Klimatsmart hälsosöndag i Mannheim

En söndag i början av november steg vi av spårvagnen i Mannheim, en vanlig tysk stad av Malmös storlek. Att anlända till en ny stad med spårvagn är onekligen ett bra sätt, man glider stilla in, inte längs gömda spår bakom fula industribyggnader som när man kommer med tåg, inte med blicken krampaktigt på rödljus och vägskyltar som när man kör bil, utan mjukt glidande längs gator där landsbygden övergår till förort som övergår till stadskärna. Till Mannheim kan man åka spårvagn från Heidelberg, en resa genom små städer, ute på landet och in i förorter.

Mannheim är en stad som är mest känd för att den inte har vanliga gatunamn, utan i stället är den uppbyggd som ett koordinatsystem. Man kan alltså bo på den käcka adressen K6. Hur kul är det? I likhet med väldigt många andra tyska städer så är stadsbilden präglad av hus byggda efter kriget, hus som känns tunga som tysk husmanskost. Mannheim är inget undantag, utan känns väldigt tungt. Om man dessutom kommer dit en grå novemberdag känns det ännu tyngre. Om det dessutom är söndag, en dag då alla affärer utom de oftast ointressanta småbutikerna i järnvägsstationerna är stängda blir folklivet även i denna stad med över 300000 invånare ungefär lika livligt som i Säffle.

Nu fanns det faktiskt ett undantag bland de vanligen så umbärliga stationsbutikerna. På bästa säljläge, mitt i stationen, fanns ett ytterligt välsorterat stånd för sådana livsnödvändigheter som skalpeller, stetoskop och såna där läskiga avlånga saker som tandläkare använder för att peta mellan tand och tandkött. Till skillnad från onödigheter som kläder, skor och mat så måste man givetvis när som helst kunna köpa sådant. Det måste kännas betryggande för stadens sjukhus att närhelst man förlagt sina skalpeller kan man bara fara ner till centralstationen och skaffa nya!

Nåväl, efter en tur på konstmuseet där vi bland annat ser denna installation ger vi oss ut i stadens vimmel. Snart börjar hungern göra sig påmind, men med undantag för en fullsatt vegetarisk restaurang hittar vi inte mycket i matväg. Vid stadens stora torg finner vi dock ett märkligt torn som inrymmer en cocktailbar. Eftersom torn alltid känns inspirerande (speciellt torn med cocktailbarer) far vi upp för att se utsikten och döva hungern. Utsikten är imponerande, i fjärran skymtar någon slags berg, i staden tävlar husen om att vara fulast, här och där sticker lämningar från tiden före postindustrialismen upp med rykande skorstenar.

Drinklistan är också imponerande, alla de närmare 200 olika drinkarna har fått namn efter olika Hollywoodskådespelare och efter en halvtimmes bläddrande avnjuter vi en Hilary Swank och en Keanu Reeves. För att bidra till en bättre hälsa har drinkarna försetts med inslag från andra delar av kostcirkeln, såsom snask och frukt. Kombinationen av allt detta, drinkarnas glada färger och alkoholen gör att staden blir allt vackrare och vi själva allt mer filmstjärnelika.

Efter denna lilla utflykt i Hollywood-Hawaii ger vi oss så ut i den tungtyska verkligheten igen. Nu hittar vi faktiskt en del restauranger, men maten känns ungefär lika kul som arkitekturen. Till sist hamnar vi ändå på den vegetariska buffén, som nu börjat avfolkas. Här sitter alla hälso- och miljömedvetna mannheimare och smaskar ekologisk rättvisemärkt vegetarisk slankkost och ser precis så där ekologiskt rättvisemärkta ut som bara tyskar kan. Själv slabbar jag på med lite av varje rätt, vilket är precis det som är affärsidén, eftersom tallriken vägs i kassan. Min hustru är lite mer avvaktande, men hittar en del ätligt, och vi sköljer ner det hela med lite ekologiskt rödvin.

Hela dagen känns väldigt sund och klimatsmart; spårvagnsresan, konstmuseet, de fruktrika drinkarna och nu den oanimaliska lunchen (som tack vare att vi skjutit upp den till närmare klockan fyra kan tjänstgöra både som lunch och middag, vilket givetvis bidrar till att spara ytterligare på jordens resurser). Alltså kan vi med gott samvete ta oss till Frankfurts groteskt trista flygplats och sätta oss i ett av det ständigt förlustbringande nordiska flygbolagets plan.

Till sist ett litet inslag för tysktalande:

Surrealistiska självmordstankar i nattlig harmonibubbla

En ny dag grydde i Budapest. Krismötet natten innan hade dragit ut på tiden, så det var ett lärarlag med något nedsatt pedagogisk förmåga som ledde adepterna ut i staden. Men solen sken, fåglarna kvittrade och de två flickor vi hade med oss skulle ha kunnat bota en svår depression genom sin obotliga positivism och sina smittande skratt. På promenaden mot tunnelbanan räknade de upp allt som var bra med Budapest och listan var närmast oändlig.

Vårt mål var Keleti Pályaudvar, stadens största järnvägsstation. Om man läser om den på Wikipedia får man den intressanta upplysningen att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och att den då var en av de modernaste i Europa. Det vore onekligen mer sensationellt om det stod att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och redan då var hopplöst föråldrad. Nu hade tidens tand nött ner stationen ganska rejält, men det var ändå med ett styng av nostalgi jag återsåg denna station som jag senast lämnade 1980 efter min tartarsteksupplevelse. Det mesta var sig likt, inte minst biljettförsäljningen.

En ytterst vänlig dam som såg ut som en typisk ungersk fransklärarinna satte med stor frenesi igång med att hjälpa oss att ta oss till Köpenhamn, en stad som vi satt upp som ett lämpligt etappmål. Till sist fann hon platser i en sittvagn som skulle avgå klockan 20.00 mot Berlin. Då hade madame Chemin de Fer hållit på i en halvtimme och kön ringlade sig lång bakom oss. Föga anade vi att denna del av biljettköpet bara var en inledning. Nu skulle biljettblanketter letas fram, små gem petas loss med ett speciellt ungerskt gemlosspetningsverktyg, allas biljetter skrivas för hand i ett otal exemplar, förses med stämplar och häftas ihop, en process som tog minst lika lång tid. Vi undvek att se kön i ögonen när vi släntrade ut.

Dagen gick och kvällen kom. Vi infann oss på stationen i god tid och konstaterade att vårt tåg bestod av ryska och vitryska sovvagnar och i slutet två ungerska sittvagnar. Vi hittade våra platser, och fann till vår glädje att vi satt tillsammans i en kupé. Vår glädje över detta faktum blev ännu större när vi märkte att den genomsnittlige östeuropeiske tågpassageraren ännu inte fallit offer för deodorantreklamens förföriska locktoner.

På slaget åtta rullade tåget ut i den allt mörkare ungerska verkligheten. Det tog inte lång tid innan det ungerska mörkret avlöstes av slovakiskt mörker som i sin tur ersattes av tjeckiskt mörker. Men i den harmonibubbla som vår kupé utgjorde lyste mörkret med sin frånvaro. Vår tillvaro förvandlades till en märklig lek med fullständigt obegripliga regler där ritualer som att säga "Nordamerika" varje gång man satte sig och att undvika adjektiv tio över varje timme plötsligt föreföll vara normala inslag i mänsklig samvaro. I korridoren rörde sig en märklig blandning av berusade spanjorer, suspekta rumäner som kastade lystna blickar på våra flickor och min kollega, samt en strid ström av konduktörer från olika länder som ville sätta sina bomärken i våra biljettbuntar.

Till situationens absurditet bidrog också den bok jag fått överta från min kollega sedan hon lagt beslag på min medhavda "I trygghetsnarkomanernas land". Det var nämligen Ann Heberleins bok om hennes bipolära sjukdom och självmordstankar, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Att läsa en bok om självmord på ett nattåg genom vulkanaskan i Tjeckien i en kupé med två rosaklädda fjortonåriga tjejer som sprudlar av livsglädje, nästan oavbrutet skrattar och fnissar blev en fullständigt surrealistisk upplevelse, en upplevelse som alltid kommer att finnas med mig.

Att sova var inte det lättaste. När tröttheten till sist infunnit sig och mina ögon var nära att falla igen dök det plötsligt från någon nordtjeckisk by upp en storväxt manchurier som satte sig på huk utanför vår kupé och förde ett långvarigt och mycket engagerat manchuriskt resonemang i sin mobiltelefon. Jag konstaterade att jag faktiskt är lite äldre än 1980 när jag tillbringade många nätter i sittvagnar under mina interrailodysséer. Trots bristen på sömn skulle jag dock inte vilja ha denna natt oupplevd.

Men måhända var det just bristen på sömn, och de absurda upplevelserna som gjorde att jag plötsligt kände mig jagad av de otaliga vindkraftverk som nästa morgon visade sig vara allestädes närvarande i det forna DDR. Vart jag än såg såg jag dessa snurrande otyg som störde min sinnesfrid och jag önskade att någon Don Quixote skulle uppenbara sig från de bakfulla spanjorerna i grannkupén för att bekämpa dem. Jag längtade för första gången på länge efter hemlandet där Barsebäcks stabila konturer utstrålar en helt annan harmoni.

Efter två timmar i ett svinkallt och regnigt Berlin där min alltid lika inspirerande kollega och jag ledde våra ungdomar till obligatoriska sevärdheter som Brandenburger Tor och riksdagshuset skulle vi bara hämta våra inlåsta väskor. Då insåg vi att den nya centralstationens välmenande idé att sprida ut förvaringsboxarna till ett flertal olika våningsplan kan innebära en nackdel om resenärerna är lika förvirrade som vi. Likt yra broilers irrade vi runt tills vår försynte trettonåring plötsligt och oväntat tog befälet och ledde oss rätt på målet med bara några minuter tillgodo.

Nu var det inte långt kvar till trygghetsnarkomanernas land. Först en visit i Danmark dit vi tog oss med ett överfullt tåg där många satt på golvet, däribland våra elever. Min kollega och jag hade dock turen att få sitta (och slapp använda vår Heberleininspirerade plan för den händelse någon skulle göra anspråk på den ena av våra sittplatser, nämligen att lägga upp alla våra samlade piller i en hög varefter jag skulle säga att jag går till nästa vagn "But please keep an eye on my wife, she is a bit suicidal, so please try to stop her if she tries to take any pills".)

Vindkraftverken blev allt aggressivare, vädret allt kallare och insikten om att vi snart skulle vara ute ur vår harmonibubbla, och tvingas diska, förbereda lektioner, rätta, städa, tvätta, skriva omdömen började bli alltmer påtaglig. När vi sedan nästa dag i Sverige fick se snö blev längtan tillbaka till vår surrealistiska centraleuropeiska vårsoliga vulkanresa ännu starkare. Vi skulle kanske ha behövt en krisgrupp som tog hand om oss när vi kom hem, men vår skolledning hörde bara hur glada vi var när vi var ute på resan.

Alla de upplevelser som jag nu skrivit om är bara de som vi fick vara med om tack vare vulkanen. Hade inte detta utbrott ägt rum hade vi i och för sig haft en spännande och givande resa, men inte i närheten av det vi nu fick uppleva. Varje gång jag i fortsättningen hör ordet vulkan kommer jag att minnas denna upplevelse och känna hur den gjorde mig till en lyckligare människa. Jag unnar alla en egen vulkan som kan kasta omkull vardagen för en stund, lyfta upp och skaka om tillvaron och sedan lämna en med nya insikter och tankar.

Estnisk ångbastu ger klädångest och svenska badvakter studerar Bratwurst.

För en tid sedan skrev jag om ett besök i Rakvere, en stad som på många sätt kan sägas symbolisera det nya Estland, fullt av energi och framåtanda. En av stadens senaste sevärdheter är det nya Aqua Spa, som ligger i en ganska trevlig byggnad med ett mycket centralt läge. I Estland har det på senare år blivit väldigt populärt att bygga spahotell, med främsta målgrupp den del av det finska broderfolket som tycker att det finns annat som är intressantare än den billiga estniska bag-in-box-vodkan.






Först på plan var Pärnu i södra Estland som har en lång tradition. Redan på Sovjettiden for finnnarna dit för att ta del av kurbad, och sedan har det blivit allt mer populärt. Där finns också landets bästa äventyrsbad, Tervise Paradiis (hälsans paradis)(som stavas så och inte som Svenska Dagbladet stavar det i sin i och för sig trevliga, men onödigt slarviga artikel om Pärnu). Även i Tallinn med omnejd, liksom på Ösel har spana vuxit upp som svampar ur jorden.



Aqua spa i Rakvere är inte på något sätt unikt, men det är trevligt att kombinera med att se andra sevärdheter i Rakvere. Man har en restaurang med god, men kanske lite onödigt tillkrånglad, och efter estniska förhållanden inte så prisvärd meny. Det finns en simhall där man skulle kunna simma fram och tillbaka om det inte var så fruktansvärt tråkigt att göra det (men alla tycker ju inte det). Det finns lite olika bassänger, varav en liten utomhus där det dock var obehagligt hagligt den majdag vi var där. En bassäng har en ström som man kan simma runt i ett tag, men inte heller det är så kul i längden. Så mycket till äventyrsbad är det alltså inte, så vill man ha det bör man åka till Pärnu (som kanske slår de flesta svenska äventyrsbad).





Attraktionen på Aqua Spa är bastuavdelningen. Här finns ett antal olika bastur med olika temperatur och fuktighet. Avdelningen är mycket smakfullt gjord med dekorativa mosaikväggar. Dock är det lite si och så med bastuna. Ångbastun har mest ånga för den som står upp, längre ner är det inte så mycket att hurra för. Några bastur är alldeles för kalla för att vara njutbara.

Nu är det ju så med bastu att det finns en viktig, ja helt basal grundprincip för bastubad. Den är att bastubad inte går att förena med bärande av klädesplagg. Syftet med bastubad är nämligen att svettas och att öppna upp kroppens porer. Detta låter sig självklart inte göra om man har på sig badbyxor eller andra plagg. I Sverige löser man oftast nakenhetsproblematiken i bastur med att ha en bastu för herrar och en för damer. Då kan man vara naken utan att någon av det motsatta könet råkar få syn på ens ädlare delar, något som tydligen är väldigt känsligt för många. Det blir dock kostsamt om man vill ha många olika bastur. Dessutom kan man inte umgås med personer av det motsatta könet i bastun.



Dock har det visat sig att det blir allt vanligare att speciellt unga människor även i könsuppdelade bastur envisas med att ha kläder på sig. Detta tas upp till diskussion i en intressant artikelserie i Svenska Dagbladet. Där diskuteras olika skäl till varför man till exempel har så svårt för att acceptera att kvinnor badar utan bikiniöverdel. Ett skäl som man missat men som jag tror spelar in är "de elaka kapitalisterna"! Eftersom trenden på sjuttiotalet gick mot att topless blev helt accepterat, och att även bikinibyxorna började bli så små att många tyckte att man lika gärna kunde vara utan. Inför visionen om en framtid där badklädestillverkarna skulle gå samma öde till mötes som de som framställde räknestickor, diabildsprojektorer och telefonnummerskivor insåg modebranschen att det måste vara påklätt som gäller i badsammanhang.

Sådan är kapitalismen, och det är ju inget fel med det, men vi måste vara medvetna om att vi är styrda. Visst kan muslimerna ha sitt finger med i spelet, men deras roll är nog underordnad. Glöm inte att den kristna högern i USA (som visserligen inte tycker om muslimer) är besatt av ett hat mot nakenhet som en symbol för allt elände.


I Tyskland, Belgien och Holland samt en del andra mer civiliserade länder är det däremot helt naturligt att män och kvinnor kan bada bastu tillsammans utan att klä på sig bisarra klädesplagg. Detta möjliggör byggandet av stora bastuanläggningar med ett flertal olika typer av bastur, något man alltså försöker kopiera i Estland men på grund av att den estniska prydheten påminner om den svenska blir resultatet mindre lyckat.

En märklig historia berättas i Svd-artikeln om hur svensk badpersonal besökte bastur i Tyskland, och då personalen var av olika kön och följaktligen kände panik inför tanken att behöva se varandra nakna fick de i stället dela upp sig könsvis och besöka olika badanläggningar. På så vis fick de endast se nakna tyskar (och kunde måhända låtsas att de såg Bratwurst och inte penisar).

Men visst kan man åka till Estland för att gå på spa, speciellt om man vill ta del av diverse behandlingar, inte minst för att prisnivån är rimlig. Men vill man njuta av fantastiska bastuanläggningar är det andra länder som gäller. Några tips här .

Till sist lite musik med det klassiska estniska punkbandet Vennaskond. Här en av deras mest melodiska låtar, klassikern Pille-Riin i en inspelning från 1994:

Arbetarnas stora dag!

I fredags var det så ånyo dags för arbetarrörelsens stora stolta dag. Under röda fanor marscherade man på gator och torg. Stolt flammade de röda fanorna mot den soliga himmelen, sida vid sida gick rörelsens ombudsmän, pensionärer som aldrig ifrågasatt partiets visdom, eritreanska regeringsanhängare, vanliga hederliga arbetare och andra medborgare som fortfarande vill högtidlighålla denna något förlegade dag.

Samtidigt på alla tidningskiosker trummar arbetarrörelsens stora organ med anor från kampen för yttrandefriheten ut ett nytt budskap som skall föra rörelsen in i nittiotalet. Vilket budskap har man så valt ut för denna högtidliga dag? Blir det månne en vision om hur Monas tappra hjältar skall ta tillbaka makten? Kanske ett recept på hur man skall möta krisen? Måhända lite kritik mot Fredriks högerspöken? Eller kanske något europeiskt för att uppmana till intresse för det stundande Eu-valet?



Nej, en stor nyhet har inträffat i konungariket. En nyhet som tränger undan rörelsens stora dubbelröda dag från löpsedlarna. En stor nyhet som bara måste fram, trots att alla vill läsa om den oförtrutna kampen för arbetarnas rättigheter.

Läs allt om detta drama här och känn stolthet över vår svenska pressfrihet!

Bloggomobil!

Det finns mycket man kan skriva om om man har en blogg. Till exempel kan man skriva om meningar som innehåller om om och om igen. Men det blir nog lite tröttande i längden. Fördelen är ju att man kan skriva om precis vad som helst. Bland de saker som magistern sällan skriver om är bilar. Bilar är för magistern någonting som människor som har oturen att bo ocentralt behöver för att ta sig till ställen dit vi andra kan ta oss med buss, tåg eller cykel. Skall man skriva om dem så blir det mest gnäll om att de är så många och i vägen för min cykel.


Men så finns det andra bilar. Bilar som gör en lycklig bara man ser dem. En sådan bil hittade magistern och hans kvinna en solig sommardag i en lummig Berlinförort. Den stod där, söt som en koalabjörn. Och som det inte var nog med att den var söt som ett gelehallon. Den lystrar också till det poetiska namnet Goggomobil. Tyvärr görs inte sådana mästerverk längre. Nu ser de flesta bilar ut som de flesta bilar. Och det är inte någonting man blir gladare av.



Och när jag lite senare hamnar i en tysk dvd-butik hittar jag filmen Traumreise zu Dritt. Den handlar om det äkta paret Marlotte och Peter Backhaus som i slutet på femtiotalet gör en jorden runt-resa i en Goggomobil som de gett det välklingande namnet Schnüffelchen. De färdas genom Afrika, Asien, Sydamerika och Nordamerika innan de parkerar sin Goggo hemma i Hamburg igen. Allting är så där oskuldsfullt femtiotalistiskt kolonialistiskt skildrat som man bara kunde på den tiden. En riktig filmpärla! Se trailern här. Den som inte behärskar tyska (fast jag tycker att ni borde lära er det!) kan i alla fall njuta av bilderna. Risken är att du inte längre vill sätta dig i din trista Toyota eller Volvo för att åka till jobbet nästa dag. Mer info om detta härliga tyska bilunder hittar du här. Eller se den här reklamfilmen med den sköna Goggolied.

Svikna löften och glömd färgfilm.

Ibland påpekar någon att jag utlovat saker i min blogg som aldrig dykt upp. Men det är inte så konstigt. Jag är ju också politiker och sådana brukar ju svika sina löften. Samma allianspolitiker som en gång kritiserade Bodströms integritetskränkande förslag genomförde ju nu samma sak. Göran Sommardahl sammanfattade det hela på ett lysande sätt i P1 i torsdags. Han menade att sossarna skulle gjort samma sak, men då hade alliansen gapat högt om integritetskränkningar. Nu var rollerna de omvända, men resultatet detsamma. Det är just sådant som föder politikerförakt. All heder åt Birgitta Ohlsson som åtminstone la ner sin röst, men ännu mer åt den hittills nästan okända Camilla Lindberg. Se där en politiker som vågar säga nej till påtryckningarna, och som står för det hon tror på. Att det sedan råkar vara rätt sak som hon tror på gör ju saken ännu bättre. Må hon gå mot en ljus framtid! Under tiden letar de stackars ungmoderaterna (förgäves?) efter moderater med samma civilkurage...

Vad är det då som jag har lovat? Jo, bland annat skrev jag om att jag lyssnat på ett föredrag om en låt av Nina Hagen från 1974. Det var en mycket intressant upplevelse. Föredragshållaren var nämligen författaren och krönikören Bengt Ohlsson, mannen som behärskar konsten att göra en helt lysande nytolkning av Doktor Glas, att skriva krönikor i DN På Stan på ett sätt som oftast gör att resten av tidningen bara känns som ett omslag kring Ohlssons utsökta formuleringskonst, och stundom provokativa åsikter, men uppenbarligen också att analysera en vid första påseendet banal schlagertext på ett beundransvärt sätt. Men lyssna nu på låten. Hoppeligen är läsarens tyskkunskaper tillräckliga för att kunna tillgodogöra sig denna sång från ett svunnet DDR, där färgfilm inte var något man bara köpte i närmaste butik, utan där det faktum att den färgrulle som man lyckats komma över inför semestern blivit kvarglömd hemma var en smärre katastrof. Inte minst som den var rätt värdelös i den gråa betongmiljön hemma. Nåväl, om denna låt lyckades den gode herr Ohlsson hålla ett imponerande anförande, både intelligent och roligt. Arrangör var Goetheinstitutet, denna högborg för tyskhetens spridande till otacksamma invånare runt om i världen (och som numera delar lokaler i huvudstaden med Cervantesinstitutet, vars gärning torde vara lättare i dessa dagar när nästan alla högstadieelever väljer spanska så att nästan vem som helst som har spanska som modersmål kan bli anställd på skolorna (tro mig, jag har sett dem!), medan högutbildade tysk- och fransklärare står sysslolösa) och föredraget ingick i en serie där kulturpersonligheter givits i uppdrag att välja något ur den tyska kulturen som betytt något för dem. Och Bengt Ohlsson valde då denna låt. Det visade sig att han kommit i kontakt med Goetheinstitutet eftersom han har för avsikt att skriva en bok om Tyskland, något som vi alla har anledning att se fram emot.

Och till sist ett litet tips om tysk kultur: Det finns en sångare som är grymt underskattad även i sitt hemland Tyskland. Hans namn är Andreas Schulte och jag kan bara ge den gode läsaren rådet att försöka finns hans skiva Zerrissen med dess underbara låtar. Tyvärr är det nog inte helt lätt, men om du lyckas kommer du att bli rikt belönad.

Ljusskygga aktiviteter i tysk källare

Sommaren lever sig kvar i magisterns sinne. Ännu finns en viss motvilja mot att tillbringa alltför mycket tid vid datorn. Ännu finns färska minnen av soliga stunder vid blåa hav, av värme och njutning, av kall öl i skuggan under ett lummigt träd.


Sommaren som gått har varit full av allehanda spännande inslag. Bland de mer ljusskygga aktiviteterna faller ett restaurangbesök i Berlin. Men var inte orolig, käre läsare. Ljusskyggheten här var inte på något sätt otillbörlig. Det handlade nämligen om restaurangen Nocti Vagus, en restaurang som drivs av blinda, och där alla gäster får känna hur det känns att inte se. Vi blev genast nyfikna då vi fick höra talas om denna upplevelse, och vi blev inte besvikna.


Det hela börjar, åtminstone sommartid, med att man samlas på en innegård, där man får en välkomstdrink och får läsa menyn. Man kan välja mellan en fiskmeny, en köttmeny, en vegetarisk och en överraskningsmeny. Vi föll för den vegetariska, som helt enkelt lät mest spännande (nåja, allra mest spännande vore förstås överraskningsmenyn, men att varken se eller ha någon aning om vad man åt kanske vore lite väl spännande). Dock uppstod anledning till oro när magistern lyckades med att spilla på sig av drinken. Detta i fullt dagsljus, och i helt nyktert tillstånd. Hur skulle detta sluta?

Så småningom var det dags att gå in i matsalen. För att komma dit gick man genom en ljussluss där man fick träffa sin kypare. Med armarna på dennes axlar fick man sedan gå till sitt bord, där man gavs noggranna instruktioner om var bestick, tallrikar, glas med mera befann sig. Och när maten väl kom visade det sig att det inte alls var så svårt att äta utan att se något. Besvärligast var det att hälla upp vin och vatten, vilket nästan förutsatte att man doppade ett finger i glaset för att inte hälla över kanten. Några ytterligare olyckor inträffade inte, dock tappade vår kypare faktiskt ett glas när han dukade av vårt bord.

Vi erbjöds också axelmassage av en pratsam massör med intresse för svensk folkmusik (ett område om vilket magisterns kunskaper visade sig förbluffande ofullständiga).

Bland fördelarna kan också noteras möjligheterna att utan att genera andra gäster ägna sig åt kyssar och andra kärleksyttringar om man råkar vistas på restaurangen med en lämplig partner. Vi placerades inte i likhet med vad som är vanligt på restauranger mittemot varandra, utan i stället bredvid varandra, vilket ju underlättar. Av programmet framgår att man på torsdagskvällar också har högläsning ur erotiska klassiker, så det är troligt att det är extra spännande dessa kvällar. Detta förutsätter dock goda kunskaper i tyska, ett språk som kanske heller inte anses vara det mest romantiska och erotiska...

Tvångstankar av typen: "Finns det inte rätt mycket kackerlackor i Berlinska restauranger" bör man undvika om man inte vill ha måltidsglädjen förstörd. Den som är orolig över toalettbesök kan också lugnas med att man då ropar på sin kypare som eskorterar en till ljusslussen vilken man passerar innan man når toaletten.

Det är inte något helt billigt nöje, och det kanske inte heller är något man kommer att vilja göra väldigt ofta, men det är helt klart en upplevelse som jag inte skulle vilja ha oupplevd. Den vegetariska menyn var mycket god, och det är helt klart spännande att kunna konstatera hur andra sinnen skärps när synen är borta (men vem som helst kan naturligtvis räkna ut detta faktum utan att besöka restaurangen i fråga).

Sammanfattningsvis: Jag tror faktiskt att det är enklare att föreställa sig hur det skulle kunna vara att leva som synskadad när man varit på denna restaurang. Denna insikt leder till att man är mindre benägen att tycka synd om blinda, eftersom man kan konstatera att man kan leva ett fullvärdigt liv utan detta sinne. Frågan är om det inte vore värre att förlora smak- och luktsinne?

Fler tips om Berlin kan man hitta här.

Välkommen till Kristianstad!

Som den regelbundne läsaren förhoppningsvis märkt har magistern haft semester och inte bloggat på ett tag. I stället har han vidgat sina vyer och lärt känna olika spännande platser. Mer om dessa platser kommer senare.

I DN läser jag att Stockholms central saknar turistinformation, något som givetvis är under all kritik. Tyvärr tycks detta vara ganska signifikativt för den svenska inställningen till turister, i alla fall sådana utan bil. Vid motorvägarna uppför man diverse turistinformationsstugor och skyltar och den bilburne turisten kan nog känna sig hyfsat väl omhändertagen. Men personer som rör sig utan bil, och som dessutom är besvärliga nog att inte flyga utan envisas med att ta tåget betraktas som mindre värda.

Själv hade jag en mindre lustig upplevelse i somras. Efter att ha rest runt i norra Tyskland, ha stigit av tåget i diverse trevliga städer där man kunde låsa in sitt bagage i förvaringsskåp under några timmar för att kunna se på staden, och sedan fara vidare kom vi så till Sverige. Vår vana trogen for vi till en hyfsat stor stad vid namn Kristianstad, och tänkte oss att vi skulle kunna vandra omkring där under några timmar för att se vad den hade att erbjuda. Hade hört en del positivt om denna stad och såg fram emot en trevlig stadsvandring.

Nåväl, framme på stadens järnvägsstation konstaterade vi besviket att det inte fanns någon tillstymmelse till förvaringsboxar. Då det dock fanns skyltar som upplyste om existensen av ett "resecentrum", dvs nyspråk för busstation i andra änden av centrum begav vi oss dit med våra rullväskor. Där upplystes vi om att det visserligen hade funnits boxar tidigare men att dessa tagits bort efter ständiga inbrott.

Då vi inte hade någon lust att släpa våra väskor längre lämnade vi staden, och även landet och tog första bästa tåg till Köpenhamn. Dock hann vi se ett av stadens vackra hus, som ni ser på bilden ovan.

God tysk kultur!

I sin strävan att lära känna vår värld hamnar magistern understundom på de mest underliga platser. Ibland är orsaken att flygbiljetterna är så billiga att de inte går att motstå. Därför kan man plötsligt hamna i en stad som Stuttgart. Men även Stuttgart har en hel del att se. Den största upplevelsen befann sig dock en bit utanför staden. Mest för att göra en liten utflykt och se på stadens omgivningar befann sig magistern och hans kvinna på en buss som slingrade sig fram på tyska småvägar mellan prydliga hus och leende dalar. Målet var en chokladfabrik.

Det var inte så länge sedan vi såg Johnny Depps lysande porträtt av Willy Wonka bland sina oompa-loompier, och denna bild av chokladproduktion levde kvar i våra sinnen. Huruvida även denna tyska chokladfabrik befolkades av sådana varelser fick vi aldrig veta. EU:s hygienregler gör att man inte utan vidare kan komma in i själva fabriken, och egentligen var det inte den som drog, utan annan kultur.

Den chokladfabrik som bussen närmade sig för varje krök i vägen leds dock inte av Willy Wonka, utan av Alfred Theodor Ritter, sonson till grundaren Alfred Ritter. Och den choklad som framställs i denna fabrik går under namnet Ritter Sport. Om inte den ärade läsaren har avnjutit denna produkt, så har ni säkerligen ändå lagt märke till den då den till skillnad från de flesta konkurrenter inte är rektangulär utan kvadratisk. Vilken betydelse har då denna formfråga? Jo, ursprungligen låg chokladfabriken i Bad Cannstadt närmare Stuttgart, och denna plats passerades av många män på väg att titta på fotboll. Då även idrottspublik vid denna tid normalt klädde sig i kavajer, och då kavajernas fickor hade en kvadratisk form knäckte Alfreds hustru Clara den geniala idén att också ge chokladkakorna en kvadratisk form, och namnet Ritter Sport.

Nåväl, detta lever kvar än idag, och just den kvadratiska formen är något av ett signum för Ritter Sport. Och som vi strax skall komma fram till har det en viss betydelse för vår lilla utflykt.

Vi kliver i alla fall av bussen vid hållplatsen Waldenbuch Postamt, och går mot vårt mål, Museum Ritter. Detta museum hyser en konstsamling som ett annat av grundaren Alfred Ritters barnbarn, Marli Hoppe-Ritter har samlat ihop. Och nu kommer vi till poängen; temat för samlingen är kvadraten. Detta kan låta torrt och tråkigt, men är det ingalunda. Museet är dessutom en mycket vacker byggnad, läget i utkanten av den lilla chokladstaden är perfekt med utsikt mot landsbygden. Man kan låna små apparater där man kan höra presentationer och förklaringar av många av de konstverk som kanske vid första anblicken kan förefalla ointressanta så att de väcks till liv och får nya dimensioner (vid vårt besök var det dock bara på tyska, men kanske har det förändrats).

Efter all denna själsliga näring är det så dags för kroppen. Först ett besök på den utmärkta kafeterian, där det förutom choklad serveras allehanda rätter och drycker. Sedan kan man besöka en liten utställning om företagets historia, mest inriktad på barn, men ändå trevlig. Och till sist är det givetvis shoppen som drar. Där finns andrasortering till bra priser, och även en del sorter som man inte hittar så lätt. Det är svårt att inte vandra ut med tunga kassar.

Sedan kommer man så hem till Sverige. Ganska ofta passerar jag landets ledande chokladtillverkare. Deras fabrik må vara hyfsat arkitektoniskt tilltalande, och det finns ansatser till en park utanför, men där är det slut på det roliga. Något engagemang för omgivningen finns inte, utställningar och muséer saknas, och inte ens en liten butik där andra än de lyckligt (???) lottade som är anställda skulle kunna köpa en liten godsak finns att tillgå. Men vem förlorar på detta? Ja, när chokladbehovet sätter in så minns man den trevliga dagen med kulturella upplevelser på den Baden-Würtembergska landsbygden och den choklad som hittar vägen ner i min varukorg har inte fått sitt namn efter en afrikansk asätande fågel.