket, närmast skrämmande mycket. Men om man i stället tänker på att man är jämnårig med Antonio Banderas, Hugh Grant och Sean Penn så känns det något mindre betungande. Vi får väl se om femtioårskrisen anfaller vartefter den stora dagen närmar sig.

Ute är det vinter. En vintrig promenad i solen över åkrarna till den lilla kyrkan där min far och svåger har sina gravar blev en del av dagen idag. Sedan in i värmen med en god bok. Jag hade för en tid sedan en vana att försöka hitta författare som var födda samma år som jag. Tack vare det fann jag många författarskap som jag kanske inte hade upptäckt annars. Jag kan nämna Tim Winton, Julie Myerson, Lulu Wang och Almudena Grandes som några minnesvärda bekantskaper. Men två av mina absoluta favoritförfattare är faktiskt födda på grannåren, 1959 och 1961. Inte nog med det, de kommer också från varsitt grannland, Danmark och Finland. Om den ene, Jens Christian Grøndahl har jag skrivit förut.


Men just nu avnjuter jag en bok av den andre, Kjell Westö, en av de främsta författarna på svenska. Ändå kommer han inte alls från vårt avlånga, utan är en del av den allt mindre svenskspråkiga minoriteten i Finland. För den som inte läst något av honom så finns det mycket att se fram emot. Hans serie om Helsingfors, som börjar med Drakarna över Helsingfors, fortsätter med Vådan av att vara Skrake, sedan kommer Där vi en gång gått, och till sist den bok som förgyllt min jul- och nyårshelg, tegelstenen Gå inte ensam ut i natten. Dessutom finns den utmärkta Lang. Förutom de intressanta historierna och personerna så får man sig en hel del lokalfärg, finlandssvenska uttryck (och ibland även en del finska ord som inte alltid är översatta, men som jag med hjälp av estniskkunskaperna ändå oftast förstår) och givetvis alltid den levande staden Helsingfors.




Gå inte ensam ut i natten handlar om tre unga människor, Adriana, Jouni och Ariel som växer upp i Helsingfors under femtio- och sextiotalet. De har en kort men intensiv karriär som artister, men går sedan helt olika vägar. Det är en ingående skildring av deras ungdomstid, med droger, politik och musik, men även deras drömmar, längtan och sökandet efter en plats i tillvaron. Kanske är det ibland övertypiskt, för naturligtvis finns allt det som vi förknippar med dessa årtionden här, men det är ändå så bra och engagerande skrivet att man kan förlåta det övertypiska. Och kanske blir det ibland lite för mycket av allt, men det känns ändå nödvändigt för att man verkligen skall lära känna personerna. För sen börjar det liksom om, men Frank Loman, liksom Kjell Westö själv född 1961.

Och det är nu boken blir riktigt engagerande, i alla fall för mig som har lättare att identifiera mig med Frank än de tidigare tre. Men det hela visar sig hänga ihop på många sätt. Kjell Westö skriver, utan att man tänker så väldigt mycket på språket, men får karaktärerna att bli väldigt levande och engagerande så att det är svårt att lägga boken ifrån sig. Ändå är det svårt att bära den med sig, eftersom den är tung och stor. Det här är stor berättarkonst, en bok som verkligen berättar en historia om riktiga människor, en bok där handlingen och människorna är det viktiga.


Men kanske skall man vara en gubbe i femtioårsåldern för att verkligen uppskatta boken, vad vet jag. Yngre människor är kanske uppdelade i gruppen som uppskattar Daniel Sjölin och Martina Lowden (gissningsvis cirka 2% av befolkningen), och sedan de andra som i bästa fall läser deckare eller som bara tittar på tv eller läser Blondin-Bella. Själv har jag gjort försök med både Lowden och Sjölin, men tvingades tyvärr ge upp. Men jag hoppas att jag har fel, och jag tror att den här boken kan ha mycket att ge även den som inte närmat sig halvseklet.

En uppdatering om boken här.

En helg för kroppen och själen!

Helgen är snart över. Ännu väntar På spåret med min landsman Kristian Luuk som visst sänds i SVT 24 framåt söndagskvällen. Det skall bli spännande att se hur han och Fredrik Lindström, mannnen som gjort mer för språkintresset i Sverige än landets samlade kår av svensklärare, lyckas med detta uppdrag. Själv har jag alltid varit svag för programmet, och det går inte att förneka att Oldsberg och framför allt Björn Hellberg, varit lysande i sina uppgifter.

Helgen har annars inte tillbringats på latsidan. Redan klockan nio på lördagsförmiddagen infann jag mig tillsammans med tonårstvillingarna på en körskola för att genomlida en obligatorisk handledarkurs. Här hade en tämligen tråkig trafiklärare förmånen att disponera ett tjugotal personer i tre och en halv timme. Vi kunde inte gå därifrån oavsett hur tråkig han var eftersom han kunde ge oss det så hett efterlängtade tillståndet att övningsköra privat. Alltså fick vi genomlida hans dåliga skämt, trista historier ur hans förflutna och annat innan han efter cirka en och en halv timme äntligen lyckades förmedla en del av intresse. Men för mig som pedagog gav det en del funderingar över hur man skall hålla en publiks intresse vid liv.

Senare på lördagen gick det betydligt hetare till. Nyfiken som jag är på nya saker ville jag prova på något som heter Bikram-yoga. Detta är en träningsform där man ägnar sig åt yoga i fyrtio graders värme. Det finns onekligen en viss logik i att man skall ha det varmt när man utför yoga, eftersom yogan ju kommer från Indien, ett land där det oftast är mycket varmt. Bikramyogan innebär att man under nittio minuter utför en viss serie av yogapositioner i ett rum där det är fyrtio grader varmt. Detta påstås passa alla oavsett tidigare erfarenhet och kondition. Det sistnämnda tror jag dock att man skall ta med en nypa salt. Det är förvisso sant att man även om man, likt magistern, aldrig provat på yoga kan utföra det mesta, om än på ett betydligt mindre avancerat sätt än vad som avses, men har man inte en hyfsad grundkondition tror jag inte att man orkar med att hålla igång i nittio minuter i ett så varmt rum. Det är ingen överdrift att säga att svetten verkligen rinner, ja närmast forsar. Och visst hände det att man funderade över om man inte borde fly, men efteråt kändes det fantastiskt. Jag kommer nog inte att kunna motstå frestelsen att utsätt mig för denna prövning fler gånger. Att sedan en del av rörelserna kräver en betydligt mer flexibel kropp än min är ju sant, men jag tror att man ändå kommer att bli mer smidig när man gjort det några gånger. Fördelen är att man utgår från sin egen förmåga och sin egen smidighet eller brist på sådan, och gör sitt bästa. Värmen bidrar också till att man blir mindre stel, även om svetten gör det svårt att få grepp om armar och fötter.

Men helgen har inte bara ägnats åt fysisk aktivitet. Även själen har fått sitt (även om Bikram har ett starkt själsligt innehåll). Jag har också haft nöjet att läsa en riktigt god bok. Boken ifrån heter Kanonväder och är skriven av Carin Svensson (som numera heter Carin Ardelius och är gift med författaren Lars Ardelius) som faktiskt debuterade som författare på engelska då hon bodde på Nya Zeeland (där hon bodde i tjugo år). Kanske är det just för att hon så länge bott utomlands som hon har en så bra blick för vad som är Sverige, för alla de nyanser i den helhet som utgör vårt land. Boken handlar om en fyrtionioårig kvinna (dvs jämnårig med undertecknad) som på restaurang Bosporen i Leksand möter en country-cowboy med hästsvans och hörapparat och följer med honom i hans skruttiga Audi genom vårt land, till Malmö, Karlstad, Upplands Väsby och andra äktsvenska platser. Jag kan sakna det här vardagssvenska, något som mest kommer fram i deckare (varför skall jag behöva stå ut med en trist mordintrig för att få läsa om vanliga människor i Sverige?) i den nutida litteraturen. Boken är välskriven, människorna känns äkta och engagerande och det är ett rent nöje att läsa den!

En annan bild av Tallinn

Fler och fler svenskar reser då och då till Stockholms närmaste huvudstad, Tallinn. Många åker visserligen bara på kryssning, och har då inte så många timmar på sig att se staden eftersom båten inte kan köra raka vägen, utan måste kasta i land en tross på Åland för att få sälja den eftertraktade skattefria spriten. De flesta som går i land går en sväng i gamla stan, och hamnar sedan i något köpcentrum som ser ut ungefär som hemma.

Men för den som vill veta lite mer om Tallinn har det nyligen kommit ut en intressant bok. Den heter Tallinn - sagostadens revansch och är skriven av den finlandssvenske journalisten Anders Mård. Eftersom den är finlandssvensk hittar man också en del typiska ord som kanske inte alla rikssvenskar förstår. Jag tror inte att alla vet vad kännspak (karakteristisk) och skyddsväg (övergångsställe) betyder, men det är nu inget som stör läsningen, tvärtom.

Det är en trevlig liten bok som får plats i en stor ficka till den varma rock som man definitivt bör ha på sig om man skall besöka Tallinn vintertid. Men det är inte direkt en vanlig guidebok som beskriver alla sevärdheter. Dock finns det i slutet av varje kapitel en liten adresslista över sådant som man bör se i de områden som beskrivs. Men boken bör man ha läst innan besöket, det rör sig om ganska ingående reportage.

Det faktum att Mård är gift med en ryska från Tallinn, och vid sina besök i staden bor hos sina svärföräldrar (och svärfar är en gammal sovjetisk officer!) gör att perspektivet blir ett lite annat, och något mer kritiskt. I frågan om det krigsmonument som flyttades och ledde till kravaller får vi snarast den ryska bilden. Det är alltså inte någon okritisk solskensbild av Tallinn som presenteras. Mård besöker Lasnamäe, den sovjetiska betongförorten (och möts av två källarbutiker när han stiger av bussen, en som säljer sprit och den andra som säljer gravstenar!), han följer med en frikyrkopastor som delar ut mat till utslagna ryssar i förslummade baracker och vandrar längs inhägnade kvarter där de rikaste bor. Men det är alls inte bara det negativa som kommer fram, och Mård konstaterar också att mycket är betydligt bättre än i Ryssland där han själv numera är bosatt.

Vi får också lära känna den före detta dissidenten och ministern Lagle Parek, den idylliska trähusstadsdelen Nõmme och mycket annat. Det är en mycket allsidig bild av Estland som ges, ärligt, kanske väl kritiskt ibland, men hela tiden välskrivet och mycket läsvärt. Även jag som varit ganska mycket i Tallinn lärde mig en hel del, och vill gärna rekommendera den här boken.

Låna inte ut den här boken till en Sverigedemokrat!

Sakari Nuottimäki är måhända inte det mest internationellt gångbara namnet. (Jämfört med min nyfödde lille släkting i Estland som heter Kahrut-Kiur i förnamn så torde dock Sakari vara ganska lätthanterligt för de flesta). Nu vill inte jag sätta mig till doms över andra människors val av namn, vare sig det gäller traditionella namn som kan bli svårhanterliga i globaliseringens tidevarv, eller förändring av sitt givna namn till någon slags låtsasengelska. Hur som helst, och jag lägger inga värderingar på det, så kallar sig Sakari för Zac O'Yeah, vilket ju är rätt catchy.

Zac-Sakari har införlivat mig i sin läsarskara med boken Guru, som var den första bok om religion som jag frivilligt läste. Nu är inte Guru någon vanlig religionsbok, utan lika mycket en reseskildring, en genre som jag uppskattar mycket, även om man mycket sällan hittar någon svensk sådan värd sitt pris. Guru är både rolig,lärorik och tankeväckande. Men det var inte den boken jag skulle skriva om.

I stället är det O'Yeahs näst senaste opus, deckaren Tandooriälgen som jag tänkte berätta om. Å nej, inte en deckare till tänker måhända den läsare som liksom jag fått mer än nog av alla dessa kriminalhistorier som pumpas ut av än den ene, än den andre som egentligen hellre skulle skriva riktiga böcker, men som har en stor hög med räkningar på skrivbordet.

Men det här är verkligen ingen dussindeckare. Den utspelar sig i staden Gautampuri, vilket är det nya namnet för Göteborg. Det är en framtidsskildring, men ingen avlägsen framtid. Klimatet i Sverige har blivit hett och tryckande på grund av miljöförstöringen, och ekonomin i Europa har bara gått utför. I stället är det en asiatisk stormakt, den Sydasiatiska unionen, med bas i Indien som tagit över det nedgångna Europa. USA finns kvar som stormakt, om än försvagat. En svensk exilregering finns i Nueva Suecia i Paraguay, men den är tandlös. Det svenska folket är också tämligen marginaliserat och förpassat till att antingen försöka göra karriär på ockupationsmaktens villkor, eller att förfalla i alkoholmissbruk i nedgångna infödingskvarter.

Är då detta bara en skämtsam bild av framtiden? Jag tänker på en av mina kollegor på skolan som säger sig ha legat vaken om natten vid tanken på hur många civilingenjörer Indien utbildar varje år och hur dessa har stora kunskaper om vad som efterfrågas i västvärlden. Och nu är indierna på väg till månen också...

Boken är precis som baksidestexten anger "En av de mest originella deckare som skrivits på svenska", men det gör inte att jag är alltigenom positiv. Visserligen skriver O'Yeah bitvis så bra att man vill utropa hans efternamn, se bara denna beskrivning av ett morgontidigt Gautampuri:

"Himlen hade tömts på regn för natten. Moskiter svävade i hungriga matköer över Masthuggsterrassen. Han observerade en tunn ångslöja i luften. Om det inte vore för några uteliggare som kokade chai hade det varit omöjligt att avgöra om ångorna var det grå ljuset före gryningen eller bara var en reflexion av det närmaste ozonhålet i den vanliga smoggen. Men det var morgonen som kom klättrandes över djungeln i öster. Snart skulle solen kliva ut i läderstövlar och med sina knytnävar av ljus dräpa natten som belägrat gator och kajer, piska liv i väggarna till Gautampuris skyskrapor, suga ut dimmorna med sin törstiga tunga, få staden att skina som rumpan på en nypryglad masochist."

Det är alltså en ganska brutal bild av staden som ges, och likaså är intrigen mycket våldsam och hårdkokt. Det hela är dock skildrat med en stor portion humor av det svartare slaget, och invävt i det hela finns stora kunskaper om såväl indisk religion som samhällsförhållanden. Men det blir lite för mycket. Dels blir det lite väl mycket gottande i obehagliga detaljer, till exempel om hur polisen undanröjer bevismaterial genom att i tron att det rör sig om en annan typ av kött inmundigar det tandoorimarinerade mordoffret, och liknande frosseri i blod och obehagligheter som säkert uppskattas av splatterälskare, men blir lite väl magstarkt för undertecknad. Sedan drabbas jag som vanligt av mitt ointresse för deckarintriger, och när det mal på om alla cyniska snutar tröttnar jag och letar efter passager som den jag citerade ovan.

Så betyget blir, trots den stora dosen originalitet, tre och en halv tandoorimarinerade älgar. Men jag är säker på att jag skall läsa O'Yeahs biografi om Gandhi, som nyligen utkommit.

Och en sak till: Skildringen av det nedgångna Gautampuri ligger väldigt nära den världsbild som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och deras likasinnade förmedlar om ett framtida Sverige där svenskarna blivit en nedgången underklass uppblandad med blatteblod medan invandrarna tagit över. Den svenska kulturen har här blivit en patetisk lämning som högtidlighålls under intagande av stora mängder alkohol av nostalgiska losers. Nu tror jag inte för ett ögonblick att Zac skulle ha några sympatier för Sd, men visst kan man läsa boken på ett sådant sätt. Detta är i och för sig ingen kritik, men låna inte ut boken till personer med sådana sympatier!

Skall Helena slå sin man?

Det finns saker som väcker stora förväntningar. En ny skiva av Lars Winnerbäck, ett nytt uttalande av Jan Björklund, eller en ny bok av Bengt Ohlsson. I dag skall jag uppehålla mig vid det sistnämnda.

Bengt Ohlsson är en person som jag hyser stor beundran för. Jag har tidigare på bloggen skrivit om hans lysande föredrag om en gammal Nina Hagen-låt, jag läser oftast med mycket stor behållning hans välformulerade krönikor i DN På Stan, där han med stor energi tar sig an det ena mer omöjliga ämnet än det andra, och nästan alltid lyckas ta hem många poänger.

Jag har också läst hans engagerande "skilsmässoroman" Se till mig som liten är, och självklart den fantastiska Gregorius, en bedrift bara att komma på idén att göra en slags nytolkning av Doktor Glas, men dessutom med ett lysande resultat.

Men nu lånar jag hem Hennes mjukaste röst från biblioteket, som talbok. Perfekt till disken, strykningen, potatisskalningen och andra intressanta göromål som vi nordiska män numera har nöjet att dela med våra kära. Men sedan blir jag alltmer besviken. Huvudpersonen är en totalt outhärdlig människa som man kan förstå att hennes närstående knappt står ut med, och det är måhända en bedrift att skildra en sådan människa på ett så ingående sätt, men jag blir inte ett dugg engagerad. Det enda jag tänker är att jag inte står ut med att höra mer av hennes självgoda gnäll. Dessutom lär boken utspela sig i Nova Scotia i Kanada. Jag förstår inte varför, jag förstår inte ens hur man skall förstå det av boken. Uppenbarligen har Ohlsson aldrig satt sin fot där, och det gör att miljön bara blir påklistrad.

Den här boken har säkert sina goda sidor, men jag får nog efter en tredjedel och återbördar resten olyssnad till biblioteket. Där finner jag Ohlssons hustrus, Helena von Zweigbergks, nya bok Ur vulkanens mun som talbok. Så nu får vi se om hustrun kan ge sin make en match. Förväntningarna är höga. Jag återkommer med en rapport.

Men det finns faktiskt de som tycker om Bengts bok. Läs gärna den här recensionen för en allsidigare bild.

Våga utmana de politiskt korrekta åsikterna!

Så här på Världsbokdagen skriver många tidningar om böcker. En av dessa är Helsingborgs Dagblad som återger delar av tidigare recensioner om de böcker som nyligen kommit ut i pocket. En av dessa är Petra Östergrens mycket intressanta bok Porr, horor och feminister som jag också tidigare skrivit om här på bloggen. Det är en bok som utmanar de närmast allenarådande uppfattningarna om porr och prostitution i svensk debatt. Oavsett om man håller med om allt i boken är det en mycket intressant och tankeväckande läsning. Hennes viktigaste tes, vad gäller prostitution, är att de som säljer sin kropp inte tillåts komma till tals, och om de gör det förringas deras synpunkter och tankar eftersom de inte anses veta sitt eget bästa.

Nåväl, av kortrecensionen i HD kan man lätt få intrycket att recensenten avfärdar boken med några invändningar av tveksamt värde. Men se till att klicka på rubriken i artikeln för att läsa hela recensionen. Den är betydligt mer nyanserad och ger Östergren rätt i mycket, i alla fall den del av boken som handlar om pornografin. Nu är det förvisso så att det är lättare att försvara porr än prostitution, inte minst i svensk debatt, och den av nästan alla omfattade tesen att prostitution är skadlig och av ondo nästan har blivit en absolut sanning. Kolmisoppi kan dock inte svälja tanken att det skulle kunna finnas olika sätt att se på kropp och sexualitet i olika samhällsklasser. Jag kan dock inte se att det skulle vara otänkbart att det borgerliga samhällets normer, på gott och ont, är mer fast förankrade i medelklassen än i arbetarklassen. Inte heller är det omöjligt att tänka sig att det är mer lockande att prostituera sig om alternativet är konsumkassan eller att packa sill i glasburkar. Sillpackandet torde inte heller ge ens en bråkdel av den lön som man kan få som "glädjeflicka". Om man däremot har en akademisk utbildning kanske det är lättare att känna tillfredsställelse i sitt arbete, och även att tjäna mer (om man nu inte är lärare förstås).

Men oavsett vad man tycker om prostitution eller porr så tycker jag att man skall läsa den här boken, speciellt nu när den är lättillgänglig i pocket. För en god bok är en bok som får en att tänka, och som väcker känslor. Och det gör denna bok!

Om konsten att bli av med böcker och hitta nya,

Jag hittade en bok idag. Den bara låg där. I en plastpåse. På biblioteket. Att hitta böcker på bibliotek är ju inte direkt ovanligt, själv bär jag ofta hem hela kassar, och hinner sedan läsa hälften. Lyckligtvis kan man numera få påminnelser via mejl så man slipper böterna. Tidigare kostade böterna mig ofta mer än ett antal pocketböcker skulle ha gjort. Men den här boken behövde jag inte låna. På plastpåsen stod nämligen "Book Crossing" vilket genast var bekant för mig. Jag var nämligen redan själv en registrerad användare av denna spännande tjänst, en av dessa nya företeelser som Internet möjliggjort.

Det hela går ut på att man skall lägga ifrån sig böcker som man läst ut, eller inte känner för att läsa, så att någon annan skall få glädje av den. Boken registrerar man först på Internet och förser med ett registreringsnummer och en instruktion om att den som hittar den skall registrera den på sajten. Jag har själv bara lämnat i från mig en bok på detta sätt. Det var inte det lättaste. Jag försökte nämligen bli av med den samtidigt som jag körde buss (som bekant måste lärare antingen leva i armod, eller skaffa biinkomster). Trots att jag försett boken med stora etiketter med texten "VARSÅGOD, EN GRATIS BOK!" kom passagerare efter passagerare fram till mig med boken och sa att någon måste glömt den. Nästa dag lämnade jag den på tåget (men även då ropade en dam att jag glömt min bok). Det är dock ingen som registrerat denna bok som upphittad.

Den bok jag hittade var en bok på engelska som handlade om hur man kan utveckla sitt skrivande, så den kan ju kanske bidra till en höjd kvalitet på mina blogginlägg. Den var ju också försedd med en speciell Book Crossing-plastpåse, annars skulle jag nog inte observerat den. Den hade dock redan tillbringat några månader på biblioteket fick jag reda på när jag registrerade mitt fynd.

Böcker är ju någonting som man i och för sig inte kan få nog av, men ändå väldigt lätt får för mycket av. Ett hem utan böcker är ju väldigt torftigt, men det är väldigt lätt hänt att antalet blir så stort att man knappt får plats. Och när man skall flytta är böcker inte det roligaste att bära med sig. Men att kasta bort en bok bär mig verkligen emot. Så det här sättet att sprida böcker tycker jag är väldigt bra, men det gäller att hitta lämpliga platser att lägga dem på. Själv skulle jag aldrig ha kommit på att lägga en bok på biblioteket, men det var alls ingen dum idé. Järfälla kommun har faktiskt en text om detta på sin hemsida, och där ger man det goda rådet att lägga böcker i väntrum av olika slag.

Tror att jag skall beställa ett gäng specialplastpåsar från USA och börja sprida mina överflödiga böcker. Det gäller dock att snabbt förflytta sig från boken, annars riskerar man att folk ropar efter en. Men springer man kan man riskera att bli tagen för terrorist, och jag rekommenderar inte att göra det nära någon ambassad eller regeringsbyggnad...