Landet där alla sevärdheter gått under jorden.

I de flesta andra länder är sevärdheter ofta höga och strävar upp mot himlen, som kyrktorn som vill imponera på Gud, berg som skjuter upp mot skyarna, eller höga torn från vilka man får en överblick över land och stad. 

Var är sevärdheterna?

I Moldova finns inga imponerande kyrktorn, inga berg att skriva hem, och inte ett enda utsiktstorn (så vitt jag vet). Sevärdheterna här rör sig i en annan riktning, neråt. Varför det är så undandrar sig min bedömning, men att det är så är helt klart. 

I princip finns det två sorters sevärdheter i Moldova, underjordiska kloster och vinkällare. Och då pratar vi om rejäla vinkällare, inte några vanliga slottskällare där vinet får dela plats med adelns undanställda tortyrredskap och mögliga syltburkar. Nej, här finns faktiskt världens största vinkällare. Ja, källare är väl kanske fel ord eftersom det ger associationer till smärre utrymmen under olika typer av fastigheter. Här är det snarare milslånga tunnlar det handlar om. Cricovas vinkällare är cirka 120 kilometer långa, varav ungefär hälften lär var fullt med vin. Och Cricova är inte värst, Milestii Mici har 200 kilometer tunnlar!

Typiskt hus.

Nåväl, vi beslutar oss för att besöka vinkällarna i Cricova, några mil norr om huvudstaden. I likhet med alla vägar i landet så är huvudvägen norrut full av hål och ojämnheter, och om man ger sig in i mindre samhällen är det snarare så att hålen och ojämnheterna omges av små bitar med väg. Men när man svänger av mot Cricova möts man av en väg som är alldeles slät och felfri. För säkerhets skull har man satt upp en skylt med fordonstrafik förbjuden också, men sådana skyltar har endast outgrundliga symboliska innebörder i länder som Moldova. 

I berget till höger ligger det underjordiska klostret, men munken tyckte inte att vi skulle ta kort där inne. 

Det är tydligt att det här är den plats där utländska turister skall ges en bild av landet. Vi lyckas få en plats på en visning några timmar längre fram och besöker under tiden det mest kända underjordiska klostret, i Orheiul Vecchi. Det är mycket vackert beläget, och trots att det skulle vara stängt på måndagar kommer man i alla fall ner i en underjordisk sal där en skäggig munk sitter och ser till att inga lättklädda kvinnor kommer ner utan att vira in sig i diverse filtar. Det ser ut ungefär som man kan vänta sig i ett underjordiskt kloster, men utsikten över dalen är fin och munken ser ut som om han suttit här i femtio år ungefär, fast det var inte förrän 1996 som klostret togs i bruk igen. 

Flaskor, flaskor och flaskor. Vrides ett kvarts varv då och då. 

När vi kommer tillbaka till Cricova är det snart dags för vår visning. Man kör fram ett turisttåg av den typ som brukar åka runt i alla orter med turistiska ambitioner, och som turister av någon outgrundlig anledning ofta åker omkring med. Här finns dock inte så mycket val, även om man faktiskt kan få ta med sin egen bil i underjorden i stället. 

När vi stannar vid den första stationen, Champagneflaskevändningsstället, ställer sig en engelsk dam som vi redan lagt märke till på grund av hennes, även efter engelska förhållanden, mycket bristfälliga klädsmak. Nu ställer sig denna dam upp och börjar skälla på den stackars guiden för att man inte i förväg talat om att det är så kallt under jorden. För att ytterligare understryka sina synpunkter hävdar hon att hon är läkare (eller hon säger ju doctor, så hon kan ju faktiskt vara doktor i vad som helst). Nu är ju frågan hur intelligent det är att inte förstå att det är kallt i underjorden (om man nu inte är doktor i teologi förstås, och tror sig komma närmare helvetets eldar). Guiden ser ut som om hon helst skulle vilja dänga en tompava i huvudet på tanten. 

Doctor Cold.

Vi får i alla fall se flaskor, flaskor, vinfat, vinfat och åter flaskor. Faktum är att det finns så otroligt mycket flaskor och vinfat här i den moldovanska underjorden att man undrar hur man någonsin skall lyckas sälja så mycket vin till den värld där just moldovanska viner inte direkt hör till bästsäljarna. Fast man har ett ganska bra rykte i Östeuropa där det mesta hamnar. 

Tåget tar oss runt till flera ställen, och flaskorna ser lite olika ut. Guiden undviker Doktor Cold och vi ser till att se väldigt intresserade ut (och låtsas att vi inte fryser) så att hon inte skall bli ledsen. Till sist kommer vi till en pampig underjordisk byggnad (om nu byggnad är rätt ord, min underjordsterminologi är bristfällig) där det finns diverse samlingar med vinflaskor. Här har diverse lokala höjdare, och oligarker från Ryssland och Ukraina värdefulla vinsamlingar. Här finns också Hermann Görings vinsamling som Röda Armén otroligt nog lyckades transportera hit utan att dricka ur när man tagit den som krigsbyte. 

Några av Görings flaskor som man tyvärr låtit ligga tills de förmodligen blivit odrickbara.

Här har både Putin och Jurij Gagarin suttit och kolkat i sig vin. Den sistnämnde lär inte ha fått nog förrän efter två dygn. Och Putin lär ha tillbringat sin femtioårsdag här nere. Här finns i alla fall mycket ståndsmässiga provningsrum i olika stilar. De flesta som är med på visningen har också bokat vinprovningar här nere, medan vi som inte gjort det får söka oss ut till fots, lyckligtvis bara ett par hundra meter i de vindlande gångarna. 

Underjordisk party- och vinprovningssal.

Vi kommer ut i den trettiogradiga värmen igen. Nu har vi i princip avverkat detta lands sevärdheter, så nästa dag blir det dags att besöka en sevärdhet som är en sevärdhet eftersom det är ett land som inte finns. Mer om detta inom kort!

På jakt efter Moldovas själ (och sevärdheter)

Stefan cel Mare-gatan (förstås)

Vi anländer på Chisinaus internationella flygplats en varm söndagsmorgon i juli och kastar oss med en hyrd bil ut i den moldovanska trafiken. Med en viss vana att köra i den stundtals röriga trafiken i grannlandet Ukraina är det ändå inte helt lätt att flyta in i den moldovanska trafikrytmen. Nu tycks det inte bara vara vi som har svårt att koordinera våra rörelser med en omkringströmmande kaotiska trafiken. Under våra fyra dagar i Moldova hinner vi passera minst fem nyligen inträffade trafikolyckor, varav minst en riktigt allvarlig. Inte helt förvånad blir jag heller då jag någon vecka efter hemkomsten läser att en buss kört av vägen och tio dött och trettio hamnat på sjukhus.

Vi tar oss i alla fall välbehållna in i Chisinaus centrum. Det känns inte som om man befinner sig i en huvudstad, snarare en sömnig landsortsstad någonstans där inte många turister passerar. Mest liv är det runt marknadskvarteren där man kan köpa samma kinesisk massproducerade varor som på de flesta marknader runt om i vår globaliserade värld. Här finns några fina parker, en och annan monumental byggnad men inte mycket som är att betrakta som riktiga sevärdheter. En del moderna köpcentra finns runt om i staden, det största av dessa bär det vitsiga namnet MallDova. Men de stora sevärdheterna i landet finns utanför staden, nämligen världens längsta vinkällare, och ett underjordiskt kloster. Av någon anledning tycks alltså alla sevärdheter vara belägna under markytan. Vi sätter oss att fundera över hur det kan komma sig över ett glas av det lokala Chisinau-ölet.

Ännu ett shoppingcenter i europas fattigaste land.

Och den där coola maskeradkungen på pengarna då? Jo, Stefan cel Mare betyder helt enkelt Stefan den store på det lokala tungomålet. Han härskade 1457-1504 och lyckades med den hyfsade prestationen att vinna 34 av de 36 slag han deltog i. Han besegrade såväl turkar, ungrare, polacker och tatarer och gjorde Moldavien till något att räkna med. Han var dessutom en djupt troende man som grundade ett stort antal kloster och kyrkor. När han var på lite mindre andligt humör ägnade han sig såväl åt sin fru som var en litauisk prinsessa,  men även åt att göra ett tjugotal andra kvinnor med barn. För övrigt var han kusin med Vlad III Dracula som gett upphov till Draculalegenderna (en man som kanske inte drack blod men väl hade som favoritsysselsättning att trä upp folk på pålar).
Alla dessa prestationer har lett till att Stefan dyrkas som landets viktigaste historiska person (kan även bero på att det inte finns så många andra kända moldaver). I varje stad finns gator och torg med hans namn, såväl i Moldova som i den angränsande provinsen Moldavien i Rumänien, och hans karaktäristiska drag, finns förutom på sedlarna även att se som skulptuer på de viktigaste torgen (och visst är han roligare än Lenin som tyvärr lever kvar alltför mycket i Ukraina (liksom i Transnistrien, men mer om detta "land" en annan dag)).

Vanligt transportmedel på landet

Mer om de sevärdheter som faktiskt finns en annan dag. I väntan på detta kan jag varmt rekommendera denna lilla tragikomiska film som nog säger en hel del om landet ifråga:

Hur kul kan det vara i Moldova egentligen?

Leksakspengar, tänker du kanske när du ser dessa sedlar. Jämfört med våra svenska sedlar som ju föreställer diverse artister, kulturpersonligheter och gamla kungar är det förvisso lite ensidigt att bara ha en och samma snubbe på alla valörer. Att snubben i fråga heter Stefan Cel Mare vilket ju låter som någon italiensk smörsångare från femtiotalet, och ser ut som någon som klätt ut sig till sagokung gör ju inte saken bättre. 

Men så här ser pengarna ut i det land som oftast får epitetet Europas fattigaste land när någon ens orkar skriva om det i svenska media. Och skrivs det alls om det är det mest elände. Kvinnor som blir sexslavar utomlands, män som säljer sina njurar och andra eftertraktade kroppsdelar. Och en och annan artikel om att det är ett av de länder där folk är minst lyckliga. Alltså inte den typen av artiklar som verkar lockande på turister som vill koppla av och ha det mysigt. Så i stället åker turisterna till Thailand (ett land som för övrigt är bland de ledande i världen vad gäller handel med både sexslavar och organ, men det tänker man ju inte på när man är där. Och så kan man träffa så mycket trevliga människor. Från Torsby och Söderhamn och Västra Frölunda och andra platser man inte besökt. Och så har de ju Thaimassage och Thaimat, precis som hemma på våran gata).

Finns det ingen annan sevärdhet i en moldovansk håla finns det alltid en staty av Stefan Cel Mare.

Men nu skulle jag skriva om Moldova, eller Moldavien som det ofta kallas på svenska. För att förbereda vår resa dit tänkte jag i vanlig ordning läsa någon reseguide. Lonely Planet brukar vara ett ganska säkert kort, eftersom de har en viss respektlöshet som gör att man kan ta deras tips på allvar, till skillnad från en del andra guideböcker som mer är reklambroschyrer där allt är bra och inget ifrågasätts. Det visade sig att det finns en Lonely Planet-guide från 2007 som heter Romania and Moldova. Och det har kommit en ny upplaga av Rumänienguiden. Fast då har man tappat bort Moldova. Det är tydligt att det inte finns någon efterfrågan på guideböcker om Moldova. Det finns dock ett litet kapitel i Lonely Planet Eastern Europe, ett tiotal sidor som kan köpas som e-bok för några pund eller euro. 

Moldovanska bevakningföretag inger en viss respekt.

Men för den som vill läsa in sig inför resan finns det inte så mycket att tillgå. Fast en ganska underhållande bok som dock har några år på nacken är Playing the Moldovans at tennis av Tony Hawks. Denne halvgalne halvgamla (lika gammal som undertecknad men något mer galen) engelsman inledde sin karriär med att slå vad på en pub om att han skulle kunna lifta runt Irland med ett kylskåp (vilket gick förträffligt, om jag inte minns fel lyckades han till och med få till en herdestund med en fager irländska i kylskåpet). I alla fall, under viss stimulans av både alkoholhaltiga drycker, och den ekonomiska framgången hans bok om kylskåpsresan blev, slog han något år senare vad om att han skulle kunna slå alla medlemmarna i Moldovas fotbollslandslag i tennis. Resultatet blev en underhållande bok, med en hel del allvar i botten. Hur det gick med vadet skall jag inte avslöja, men läs gärna boken. 

Men hur var då Moldova? Och vem är denne märklige sagokung med smörsångarnamnet? Varför finns hans bild på alla sedlarna, är han den ende kände moldovanen? (vilket ju vore paradoxalt med tanke på hur okänd han är i större delen av världen). Svaren på dessa frågor kommer läsaren av denna blogg att få inom kort. 

I väntan på detta kommer här ett av Moldovas bidrag till ESC med en del käcka bilder från landet. Och det faktum att låten faktiskt heter "Hora Din Moldova" har inget som helst samband med ordens svenska betydelse utan är en ren tillfällighet.