Nytt monument i gammal stil retar ryssar och modernister.

Sommaren är full av aktiviteter, och tiden för att sitta och blogga är minimal. Men jag vill gärna dela med mig av de här bilderna från en av sommarens resor. I Tallinn har man nämligen nyligen invigt ett monument för att minnas det estniska frihetskriget 1918-1920. Naturligtvis retar det upp en hel del ryssar, som ju vill bestämma hur historien skall tolkas även i andra länder. En del andra kritiker menar att monumentet är gammalmodigt och ointressant.

Själv tycker jag att det gör sig väldigt bra i kvällsljus, men är kanske lite tråkigt dagtid. Vad gäller kritiken om gammalmodighet så ligger det väl en del i det, men det passar ju ihop med den tid då detta krig utkämpades. Jag är för en mångsidig kultur, med både modernistiska och mer traditionella inslag. I det här fallet tycker jag att resultatet ändå är lyckat. Döm själva (klicka gärna på bilderna för större format).

En annan bild av Tallinn

Fler och fler svenskar reser då och då till Stockholms närmaste huvudstad, Tallinn. Många åker visserligen bara på kryssning, och har då inte så många timmar på sig att se staden eftersom båten inte kan köra raka vägen, utan måste kasta i land en tross på Åland för att få sälja den eftertraktade skattefria spriten. De flesta som går i land går en sväng i gamla stan, och hamnar sedan i något köpcentrum som ser ut ungefär som hemma.

Men för den som vill veta lite mer om Tallinn har det nyligen kommit ut en intressant bok. Den heter Tallinn - sagostadens revansch och är skriven av den finlandssvenske journalisten Anders Mård. Eftersom den är finlandssvensk hittar man också en del typiska ord som kanske inte alla rikssvenskar förstår. Jag tror inte att alla vet vad kännspak (karakteristisk) och skyddsväg (övergångsställe) betyder, men det är nu inget som stör läsningen, tvärtom.

Det är en trevlig liten bok som får plats i en stor ficka till den varma rock som man definitivt bör ha på sig om man skall besöka Tallinn vintertid. Men det är inte direkt en vanlig guidebok som beskriver alla sevärdheter. Dock finns det i slutet av varje kapitel en liten adresslista över sådant som man bör se i de områden som beskrivs. Men boken bör man ha läst innan besöket, det rör sig om ganska ingående reportage.

Det faktum att Mård är gift med en ryska från Tallinn, och vid sina besök i staden bor hos sina svärföräldrar (och svärfar är en gammal sovjetisk officer!) gör att perspektivet blir ett lite annat, och något mer kritiskt. I frågan om det krigsmonument som flyttades och ledde till kravaller får vi snarast den ryska bilden. Det är alltså inte någon okritisk solskensbild av Tallinn som presenteras. Mård besöker Lasnamäe, den sovjetiska betongförorten (och möts av två källarbutiker när han stiger av bussen, en som säljer sprit och den andra som säljer gravstenar!), han följer med en frikyrkopastor som delar ut mat till utslagna ryssar i förslummade baracker och vandrar längs inhägnade kvarter där de rikaste bor. Men det är alls inte bara det negativa som kommer fram, och Mård konstaterar också att mycket är betydligt bättre än i Ryssland där han själv numera är bosatt.

Vi får också lära känna den före detta dissidenten och ministern Lagle Parek, den idylliska trähusstadsdelen Nõmme och mycket annat. Det är en mycket allsidig bild av Estland som ges, ärligt, kanske väl kritiskt ibland, men hela tiden välskrivet och mycket läsvärt. Även jag som varit ganska mycket i Tallinn lärde mig en hel del, och vill gärna rekommendera den här boken.

Att vara ryss är svårt

Den estniske professorn och riksdagsledamoten Peeter Tulviste skriver i den estniska tidningen Eesti Päevaleht bland annat följande kloka och tänkvärda ord (här i min egen översättning):

"I och med sönderfallandet av det röda imperiet förlorade den ryska identiteten sina viktigaste grundvalar, och man har hittills inte hittat nya, även om sökandet pågår. Det som finns kvar är stoltheten över segern i kriget, och i den frågan är många ryssar förståeligt nog mycket känsliga. Visst måste man tillerkänna ryssarna deras seger, men vi får därvid inte glömma att den röda armén inte befriade oss från fascisterna, utan precis tvärtom. Det var de som erövrade oss 1940 efter en överenskommelse med samma fascister (Molotov-Ribbentroppakten), utplånade vår stat, mördade och arresterade, deporterade kvinnor och barn. När vi berättar denna sanning förstör vi ohjälpligt den kanske enda kvarvarande grundvalen för det ryska folkets självbild. Men här står vi och kan inte annat. "
http://www.epl.ee/arvamus/384532 (på estniska)

Jag tycker att det här citatet ger en annan aspekt på frågan om vem som var befriare och vem som var offer. Många i Sverige, och kanske ännu mer i andra länder i Väst vill gärna se andra världskriget som ett krig mellan det onda och det goda. Ett krig där de goda allierade vann över de onda nazisterna. Och givetvis skall vi vara tacksamma för att Hitlers tredje rike inte fick bestå. De ester som trodde på Hitlers löften skulle nog ha fått inse att de knappast skulle dugt som rena arier när tyskarna inte längre behövde deras stöd.

Att försöka avgöra vilket som var mest ont av nazism och kommunism kanske inte leder så långt. Visst kan man gå med på att nazism är en genomond ideologi, och att en god människa knappast kan vara nazist. Däremot kan en människa med goda avsikter vara kommunist, men det kräver att man är väldigt naiv. Men för att med hedern i behåll kunna förespråka kommunismen krävs att man erkänner de brott och övergrepp som begåtts i dess namn. Att man gör upp med deportationer, kränkningar av allehanda mänskliga rättigheter. Att man är medveten om att en ideologi som tillerkänner individen ett så litet värde väldigt lätt leder till att individen förlorar sina möjligheter att kritisera de makthavare som anses ha det allmännas bästa för ögonen.

Tulviste kritiserar i sin artikel också ryssarna i Estland för att det är så få som tar avstånd från dem som protesterar på gatorna, och efterlyser de ryssar som liksom esterna vet vad som hände 1940. Det är förmodligen alldeles korrekt att det är först när man även bland ryssarna börjar erkänna att historien inte alltid bara består av svart och vitt som man kan komma längre.

Men visst kan man också försöka förstå ryssarna i Estland. Jämför med de vita i Sydafrika. Man har alltid fått lära sig att man är mer värd än de icke-vita, att de svartas språk är primitivare, att man själv står för kulturen och har förtjänat sin herreroll. Plötsligt förvandlas allting. Plötsligt är man inte herre längre. Det är ingen lätt omställning, och kanske är det också nyttigt att försöka tänka sig in i hur en sådan omställning kan kännas.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=646028
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15352503.asp

En tår över ryska tår!

Den svenske ambassadörens bil körde över en rysk polistå! Detta upprör den ryske ambassadören i Stockholm. Att den svenske ambassadörens bil blev vandaliserad av ryska regeringstrogna demonstranter föranleder inget beklagande från denne man som lever upp till det maktfullkomliga ideal som tronar på minnen från fornstora sovjetiska dagar. Tvärtom hutar han åt den svenske ambassadören som var så dum att han trodde att han oantastad skulle kunna ta sig till ett fredligt grannlands ambassad.

Detta är givetvis mer än upprörande! Det vore kanske dags att skicka hem denne ambassadör från Stockholm eftersom han fullständigt saknar respekt för grundläggande diplomatiska och demokratiska spelregler. Ryssland skall bestämma över såväl estniska monument som svenska ambassadörer! Den som vågar ifrågasätta detta får skylla sig själv.

Låt oss hoppas att EU kan visa en enad front mot dessa ryska övergrepp. Tyvärr finns det en risk för att vänsterns nostalgiska känslor för den ryska varianten av verklighetsbeskrivning gör att det blir svårare att ena de demokratiska krafterna i EU. De gamla vanliga gnällvisorna om förtryckta ryssar i Baltikum dammas av. Men om de nu verkligen är så förtryckta, varför återvänder de inte till Putins paradis?

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15337653.asp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=645500

Bronssoldaten i Tallinn

Det är tydligt att det föreligger en viss oklarhet rörande den svenska regeringens syn på det som händer i Tallinn. Förvisso är det sant att det rör sig om en intern estnisk angelägenhet, men det faktum att ett annat grannland till Estland lägger sig i desto mer gör att ett tydligt stöd från Sverige vore önskvärt. Se denna länk till DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644699

I DN idag fanns det också en intressant analys av Mette Risa. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644550

Men nog är det märkligt och upprörande att det land som definitivt inte gjort upp med brotten i dess förflutna, det land där en staty över den gamla NKVD-chefen Dzerzjinskij återuppfördes för bara ett par år sedan, det land där de demokratiska rättigheterna kränks på allehanda sätt lägger sig i interna angelägenheter i det väl fungerande och demokratiska grannlandet Estland.

Många krafter försöker utmåla det hela som en kamp mellan ryssar och ester. Detta är långt i från hela sanningen. Väldigt många ryssar i Estland inser att de har det mycket bättre i Estland än de skulle ha det i Ryssland. De deltar aktivt i samhällslivet, de röstar i estniska val och känner sig som estniska medborgare. Dessa ryssar inser också att för att kunna klara sig i Estland krävs att man lär sig språket. Däremot finns det en hel del personer som saknar den gamla sovjettiden. Den tid då man kunde klara sig på ryska, då man kunde snäsa åt ester som försökte tala sitt eget språk i sitt eget land. Den tid då man kunde få ett arbete där man inte behövde göra någonting mer än att infinna sig på arbetsplatsen, ofta berusad och sedan kvittera ut sin lön. Dessa människor, som långt ifrån alltid är ryssar, vill oftast klamra sig fast vid symbolerna för det gamla samhället. Värt att notera är dock att även dessa ryssar oftast föredrar att stanna i Estland med dess högre levnadsstandard jämfört med att söka sig till sitt älskade Ryssland.

Det finns också ester som saknar denna tid. De flesta av dem är äldre, de hade bra jobb under sovjettiden och allehanda förmåner. Deras idol, den gamla ex-kommunisten Edgar Savisaar har bett det ryska folket om ursäkt för flyttandet av krigsmonumentet. Så det är lite förenklat att utmåla det hela bara som en kamp mellan ester och ryssar. I stället är det en kamp mellan västerländsk demokrati och sovjetnostalgi. Det borde inte vara så svårt för någon i Sverige att ta ställning i denna fråga.

Förvisso finns det motsättningar mellan ester och ryssar i Estland. Men de allra flesta människor ser inte nationaliteten som det viktigaste. Kunde man inte då ha låtit monumentet stå kvar? Det störde väl ingen? Jo, jag menar att det faktiskt gjorde det. De människor som dagligen passerade denna symbol för den så kallade befrielsen kände det som ett hån. Förvisso kan man säga att ryssarna jagade bort nazisterna från Estland, men till vilket pris? Fråga släktingarna till de tiotusentals ester som deporterades till Sibirien, för att tvingas arbeta ihjäl sig i arbetslägren i Gulag-arkipelagen. Fråga de människor som för bara 25 år sedan levde i ett samhälle där man inte vågade föra fram sina åsikter öppet. De människor som tvingades hylla kommunistiska symboler, tala ryska och som tvingades leva på en materiell standard som inte kunde jämföras med den i vårt land.

För alla dessa människor, och för alla andra som vill ha ett fritt samhälle med demokratiska rättigheter var det ett hån att dagligen tvingas se detta monument mitt i centrala Tallinn. Och det handlar ju inte heller om att monumentet skall skrotas, utan det skulle bara flyttas till en mindre betydelsefull plats. En plats där alla fredligt sinnade sovjetnostalgiker kan samlas och drömma sig tillbaka till fornstora dar.